Språket som verktyg i jordbruksnäringen
Ur LRF:s medieträning (?):
När det går bra då kallar vi oss entreprenörer och företagsledare. Då är vi bästa kompisar med Wallenberg och de andra storkapitalisterna. Kavaj, skjorta och blanka skor. Vi sitter på kontoret och tittar ut på gårdens maskinpark.
När konjunkturen är normal och det går ihop i kassaboken då är vi lantbrukare.
När det är svåra tider och det går dåligt då är vi bönder igen. LRF-kepsen på huvudet, stövlar på fötterna, snus under läppen och skit under naglarna. Vi står på ängen och kliar en kossa i pannan. Då rinner snart jordbruksbidragen från det svenska folket återigen ner i våra fickor. Ingen kan motstå en svensk bonde.
Så skall den språkliga slipstenen dras.
Ack, om jag vore bankrånare
Kan man bli bankrånare idag? Finns det överhuvudtaget bankrånare nu för tiden?
Det var bättre förr. Då fanns det riktiga bankrånare. På sätt och vis respekterar jag rånare som Clyde Barrow (1909 – 1934), John Dillinger (1903 – 1934) och vår svenske Clark Olofsson. De gjorde något olagligt och fick ta konsekvenserna av det. Det är väl lättare att förstå att ”vanligt folk” rånar banken än att det är som idag: banken rånar vanligt folk, helt ostraffat. Vi tar tacksamt och menlöst emot när bankdirektörer och kapitalägare först rånar oss och sedan pissar på oss.
Var är min ljusa hatt, min mörka kostym, min vita skjorta och de blankputsade skorna. Är min Ford V8 och min ”machine gun” genomgångna? Det var väl så han närmade sig bankerna, Warren Beatty som Clyde Barrow i Arthur Penns (1922 – 2010) film ”Bonnie and Clyde”, när han tog sig an arbetet med att lätta bankernas pengabörda?
Det är märkligt att så fort jag har med min bank att göra kommer alltid dessa sjuka, eller skall man säga friska tankar. För övrigt anser jag att bankväsendet skall socialiseras!
Bild, ginza.se
”Vad är ett bankrån mot att grunda en bank”.
Mackie Kniven ur Tolvskillingsoperan (1928), Bertolt Brecht (1898-1956)
I denna tid
Sveriges Radio har följt mig genom hela livet. Jag är nog det närmaste man kan komma en fanatisk lyssnare. P1 på vardagar och P4 till helgen och kvällar och nätter brukar vara min melodi.
Men nu måste jag erkänna att jag ibland stänger av radion när krigshetsen blir alltför kvävande. Den tar allt mitt syre. Jag måste ha en renande tystnad för att kunna andas djupt och fritt. Ledsamt att det har blivit så.
Jag drömmer mig tillbaka till arbetarrörelsens Sverige. Jag minns när Palme talade om folkrätt, förtroendeskapande åtgärder, förhandlingar och nedrustning. Jag minns när han använde begrepp som gemensam säkerhet och kunde kritisera alla stormakters maktspel.
Jag skäms inte för vår alliansfrihet och strävan efter neutralitet. Jag kommer aldrig att skämmas för våra tvåhundra år av fred. Jag trivs inte i denna tid.
