dixistadelmann.se

Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,

det är ljus över stränder och näs

och omkring står den härliga skogen grön

bakom ängarnas gungande gräs.

Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord

står min hembygd och hälsar mig glad.

Och det är som det vore min faders röst,

när han ännu var lycklig och ung.

Dikt av Gustaf Fröding ur Stänk och flikar. Dikter (1896).

(Texten är ett bearbetat utdrag av originaltexten.)

Redan i slutet av februari såg jag en man i kortbyxor och kortärmad tröja på kajen och nu har den första segelbåten lagt till i Sannegårdshamnen, så våren får väl sägas ha kommit. Men jag har fortfarande ett par vinterbilder jag vill visa och det kan väl ändå vara på sin plats så länge som natten fortfarande etablerar ”isfras” på vattenytan.

En krispig senvinterdag där en lite blek sol förgäves försöker få isen att svettas. Ännu är det många vinterdagar kvar i Sannegårdshamnen.

 

 

 

 

 

 

 

Här sitter vinterns sista fiskare på det som finns kvar av isen i Sannegårdshamnen. Det är bara att inse att nu är det våren som tar över. En gammal isfiskare och ”isjumpare” som jag vet hur svårt det kan vara att acceptera när det är dags att lämna vårisen i fred.

 

Det lär vara laxfisken sik som fiskarna söker här. Det är ingen fisk jag själv har erfarenhet av att fiska. I min ungdom när isen på Mjörn lockade var det mest abborre och en och annan gädda som hamnade på isen. Men rökt sik ska ju vara en delikatess.

 

 

Ibland lyser solen även i Göteborg. Det händer också då och då att vi får några dagar med vinterväder. Och när dessa händelser råkar sammanfalla är det mer eller mindre lag på att alla Göteborgs invånare måste gå ut för att njuta av vädret. Och när dagens människor är ute och promenerar, då är det mer eller mindre ofrånkomligt att kameror klickar. Så även på Norra Älvstranden.

 

 

 

 

Säj vet ni vem som har en gungande fregatt

Där du kan festa både dag och natt

Vem bjur på party till glädje och skratt

Kräks ut i havet genom närmaste spygatt

 

Nån frågar finns piraten uppå Kattegatt

Men därom kan det inte råda nån debatt

 

Jo Stena Olssons Compagnie

Stena Olssons Compagnie

Stena Olssons Compagnie

Ingen dålig industri

 

Jag kan aldrig stå emot impulsen att ur mitt minne citera Nationalteaterns härliga rocklåt, varje gång jag ser en Stena-båt på älven. Och för några sekunder känns det som om kajen längs Eriksberg gungar i takt.

 

 

 

 

 

 

Vid Älvsborgsbrons fäste på fastlandet anlades redan på 1300-talet en borg. 1563, under Nordiska Sjuårskriget, erövrade dansken Gamla Älvsborg. Svensken fick betala 150 000 riksdaler i silvermynt på tre år för att få borgen tillbaka.

 

1612, under Kalmarkriget, var det dags igen, den slemme dansken intog borgen på nytt. Resultatet blev en ny lösensumma efter freden i Knäred 1613. Denna gång var lösensumman närmast gigantisk. Den kostade 1 miljon riksdaler silvermynt på sex år, vilket i stort sett tömde Sverige på tillgängligt silver.

 

1673 hade svensken tydligen tröttnat på att betala lösen för borgen till dansken, då rev man borgen till förmån för betydligt modernare befästningar. Idag finns bara spår kvar av Gamla Älvsborg.

 

Det är sådant här man kan fundera på vid promenader på Norra Älvstranden.

 

Bild, Keith Richards, bukowskis.com

En ros är en ros är en ros, (som Gertrude Stein 1874 – 1946 skrev).

… det finns rosor .

Glöm ej bort det finns rosor.

Glöm ej bort det finns rosor överallt.

Till och med i en skiten gammal kolhamn som Sannegården en gång var.

Östen Warnerbrings (1934 – 2006) sång om rosor hörde jag ofta på radion i min barndom.

Någonstans i Sannegården ligger en luggsliten nedstörtad ängel och sover på sin säng. Ångern är djup: att vara människa var inget att stå efter.

Det är tidig morgon. Jag har redan varit vaken en god stund, förbereder mig för att lämna sängvärmen. Radions P1 står på.

Stänger av radion, går in i badrummet. Tittar mig i spegeln ovanför handfatet. Lånar ord av Primo Levi: Är detta en människa? Tvättar av händerna noga och sköljer ansiktet med tvål och vatten. Ser mig på nytt i spegeln. Svaret på frågan är: Ja, tydligen.

