dixistadelmann.se

Runt 1970 i bostadsområdet i Vallhamra där jag växte upp höll de flesta grabbarna på Blåvitt. Några hade GAIS närmast hjärtat. Öisare existerade knappast. Även jag ”valde” Blåvitt som fem-sex-åring. Kanske var det grupptrycket från de äldre killarna som bestämde.

En dag skulle jag och lillbrorsan få varsin fotbollsdräkt. Det var stort! Hela familjen åkte in till stan en ledig lördag. I en sportaffär som sålde göteborgslagens dräkter slog ett pojkhjärta stenhårt i bröstet av förväntan. Jag behövde inte hjälp av någon expedit för att hitta min dräkt. Jag hittade snabbt en blåvitt-tröja i min storlek och sprang stolt fram till mamma och pappa som tillsammans med brorsan väntade på att bli expedierade. Resultatet blev inte riktigt vad jag hade väntat mig. ”Nej”, sa mamma, ”du kan inte springa omkring i en randig pyjamasdräkt”. ”Usch va ful”, fyllde hon i. Pappa hängde på, han var ju Öisare, och det bestämdes utan prut att småkillarna skulle få varsin röd-blå öisdräkt. Brorsan sa ingenting, han var väl för liten och var nöjd med vilken mundering som helst. Jag protesterade, men tvingades vika mig inför övermakten. Två enade föräldrar besegrade man inte hur mycket man än gnällde. Barnuppfostran var lite annorlunda på den tiden och vi åkte hem med två öisdräkter i påsar. Och skall jag vara ärlig så lade sig min besvikelse ganska fort när vi kom hem och man fick prova den röda tröjan, de blå byxorna och de röd-blå strumporna framför spegeln. Det stora var ju egentligen att jag nu skulle kunna spela fotboll med grabbarna på gården i full fotbollsmundering. Även om den inte var blå-vit. Gnälligare än så var jag inte.

Hur många rynkade, misstrogna grabbnäsor jag hade stirrat på vet jag inte, men till slut efter flera månader blev jag så trött på att svara på den ständiga frågan: ”E du verkligen Öisare”? att jag slutade säga att jag höll på Blåvitt, men hade fått en öisdräkt av farsan. Nu blev ÖIS mitt hjärtas favoritlag. De kunde springa runt i sina pyjamaskläder. Jag var blå-röd för alltid och det har jag aldrig ångrat.

Bild, ”Obey the Colors” av konstnären Michael Kvium, editioncopenhagen.dk

Lite kusligt är det allt att jag tycks vara den enda som vet att om nätterna samlas trollen i Sannegården för att spela sina trollschackturneringar. Trots att de ibland bullrar och stökar omkring så att marken och husen vibrerar sover människorna lugnt vidare. Först strax innan gryningen kommer och när nattens mästare är korad drar trollen sig trötta tillbaka till skogarna mellan Göteborg och Borås för att vila ut i sina grottor. I morgonens bleka ljus finns det sedan inga spår kvar efter dem. Människorna tror att det bara är en konstnärlig installation som de ser längst in i hamnbassängen. Men jag vet. Spooky!

Så var det även för mig som kommer ur arbetarklassen. Man satt där vid köksbordet som liten grabb och stavade sig igenom tidningen. Rakt igenom läste man, från ledarsidan till TV-programmen. Aptiten var glupande. Det gällde att skapa sin egen världsbild i motsats till den som trycktes ner i halsen av den ekonomiska makten. Man läste allt, tidningar, böcker men även reklam och fanns det inget annat när man satt och åt dög även mjölkpaketet. Läsas skulle det. Gåtan måste lösas. Varför ser det ut som det gör i livet? När man hittade Che Guevara sorterade man in honom som en hemlig guldklimp i sitt vetande. Alla bitar måste hittas i det hemliga pussel som förklarade världen, samhället och livet.

Jag minns också två smågrabbar, strax innan tonåren. En av dem hade fått ett luftgevär av sin pappa. Varför väckte vapen sådant intresse i den åldern? En varm högsommarförmiddag på landet tröttnade de på att skjuta prick på papptavlan uppsatt på ladväggen. Nu skulle det jagas på riktigt. I ordlöst samförstånd. Alla västernfilmer med indianer hade väl gjort sitt till. Två grabbar, ett luftgevär, en fick vara spanare, en bar vapnet skjutfärdig. En halvtimma i taget, sedan bytte man roller. Rättvist skulle det vara. Flera timmar på ängar och i skogen. Varmt, ingen fågel hittades inom skjutavstånd. Två besvikna killar, oförlösta, gick tillbaka mot ladan. Återupptog skjutandet mot ladväggen.

Då satt det plötsligt en talgoxe i häggen, inom skjutavstånd. De tittade på varandra i samförstånd. Han som hade geväret sköt. Kulan tog rakt i det gula bröstet, ett fjun av dun singlade långsamt mot marken. De skyndade sig fram till den tydligt livlösa fågeln. Men det fanns ingen glädje dem emellan, bara skam. De hämtade en spade och begravde fågeln under busken under tystnad. Det var fruktansvärt hett i solgasset. De tog cyklarna och åkte ner mot sjön för att bada. Vattnet svalkade inte riktigt som det brukade. De talade aldrig mer om fågeln och de sköt definitivt aldrig mer mot något levande. Och det var inte längre lika roligt att skjuta med geväret heller. En av de grabbarna var jag.