dixistadelmann.se

Det är något sjukt i kungariket Danmark och inte bara där… Claus Hjort Fredriksen tillhörande det borgerliga partiet Venstre skall stå inför dansk domstol anklagad för att som dansk försvarsminister ha brutit mot landsförräderiparagrafen. Han har helt enkelt röjt statshemligheter under sin tid som försvarsminister. Själv försvarar han sig med att säga att han bara bekräftade vad pressen redan visste. Vad var det då han bekräftade?

Han bekräftade att imperiemakten USA i samarbete med Danmark spionerade på europeiska politiker, även svenska, i en operation som gick under namnet operation Dunhammer. Och med detta har han begått synden att chikanera imperiemakten USA. Vilket brott! Sådant måste stävjas. Inte skall väl allmänheten få veta att världens härskare förnedrar inte bara sina fiender utan även sina lojala vasallstater. Detta borde väl vara en ganska stor nyhet i media, men icke. Tystnaden är lika stor som krypandet för imperiemakten är monumental. Sedan kan jag tycka att bakom de vackra orden om vänskap och solidaritet så härskar något annat; vårt grannland, vårt broderland, spionerar på oss, allt för att ligga bra till hos imperiemakten. Förresten är säkert vi likadana, samma krypande, samma lismande, samma falskhet.

Det slumpade sig så att den sista bok jag läste innan Rysslands invasion av Ukraina drog i gång i februari 2022 var Michail Gorbatjovs självbiografi ”Som jag minns det”.

Gorbatjov kallade sig demokratisk socialist, precis som Olof Palme gjorde, och när jag läser biografin blir jag överraskad när jag inser att vad Sovjetunionens sista president Gorbatjov var ute efter var att transformera Sovjetunionen till något som kanske kunde ha liknat Palmes visioner för Sverige. I detta arbete hade Gorbatjov ingen lycka, för många stalinistiska strukturer återstod i Sovjetunionen, och i väst, under USA:s ledning, fick han inte heller något stöd. USA:s intressen låg i att krossa Sovjetunionen och införa en nyliberal kapitalism i landet. Gorbatjov sveks av i stort sett alla och Sovjetunionen splittrades i vad Gorbatjov kallade en kuppartad process och i Ryssland infördes en USA-stödd regim med en kapitalistisk rövarekonomi av värsta sort. Gorbatjov störtades och Palme mördades. Vann den ideologiska kampen gjorde politiker som Ronald Reagan och Margaret Thatcher. Hur det gick vet vi idag. Nyliberalismen såddes och idag skördar vi fascismen. Jag hade personligen varit mer nöjd om politiker som Gorbatjov och Palme hade gått segrande fram.

I boken beskriver Gorbatjov med viss bitterhet hur han och Sovjetunionen fick försäkringar och garantier från USA och Västeuropa om att USA och Nato inte skulle flytta fram sina positioner öster ut, som svar på Gorbatjovs beslut att låta Tyskland återförenas och att upplösa Warszawa-pakten och låta medlemsstaterna söka sina egna vägar ut ur ett säkerhetssystem dominerat av Sovjetunionen.

Och det är inte en historieskrivning som bara Gorbatjov står för utan vad jag kan se i andra källor är det ett historiskt faktum som USA och Väst borde ha svårt att förneka. När Sovjetunionen slutligen kollapsade och det kalla kriget slutade fick sovjetiska ledare och sedan ryska, försäkringar från amerikanska och västeuropeiska ledare att Nato inte skulle expandera mot Rysslands gränser. ”Det skulle inte bli någon expansion av Nato en tum österut”, framförde USA:s utrikesminister James Baker till Sovjetledaren Gorbatjov den 9 februari 1990. Liknande garantier och försäkringar från andra amerikanska ledare samt brittiska, tyska och franska politiker under 1990-talet förstärker detta.

Sedan 2007 har Ryssland upprepade gånger varnat för att Nato:s väpnade styrkor vid ryska gränsen var en för Ryssland oacceptabel situation, precis som ryska styrkor i Mexiko eller Kanada skulle vara oacceptabla för USA, eller som sovjetiska robotar på Kuba var 1962. Särskilt pekades en Nato-expansion i Ukraina ut som exceptionellt provocerande. Och idag är Michail Gorbatjov död, begravd i en tystnad han inte förtjänade, och ett fruktansvärt krig pågår i Ukraina; ett krig som kan beskrivas som ett krig mellan Ryssland och Ukraina, som ett inbördeskrig i Ukraina, som ett krig mellan Nato och Ryssland och som ett krig mellan USA och Ryssland. Vill det sig riktigt illa kan lågan vara tänd som sätter hela världen i brand.

Till sist ett exempel på Gorbatjovs humor ur boken. Han berättar en anekdot om Sovjetunionens dåvarande ledare Leonid Brezjnev:

En gång bjöd Brezjnev hem sin mor för att visa hur han hade det. Först visade han henne sin våning på Kutuzovskij prospekt i Moskva, sedan den datja i byn Zaretjje vid ringvägen där han som regel bodde. Slutligen sitt lantresidens i Zavidovo där han tyckte om att tillbringa sin lediga tid och dit han ofta for för att jaga. Slutligen for de hela familjen till Krim på semester, där generalsekreteraren hade sitt sydliga residens. Efter allt detta undrade han hur hans mor reagerade på allt hon hade sett.

-Men jag måste fråga dig: vad skall du göra med all denna rikedom när kommunisterna kommer tillbaka?!

bild, Michail Gorbatjov (1931 – 2022), berlingske.dk

Babels Torn? Mammons Torn? Karlatornet? Kärt barn har många namn. Men jag har mitt eget: Pinnen! Det tycks vara stört omöjligt för mig att sluta skriva om skyskrapan på Lindholmen, men nu när bygget av de översta våningarna börjar bli klart och man förstår hur högt det verkligen blir får jag stilla mig. Jag lovar mig själv att inte skriva mer om Pinnen på länge. Jag måste hålla upp ett tag. Länge… flera dagar minst.

Undrar hur det vore att bo högst upp? Ser man Skagen? Kan man förnimma doften av Gammel Dansk och Classic, hör man sorlet från Bodilles svagt i västanvinden en ljummen sommarkväll?