Går ut i hallen och som alltid hälsar jag på min bästa kompis: Tjena Bokis!

Sedan ut i köket för kaffe och frukost. Ännu en dag i Ivan Denisovitjs liv har börjat.

Bokis är skåning, kommer från Bjärnum, snapphaneland. Bokis accepterar smeknamnet bara under protest, men skulle helst bli tilltalad med sitt riktiga namn, det förnämt franskklingande namnet Monté. Monté av familjen Nilson. Märkvärdigt skall det vara.

Det här hände när jag gick i småskolan i början av nittonhundrasjuttiotalet. Jag skulle till tandläkaren för en undersökning och efter morgonlektionen i Vallhamraskolan kom mamma för att hämta mig. Jag var väl för liten för att ta mig ner till Kyrktorget och tandläkaren själv.

Mamma och jag åkte buss ner till Partille centrum. Jag kanske var lite nervös för tandläkarundersökningen, men den gick bra utan upptäckta hål. På hemvägen tryckte mamma på bussens avstigningsknapp redan vid Frejaplan. ”Det är för tidigt”, sa jag förvånat. ”Nu när du och jag är ute och åker kan vi väl ta en fika ihop”, svarade mamma och log. Vi steg av bussen och promenerade en kort stund till ett konditori som låg vid vägen på den tiden.

Vi var de enda gästerna på kondiset där vi satt vid ett fönsterbord. Vi åt först var sin räkmacka och sedan avslutade mamma med en kopp kaffe och en bulle. Jag mumsade i mig en bananbakelse och drack Pommac.

Det var en lätt overklig känsla att jag satt på kondis med mamma på skoltid. Annars var hon alltid väldigt noga med att skolan precis som allting annat skulle skötas samvetsgrant, men just då var det som det vanliga livet tog en för henne mycket ovanlig paus. I hennes liv var det full fart från morgon till kväll.

Eftersom det var fint väder ute promenerade vi efter fikat tillsammans förbi idrottsplatsen mot skolan. När vi skildes åt på skolgården frågade hon mig plötsligt om jag skulle tala om för fröken att vi hade varit på kondis. ”Nej, det behöver hon inte veta”, svarade jag. Jag hann se en antydan till ett leende hos mamma och höra hur hon sa: ”Då har vi en hemlighet ihop”, innan jag rusade mot skolhusets trappor. Själv gick hon hem för att förbereda middagen.

En riktigt God Jul önskar jag alla mina läsare i år igen!

- Hm, hur tänker han nu Dixi? En gammal båt som en julhälsning?

- Studera flaggan lite närmare! Där kan man se unionsmärket i den svenska flaggan. Unionsmärket, som togs bort 1905 när Sverige och Norge gick skilda vägar, kallas sillsallaten, eller sillsalladen om man så vill. Sillsalladen hör väl fortfarande till ett riktigt julbord?

- Du är lite lurig du, Dixi.

- God Jul med sillsallad och allt!

En bild på en pastoral idyll belägen vid inloppet till Göteborgs hamn, bara meter ifrån moderniteter som raffinaderier, betongbroar och industrihamnar. Känns som en plats som har gått opåverkad genom historien. Kanske en hållplats till en annan tid? Här kan man stå och titta ut över älvens utlopp i västerhavet och känna historiens vingslag.

Oops, på plats sommaren 1719; är det Tordenskiold med sin flotta som seglar in för att härja?

- Hallå din gamle sjöbuse, sjörövare och pirat! Lämna den svenska västkusten i fred. Ta du dina fregatter och förpassa dig tillbaka till Danmark eller Norge!

Tordenskiold ser mycket förargad ut där på fregattens däck. En sådan fräckhet han möts av. Han ropar tillbaka:

- Jag är varken sjöbuse, sjörövare eller pirat, inte ens kapare, och gammal är jag inte heller. Jag är en ung norsk amiral i den danska kungens tjänst. En riktig sjöhjälte är jag! Pallra dig iväg, du svensk, annars får du ett kanonskott där bak. Och du, tro inte att bara för att vi delar namn att du kan vara hur fräck som helst utan att bli bestraffad.

Bäst att smyga sig iväg härifrån tänker jag. Och inte nämner jag något om att Amiralen bör akta sig för kortspel om pengar i svenskt sällskap. Sådant leder bara till dueller och olycka för den unge danske sjöhjälten.

Då var det återigen dags att gratulera ”Den hemliga fotografen” på födelsedagen. Hurra, hurra, hurra, hurra!

Det jordiska Paradiset i gullregnens månad kan väl passa bra.

Tyvärr blev det inga syrener, men parkrododendron går väl nästan lika bra, eller vad säger du Hjalmar?