dixistadelmann.se

Mitt bokläsande övergick redan i tidiga tonåren till ett litteraturintresse. Numera kan jag nog definiera mitt intresse som ett bildningsprojekt. Det betyder att det jag läser inte alltid är underhållande eller ens spännande, men i princip alltid intressant ur någon synvinkel.

Så ibland träffar man på en bok som tar en tillbaka till det ursprungliga tillståndet när det gäller bokläsande, en bok som är en bladvändare som får en att glömma tid och rum, hejdlöst spännande och ren underhållning, men inte bara underhållning. Aldrig! Om det är stor litteratur, kan jag inte riktigt svara på, men att det är god litteratur, det är jag helt säker på. Boken jag talar om är romanen ”Profeterna vid evighetsfjorden” av den dansk-norske författaren Kim Leine.

Om jag minns rätt var det via radions kulturredaktion på P1 som jag fick höra talas om boken. Jag tror det var Gunnar Bolin som nämnde den helt kort. (Hur ska det gå för kulturradion när han går i pension, då blir ju fältet helt fritt för den nya generationen ”kulturtramsare” som har fått för sig att den amerikanska skräpkulturen är den enda form av kultur som är värd något. ”Kutlurempirialims” kan de inte ens stava till. Usch!)

När jag sedan fick hem boken och upptäckte att den var bestyckad med en karta över sjuttonhundratalets Köpenhamn, fick jag nästan tårar i ögonen. En historisk roman med en karta över dåtidens Köpenhamn! Jag var tillbaka i min läsande barndom. Timmar av underbart resande i historien väntade! Köpenhamn, Grönland, Norge, allt är med: en abortscen med krutexplosion som jag inte kan bestämma mig för om den är bland det grymmaste (i båda betydelserna) jag har läst, eller om det helt enkelt är en förrymd Monty Python- sketch, Köpenhamn brinner nästan ner till bara aska, valar fångas utanför Grönland, Gud och upplysningsfilosofi, kolonialt våld – allt finns i denna härliga roman.

Men mest är det kropp, snusk, kättja, smuts och förfall, ruelse och skam – kan man önska sig något mer? Prästen Morten Falck, bokens huvudperson, en av de danska kolonisatörerna av Grönland i slutet av sjuttonhundratalet, står på en grönländsk klippa, trettiosju år gammal och tittar ut över havet, förbannandes den dag han kom till den jättelika ön. I munnen har han fem ruttna tänder kvar, varav fyra sitter löst, under peruken härskar lopporna och lössen i de glesa hårstråna, ett av hans ögon är sönderbränt och han vågar knappt röra sig för han är rädd att skita på sig, dessa ständiga magsjukdomar som aldrig går över. För en modern läsare är det en tänkvärd paradox: huvudpersonens yttre blir ett fattigt härjat skal runt ett rikt inre, istället för som idag: moderna gymvackra kroppar härbärgerande den totala tomheten. Han läste Jean-Jacques Rousseau och de andra upplysningsfilosoferna, idag läser väl gymkropparna på sin höjd Harry Potter.

Ett avsnitt ur Kim Leines roman, ”Profeterna vid evighetsfjorden” (vinnare av Nordiska Rådets litteraturpris 2013) följer: ”Här är mörkt, men varmt och skönt och bekvämt. Min bädd består av en mjuk halmmadrass, täcket av några hopsydda renfällar. De är visserligen fulla med kryp, men krypen är säkert samma som jag har haft med mig hit och som har förökat sig i detta nyfunna revir. På ett bord brinner ett talgljus, och där har man placerat en bibel, ett band pietistiska psalmer samt skrivdon och några ark, av vilka ett tiotal redan är fullskrivna med min handstil och med obscena teckningar, fast jag inte är medveten om att jag har skrivit eller tecknat något. Jag doppar min fjäderpenna, jag sätter den mot det hårda pergamentet, jag ser bläcket flyta och min skrift darrande få liv igen. Jag lever!

                      Herre, var barmhärtig och låt mig få dö!”

