Konfirmation
Sannerligen: det enda jag kommer att minnas
av min konfirmation
är nog denna döda fluga
i koppen med choklad.
Dikt av den chilenske poeten Jaime Quezada, född 1942, ur samlingen ”Mellan sten och ocean”, ”Femton poeter från Chile”. I urval och översättning av Lasse Söderberg.
Traditionens makt är stark, även jag är konfirmerad. Om jag hade varit ung idag hade jag inte konfirmerat mig, men på den tiden var det något som de flesta ungdomar gick igenom antingen de var troende eller inte. Jag har aldrig varit troende. Nedan finns ett avsnitt ur min roman ”Desertör” som handlar om konfirmationen. Läs om ni har lust.
Ur minnets labyrinter steg hans konfirmationspräst fram. Svart var färgen han förknippade med denne man. Då måste han ha varit i sextioårsåldern och rimligtvis var han död nu. Undrar om han är där uppe eller där nere, tanken fick Tommy att dra på munnen.
Synden hade varit prästens livselexir. Det var egentligen bara när den kom på tal som hans oblatlika hy fick färg och hans normalt så trötta röst åter fick malm i klangen. Tommy mindes fortfarande konfirmationslektionen med en rysning, när mannen triumferande hade hållit upp ett fotografi föreställande ett nyfött spädbarn inför gruppen och med vibrato i rösten förklarat att inte ens detta barn var fri från synd. Arvsynden, hade han sagt och blotta uttalet av detta ord hade fått hans svartklädda kropp att nästan darra av återhållen upphetsning, arvsynden, tänk på arvsynden hade han förkunnat i triumf inför gruppen av ungdomar.
Denne gränslöst reaktionäre svartrock hade illustrerat sjunde budet, ”du skall icke stjäla” genom att tala om arbetare som stal från arbetsgivaren genom att inte alltid göra sitt bästa på jobbet. Sex utanför äktenskapet var givetvis synd enligt prästen, men Tommy hade kommit på den gamle mannen när han handlade porrtidningar i grannkommunen. Han hade väl hett blod den gamle snuskgubben, vilket nästan kändes som ett förmildrande drag. Det visade ju i alla fall att det inte bara var is rakt igenom under kappan.
När han höll gudstjänst var det normala att det nästan var tomt i kyrkan, förutom några gamlingar, mest kvinnor i hatt, som väl kände hur döden närmade sig och ville försäkra sig om att försäkringspremien var betald och hans konfirmationselever som var tvungna att enligt reglerna bevittna alla hans föreställningar. På första advent, det året, hade det emellertid varit fullt hus i kyrkan och denna händelse firade mannen stilenligt genom att hålla en svavelosande straffpredikan om skenheligheten inför församlingen. Den mannen var helt enkelt placerad i fel århundrade, sextonhundratalet hade varit helt rätt, men på nittonhundrasjuttiotalet var hans uppenbarelse lika obscen som en spottloska på ett bakbord hade varit.
Ännu ett förmildrande drag var att gubben rörde sig på ett närmast löjligt sätt, genom att alltid gå med höga knälyft, vilket fick till följd att det såg ut som om han alltid vadade i djupt vatten, eller tog sig fram i ett träsk. Tommy hade tyckt att prästens sätt att röra sig hade en viss likhet med doktor Johns (musikern från New Orleans) sätt att digga musiken under en livekonsert som han hade sett på tv. Doktorn hade också varit klädd i särk, dock vit, så i Tommys skalle gick svartrocken hädanefter under namnet doktor John och hans tidigare så nervpinande tråkiga gudstjänster, gjordes i Tommys fantasi om till heta hejdlöst svängande konserter, där den ena psalmen i het träskrocksversion svängde bättre än den andra.
Ett högt lyft ben mot horisonten, var det sista han såg av denne svarte man, innan minnet av prästen tonade bort.
Bild, Dr John (1941 – 2019), acloserwalknola.com
Nästan lika snabb som Lucky Luke
I min barndom läste jag ibland på biblioteket ett seriealbum med en cowboy i huvudrollen som hette Lucky Luke. Det fantastiska med honom var att han drog sin revolver snabbare än sin egen skugga. Huruvida Ulf Lundell när han hamrar på sin skrivmaskin skriver snabbare än sin egen skugga vet jag inte, men det har jag kanske svårt att tänka mig. Och han skriver kanske inte snabbare än vad jag läser heller, men hans skrivande går i alla fall så snabbt att jag inte hinner smälta vad han åstadkommer i samma takt som den flitige mannen producerar. Nu är jag klar med Vardagar 3 och i min bokhylla står Vardagar 4 samt Vardagar 5 och väntar.
