Skam!
Det fanns en tid då jag var stolt över Olof Palme, då jag var stolt över socialdemokratin, då jag var stolt över att vara svensk.
Stolt är jag inte längre. Jag skäms och känner skam. Sverige har blivit ett blåbrunt litet skitland där man sparkar nedåt och slickar uppåt. Från att ha varit en sanningssägande nation i den internationella politiken under Palmes tid böjer vi oss numera med glädje inför Supermakten och tar helt skamlöst order av en nation vars president beter sig som en tioåring med storhetsvansinne.
USA ger oss order om att vi inte ska skriva under FN-konventionen om förbud mot kärnvapen. Vi böjer oss och sviker utan att skämmas våra vackra traditioner av internationellt arbete mot kärnvapen. Fy fan!
bild, larspekka.wordpress.com
Nedanstående text som jag har skrivit tidigare anknyter till ämnet.
Jag gjorde min militärtjänstgöring 1981-1982. Där tvingades vi genomlida en föreläsning som kallades ”försvarsupplysning”. En liten fet salivsprutande kapten upphetsad till explosionsgränsen tog heder och ära av arbetarrörelsens fredsarbete. Alva Myrdal (1902-1986), Inga Thorsson (1915-1994) och Maj Britt Theorin avfärdade han som hysteriska sossefruntimmer. Jag behöver väl inte påminna om att Alva Myrdal fick Nobels fredpris 1982. Egentligen borde man ju blivit förbannad, men militären var en sådan anakronism på den tiden att det var svårt att ta dem på allvar. Själv tänkte jag att det kanske var värt att betala fyrtio miljarder per år bara för att ha dem ”inlåsta” med sitt terapiarbete på regementena, så slapp vi ha dem lösa ute i samhället.
Idag är det helt annorlunda. Han, den lille fete salivsprutande kaptenen, tillhör den etablerade mittfåran i dagens samhälle. Myrdal, Thorsson och Theorin ses väl faktiskt närmast som ”hysteriska socialdemokratiska fruntimmer”. Det är meningen att vi nu skall skämmas för vår historia av alliansfrihet, neutralitet, fredsarbete och kärnvapenmotstånd.
Idag med en socialdemokratisk regering tränar vi för krig mot moskoviten tillsammans med amerikanska truppstyrkor på svensk mark! Jag kokar och skriker hysteriskt: Yankees go home! I spit on your imperialistic cheeseburger.
Mina hjältar är och förblir: Alva Myrdal, Inga Thorsson och Maj Britt Theorin. Den lille fete kaptenen och hans gelikar vill jag bara sätta en clownnäsa på och samtidigt ge dem var sin tyrolerhatt. Bara därför att …
Bild, bilderblogg.se
- Dixi, ge dom inte en tyrolerhatt. Då börjar dom genast fantisera om politiska möten i ölkällare i Munchen.
- Tänkte inte på det.
Gulsvart magi
Att Partille utnämndes till Sveriges bästa idrottsstad i år skall nog invånarna främst tacka den fantastiska handbollsföreningen Sävehof för. Att Sävehofs damlag blev svenska mästare var kanske ingen större överraskning även om laget för ovanlighetens skull inte var den största favoriten till segern innan säsongen. Det var ju dock till stora delar ett ungt och nytt lag att spela ihop efter att de bästa spelarna blivit utlandsproffs. Men efter ett utmärkt finalspel hamnade mästarpokalen återigen i Partille.
Med Sävehofs herrar var det en helt annan sak. De gick till slutspel som sista lag efter ett ofta ganska mediokert spel under säsongen. Väl i slutspelet slog man ut de högre rankade lagen ett efter ett. I finalen mötte man sedan Alingsås som hade kört över de närmast oslagbara mästarna från Kristianstad i tre raka matcher. Alingsås kom efter detta till finalspelet som stora favoriter. Trots att Alingsås gjorde en bra finalserie fick de ändå ge sig i en femte och avgörande match; ett magnifikt spelande Sävehof stod till slut som mästare.
Vad var det som hände? Förklaringen kan sammanfattas i orden: ”gulsvart magi”! Och som vanligt var det åldermannen, handbollens motsvarighet till Nacka Skoglund, Jonas Larholm, som var trollkarlen. När alla handbollspelare försöker bli så starka och snabba som möjligt glider Larholm värdigt fram på planen, byggd som en glasspinne, inte låren rakt ner i skorna här inte. Det är nästan omöjligt för motståndarna att få träff på honom. De måste uppleva det som att från en bil i motorvägsfart försöka träffa en snigel i diket med gevär. Omöjligt! Om Larholm skulle avgöra en match med ett simpelt skott? Aldrig! Larholm avgör med en ”japanare”; motståndarna hoppar högt, men Larholm går till väders och singlar sedan sakta ner likt ett lönnlöv i höstvinden. När motståndarna hjälplösa återigen står på golvet har Larholm fortfarande en evighet kvar i luften och kan lugnt placera in bollen bakom målvakten. Gulsvart magi!
Jonas Larholm, savehof.se