Vad kan Dixi Stadelmann till slut säga om denna roman annat än: Läs!

Bild, dr.dk

Vad är det här med Dawit Isaak?
Varför ska alla hålla
på med den här kampanjen år efter år?
Var det nån som brydde sig om
honom när han var här?

Varför måste alla kändisar ställa upp
och kräva att just Dawit Isaak ska friges?
Det finns ju tusentals
fängslade journalister världen över
som fått sina fingrar krossade
så varför just Dawit Isaak?
Är han jude på något sätt? Är det
det som är PC-förklaringen
till varför hela medieetablissemanget
ska hålla på med honom?
- Rösterna på flashback faller över mig.
Kommentarsfältens generaler,
i lånade uniformer, till och med
polisuniformer, bakom tangentbord
smattrande som maskingevär
undrar över denna kampanj.
De skickar fram spanare från avgrunden.
Jag ser att även vänstern blir galen på
de här kampanjerna, vi känner
väl att det här riskerar att bli som när
Birgit Friggebo på besök i Rinkeby
ville sjunga We Shall Overcome
för att stilla frågan om Lasermannen.
Så man kan verkligen undra.
Här finns avgrunder om än helt andra.
Ingen brydde sig om honom när han
var här och jobbade som städare
nere i det svenska klassamhället -

han var tvungen att dra från det här landet
för att bli svensk medborgare.
Så nog finns det bara där
gott om dåligt samvete i allt det här.
Så mycket vet jag att Dawit Isaak
arresterades bara några veckor efter
elfte septemberattacken.
Den uppgiften kan jag inte komma över:
Mindre än fjorton dagar efter att planen
flögs in i tvillingtornen
greps du alltså i ditt hem i Asmara.
Och från och med nu blir du ett du i denna text
så att jag till slut kanske kan
lära känna dig en smula bara genom
att leta igenom det här mörkret.
Den stora skuggan slog alltså ut över världen.
Spred sig snabbt över de nyss
kolonialiserade kontinenterna
ända in i det sönderslitna Eritrea
och högplatåns tunna luft.

Jag vet inte hur mycket mörker som kom i rörelse
de där åren men fängelserna växte
till arkipelager och underrättelsetjänsterna
spann allt vidare nät av konspirationer
och ingen vet hur många namnlösa
som sögs in i cellerna.
Jag kan inte skilja dig från
den stora skuggan, jag kan inte ens se
ditt verkliga ansikte eftersom de stora
tidningskoncernerna förvandlat det till
en jävla logga, en svart vinjett så att
du blivit en layoutfråga för liberala
samveten jag aldrig litat på
och som knappast du heller ska lita på.
Du kan i slutändan inte lita på någon,
den svenske utrikesministern är också
en del av den enorma skuggan som erövrat halva
världen inklusive Afrikas horn.
Men jag har i alla fall ditt namn,
tungt och gammaltestamentligt
och därför så underligt välbekant i
i en värld av makt och vanmakt:
det lyses upp ibland, kort, häftigt,
som när någon tänder en cigarett.
Sen är det borta igen i det stora mörkret.
Det är klart du måste friges,
ur fängelset, ur den där loggan,
ur hela det här mörkret som gör
oss obegripliga för varandra.

 
GÖRAN GREIDER

Dikten ovan är tidigare publicerad på Dalademokratens ledarsida. Att dagligen läsa DD:s ledarsida, med Göran Greider, är som honung, ja som den sötaste ungerska Tokajer. Tänk vad skönt att slippa lapa den blå survällingen från de borgerliga ledarsidorna. Göteborgsposten, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Sydsvenska Dagbladet, släng er i väggen! Ännu finns det några ni inte når.

Det är som när man har gått igenom en svår magsjuka och man tror att den äntligen är över, då slår den till igen. Så tycker säkerligen många nu när Dixi Stadelmann efter tekniska problem är tillbaka med sin blogg.

