dixistadelmann.se

Sverigedemokraterna i salen på SD-landsmötet i Norrköping såg och hörde en väl förberedd, kostymklädd delegat, med namet Martin Strid, representant från Dalarna, läsa sina bruna ”sanningar” från talarstolen. Vi andra från den mer eller mindre anständiga delen av Sveriges befolkning kände iskalla trettiotalsvindar dra fram och minsann om vi inte i våra inre kunde se SD-delegaten Strid draperad i svart nazi-uniform när vi hörde hans fruktansvärda och människofientliga ord.

Efteråt när mediarapporteringen från landsdagarna satte igång inträdde en fas av skademinimering från Sverigedemokraternas sida. In kommer kameleonten Jimmie Åkesson, nu spelandes svärmorsdröm:

- Ååå fan, är vi rasister i Sverigedemokraterna? Det hade jag ingen aaaaaning om.

Om Zlatan kommer tillbaka till landslaget nu när VM väntar?

Inte en Janne!

bild, Janne Andersson, svt.se

EU-mötet vid älvkanten vid Eriksberg, i min absoluta närhet, var ingen uppoffring alls för mig. Det var ju bara två dagar då jag inte kunde komma utanför min dörr. Men det gick ingen nöd på mig i min mysiga lägenhet. Att man inte fick gå ut ens på sin egen balkong var absolut inget problem; vem går ut på balkongen i november? Det vore ju att be om en lunginflammation. Att man inte fick synas i sin lägenhets fönster hade jag en smart lösning på. Jag hade förberett mig med mörkläggningsskivor som jag spikade upp i fönstren. Det var bara ett problem med detta: det blev helt mörkt i lägenheten, så jag tände lamporna här hemma. Men efter ett tag slog mig tanken att det kanske kunde sippra ut något ljus i en skarv och möjligtvis störa mötesdeltagarna i novemberdunklet i deras viktiga arbete.

Aldrig rådlös som jag är, släckte jag ner i lägenheten och gick in i mitt badrum som är helt fönsterlöst. Hit släpade jag in en madrass, hämtade några te-påsar och en förpackning skorpor. Med varmvatten i kranarna, en toastol och en spartansk, men dock fungerande sovplats i badrummet, tillsammans med en batteridriven radio, så klarade jag mig fint. Visserligen tog batterierna i radion slut redan efter ett par timmar, men det gjorde ingenting. Jag kunde ändå inte höra radion eftersom en polishelikopter hovrade timma efter timma utanför min balkong. Och det var ju bara ett par dygn det handlade om.

Visst är det skönt nu när mötet är över att få komma ut ur badrummet och när mörkläggningsskivorna är nedtagna så kommer snart de personliga små uppoffringarna att vara bortglömda, kvar finns bara stoltheten över att vi fick ha EU-eliten här för en stund i vår lilla stad. Och har vi tur finns vi kanske på kartan efter detta.

Ja, minsann, när jag öppnade min atlas så kunde jag hitta Göteborg på kartan. Fantastiskt!

Bild, biblioteken.fi

Det är dags att uppdatera litteraturlistan igen med en roman från litteraturens ”crème de la crème”. Jag har läst Steve Sem-Sandbergs, ”De fattiga i Lodz” och den bara måste in på listan. Det Primo Levi gjorde när han från egna upplevelser beskrev ett dödslägers anatomi i ”Är detta en människa”, det återupprepar Steve Sem-Sandberg i romanens form, fast här är det det judiska gettot han dissekerar.

Jag vet att det inte finns något säkert vaccin mot nazismen/fascismen och om det hade funnits så vore det grundat på politiska åtgärder. Men även kulturen kan bistå i kampen. Läs dikten Dödsfuga av Paul Celan, ”Är detta en människa” av Primo Levi och romanen ”De fattiga i Lodz” av Steve Sem-Sandberg, se filmerna ”Shoah” av Claude Lanzmann och ”Gå och se” av Elim Klimov, sedan är det omöjligt att ha något som helst av överseende med nazismen/fascismen.

Nu tillbaka till min litteraturlista. Jag har bokfört de böcker jag har läst under de senaste trettiosex åren och det är inte ofta jag har gett högsta betyg, 5+, som ”De fattiga i Lodz” fick. Jag betygsätter böckerna mellan 1 och 5. Vid behov kan sifferbetyget förstärkas med ett plustecken, eller försvagas med ett minustecken. Jag är hänsynslöst subjektiv i min betygssättning; det handlar om vad jag tycker, inte om hur litteraturhistorien ser på verket. Exempelvis fick ”Yarden” betyget 5+, medan Strindbergs ”Röda Rummet” fick nöja sig med 5- och Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov” fick betyget 4. Betyget gäller vid just det tillfället, när boken lästs. Läser jag boken flera gånger kan betyget förändras. Tanken slår mig, att om jag skulle sätta betyg igen, skulle nog ”Bröderna Karamazov” få ett högre betyg. Jag får nog läsa om den.

Som sagt var, det är inte många böcker som har fått 5+. Här kommer hela listan:

B Traven, ”De hängdas revolution”

Gunter Grass, ”Blecktrumman”

Robert C Friend, ”Fången i Ba Choi”

Erich Maria Remarque, ”På västfronten intet nytt”

Joseph Zsuffa, ”Babels avgrund”

William Golding, ”Flugornas herre”

Torbjörn Säfve, ”Jag brinner”

Sven Grassman, ”Bokslut”

Per Olov Enquist, ”Legionärerna”

Leo Trotskij, ”Ryska revolutionens historia”

Kerstin Ekman, ”Händelser vid vatten”

Dalton Trumbo, ”Johnny var en ung soldat”

Torgny Lindgren, ”Hummelhonung”

Joyce Carol Oates, ”Livets uppkomst”

Joyce Carol Oates, ”Vad jag levde för”

Per Olov Enquist, ”Livläkarens besök”

Harry Martinsson, ”Nässlorna blomma”

Lena Andersson, ”Var det bra så”

E J Hobsbawm, ”Imperiernas tidsålder”

Åsa Linderborg, ”Mig äger ingen”

Michail Bulgakov, ”Mästaren och Margarita”

Kristian Lundberg, ”Yarden”

Göran Greider, ”Ingen kommer undan Olof Palme”

Florian Illies, ”Århundradets sommar 1913”

Kim Leine, ”Profeterna vid Evighetsfjorden”

Steve Sem-Sandberg, ”De fattiga i Lodz”

Böckerna är listade i den ordning de är lästa. Tjugosex böcker med högsta betyg, på trettiosex års läsning.

Hm, det var inte många böcker ur litteraturhistorien det. Jag får kolla vad ”klassikernas klassiker” fick för något betyg. ”Brott och straff” fick betyget 4+.

-”Förlåt mig Fjodor”!

”Läs Idioten, den passar dig”, tänker Fjodor Dostojevskij i sin himmel.

Fjodor Dostojevskij, bild från wikipedia.org.