dixistadelmann.se

Väljarna i det danska valet gav sitt stöd till en röd-grön koalition ledd av Socialdemokraternas Mette Frederiksen. Hon med sitt ”arbetarparti” valde emellertid att samregera med två borgerliga partier, Venstre och Moderaterne. Nu leder hon som statsminister en regering tillsammans med Uffes pojk och Luxus- Løkke, två riktiga sosseätare.

Bland det första den nya regeringen väljer att göra är att försöka genomföra en borttagning av den danska helgdagen ”Den stora bönedagen”. Helgdagen, från början en kyrklig högtid, i dagens sekulariserade samhälle mer en ledig dag i den vackraste vårtid för vila och rekreation, för slitna arbetare, men även den speciella konfirmationsdagen.

Att arbetarrörelsen protesterar och vill ha en folkomröstning i frågan tycks det socialdemokratiska partiet inte bry sig om. Regeringens motiv för att tvinga ut det arbetande folket till ännu en arbetsdag är att öka statens inkomster. Dessa inkomster skall sedan användas till att bygga ut den danska krigsmakten. Smaka på den!

I dessa tider när fackföreningarna ofta ignoreras, tycks kyrkans åsikter väga tyngre igen. Biskopen i Köpenhamn protesterar och talar om det absurda i att avskaffa en kristen högtidsdag för att upprusta militären. Han hänvisar till bibelns ord om att omvandla svärden till plogar för jordbruket.

Fy satan vad jag är trött på dagens sosseri!

Jag får be biskopen om ursäkt för mitt ordval. Men ibland måste man tala klarspråk.

Hela världen tycks sörja. Så stor är fotbollen. Pelé (Edson Arantes do Nascimento) har gått ur tiden.

Visst är det vanskligt att jämföra fotbollsspelares prestationer från olika generationer, men jag och många andra hävdar att Pelé var den störste genom fotbollshistorien. Han var komplett och kunde allt som fotbollsspelare. Han är den enda spelaren som har tagit hem tre VM-titlar till sitt land (1958, 1962, 1970). Från VM i Sverige 1958, då Pele´ bara var sjutton år, finns det fantastiska bilder från finalen på Råsunda mot Sverige när Pelé försmädligt elegant lobbar bollen över mittbacken Bengt ”Julle” Gustafsson i svenskt straffområde, för att därefter möta bollen på andra sidan om den lurade svenska backen och med en hård volley placera in bollen vid stolproten utan chans för den svenske målvakten. En delikatess från sjuttonåringen! Han gjorde även ett andra mål i matchen när Brasilien tog hem pokalen.

1975 stod jag som grabb på Ullevis läktare och såg Pelé, som då närmade sig slutet på sin karriär, spela med sin sista klubb, New York Cosmos, i en uppvisningsmatch mot ett allianslag av spelare från göteborgsklubbarna. Trots att Pelé närmade sig slutet på karriären hade han fortfarande en otroligt atletisk utstrålning; han hade de ”värsta” fotbollslåren jag någonsin har sett på en plan. Trots att Franz Beckenbauer var en av Pelés medspelare (om jag minns rätt) så hade jag bara ögon för den brasilianske mästaren. Jag visste redan då att jag aldrig skulle få se en bättre fotbollsspelare, att det var en levande legend jag beskådade, vars mästerskap aldrig skulle överträffas. Stort!

För att i ett måhända barnsligt försök att manifestera den här minnesvärda kvällen då jag såg Pelé spela la jag en gammal femöring i koppar på spårvagnsspåret och lät en spårvagn köra över den. Undrar var jag fick den idén ifrån? Det ”klonkade” till så att jag nästan blev rädd när vagnen passerade över den, men det gick bra. Efteråt stoppade jag den utplattade lite varma femöringen i fickan. Den skulle för alltid påminna mig om denna magiska kväll. Min ”fotbollsamulett” hade jag sedan i många år, ömsom i fickan, ömsom i skrivbordslådan.

Åren har gått och nu när jag är en betydligt äldre man undrar jag var pengen blev av. Var finns den idag? Den borde jag ha haft kvar. Slarvigt.

bild, wikipedia.org