Det finns mycket att säga om min nuvarande bloggleverantör, Blogg.se, och det kommer jag nog att göra i framtiden, men nu nöjer jag mig med att konstatera att det är mycket ”myspys” kring verksamheten, men den tekniska nivån verkar det vara sämre beställt med. Jag har varit utestängd från min blogg i en hel vecka. ”Seven lonely days make one lonely week”.

Men ingenting dåligt som inte har något gott med sig (en dålig klyscha), jag har insett att jag nog har blivit en riktig bloggare i alla fall, livets färger blir något blekare när man inte har sin blogg att klura kring.

Nu kör vi igen! Jag hoppas att jag har några läsare kvar.

Den hösten vi har just nu är ju nästan som sommar. Ja, jag vet att den knappt har börjat; den blir säkert riktigt mörk, kall och jävlig längre fram. Man får vad man förtjänar. Men just nu njuter jag av höstvädret, men det har ju funnits andra höstar…

Vadå, är novemberfotot oskarpt? Så blir det ibland när den hemliga fotografen känner sig riktigt konstnärlig, då slår det över till expressionism. Och det är väl egentligen bara med expressionism man kan bemöta en november i Göteborg?

Sannegården: september 2015

Sannegården: oktober 2015

 

 

 

 

 

Sannegården: november 2015

 

 

 

 

Nu när Zlatan och hans buktalardocka (var det Hamrén han hette?) är borta och vi har ett vanligt svenskt fotbollslandslag igen, istället för Klubb Zlatan, så har jag återigen blivit intresserad. När den förre Örgryte-tränaren Janne Andersson har tagit över som förbundskapten känner jag återigen ”vibbarna” från gamla klassiska tider.

Lag, lag, lag – försvar, försvar, försvar – kamp, kamp kamp!

Det var starkt av ett sådant nytt och orutinerat lag som det svenska att lyckas få oavgjort mot en gammal stornation som Holland i ett VM-kval.

Lag, lag, lag – försvar, försvar, försvar – kamp, kamp kamp!

Och lägg därtill den fantastiska insatsen av den nye förstemålvakten Robin Olsen och sedan ett konstmål av Marcus Berg och framtiden kan vara ljusare än på länge för vårt folkkära fotbollslandslag.

När solen går ner i Västerhavet;

det fräser till och kokar.

En kosmisk brännmanet.

Som en sockerbit i varmt svart kaffe

försvinner solklotet

i havets djup.

Och min långa sista resa

måste företas i

mörker och kyla.

Han hörde den tunga dörren slå igen bakom sig, tog ett djupt andetag i den friska luften och i två steg hade han betvingat de sex trappstegen. Han bestämde sig för att låta allvaret i besvikelsen sjunka undan, istället drog han fram det bitterljuva i situationen. Rockhistoriens största mun lånade honom ord.

Well, she used to run around with every man in town
She spent all my money, playing her high class game
She put me out, it was a pity how I cried
Tables turn and now her turn to cry

Because I used to love her, but it's all over now
Because I used to love her, but it's all over now

Det var som att suga på en gammaldags ingefärskaramell, en lite unken grundsmak, spetsad med en stickande hetta och alltsammans invirat i en mjuk, närmast kvalmig sötma. Smaken tonade sakta bort i munnen, men vägrade att helt försvinna.

Det hade inte handlat om något annat än en fysisk och psykologisk reflex från hans sida, så mycket självinsikt hade han att han visste det. Hon hade bara visat lite medmänsklighet mot honom när han hade kommit ny och vilsen till klassen. Han hade blivit anvisad den lediga bänken bredvid hennes av läraren och hon hade brutit tystnaden och talat med honom på rasterna efteråt. Han hade tyckt att hon var snygg, ja närmast vacker.

Det var svårare med killarna i klassen. Här handlade det om att ett mer mångfacetterat förhållande skulle etableras. Han skulle inordnas i den ordning, eller rakare uttryckt, den hierarki som rådde. Som ny och oprövad störde han den jämvikt som fanns mellan olika grupperingar. Här ville ingen bjuda på sig och därmed riskera att förlora prestige. Först skulle han beskådas på avstånd, sedan synas närmare och till sist prövas, för att se var han hörde hemma och vad han gick för och eftersom det endast hade gått en vecka, var han ännu bara tolererad, inte accepterad.

