dixistadelmann.se

Tänk vad man får lära sig när man läser en amerikansk nobelpriskandidat som Philip Roth. Jag har precis läst ut hans roman ”Amerikansk pastoral” och han har tagit ur mig några av mina väl befästa villfarelser. Tänk att jag trodde att det var det vietnamesiska folket tillsammans med grannfolken som led mest under USA:s orättfärdiga och imperialistiska Vietnamkrig. Men så fel jag har haft, det var ju den amerikanska överklassen som fick lida. Denna vackra, parfymerade, vältränade, välfriserade, kloka vita överklass, som med all sin goda vilja till trots drabbades så hårt av besinningslösa attacker från fula, ovårdade, ofta fysiskt defekta, elaka, ja rent utav outhärdligt ondsinta radikala krigsmotståndare och samhällsomstörtare.

Visst kan han skriva Philip Roth, skam vore det ju annars, men även om jag är tveksam till romanens komposition (vad har bokens författarfigur att tillföra egentligen?), så blir romanens budskap nästan kväljande i sin hyllning till den vita fisliberala amerikanska överklassen. Var det ”Amerikansk pekoral” som var romanens titel?

Och så slår mig tanken att det kanske inte bara är Vietnamkriget jag har missuppfattat: har jag missförstått boken också? Det kanske inte är en roman det handlar om? Är det en religiös skrift Roth har skapat: en egen bibel för den amerikanska borgarklassen, där Roth har skrivit motsvarigheten till det Nya Testamentet. Swede Levov måste väl vara en amerikansk Jesus?

Bild, socialtimes.me

”Sauls son”, (2015), av ungraren Laszlo Nemes, är en ny film som jag har hört oerhört mycket gott om. Finns det något filmpris den inte har fått ännu? Den är svart, hemsk och behandlar ett fruktansvärt ämne. Man får nog ladda och stålsätta sig lite innan man ger sig på den. ”Sauls son” är blivande filmhistoria. Det är jag helt säker på. Regissören är född 1977 och filmen är hans debutfilm. Det låter nästan för otroligt för att vara sant, men så är det.

Ovanstående skrev jag i november förra året. Då hade jag ännu inte sett filmen. Det har jag nu, två gånger till och med. Och har man så höga förväntningar som jag hade är det ofta så att man riskerar att bli i alla fall något besviken.

Låt mig börja med att att slå fast att ”Sauls son” är en riktigt bra film, men ändå inte så bra som den hade kunnat vara. Filmens handling är följande: Huvudpersonen, den judiske ungraren Saul, arbetar i ett Sonderkommando, ett specialkommando, i och utanför gaskamrarna i Auschwitz 1944. Hans arbete tillsammans med de andra fångarna i specialkommandot är att ta emot en aldrig sinande ström av inkommande som dödas genom gasning. Saul och de andra är beordrade att se till att allt går så lugnt till som det kan. Fångarna skall klä av sig och sedan gå in i ”duschrummet” som i själva verket är en gaskammare. Sedan låses dörrarna och gasen släpps på genom tyska SS försorg. Under tiden samlar männen i specialkommadot in kläderna, eventuell medtagen mat och värdeföremål. Detta skall sedan tas om hand av tyskarna. En del av det insamlade kan männen i specialkommandot smuggla undan till sig själva. Det är det ”privilegium” man har under den korta tid som specialkommandot fungerar. Med jämna och korta mellanrum gasas även medlemmarna i specialkommandona ihjäl av tyskarna.

Efter att gasningen är klar sköter specialkommandot om att liken fraktas ur gaskammaren och att kammaren städas. Liken skall sedan brännas och askan gömmas undan. Tyskarna vill dölja spåren efter mordorgierna.

Detta arbete fortgår i en fruktansvärd monoton rytm, ända till Saul hittar en död pojke efter en gasning som han påstår är hans egen son. Huruvida det verkligen är hans son får man inte riktigt veta i filmen, men Sauls hela existens förändras definitivt. Han bestämmer sig för att ge pojken en så värdig begravning som han kan ordna i lägret. I detta ingår att hitta en rabbin som kan läsa bön. Detta måste givetvis ske i smyg. Sådan är filmens handling i korthet.

Vad är då filmens problem? I en nyckelscen anklagas Saul av sin vän för att bry sig mer om de döda än de levande. Och detta är också filmens svaghet. Filmkameran är hårt och subjektivt relaterad till Saul själv. Det är han vi huvudsakligen ser och det han är intresserad av följer kameran. Pojkens begravning blir nästan allt i filmen. Så mycket av det andra som försiggår missar vi i allt för hög grad: det maskinella dödandet, motstånd, fånguppror och flykt.

