Om världspolitiken
Wovon man nicht sprechen kann, daruber muss man schweigen. Om det man inte kan tala, därom måste man tiga.
Tractatus logico – philosophicus, sats 7, Ludwig Wittgenstein (1889 – 1951).
Dixi Stadelmann har mycket att säga om vad som händer i världspolitiken just nu. Men…
Vårens ankomst
Redan i slutet av februari gjorde våren en framstöt när jag såg en äldre herre stå nedanför mitt fönster på kajen slickandes på en glasstrut. Men eftersom han var klädd i grova kängor, vinterrock och mössa betecknar jag denna vårens första framstöt som bara en rekognosering. Det var väl den knappnålsstora nickelgula (ni vet den godaste karamellen i gammaldags Nickel) solen som visade sig några minuter på himlen efter lång frånvaro som lockade farbrorn till denna handling.
Men nu i helgen var det definitivt dags för vårens stora seger över vintern, i alla fall här i Göteborg. Jag såg det gamla paret sitta med termosfika på bänken vid vattnet, massor av människor flanerade längs kajen, en liten kille gick i t-tröja med en sötdricka i handen och så det ultimata vårtecknet: den första fritidsbåten ligger på plats i hamnbassängen. Vår!
Det känns tryggt att veta att vad som än händer med en själv eller med den övriga mänskligheten så kommer alltid naturen att finnas kvar. Årstiderna kommer och går trots krig, sorg och smärta. Naturen segrar alltid.
Bilden nedan visar vår vackra kastanj i trädgården. Träden var det bästa med den villaträdgården: eken, knäckepilen (som tyvärr blev sjuk), blodlönnen, hästkastanjen, björken, rosenhagtornen, rönnen, granen, hasseln och tulpanträdet (en raritet). Även om vi sålde huset med trädgården och flyttade till stan så lever minnena kvar. Och huset som var rött och vitt hette Dannebrogen. Tuppeskinn!
Surt sa stäppvargen
Vidrigt illa smakade hela tillvaron, jag kände hur äcklet långsamt nådde sin höjdpunkt, hur livet stötte mig ifrån sig och slängde undan mig. Ursinnig sprang jag igenom den grå staden, allting luktade fuktig jord och begravning. Nej, på min grav skulle ingen asfågel få stå med sin talar och sitt sentimentala medkristna svammel. Vart jag såg, vilken riktning jag försökte ge mina tankar, ingenstans kunde jag upptäcka någon glädje, ingenting kallade, ingenting lockade, allting stank, ruttet och utbränt, stank av fadd och unken halvbelåtenhet, allting var gammalt, visset, grått, slappt, tomt. Gode Gud, hur var det möjligt? Hur hade det kommit därhän med mig, den bevingade ynglingen, diktaren, musernas vän, världsfararen, den glödande idealisten? Hur hade allt det här kunnat smyga sig på mig, denna förlamning, detta hat mot mig själv och andra, denna känslornas stelkramp, detta djupa, förbittrade äckel, denna helvetiska avgrund av inre tomhet och förtvivlan?
Texten ovan kommer ur nobelpristagaren Hermann Hesses (1877 – 1962) berömda roman från 1927, ”Stäppvargen”.
Verkar vara en känslig och svartsynt kille den där Stäppvargen. Hade han levt i min tid hade jag bara sagt: Spik i foten, spik i foten; annat var det under franska revolutionen, då rullade huvudena, tjoff, tjoff, tjoff. I min tid hade han inte klarat sig. För nu är tiderna för jävliga!
Sanningen är nog, om jag lugnar ner mig lite, att människans lott är lika jävlig i alla tider. Lyckan i ett liv är som ett par, tre knäppningar med fingrarna, resten är vånda och kamp. Det enda en enkel människa kan göra är att leva sitt liv i sin egen hjärna när tiderna är för hårda där ute.
Surt sa Stäppvargen om samtiden.
bild, lansstyrelsen.se
