Uppmuntran
Nej, låt dig ej förhårdna
i denna hårda tid.
Dom alltför hårda brister,
dom alltför styva mister
sin vassa udd därvid.
Nej, låt dig ej förbittras
i denna bittra tid,
för grämelsen den bygger
ett galler runt omkring dig,
och makten klarar sig.
Nej, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid.
Dom hoppas ju på detta,
att innan kampen börjat,
vi gett oss utan strid.
Nej, låt dig ej förbrukas,
men bruka väl din tid.
Nej, låt dig aldrig kuvas,
du stöder oss, vi stöder dig,
vi ger varandra liv.
Vi låter oss ej tystas
i denna tysta tid,
en dag ska marken grönska,
då står vi alla starka,
då är den här vår tid.
Text och musik: Wolf Biermann (”Ermutigung”), 1968. Svensk översättning: Per Olov Enquist och Caj Lundgren, 1972.
Bild, Wolf Biermann, wikipedia.org
KD-ledaren Ebba Busch ifrågasatte polisens strategiska beslut under påskupploppen som var riktade mot den danske nazianstrukne politikern Rasmus Paludan. Med orden: ”Så frågan som borde ställas, det är varför sköts det inte skarpt?”, visade hon en hårdhet och råhet som överraskade till och med mig som inte har haft några förväntningar på någon form av humanism och anständighet från den brun-blå sidan.
Men turligt nog tycks det fortfarande finnas några inflytelserika som upprörs över ropen på mer våld och hårdare tag i dagens Sverige.
Justitieminister Morgan Johansson, socialdemokrat: ”Ebba Busch kritiserar alltså polisen för att de inte ställde till en massaker i helgen. År hon inte riktigt klok? Jag är väldigt stolt över svensk polis och vad polisen gjorde i helgen under svåra förutsättningar. Vi ska vara tacksamma för att det är svensk polis som hanterar dessa svåra situationer, och inte uppjagade amatörer som Ebba Busch.”
Polisförbundets ordförande Lena Nitz: ”Detta är ett oerhört uttalande. Att en svensk politiker närmast uppmanar svensk polis att skada ett hundratal personer genom att skjuta skarpt hör inte hemma i en rättsstat.”
Låt dig ej förhärdas i denna hårda tid…
Lögner
Vi har alltid rätt.
Dom har alltid fel.
Son My. Tortyr, våldtäkter.
Döda allt som andas.
Vi står för sanningen.
Dom ljuger alltid.
Hanoi. Julen 1972.
Palmes tal.
Vi är goda.
Dom är onda.
Allende. Bomber mot Monedapalatset.
Nationalstadion
Vi har så mycket moral att den räcker dubbelt upp.
Dom har ingen.
Sabra. Shatila.
Döden i gränderna.
Vi skall styra.
Dom skall lyda.
Abu Ghraib.
Jag äter våra lögner oupphörligen.
Lapar lögnerna,
som fet ljummen vargul grädde,
tryfferad med spyflugor och inälvsmask.
Kväljer.
Kräks.
Äter igen.
Assange. Snowden. Manning.
Kväljer.
Kräks.
Äter.
Natobön
Nato vårt som är i himmelen.
Helgat varde ditt namn.
Ske Natokommandots
vilja, i himlen
så ock på jorden.
Vår dagliga Natopropaganda,
giv oss i dag
och förlåt oss vår gamla
fredsretorik
såsom vi också förlåta
dem
vi exporterar vapen till.
Och inled oss icke i
alliansfrihet
utan fräls oss från
självständighet.
Ty riket är Natos och
makten
och härligheten i evighet.
Amen
”Dikt” av Göran Greider.
Det verkar som om vi nu skall föras in i Nato utan att svenska folket får ge uttryck för sin vilja genom en folkomröstning. Socialdemokraterna, eller i alla fall partiets ledning, tycks ha ändrat sin inställning till Nato på rekordtid och vill nu få in Sverige i organisationen snabbast möjligt. NEJ! Säger jag. Ge oss först en folkomröstning!
Maktens taktik i frågan påminner mig om folkomröstningarna runt om i Europa gällande medlemskapet i EU. De länder vars befolkningar var mest positiva fick rösta först. Då kunde sedan etablissemanget i vårt land säga: se, alla länder röstar för ett EU-medlemskap, då kan inte heller Sverige stå utanför. Nu tycks vårt östliga grannland, Finland, användas som ”murbräcka”. ”Går Finland med i Nato, så måste även vi i Sverige göra det”.
Jag förstår inte riktigt varför. Sverige och Finland har väl tidigare gått olika vägar inom säkerhetspolitiken. När Finland anfölls av Sovjetunionen strax för andra världskriget, valde Sverige att inte gå med i kriget på Finlands sida. Vi nöjde oss med moraliskt och materiellt stöd och flera tusen svenska frivilliga reste till Finland för att slåss på finsk sida med vapen i hand, men vi gick inte i krig för Finlands sak.
När sedan under andra världskriget Finland valde att liera sig med Nazi-Tyskland och deltog i Hitlers angrepp på Sovjetunionen valde Sverige neutralitetens väg och lyckades med detta stå utanför krigshandlingarna.
När våra länder tidigare har valt, eller kanske tvingats att välja olika vägar, förstår jag inte varför det nu tycks vara oundgängligt att vi går samma gemensamma väg. Svenska folket måste få välja fritt.
Läs historien om första världskriget, om hur allianser mellan Europas stater, där man lovade varandra hjälp i ett eventuellt krig, ledde med automatik till ett världskrig, utan att man efteråt riktigt kunde säga hur det gick till.
Till sist kan det tyckas något apart att vi knyter oss till Natos ledande och styrande nation, Usa, i hopp om att detta skall öka vår nationella säkerhet, när supermakten med ambition att styra världen är i krig, eller krigsliknande tillstånd med hot om eller faktiskt utövande av militärt våld i stort sett hela tiden.
Bild, wikipedia.org
