Strålande tider
Jag sitter i mitt arbetsrum och väntar på att bli uppringd från vårdcentralen. Jag behöver förnya ett recept. Jag har ungefär en kvart att fördriva. Känner mig lite rastlös, ingen idé att göra något nyttigt. Istället förirrar jag mig ut på nätet och råkar hamna hos Hemnet. Hittar, lite nyfiken, en av de dyraste lägenheterna i Göteborg just då. Den ligger vid Linnégatan. Slötittar, tills jag råkar få se en bild på fastighetens hiss. Jag läser med stigande förundran:
Bild, alvhem.com
Ni står framför en antikvitet. Denna hiss är från år 1900, då huset byggdes. Hissen renoverades år 2008 med nytt maskineri och inredning. Monogrammet som är ingraverat på glas med fasade kanter är original och kan utläsas Ernst Kruger. Han var arkitekt och första ägare till fastigheten fram till 1920, då Fastighetsföreningen Linnea bildades som andelsförening. Hjälp oss att skydda denna skönhet!
Det är därför inte tillåtet med transport vid in- och utflyttning eller transport av andra tunga varor, som vitvaror, byggmaterial och motsvarande. Skaffa bärare, som använder trapporna. Tack för att ni hjälper till att bevara denna bit historia. Det finns högst tio liknande hissar kvar i Göteborg. Bostadsrättsföreningen Linnea.”
Är vi tillbaka i år 1900 igen, när huset byggdes? När maskiner var mer värda att vårda än människor? Arbetare, bärare finns det gott om, slit på dem istället för den fina hissen, tänker jag tjurigt. Ett riktigt stort, tungt och gediget vinkylskåp till det nyrenoverade köket, uppburet på ryggen via trapporna, det är fint det se; mjukar upp styvnackade bärarryggar. Så skall den tas: arbetarklassen. Spara hissen och låt dem släpa på, allt för en billig penning.
Strålande tider, härliga tider, som i Thor Modéens (1898 – 1950) monolog. Pigan i pigkammaren och kulierna släpandes i trappan. Strålande tider, härliga tider, klassamhället är tillbaka 2021. Borgarna har lyckats.
Varför ringer dom inte från vårdcentralen? Jag behöver verkligen något mot min magsurhet, känner jag nu.