Det kändes faktiskt inte fullt så inspirerande som jag trodde att det skulle göra när jag hämtade Ulf Lundells Vardagar 3 ur bokhyllan. Boken kändes som en riktig tegelsten med sina nästan niohundra sidor. Behöver jag läsa den här? Jag kan väl Uffe nu, efter att ha läst hans två första i serien av vardagar? Känns inte trean som jag håller i mina händer lite lönnfet? Kanske till och med aningen gubbfet? Och efter att ha kommit en kort bit in i boken skaver även språket lite. Är det inte väl mycket rockenroll i språkbehandlingen? Jag kommer på mig själv flera gånger med att behöva läsa meningarna om och om igen för att få ihop det. Men när jag resignerar och börjar tänka: jobbet måste göras, boken skall läsas igenom, då kommer en efter hand växande känsla av tillfredsställelse. De många sidorna är plötsligt inget problem och jag förlikar mig med Uffes språk och tycker till och med att det svänger om det som vanligt. Vad är det då som räddar Vardagar 3?
Ulf Lundell talar en sanning om det Sverige jag ser förfalla runt omkring mig, en sanning som annars är gömd bakom borgerlighetens massiva informationsövertag. Jag och Lundell vandrar gemensamt genom ruinerna av det välfärdssamhälle arbetarrörelsen byggde upp. Det av nyliberalismen terrorbombade öde landskap som blev kvar när avregleringar, privatiseringar, avdemokratiseringar och skattesänkningar hade blåst bort allt det som hade uppnåtts genom decennier av hårt arbete. Tack Uffe för att du vågar tala klartext.
När det gäller det personliga känns det som om man som läsare kommer ännu närmare huvudpersonen än i Vardagar 1 och 2. Ännu mindre känns dolt och förskönat för läsaren. Hur naket det egentligen är kan man som läsare givetvis inte veta, men nog känner man sig ibland som en förtrolig vän.
Så var det det här med humorn. Boken är full av en härligt svart, ibland självironisk humor som är oemotståndlig. Nedanstående är klippt direkt ur boken. Läs!
”Jaha, tänkte jag när jag satt i frisörstolen
och såg mej i spegeln: Där sitter du
ditt gamla skäggiga luder”
”På väg till frukosten
Camouflageshorts, ryggsäck, midjeväska, solglasögon
En städkille från kanske Pakistan, vi hälsar, han säger:
You look like an one-man-army
Inte bara ser ut, tänker jag, tränger mig in i en hiss”
Ja, ja, Uffe hos frisören och Uffe på hotell i Stockholm. Och när sedan Uffe kallar Blondinbella för Blondinbullen kan jag trots min inledande skepsis inte göra annat än att kapitulera och släppa loss ett gapskratt så att boken guppar tungt på magen. Jag är såld och helt förlorad i Uffe-land igen!
Bild, ginza.se
Texten nedan skrev jag efter att ha läst ”Vardagar 2”.
Jag läser Ulf Lundell Igen.
Efter att ha läst Ulf Lundells ”Vardagar” var det bara att ta sig an fortsättningen i ”Vardagar 2”.
I detta samtal med Uffe vill jag befinna mig för evigt. Men det är väl slut nu? Inte kan det komma en Vardagar 3? Tusentals sidor: Tala med mig Uffe! Lämna mig inte ensam i detta skitbruna samhälle. En sak vet vi i alla fall båda två: Det är bara med hjälp av den svartaste svarta humor man orkar en dag till.
Det Uffe skriver om Sara Skyttedal är högoktanigt bränsle för själen!
Sara Skyttedal, hon är fan som en
ond Pippi Långstrump
Det är nåt fel på damen
80% av all public service ska bort
det ska istället tas om hand av
kommersen
Vad fan är det med dom här idioterna?
Detta larviga högmod på slak lina
Högerns små rebeller
Fan vad Svart-Pippi längtar efter att få stå och
halsa champ i riksdagen
Fan vad många små högerrebeller trivs som fan nu
när katterna är så slöa, vilsegångna
bild, ginza.se
Texten nedan skrev jag efter att ha läst ”Vardagar”.
