dixistadelmann.se

När brunhögern rasar mot islam, vanliga människor med denna tro, eller rena islamister, då kan den bruna högern anta skepnaden av en slags feminism. Men man skall absolut inte låta sig luras, för när samma brunhöger stormar mot västerländsk feminism låter helt plötsligt denna försåtliga höger som rena islamister. I själva verket har brunhögern och islamisterna i många viktiga avseenden en likartad kvinnosyn.

Nej, det spelar ingen roll om utsidan av utedasset är målat i rött, blått, vitt eller någon annan färg. Kärnverksamheten inne på avträdet är ändå brun och luktar satans illa. Exakt så är det med brunhögern också.

”Grab them by the pussy”. Det var så han uttryckte sig om kvinnor innan han blev amerikansk president, Donald Trump. Nu som president drar han in amerikanska bidrag till organisationer som arbetar för kvinnors sexuella rättigheter med preventivmedel och abort. Men att döma av hur vi kråmar oss i Supermaktens närhet är detta tydligen inget problem för vår regering, detta trots vår så kallade ”feministiska” utrikespolitik.

Jag hyllade ”Chucken” med att spela ”Johnny B. Goode” med min röda elektriska gitarr samtidigt som jag drog iväg i en duckwalk genom vardagsrummet.

Ja, så hade det kunnat se ut om livet var gott, men jag har ingen röd elektrisk gitarr och förresten kan jag inte ens spela något instrument. Duckwalk? Man hade lika gärna kunnat be mig att hoppa till månen som att genomföra en duckwalk. Det hade varit lika rimligt och möjligt.

Men istället tänkte jag att vandringen här nere på jorden blir lite ensammare när de gamla hjältarna dör en efter en. Mannen som skapade rocken, Chuck Berry (1926 – 2017), är död, men hans musik lever för alltid.

Bild, Chuck Berry, wikipedia.org

Nu är det dagar sedan FC Barcelona, efter att först ha förlorat bortamatchen mot Paris Saint-Germain FC i Champions League med 4-0, vände på steken och vann returmötet på ett extatiskt Camp Nou med otroliga 6-1. Om ett år kommer det att vara ett år sedan. Om fem år kommer det att vara fem år sedan. Om tio år kommer det att vara tio år sedan. Och om femtio år kommer det att vara femtio år sedan.

Fotbollen har fått en lika episk match som boxningens ”The rumble in the jungle” som utspelades 1974 i Kinshasa, Zaire. Knappast någon trodde att Muhammad Ali (1942-2016) skulle kunna slå den väldige George Foreman. Men Ali var ingen vanlig boxare, han var något helt annat. Knappast någon trodde att Barcelona skulle kunna vända på ett katastrofalt bortaresultat mot en storklubb som PSG, men Barca är ingen vanlig fotbollsklubb, Barca är något helt annat.

Ibland händer det att idrotten träder över gränsen för det vardagliga och blir episk.

Jag läste att Sid Huntley var död. Engelsmannen Sid Huntley (1934–2017), med bakgrund som spelare i Arsenal och Millwall, var tränare i Örgryte när jag som elvaåring, 1974, började gå på lagets hemmamatcher. Aldrig har väl engelsk fotbolls ställning varit starkare i Sverige än på 1970-talet. Det kunde vi tacka Tipsextra för. Så för mig var det spännande med en engelsk tränare. Mycket snart var det emellertid en ung spelare, som till en början satt ganska mycket på bänken, som tilldrog sig mitt stora intresse. En av de första matcherna jag såg var ÖIS mot Elfsborg. Det stod 0-0 ända tills det var femton minuter kvar. Då bytte Huntley in en gänglig tonåring vid namn Sören Börjesson. Han såg inte så mycket ut för världen: lång, smal, lite långsam och inte överdrivet fysiskt stark, men vad den killen kunde göra med bollen, det har jag aldrig sett varken förr eller senare, i alla fall i verkligheten. Det han gjorde med två fötter och en fotboll, det var ren poesi! Hur matchen slutade? 2-0 till ÖIS. Sören Börjesson gjorde båda målen.

Tiden innan den unge Sören blev en helt ordinarie startspelare den säsongen tillbringade jag till stora delar på läktaren i en evig inre dialog med Sid Huntley: ”För fan Sid! Sätt in Sören, NU!”

Sid försvann som tränare för ÖIS, men jag hade många härliga år kvar som åskådare, med trollkonstnären Sören Börjesson i den vackra röd-blå dräkten med bollen klistrad vid foten.

”Vi i England har William Shakespeare, Sverige har Sören Börjesson”

Sid Huntley om Sören Börjesson.

Ovanstående skrev jag till stora delar med hjälp av bara minnet. Men det är något med gubbars fotbollsminnen. Alla minns väl en känd politiker som minsann ”mindes” att han hade spelat tillsammans med Nacka Skoglund. Vilket inte var riktigt med sanningen överensstämmande. Själv har jag flera gånger vaknat efter en dröm som är så stark att den kan framstå som sanning. Men jag vet att jag inte spelade i Örgrytes guldlag 1985, trots att jag ibland fortfarande i nattens mörker kan drömma om det.

Tillbaka till texten ovan: när jag faktakollade den visade det sig att minnet inte alltid är att lita på. Det var inte 1974 som jag började gå på ÖIS-matcherna; det var istället först året efter, 1975, som mitt liv tog en härlig vändning på Ullevis läktare. Och när det gäller matchen mot Elfsborg, som jag beskriver ovan, så var det inte Sören Börjesson som gjorde målen, även om matchen avgjordes med två snabba ÖIS-mål först i slutet sedan Sören hade blivit inbytt. Så att Sören hade ett avgörande inflytande på resultatet är riktigt, men målen gjorde han inte.

Nu är det bäst jag slutar, innan det kommer fler grodor. Jag tänker på Sid Huntley.

- Dixi, det hedrar dig att du inte påstår att du var med i silverlaget från Sverige-VM, 1958.

- Tror du jag är senil eller? Men VM-laget 1974, i Västtyskland, där var det jag som spelade på topp med Ralf Edström.

- Dixi, nu har du väl ändå fått en rejäl överdos av Bo Widerbergs ”Fimpen”!