Redan på tisdagen hade han förstått vad som var på gång. Ingen talade direkt med honom, men han hörde hur snacket gick i den grupp som han uppfattade som den tongivande i klassen. På lördag var det fest, tydligen inte av det vanliga slaget att döma av den energi som alstrades av detta faktum, utan det var verkligen F E S T på gång. Det stod snabbt klart för honom att alla inte var bjudna och att detta var viktigt. Det syntes vara lika viktigt för dem som var bjudna, som för dem som inte skulle få uppleva festen. Antingen var man med, eller så var man utanför, det tycktes alla vara överens om, även om de som inte var inbjudna aldrig skulle erkänna detta.

Han hade tydligen inte uppfyllt kraven. Han visste att man hade talat om honom, studerat honom i smyg och tystnat när han hade kommit för nära och man hade inte funnit honom värdig. Och Hon hade varit med i gruppen som arrangerade festen.

Vad brydde han sig om det, han gav väl blanka fan i deras fest. Han såg nog vad de var för några, seglarskor på fötterna och krokodil på bröstet. En sort som inte hade funnits på hans gamla skola. Han trippade plötsligt omkring på ett blankt mahognydäck, tip tip tapp, tip tip tapp; seglarskor, blå med vit sula, svävade mot solvarmt trä. Han tog demonstrativt tag i sin svarta t-tröja och förde den mot sin mun. Platsen där krokodilen skulle ha suttit, om han hade haft en sådan tröja, gav han en ljudligt smaskande puss. Plötsligt slog det honom att han fortfarande var kvar på skolgården och vem som helst kunde se honom. Han återgick till sin normala gång igen och sneglade bakåt så omärkligt som möjligt, pinsamt medveten om den blöta fläcken han hade på bröstet. Där fanns ingen. Istället låg det en sten några steg framför honom. Han tog ett par snabba steg, förvandlades till Sören Börjesson, gjorde en lååång tvåfotsdribbling som helt kollrade bort backen och sköt iväg bollen (stenen) mot det bortre krysset. Högerdojan flög högt upp i luften och landade på gräset en bit bort. Han skrattade för sig själv när han hoppade på ett ben efter sin Adidas Olympia.

Klockan på skolhuset visade att han hade tjugo minuter att vänta. Hur hade han kunnat tappa bort sitt busskort? Det var inte likt honom. Eftersom han inte hade tillräckligt med pengar på sig för att betala bussresan hem, hade han varit tvungen att svälja stoltheten och ringa, fast han visste att pappan avskydde att bli störd på jobbet. Han förstod att det inte var lätt att gå ifrån för ett telefonsamtal när det behövdes avlösning, även om det bara gällde en kort stund. Fan, han skulle hellre betala ett nytt busskort själv, trots att det var mycket pengar det handlade om, än att ta emot pengar.

Han drog upp dragkedjan i jackan. Det var en fin vårdag med hög och klar luft, men nu på eftermiddagen värmde inte solen längre på samma sätt. Där kom en Volvo 164, rak sexa, hundrasextio hästar noterade han automatiskt. Han skulle fylla arton nästa gång. Han kontrollerade för andra gången att matteböckerna låg i axelremsväskan. Det var prov på gång i nästa vecka. Hans första på den nya skolan och han tänkte visa att han skulle klara av det. Varför skulle inte han klara naturvetenskaplig linje?

Där kom den, Saab 99:an, som vanligt gick det för fort och det slutade med en hjullåsning innan bilen stod stilla. Som en demonstration lade han tillbaka böckerna i väskan och stängde överdrivet omsorgsfullt och långsamt. Bildörren kärvade som vanligt, men till slut satt han i framsätet med säkerhetsbältet på.

- Hej, hälsade han, samtidigt som den mjuka bilinredningen tycktes äta upp det ljud han hade frambringat.

