dixistadelmann.se

Jag vet att det kan ses som slöseri med tid att se en hel handbollsmatch, då nästan alla matcher avgörs under de sista fem minuterna. Men jag slog i alla fall på TV:n för att se andra halvlek i slutspelet mellan RIK och Sävehof. Då RIK hade vunnit de två första matcherna och det var först till tre segrar som gällde spelade Sävehof verkligen med kniven mot strupen. Efter första halvlek ledde RIK med två mål. Det var upplagt för en spännande andra halvlek, men vad händer? RIK drar stadigt ifrån i målprotokollet. När det är tio minuter kvar leder ”de vita eleganterna” med hela sju mål. I ren frustration byter jag kanal och ser istället på allsvensk fotboll (Häcken mot Norrköping). Efter en stund ser jag på min klocka att det borde vara i ett absolut slutskede i hanbollsmatchen och jag byter tillbaka till handbollen, egentligen bara för att se hur mycket RIK hade vunnit med. Döm om min förvåning när jag då får se att Sävehof i matchens sista minut bara ligger under med ett mål och faktiskt i matchens absoluta slutskede vänder på steken och vinner med uddamålet!

Vad var det som hände?

Givetvis var det Sävehofs Jonas Larholm som kunde svara på frågan alla hade i skallen: ”Alla i Partille vet att att detta var gulsvart magi!”

Ja, så sa han i TV-intervjun efter att själv ha gjort det avgörande målet, Jonas Larholm, handbollens motsvarighet till Nacka Skoglund.

Hur det gick för Häcken? Förlust med uddamålet. Synd!

Bild, Jonas Larholm, savehof.se

Jag tänker på det variga såret i sidan.

På kulan som drämde in i mig.

Den märkliga kylan, som ett hårt slag, som omedelbart blev till en eld som fick mitt inre att koka.

På hålet den slet upp på andra sidan, där den flög ut

och tog mitt varma blod med sig.

På gevärspipan den sprängde ut ifrån.

På den lena avtryckaren.

På ögat som hade mig i sikte.

På ögonen hos den som gav order om att skjuta.

Jag vill se deras ansikten, jag vill sväva över deras sovande ögonlock likt en flämtande låga, tränga in i deras drömmar, tillbringa nätterna med att fladdra in genom deras pannor, deras ögonlock. Tills deras mardrömmar fylls med mina ögon, mina ögon som töms på blod. Tills de hör min röst som frågar, som kräver att få veta varför.

Ovanstående text kommer ur den sydkoreanska författaren Han Kangs roman ”Levande och döda”. Jag läste den för ett tag sedan, men har inte riktigt kunna släppa texten. Det är som delar av den sitter inbränd på mitt pannbens insida. Och det kanske inte är så konstigt när man har läst ovanstående. Det är ett sällsamt sätt att skriva, ett poetiskt språk hon använder, Han Kang, inte alls som Björn Ranelids blommiga och ”löshulliga” poetiska prosa, utan hon skapar ett poetiskt språk som söker som en luftvärnsstrålkastare ut i mörkret och som hittar, klarlägger och dissekerar allt.

Romanen ”Levande och döda” behandlar den sydkoreanska militärdiktaturens massaker mot studenter och arbetare i Kwangju 1980. Aldrig hört talas om den massakern? Det är inte så konstigt. Det är inte meningen att vi skall minnas sådant som svåra brott mot mänskligheten som begås av USA eller USA-stödda regimer. Det är alltid de andras brott som skall hamras in i ett kollektivt medvetande med den totala dominansen som verktyg.

En ung kvinna stympas inifrån genom att pinnar körs upp i underlivet, en annan ung kvinnas ansikte skärs sönder med bajonett; deras brott? Den sydkoreanska militären påstår att de är ett hot mot friheten. Kanske inte så konstigt om man blir allergisk mot att ett så vackert ord som frihet har smutsats ned av propagandaindustrin. Samtidigt i Latinamerika drev USA, tillsammans med militärdiktaturerna där, operation Condor mot vänsteranhängare. Kidnappningar, tortyr och mord var supermaktens verksamma verktyg mot drömmarna om ett annat samhällssystem.

Bild, Han Kang, wikipedia.org

Hur e de?

Hur har du de?

Läget?

Hur mår du?

Svaret han gav var alltid:

Livet leker.

Precis som en rovlysten

men för tillfället ganska mätt katt

leker med sitt rov.

En sargad skogsmus på gräsmattan

med spår av kattens klor i kroppen.

För en sekund tror musen att den kan komma undan.

Gråpäls.

Klotass.

Ljusblixtöga.

Men katten leker bara.

Tids nog är det dags.

Jag tänkte jag skulle skriva om det nyss avgjorda valet i Ecuador där vänsterkandidaten vann. Men nu kommer jag inte ens ihåg vilken av kandidaterna Lenin Moreno och Guillermo Lasso som var vänsterns kandidat. Man får vara glad så länge man inte tar på sig byxorna bak och fram.

Bäst jag tar en paus en stund.