Jag läser Ulf Lundell, jag läser Ulf Lundell. Har du läst honom nån gång?
När jag växte upp, i mina tidiga tonår, var Uffe min ”hemliga” storebror. Jag lyssnade på hans skivor, jag läste hans böcker. Han visade vad jag som arbetarklassgrabb kunde göra. Nu var jag ju inte riktigt så begåvad som ”brorsan”, men han var ändå en förebild. Tills han blev religiös och spelade in sitt kristna album. ”Hej då, Uffe”, sa jag. Och vi skiljdes åt för en lång tid.
Tiderna förändrades. Borgarna vann striden. Alltfler av mina kära gamla proggare visade sig vara borgarungar som hade låtsats och lekt arbetare under några år. Då kom Uffe tillbaka. Religiositeten hade han lämnat bakom sig. Nu var han fly förbannad och stormade som en tygellös orkan mot det borgerliga tjyvsamhälle vi hade fått. Han var inte min storebror längre, han var bara min broder. Han sa det jag sa, han kände vad jag kände: ”Det har gått åt helvete”! ”Ni har förstört landet”! ”Baggbölingar”!
Ulf Lundell skriver om sitt liv, sitt samhälle, sin värld i sin bok ”Vardagar”. Och han gör det på ett sätt som gör att jag inte kan sluta läsa. Aldrig har väl sexhundra sidor tagit slut så fort. När jag säger och skriver samma saker, så är det bara: ”sinnessjukt gubbgnäll”. När Ulf Lundell skriver i sin bok ”Vardagar” är det stor konst. ”Det är bra Uffe”! ”På dom bara”!
Det enda jag vänder mig emot i boken är hans konventionella syn på historien och utrikespolitiken. Men det är kanske inte så konstigt när han söker sin näring i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet. Det är så det ser ut i dagens Sverige, det finns väldigt få motbilder mot den borgerliga opinionsbildningen.
Nedan följer ett avsnitt ur boken ”Vardagar”.
Klippte iallafall gräset
Mörsade ner löven
Sen:
Såg alla intron jag kunde hitta på
You Tube
av Stones Midnight Rambler
Hur, jag säjer
HUR
trodde Hitler att han skulle kunna
inta Stor-Britannien?
Det introriffet av Keith Richards
skulle ha sänkt dom som engelsmännen
sänkte spanjorernas
överlägsna flotta under Elisabeth I
När K drar igång det där
sjunger det ta mej fan
i en hel ö-nation
Det är det kukigaste riffet någonsin
När K R dör
slutar jag med allt tänkande om rock
När han dör och Dylan dör
då blir det för mej
TOMT
Ödsligt
på Jorden
Men:
musiken finns ju kvar
bild, adlibris.com
Ubåtsvalsen
Östersjöns vatten är kallt
och ryssens u-båtar ser vi överallt.
Ja, jösses Amalia, ja, jösses Amalia,
sanningen är bara tråkig formalia.
/Mustela Vison, Ubåtsvalsen
Amalia: Militärens berömda ”bevis”, i form av en bandinspelning, för att det var sovjetiska u-båtar som kränkte oss i Hårsfjärden 1982 visade sig vara ljud från en svensk gammal skuta från 1899 med namnet Amalia som råkade befinna sig i området.
bild, barnensskattkista.files.wordpress.com
Efter att ha sett ”Dokument inifrån” på SVT om hur den svenska militären och den politiska högern med Carl Bildt i spetsen skapade en ubåtshysteri i Sverige som man sedan utnyttjade för att få även socialdemokraterna att dansa ubåtsvalsen till militärens och högerkrafternas stora förnöjelse, kan jag bara säga: även om det visade sig vara ”en vals” de drog, så vann de ändå. Den svenska militären vann resurser och status. Sverige knöts till USA. Carl Bildt fick hjälp i sin politiska karriär. Lögnen har gjort sin plikt. Lögnen kan gå.
Att filosofera är att lära sig dö
En utmattad och nedbruten soldat gick fram till Caesar på vägen och bad om tillstånd att få dö, och efter en blick på hans orkeslösa gestalt svarar Caesar leende: ”Så du tror att du lever?”
Ovanstående citat är ur Montaignes Essayer (bok 1), kapitlet ”Att filosofera är att lära sig dö”.
Man kommer till en punkt i livet då det är dags att läsa den franske författaren Michel de Montaigne (1533 – 1592). Jag är tydligen där nu.