Inget svar kom och han blev underligt nog osäker på om han verkligen hade sagt något. Istället betraktade han i ögonvrån pappans käkmuskler som tycktes leva ett eget liv under skäggstubben. De spändes och slappnade av, spändes och slappnade av, som om de var utsatta för något elektriskt experiment. Bilen accelererade iväg och först när den var stadigt förankrad i trafikrytmen mellan en buss och en lastbil, nickade pappan som en bekräftelse på hans hälsning.

- Vart är vi på väg, frågade han när de körde mot centrum istället för mot hemmet.

Samtidigt vände han på huvudet och passade på att i smyg studera pappan medan denne var fullt upptagen med att hitta en lucka för att kunna köra om lastbilen. Snart resignerade han emellertid och tvingades att finna sig i den rådande trafikrytmen. Pappan vände sitt ansikte mot honom. För ett kort ögonblick såg de in i varandras ögon. Han vek undan med blicken, men han hade sett den grå hinna av trötthet som satt som en mask på pappans ansikte. Ögonen var rödsprängda, men han kunde inte erinra sig pappans ögonfärg.

- Jag måste köpa mjölk, sa han, samtidigt som han snabbt återgick till att titta rakt fram genom vindrutan.

Hans röst lät plötsligt ihålig.

De hade tur och hittade en ledig parkeringsplats, vilket inte var det lättaste en fredagseftermiddag. Bilen var inte mer än parkerad, när det kom, det som han hade väntat på hela tiden:

- Hur i helvete kan du slarva bort ditt busskort?

Pappans blick brände i honom. Innan han ens hade hunnit samla sig till ett svar kom det mer.

- Vet du vad det kostar?

Tonen i frågorna retade honom. Han hade inte ”slarvat” bort kortet och eftersom han ansåg sig vara en mycket noggrann människa kändes det som en avsiktlig förolämpning. Klart han visste vad det kostade, han hade ju själv köpt det, även om han hade fått pengarna av pappan. Han hade förlorat sitt kort och skulle bli tvungen att ta emot pengar för att köpa ett nytt, detta var ett faktum som han inte kom ifrån och det tyngde honom.

- Jag betalar ett nytt själv.

Svaret stegrade pappans vrede ytterligare.

- Det är väl med mina pengar du betalar.

- Jag sommarjobbar, svarade han, fast han visste att dessa pengar var slut för länge sedan.

Han försökte nu visa att diskussionen var över, i alla fall från hans sida, genom att knäppa upp säkerhetsbältet och luta sätets ryggstöd i en mer avslappnad vinkel, samtidigt som han stelt stirrade ut genom sidorutan på sin sida. Svaret kom snabbt och hårt:

- Jag har två jobb, sliter från morron till kväll, men sedan var det som om energin hade tagit slut, pappan tystnade plötsligt, öppnade bildörren och steg ut.

Han blev sittande med bara ljudet från den igenslagna bildörren kvar. Ett hål av dåligt samvete öppnade sig. Efter att ha stirrat ner i det började han fylla det med sten efter sten. Han visste att han inte skulle bli lugn förrän det var borta. Inte sjutton hade pappan två jobb och gick upp klockan tre varje natt för att köra ut tidningar, innan han gick till fabriken, för att kunna köpa busskort till sin slarvige son, tänkte han, samtidigt som han drog på munnen inför det absurda i tanken. Leendet hann bara bli en glädjelös antydan kring munnen, innan det snabbt försvann, när han genom vindrutan såg hur pappan på sin väg mot Konsum plötsligt svängde av mot Systembolaget. Det som kostade var det nya huset och de andra statusprylarna. Och nu planerades det också för byte av bil. Det var tydligen värt att äta blodpudding och falukorv sju dagar i veckan, för att manifestera sin plats i påfågeldansen. Men vad tänkte pappan när klockan ringde tre på morgonen? Vi är alla lika, men jag har i alla fall en ny bil. Han skakade på huvudet. Det kändes inte bra att se på sin far med den blicken.

