dixistadelmann.se

Soldaterna i Italien skrev ett ofantligt antal brev. En amerikansk veteran skrev 500 under två år bara till sina föräldrar. Medan mottagandet av brev skänkte soldaterna ett fönster tillbaka till deras gamla liv, så betraktades skrivandet både som en mental hälsokur och som en privat fristad, ett sätt att ta itu med de långa perioderna av tristess och av att ständigt befinna sig tillsammans med andra.

Brev från Cassino innehåller vanligen också böner om att få material att läsa utskickat. Böcker hörde till livets nödvändigheter för soldaterna, återigen för att motverka tristessen och skapa en godtagen privat sfär och en länk till deras tidigare liv. ”Några tidskrifter och böcker”, har en soldat påpekat, ”tillhandahöll den civilisation med vilken man mötte smärtan, det allmänna larmet och den förskräckliga, men nu mycket beundrade, gemytlighet i vilken vi stövlade fram.” Det rådde en väldig efterfrågan bland britterna på Penguins och Pelicans pocketböcker, och amerikanska förläggare skyndade sig att skicka ut sina egna listor över pocketböcker under kriget. Att läsa vad som helst var bättre än ingenting, påpekar Bill Mauldin: ”Soldater vid fronten läste etiketter på paketen med matransoner, där innehållet är uppräknat, bara för att läsa något.” Mest efterfrågade var lokala, inte nationella, tidningar där männen kunde läsa om sin hemstad och om folk och platser som de kände till.

Ovanstående text kommer ur ”Slaget vid Monte Cassino” av engelsmannen Matthew Parker.

Ju svårare tiderna är, ju värre situationen är, desto viktigare är litteraturen. Det visste föregående generationer. Men det tycks nutidens generationer ha förträngt.

I denna obildningens tid: Att läsa eller inte läsa, det är inte frågan. Läs mer, lär mer, läs mer, skratta mer, läs mer, gråt mer, läs mer, känn mer, läs mer, var mer, läs mer, res mer, läs mer, tänk mer, läs mer, odla mer, läs mer, gör mer, läs mer, revolutionera mer, läs mer, lev mer. Läs mer!

Och så skriv lite också emellanåt.

Det skulle ha varit Sveriges försvarsminister, socialdemokraten Peter Hultqvist, som var utskickad för att gjuta olja på vågorna i Agendas studio efter den avslöjade spionskandalen, i stället fick jag se en feg lismande knähund i slips och kostym som darrande försökte rädda Supermakten från att chikaneras som simpel spionmakt. Han gläfste till pliktskyldigt mot dansken som har hjälpt supermakten, världens härskare, att spionera på Norge, Sverige, Tyskland och Frankrike, länder som har gjort allt för att ses som supermaktens vänner. Försvarsministern vägrade att avge minsta kritik mot USA, men dansken fick ett par tjuvnyp, när det i själva verket är så att de europeiska länderna tävlar i att ömsom göra drängtjänst åt Supermakten och ömsom fungera som dörrmatta. Sverige ligger numera i täten i båda grenarna.

Spionskandalen är redan flera månader gammal, då det så tidigt som i höstas avslöjades att USA och Danmark hade spionerat på svensk försvarsindustri i samband med att Danmark bestämde sig för att köpa amerikanskt stridsflyg i stället för svenskt. Detta lyckades dock de svenska politikerna tiga ihjäl, måna som man är att betraktas som Supermaktens mest devota följare. Men nu kommer skandalen upp till ytan igen efter mediala avslöjanden i flera länder. Denna gång förhoppningsvis med större kraft och kanske finns det nu även mod att ifrågasätta att visselblåsaren Edward Snowden, som avslöjade USA:s gigantiska spioneriinsatser i global skala, där alla länder, vänner som fiender är utsatta, skall sitta fast i Ryssland, det enda landet som vågade förbarma sig över honom. Så mycket var västvärldens deklarationer om press- och yttrandefrihet värda i praktiken.

I min värld vore Sverige ett litet, men rakryggat land, som står får lag och moral i det internationella umgänget och som inte tvekar att kritisera varken småstater eller stora mäktiga nationer med ett oanständigt uppträdande i världspolitiken. Ett alliansfritt land som strävar efter neutralitet i militära konflikter, men som alltid i första hand väljer fredsvägen, det är mitt Sverige. Men då får vi skaffa oss en ny vitaliserad socialdemokrati med en riktig försvarsminister. Om de borgerliga partierna hyser jag inget hopp.

Bild, Edward Snowden, wikipedia.org