Den gäckande skuggan
Var är hon nu, fotografen? Hon är alltid borta när man behöver henne som bäst. Är väl ute på uppdrag, antar jag. Och inga spår lämnar hon efter sig. Den hemliga fotografen borde byta namn till den gäckande skuggan.
Gengångare
Är du ensam vid din mila i din koja i kväll,
håll öppen, håll öppen din dörr!
Under glittrande stjärnor över snötäckta fjäll
komma vi, komma vi som förr.
Vi ha sovit redan länge i vår kyrkogårdsvrå
och vilat våra gammalmansben -
vi ha vakat för att skönja om himlen är blå,
för att värma oss i månens sken.
Under stjärnornas ögon må vi samlas till ting
medan nordvinden härjar hård,
må vi bänka oss ned i en domarering
på din fridlysta kolaregård.
Ty vi vandra, vi vandra och hava ej ro
i de gravar som svälten har grävt,
och fast friden var djup i vårt jordbyggda bo,
vårt hat har den aldrig kvävt.
Och vårt hat är ett vandrande dödmanshat
som skall spöka tiderna ut,
och vår sorg är en tårlös sorg, kamrat,
och vår jämmer är utan slut.
Men ve oss, för sent ha vi gått ur vår grav
för att krämares domare bli -
de män som skuro vår plågas stav
äro döda och vandra som vi.
Dan Anderssons (1888 – 1920) dikt ”Gengångare” ur diktsamlingen ”Kolvaktarens visor” från 1915.
Att proletärförfattaren Dan Andersson är riktigt folkkär det märker jag som är läsare av Dalademokraten. Det är inte många nummer av denna morgontidning där inte Dan Andersson omnämns. Det kan ju bero på att författaren föddes i Dalarna (ena kuula med bara Dalarna på…). Gammal hann han aldrig bli då han alltför tidigt omkom i en tragisk olycka på ett hotell i Stockholm. Men som poet lever Dan Andersson kvar i folkdjupet för alltid.
Vinterland
Till helgen passar skridskoåkarna på att lufta de sällan använda rören.
Men Älven är inte frusen. Har den frusit till i modern tid? Så försöker du ta dig över till Amerikaskjulet till fots lär inte ens Sjömanshustrun och Masthuggskyrkan i skön förening kunna skydda dig från att bli blöt.
Och som varje vinter gäller det gamla rådet från Frank Zappa (1940 – 1993): Do not eat the yellow snow.
-Nej, det är inte citrus-sorbet!
Handbollsfest
Jag antar att jag är sist av gratulanterna, alla andra har hunnit före, men även jag vill gratulera det fantastiska svenska handbollslandslaget till silvermedaljen i Egypten. Vem hade kunnat tro att detta nederlagstippade, orutinerade lag skulle ta sig ända till final och där förlora en stenhård och jämn match mot det danska mästarlaget. Inte jag i alla fall. Men som vanligt visar det sig att grundbulten i framgången är lagbygget, laget framför jaget. Vilka goa killar det har varit att jobba stenhårt för varandra, det har varit en fröjd att följa dem framför TV:n. Ett stort tack till det svenska landslaget i handboll!
I finalen tycker jag att Sverige som lag var minst lika starkt som Danmark. Det var de två danska superstjärnorna Niklas Landin och Mikkel Hansen som räddade de röd-vita. Men dom gubbarna börjar bli gamla och då tar vi över igen. Härliga tider väntar.