Det var alltså en sådan helg det skulle bli. Han kunde det stiliserade dockspelet till tragedi som väntade honom, ända in i ryggmärgen. Roller, Fadern och Modern; scen1, Fadern sentimental, Modern martyr; scen2, Fadern slipprig, Modern martyr; scen3, Fadern elak, Modern Valkyria; scen4, Fadern sover, Modern bitter; scen5, Fadern sjuk och ångerfull, Modern martyr; slutscen, Fadern och Modern unisont, ”allt vi gör, gör vi för barnens skull”.

Han slog på radion för att lyssna på nyheterna och för att vädra ut tankarna. Det var då den kom, NYHETEN. En samling ord som fick samma effekt på honom som en detonerande tändhatt på pentylstubin, (pentylstubin brinner med en hastighet av tre kilometer i sekunden). Det var bara den öppna munnen, vilken fungerade som säkerhetsventil genom att med automatik släppa ut det kolossala övertryck som momentant hade byggts upp i form av ett tjut av glädje, som räddade honom från att sprängas. Utan att tänka vevade han ner sidorutan, fick se en man och en kvinna komma gående och skulle till att …; då normaliteten plötsligt återkom och en blygsel slog honom, som fick de stora orden att bli mycket små i hans mun:

- Sandinisterna har tågat in i Managua, sade han med en volym som om han hade talat förtroligt med någon i förarsätet, en halv meter ifrån honom.

Han vevade upp rutan igen och lämnade mannen och kvinnan kvar i deras okunnighet om den stora händelsen.

Sandinisterna hade segrat i Nicaragua och för några år sedan hade han fått uppleva folkets seger i Vietnam. Jätten var skakad, ja till och med sårad, men kanske var det då han var som farligast, en reaktion måste komma, tänkte han, utan att för den skull bli pessimistisk. Det fanns en väg framåt och mitt på denna väg bland miljoner andra gick han. Det var en bild han tyckte om att tänka på.

Den ljusblå himlen, de ulliga vita molnen och den nu gräddgula solen fångade honom. Han lutade sig tillbaka, slöt ögonen och njöt av de värmande strålar som trängde genom glasrutan.

Efter en stund satte han sig upp igen. Nyhetssändningen var över för länge sedan. Han slog av radion och väntade. Hans pappa borde väl snart dyka upp. Och mycket riktigt, i backspegeln fick han se honom komma gående. I händerna bar han två kassar, den ena från Konsum och den andra från bolaget. Han kunde se att det var burköl staplade i systemkassen. Kassarna åkte in i bagaget innan förardörren öppnades.

- Vad är det som är så roligt, frågade pappan, samtidigt som han tog plats i förarsätet.

Han blev först förvirrad och kände sig sedan närmast ertappad.

- Vadå roligt?

- Du skrattar ju.

Han ordnade till sina anletsdrag och under en bråkdel av en sekund funderade han på om han skulle tala om varifrån den inre glädje han kände kom; för ett ögonblick öppnades en dörr på glänt och det fanns en möjlighet för honom att bryta sig ur den rustning av tystnad som omgav både honom och pappan, men under hans korta tvekan slog dörren igen och möjligheten var borta lika fort som den hade dykt upp. Och vad skulle det ha tjänat till?

- Det är ingenting.

När de var halvvägs hemma, sa han:

- Jag sticker ut och fiskar ikväll. Jag tar med mig tältet och kommer hem söndamorron.

Pappan tittade förvånad på honom och skulle till att säga något, men tystnade innan orden hade lämnat läpparna och snart var han fullt koncentrerad på en omkörning.

Här kommer att följa en novell. Jag skrev den för tiotalet år sedan och den heter ”Dagen då sandinisterna segrade i Nicaragua”.

Vad den handlar om? Den handlar om det lilla i det stora och om det stora i det lilla. Låter det kryptiskt? Den handlar helt enkelt om den dagen då sandinisterna segrade i Nicaragua. Håll till godo, ni som råkar vara intresserade.