Bombmaffian
”Efter brandbombningen av Tokyo i mars 1945 for Curtis LeMay och 21:a bombkommandot fram över resten av Japan som vilda djur. Osaka. Kure. Kobe. Nishinomiya. LeMay lät bränna ned 68,9 procent av Okayama, 85 procent av Tokushima, 99 procent av Toyama – sammanlagt 67 japanska städer och alla under loppet av ett halvår. Kaoset som uppstod till följd av kriget gör det omöjligt att säga hur många japaner som mördades. Kanske en halv miljon. Kanske en miljon. Den 6 augusti 1945 flög Enola Gay, ett specialutrustat B-29-bombplan, från Marianerna till Hiroshima och släppte världens första atombomb. Ändå fortsatte LeMay med sina bombräder. I hans memoarer får kärnvapenanfallen bara några sidor. Det var inget som angick honom något särskilt.”
Ur Malcolm Gladwells bok ”Bombmaffian” som handlar om USA:s flygvapen och bombkriget mot Tyskland och Japan under andra världskriget.
Curtis LeMay ledde USA:s bombningar av Japan med B29-bombplan efter att ha blivit förflyttad från bombkriget mot Tyskland. Under Vietnamkriget, som flygvapenchef, uttryckte han en vilja att ”bomba Vietnam tillbaka till stenåldern”.
”Vilken kick det var att stirra på de arroganta, fula, hjulbenta jävlarna med sina runda ansikten och utstickande framtänder och inse vilken sits det här försätter dem i. Många nyligen demobiliserade soldater ute. De flesta poliser hälsar. Människor i allmänhet bara apatiska. Vi glodde skadeglatt på förödelsen och återvände hem vid tretiden och kände oss väl till mods.”
Ur Joseph Stilwells dagbok, från dagen när han vandrade omkring i den japanska staden Yokohamas ruiner. Av staden återstod efter Japans kapitulation bara spillror efter USA:s bombningar. Stilwell var högsta chef för de amerikanska stridsinsatserna i Kina, Burma och Indien.
Mitt problem är att jag har läst för mycket historia, varit för intresserad av geopolitik för att stå ut med dagens propagandabulletiner från kriget i Ukraina. Detta krig blev slutpunkten för journalistiken och den definitiva övergången till propagandamakeri. Jag tänker på den ”tunge” journalisten John Pilger som rekommenderade sina vänner att inte ta del av västerlandets journalistik kring Ukraina. Den är helt enkelt för dålig. Själv gör jag min medborgerliga plikt genom att ta del av maktmedias dagliga bulletiner, men bara en stund. Jag låter inte deras marinad impregnera mig i mitt sanningssökande så att jag blir oemottaglig för vad som sker i verkligheten. Jag söker alla ”sanningar”, letar i all propaganda, försöker genomskåda alla lögner i mina försök att förstå vad som verkligen händer.
Inspektörerna
När man passerar sextio
är sjukdomarna ett slags inspektörer.
De värderar vad som är kvar av dig,
hur de återstående åren skall bli.
De ger dig en lista med saker
du bör göra och sedan går de.
Du skrattar men du hör själv
hur konstigt det där skrattet låter.
Jag drömde aldrig om ett annat liv,
var nöjd med detta.
Nej, jag drömde om en annan tid
var missnöjd med dessa tider.
Ibland rörde de två vid varandra:
förvåning från bägge håll.
Min kropp nedsänkt i klasshistorien.
Min själ i kommunismen.
Inspektörerna har anlänt.
De säger inte så mycket, de nickar
bara åt varandra och sveper sedan
tysta ut ur dessa rum igen.
En morgon vaknar du
och kommer knappt ur sängen.
Men när du väl är uppe
är levandet faktiskt starkare än förr.
Dikten ”Inspektörerna” ur ”Bardomsbrunnen, en historia om sjukdom och minne i brutna rader” av Göran Greider. Utkom 2021.
Jag har läst Göran Greiders bok, ”Barndomsbrunnen”, inte dikt, ingen roman, men en självbiografisk bok om författarens svåra sjukdom som ställer allt på sin spets och som får honom att söka sig tillbaka till barndomen för att försöka förstå det liv som blev och som nu är så hotat.
Jag är ingen snabbläsare, ingen bokslukare längre. Men jag läser alltid, långsamt och eftertänksamt. Men jag kan inte förneka att det är med viss tillfredsställelse som jag lägger ifrån mig en läst bok och noterar den som genomgången och bearbetad i hjärnans arkiv. När jag hade kommit en bra bit in i Greiders Barndomsbrunnen slog mig tanken: låt den inte ta slut. Varje gång jag vände blad blev ett nederlag. Boken skulle ta slut förr eller senare. När författaren i slutet av boken alltmer lämnade de konkreta erfarenheterna av sjukvården och uppväxten i arbetarklassen blev min olust inför bokens slut allt mindre. Och när jag slog igen boken efter att ha läst klart var jag mätt och nöjd. Det var en mycket bra och för mig ”läkande” bok, i min situation där jag ställs inför en likartad svår sjukdom.
Jag tror att kommer man ur arbetarklassen är man ganska svältfödd på berättelser, från sin egen klass, som inte bygger på medelklassens längtan efter arbetarklassens schablonartade vålds- och misär-historier. I Greiders bok får jag mig något helt annat till livs. Stärkande!
Det blir mer och mer ensamt här
Det kom inte som en överraskning. Jag visste ju att en av min tidiga ungdoms hjältar, Pugh Rogefeldt, var svårt sjuk. Ändå var det som om radions dödsbud fick allt att stanna av för en stund. Återigen denna sorg inför det faktum att fler och fler av dem som har gjort livet värt att leva lämnar de levandes skara. Snart har jag fler av dem på ”andra sidan” än vad jag har här. Sorgligt.
Pughs album ”Bolla och rulla” (1974) är definitivt en av de skivor som jag har lyssnat mest på genom åren. Under några år i mitten och i slutet av 1970-talet låg den mer eller mindre konstant på skivtallriken. Även om jag har lyssnat rätt mycket på hans övriga skivor också är det Bolla och rulla som ligger mig varmast om hjärtat. Vilken skiva!
Skönt skimrande … Pugh
Bee-wow, bee-wow
Tack för allt, Pugh, och vila i frid.
Pugh Rogefeldt 1947 – 2023
