Aniara
79
Vi kom från Jorden, Doris land,
klenoden i vårt solsystem,
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung.
Beskriv de landskap som där fanns,
de dagar som där grydde.
Beskriv den människa som i glans
sitt släktes likdräkt sydde
tills Gud och Satan hand i hand
i ett förstört, förgiftat land
kring berg och backar flydde
för människan: askans konung.
Harry Martinson (1904 – 1978), dikt 79 ur Aniara (1956).
Jag önskar att dikt 79 ur Aniara skulle kunna fungera som ett moraliskt imperativ för dagens socialdemokrati. Nu säljer partiet ut decennier av svenskt fredsarbete mot kärnvapen. Supermakten USA talar om för lilla Sverige att vi inte skall underteckna FN-avtalet mot kärnvapen och socialdemokraterna viker sig, allt för att behaga Supermakten. Jag skäms!
Humor
Jag läste för en tid sedan Åke Edwardsons roman, ”Bungalow”. Boken har blivit liggande på skrivbordet, men nu var det dags att sortera in den i bokhyllan igen. Vissa rader fastnar…
När jag läser Edwardson slår mig tanken ibland: om de ”Goa Gubbarna” i Göteborg hade kunnat skriva (Ja, skriva kan de förhoppningsvis, men en roman, det kan kanske inte så många av dem, vad vet jag? Det skulle väl vara Glenn H då. Jag behöver väl inte skriva att jag bara skojar? Förlåt mig Glenn.), så hade de väl skapat med samma humor och humör som Edwardson då och då plägar göra.
Det är skönt att ibland få sig ett hjärtligt skratt. Han är väl inte allvarlig, Åke, det där han skriver om Bolton och Dylan? Tänk om han är det? HJÄLP!
Texten nedan är ur Åke Edwardsons roman från 2019, ”Bungalow”.
Han reste sig när glaset var tomt, det gick snabbt eftersom han var törstig. Tonicburken var tom och det fanns ingen mer i kylen så han tillverkade en dry martini, eller en enkel Montgomery egentligen, tre fjärdedelar gin och en fjärdedel vermouth, men utan vermouth, eftersom han inte hade någon. Drinken var torr och sval, han hade lite is kvar. Nu stod han vid drinkbordet igen…
I Singapore på nittiotalet hade han köpt en cd med Boltons samlade hits arrangerade och sjungna av kinesiska musiker, bra alltihop naturligtvis med sådant material. Michael Bolton har gjort den bästa versionen av ”Like a rolling stone”, inklusive Dylans egen. Inte många vet eller förstår det.
De tappra sexhundra
Britternas kavalleri går till anfall mot ryssarna i slaget vid Balaklava, (25/10 1854) i Krimkriget. I rent dödsförakt rider sexhundra kavallerister ( i verkligheten nästan 700 ) in i en dal där ryskt artilleri är grupperat på tre sidor. Målet är att slå ut en rysk artilleriställning längst in i dalen. När det ryska artilleriet har gjort sitt jobb återvänder etthundranitton brittiska kavallerister till anfallets utgångspunkt. Efter sig lämnar de sina döda kamrater längs hela dalens botten. Denna ”bedrift” i krigshistorien har blivit kallad: ”Dödsritten vid Balaklava”. Någonting som egentligen visar den brittiska militärens totala militära inkompetens gjorde makten sedan om till ett lysande exempel på engelskt hjältemod.
Varför skriver jag då om den lätta brigadens anfall vid Balaklava? Jo, min blogg jubilerar med detta inlägg. Jag har nu uppnått sexhundra dödsföraktande inlägg. Sexhundra tappra inlägg till ingen nytta, uppvisande inget annat än min totala inkompetens i ett fåfängt försök att storma övermakten.
Lärde sig då britterna något av detta totala fiasko vid Balaklava? Nej, inte mycket. Det är väl bara att studera vad som sedan hände i slaget vid Somme i det första världskriget. Har Dixi då lärt sig något av sina första sexhundra blogginlägg? Inte ett spån; det blir minst hundra till!
Bild, Lätta brigadens anfall vid Balaklava, konstnär Richard Caton Woodville, wikipedia.org
