dixistadelmann.se

Dra kragen tätt kring halsen idag
Det blåser snålt och kallt
Gå med knuten näve i fickan idag

Du ser det överallt
Femhundratusen utan jobb idag
Dom behövs inte mer
Gott om herrar som hoppar fallskärm idag
Se hur dom dalar ner

Jag ser rött
Rött som blod
Rött som köttet i slaktarns bod
Rött
Som solen i gryningen
Rött som män och kvinnors mod
Jag ser rött
Rött
Jag ser rött

Gott om flaskor och burkar att plocka i år
Femti öre styck
Gott om timmar att slå ihjäl i år
Gott om styrkedryck
Gott om lögner och tystnad och svepskäl i år
Vi har hör det förut
Gott om klöver och blåklint och blåbär i år
Gott om stora beslut

Jag ser rött
Rött som hat
Rött som ett huvud lagt på fat
Rött
Som kärleken
Rött som vin och vänskap och mat
Jag ser rött

Jag ser rött
Rött som blod
Rött som dammet från en ödelagd jord
Rött
Som fläckarna på lakanen
Som seglet på skeppet där alla går ombord
Jag ser rött
Rött
Rött
Jag ser rött

Dom finns här överallt idag
I sina slutna rum
Dom är på väg att ta över alltihop idag
Varenda meter och tum
Snön ligger djup överallt idag
Ingen värme än
Isen ligger tjock som ett pansar idag
Mitt i sommaren

Jag ser 1, 2, 3, 4,
1, 2, 3, 4,
1, 2, 3, 4,
1, 2, 3, 4,
Rött
Rött
Rött som blod
Rött som syster och brodermord
Rött som själva sanningen
Som vinet på den sista måltidens bord
Jag ser rött!
Rött
Rött
Jag ser rött
Rött
Rött
Jag ser rött
Rött
Rött
Jag ser rött
Rött
Rött
Jag ser rött
Rött
Rött
Rött
Rött
Rött!

Som jag har skrivit tidigare och som jag säkert kommer att skriva igen: Borgerligheten sådde nyliberalismen, nu skördar vi fascismen. I denna vredens, smärtans och sorgens tid lånar jag orden ovan från Ulf Lundell och hans låt ”Jag ser rött”. Vill man höra musiken också går låten att leta upp på nätet. Uffe, texten och musiken tillsammans, det är rena dynamiten!

Mina gamla högtalare till datorn gick sönder i somras. Jag köpte ett par nya för en billig penning. Efter installationen av dessa ville jag höra att de fungerade som de skulle. Av någon anledning gick jag in på Youtube, där jag nästan aldrig har befunnit mig tidigare, men jag behövde lite musik för att höra hur högtalarna lät. Och vad letar en gubbe i min ålder upp om inte gamla goa Deep Purple. Sedan var jag fast. Uj, uj, uj vad jag har lyssnat. Och som vanligt aktualiseras den eviga frågan: Vem var den bäste sångaren? Ian Gillan med sin nyanserade röst lika klar som finaste kristall från Orrefors eller David Coverdale med röstresurser som ett skenande kärnkraftverk. Ian Gillans klara mästersång i ”Child in time” mot David Coverdales tårdrypande bluesbrölande i ”Mistreated”. En för mig omöjlig fråga att besvara.

I samband med mina musikaliska excesser på tuben bestämmer jag mig, nu kan jag inte smita undan längre, jag måste ta mig an den moderna litteraturens franska enfant terrible, Michel Houellebecq och hans roman ”Serotonin”.  Och när jag läser den hittar jag otroligt nog nedanstående stycke. Spooky!

”… hur som helst är jag säker på att han satte på det bästa han hade, det som betydde mest för honom. Det enda jag minns mer bestämt är en piratinspelning av ”Child in time” från Deep Purple- konserten i Duisburg 1970, ljudet i hans Klipschorns var verkligen makalöst, rent estetiskt var det kanske det vackraste ögonblicket i mitt liv, jag vill gärna lyfta fram det i den mån skönheten kan tjäna någonting till, i alla fall måste vi ha spelat den trettio eller fyrtio gånger, varje gång lika trollbundna av John Lords lugna, kontrollerade orgelspel, av ögonblicket av fullkomlig flykt när Ian Gillan gick från tal till sång, från sång till skrik och därefter tillbaka till tal, direkt efteråt följde Ian Paices majestätiska stick, visserligen understött av John Lords sedvanliga blandning av styrka och storslagenhet men Ian Paices stick var ändå överdådigt, det var troligen rockhistoriens vackraste stick, sedan kom Gillan tillbaka och i nästa parti fullbordades slingan, Ian Gillan flög på nytt från ord till sång och sedan från sång till rent skri och tyvärr slutade låten kort därefter och det var bara att sätta tillbaka pickupen igen, vi skulle ha kunnat leva i evighet på det viset, eller i evighet vet jag inte det var kanske en illusion men en vacker sådan…”

Jag får passa på nu när jag har chansen. Deep Purple: Jon Lord (1941 – 2012), Roger Glover, Ian Gillan, Ian Paice, Ritchie Blackmore, David Coverdale, Glenn Hughes. Tack för all härlig musik! Favoritlåtar? ”Highway star”, ”Lazy”, ”Strange kind of  woman”…