Som sagt var: filmen är mycket bra, men hade kunnat vara ännu bättre.

 

Jag hörde på radion för en tid sedan när spelet Pokemon Go diskuterades. Frågan ställdes om spelarnas medelålder. Tolv år tänkte jag kvickt innan svaret kom. För mig lät det högst rimligt. Svaret blev: medelåldern på Pokemon Go-spelarna ligger mellan tjugo och trettio år. Jag blev i stunden bara ett stort frågetecken. Det låter ju helt orimligt. Men så tänker jag efter lite, det är ju sådana tider vi lever i. Vuxna människor bygger egna varumärken, de bygger yta, men skrapar man på denna yta så är det nästan helt tomt. Vuxna har blivit som barn som låtsas vara vuxna med odlade låtsasintressen som ger status.

Själv är jag mycket tacksam att jag fick växa upp på nittonhundrasextio- och nittonhundrasjuttiotalet med den tidens tanke om vårt gemensamma ansvar för folkbildning. Idag talar man om skolans och lärarnas ansvar för sjunkande skolresultat. Jag tror inte att lärarna var bättre förr, snarare tvärt om, men skolan var bara en del i skapandet av utbildade och bildade individer. Hela samhället genomstrålades av en idé. Redan som liten grabb läste jag varje dag en dagstidning (Arbetet) i princip från första till sista sidan. Jag läste farsans fackföreningstidning, jag såg på dåtidens Public-service-TV och lyssnade på Public-service-radio. Biblioteket hade jag inom gångavstånd och där tillbringade jag mycket tid. Där läste man och lånade hem böcker, man träffade kompisar, spelade spel och lyssnade på skivor. Om jag tänker tillbaka på tre böcker som jag läste i relativt tidig ålder och som har betytt mycket för mig, så läste jag när jag gick i trean, ”Robinson Crusoe”, av Daniel Defoe (1660-1731), i fyran, ”Taras Bulba”, av Nikolaj Gogol (1809-1852) och i femman, ”Odysséen”, av Homeros (omkring 800 f Kr.). Jag saknar verkligen denna tidsanda. Det är lite annat än att som tjugofemåring springa runt och spela Pokemon Go.

Nu har vi skapat ett genomkommersialiserat lek- och njutsamhälle, resultatet av detta såg jag på SVT:s Gomorron Sverige; i Nöjespanelen satt en kulturjournalist vid namn Hanna Fahl (1978- ) från Dagens Nyheter och var mycket upprörd över att Bob Dylan hade tilldelats Nobels litteraturpris. Själv förordade denna ”vuxna” kvinna att en manusförfattare och regissör till en amerikansk ungdomsserie, ”Buffy och vampyrerna”, vid namn Joss Whedon istället skulle ha fått priset. Vart är vi på väg? Rakt ut i mörkret!

Och ja, nu har jag gubbgnällt nog om påhoppen på Dylan. Jag lämnar den frågan, i alla fall för en stund.

Satan! Släpa Bob Dylan i smutsen, de borde få slita spö…

”Ju längre tiden gick, desto mer imponerad blev jag av hur belåten han verkade över alla banaliteter han yttrade, och av hur allting han sa genomsyrades av hans godmodighet. Jag väntade på att han skulle avslöja något mer än denna påfallande oförarglighet, men det enda som steg upp till ytan var ännu mer yta. Det han har istället för jag, tänkte jag, är förbindlighet – han formligen lyser av den. Han har skapat sig ett incognito, och detta incognito har blivit han själv. Flera gånger under måltiden trodde jag inte att jag skulle orka, jag trodde inte att jag skulle stå ut till desserten om han tänkte fortsätta att lovsjunga sin familj och lovsjunga sin familj… tills jag började tro att det inte var incognito han var, utan galen.

Han toppreds av något som hade hejdat hans utveckling. Något hade förvandlat honom till en mänsklig plattityd.”

Ovantående text kommer ur Philip Roths roman ”Amerikansk pastoral” från 1997.

Somliga ansåg att om det var en amerikan som skulle få Nobelpriset i litteratur så var det Philip Roth och inte Bob Dylan. Jag som alltid håller på Dylan glädjer mig över hans pris. Nu var det ju visserligen så att jag inte hade läst Roth över huvud taget, så nu har jag en riktigt omfattande hemläxa att göra: på Roth bara! Hans beskrivning av den amerikanska borgarklassen är en riktig skräckis och rysare. Men det kanske bara är jag som är känslig.

Borgarklassens ack så diskreta charm…