Sorg och smärta
Do not go gentle into that good night
Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.
.
.
.
Ovanstående är första strofen ur Dylan Thomas (1914 – 1953) dikt ”Do not go gentle into that good night”. Dikten skrevs 1947. Läs gärna hela dikten, det är den absolut värd.
Academia blev droppen
… De sista åren arbetade jag på en friskola för första gången i mitt liv. Här var till exempel Öppet Hus som en festmottagning med röda mattan; drink mingel och nåt smått att tugga på.
En rektor tog emot likt en värdinna på en fest med lösögonfransar, lösnaglar, läderbrallor och guldskor, pratandes med kunderna på ett ljust och glättigt sätt, som man vanligtvis kan tänkas höra av försäljare i makeupaffärer.
Det var något helt annat än jag varit med om innan. Logotyper, snygga hemsidor, trycksaker, merchandise och aktivitet på sociala medier. Twitter, of course, #barapåvårskola. Var jag på ett tivoli eller ett gymnasium?
… Att man som lärare prioriterade bort det allra viktigaste i sitt uppdrag – att utbilda framtidens demokratiskt sinnade medborgare, till förmån för varumärket, var för mig en värdegrundskollision av existensiell natur. Det var själva kärnan i mitt uppdrag som var satt på undantag.
Att kundnöjdhet och skyddet av varumärket trumfade demokratin var för mig så djupt ovärdigt som pedagog så att jag inte stod ut längre och sa upp mig. Inte bara från Academia utan också som anställd lärare i rådande system.
Texten och rubriken ovan kommer från Dalademokratens ledarsida (2020-01-15). Skribenten är Peter Rousu, lärare, musiker, kompositör och ledamot i Rättviks kommunfullmäktige för Socialdemokraterna. Texten här är i förkortad version.
Privatiseringarna och avregleringarna fortgår. Är det sjukvården som är nästa stora mål? Inte kan väl borgerligheten tolerera att vården fördelas efter behov och inte efter tjockleken på plånboken. En arbetare med cancer går före en direktör med tennisarmbåge, det låter ju som rena socialismen! Och så kan vi väl inte ha det?
Jag läser Ulf Lundell igen
Efter att ha läst Ulf Lundells ”Vardagar” var det bara att ta sig an fortsättningen i ”Vardagar 2”.
I detta samtal med Uffe vill jag befinna mig för evigt. Men det är väl slut nu? Inte kan det komma en Vardagar 3? Tusentals sidor: Tala med mig Uffe! Lämna mig inte ensam i detta skitbruna samhälle. En sak vet vi i alla fall båda två: Det är bara med hjälp av den svartaste svarta humor man orkar en dag till.
Det Uffe skriver om Sara Skyttedal är högoktanigt bränsle för själen!
Sara Skyttedal, hon är fan som en
ond Pippi Långstrump
Det är nåt fel på damen
80% av all public service ska bort
det ska istället tas om hand av
kommersen
Vad fan är det med dom här idioterna?
Detta larviga högmod på slak lina
Högerns små rebeller
Fan vad Svart-Pippi längtar efter att få stå och
halsa champ i riksdagen
Fan vad många små högerrebeller trivs som fan nu
när katterna är så slöa, vilsegångna
bild, ginza.se
Texten nedan skrev jag efter att ha läst ”Vardagar”.
Jag läser Ulf Lundell, jag läser Ulf Lundell. Har du läst honom nån gång?
När jag växte upp, i mina tidiga tonår, var Uffe min ”hemliga” storebror. Jag lyssnade på hans skivor, jag läste hans böcker. Han visade vad jag som arbetarklassgrabb kunde göra. Nu var jag ju inte riktigt så begåvad som ”brorsan”, men han var ändå en förebild. Tills han blev religiös och spelade in sitt kristna album. ”Hej då, Uffe”, sa jag. Och vi skiljdes åt för en lång tid.
Tiderna förändrades. Borgarna vann striden. Alltfler av mina kära gamla proggare visade sig vara borgarungar som hade låtsats och lekt arbetare under några år. Då kom Uffe tillbaka. Religiositeten hade han lämnat bakom sig. Nu var han fly förbannad och stormade som en tygellös orkan mot det borgerliga tjyvsamhälle vi hade fått. Han var inte min storebror längre, han var bara min broder. Han sa det jag sa, han kände vad jag kände: ”Det har gått åt helvete”! ”Ni har förstört landet”! ”Baggbölingar”!
Ulf Lundell skriver om sitt liv, sitt samhälle, sin värld i sin bok ”Vardagar”. Och han gör det på ett sätt som gör att jag inte kan sluta läsa. Aldrig har väl sexhundra sidor tagit slut så fort. När jag säger och skriver samma saker, så är det bara: ”sinnessjukt gubbgnäll”. När Ulf Lundell skriver i sin bok ”Vardagar” är det stor konst. ”Det är bra Uffe”! ”På dom bara”!
Det enda jag vänder mig emot i boken är hans konventionella syn på historien och utrikespolitiken. Men det är kanske inte så konstigt när han söker sin näring i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet. Det är så det ser ut i dagens Sverige, det finns väldigt få motbilder mot den borgerliga opinionsbildningen.
Nedan följer ett avsnitt ur boken ”Vardagar”.
Klippte iallafall gräset
Mörsade ner löven
Sen:
Såg alla intron jag kunde hitta på
You Tube
av Stones Midnight Rambler
Hur, jag säjer
HUR
trodde Hitler att han skulle kunna
inta Stor-Britannien?
Det introriffet av Keith Richards
skulle ha sänkt dom som engelsmännen
sänkte spanjorernas
överlägsna flotta under Elisabeth I
När K drar igång det där
sjunger det ta mej fan
i en hel ö-nation
Det är det kukigaste riffet någonsin
När K R dör
slutar jag med allt tänkande om rock
När han dör och Dylan dör
då blir det för mej
TOMT
Ödsligt
på Jorden
Men:
musiken finns ju kvar
bild, adlibris.com
