dixistadelmann.se

HERRARNA segrade.

MEN…

… när Herrarna skjuter torpare, då är det inget ”Frihetskrig”, då ser vi ett inbördeskrig, ett klasskrig.

Perkele, satan!

Bild, roda.wordpress.com

Sverigedemokraterna i salen på SD-landsmötet i Norrköping såg och hörde en väl förberedd, kostymklädd delegat, med namet Martin Strid, representant från Dalarna, läsa sina bruna ”sanningar” från talarstolen. Vi andra från den mer eller mindre anständiga delen av Sveriges befolkning kände iskalla trettiotalsvindar dra fram och minsann om vi inte i våra inre kunde se SD-delegaten Strid draperad i svart nazi-uniform när vi hörde hans fruktansvärda och människofientliga ord.

Efteråt när mediarapporteringen från landsdagarna satte igång inträdde en fas av skademinimering från Sverigedemokraternas sida. In kommer kameleonten Jimmie Åkesson, nu spelandes svärmorsdröm:

- Ååå fan, är vi rasister i Sverigedemokraterna? Det hade jag ingen aaaaaning om.

EU-mötet vid älvkanten vid Eriksberg, i min absoluta närhet, var ingen uppoffring alls för mig. Det var ju bara två dagar då jag inte kunde komma utanför min dörr. Men det gick ingen nöd på mig i min mysiga lägenhet. Att man inte fick gå ut ens på sin egen balkong var absolut inget problem; vem går ut på balkongen i november? Det vore ju att be om en lunginflammation. Att man inte fick synas i sin lägenhets fönster hade jag en smart lösning på. Jag hade förberett mig med mörkläggningsskivor som jag spikade upp i fönstren. Det var bara ett problem med detta: det blev helt mörkt i lägenheten, så jag tände lamporna här hemma. Men efter ett tag slog mig tanken att det kanske kunde sippra ut något ljus i en skarv och möjligtvis störa mötesdeltagarna i novemberdunklet i deras viktiga arbete.

Aldrig rådlös som jag är, släckte jag ner i lägenheten och gick in i mitt badrum som är helt fönsterlöst. Hit släpade jag in en madrass, hämtade några te-påsar och en förpackning skorpor. Med varmvatten i kranarna, en toastol och en spartansk, men dock fungerande sovplats i badrummet, tillsammans med en batteridriven radio, så klarade jag mig fint. Visserligen tog batterierna i radion slut redan efter ett par timmar, men det gjorde ingenting. Jag kunde ändå inte höra radion eftersom en polishelikopter hovrade timma efter timma utanför min balkong. Och det var ju bara ett par dygn det handlade om.

Visst är det skönt nu när mötet är över att få komma ut ur badrummet och när mörkläggningsskivorna är nedtagna så kommer snart de personliga små uppoffringarna att vara bortglömda, kvar finns bara stoltheten över att vi fick ha EU-eliten här för en stund i vår lilla stad. Och har vi tur finns vi kanske på kartan efter detta.

Ja, minsann, när jag öppnade min atlas så kunde jag hitta Göteborg på kartan. Fantastiskt!

Bild, biblioteken.fi

Jag har ännu inte återhämtat mig efter nazisternas demonstration i Göteborg. Nazister marscherar på gatorna i min hemstad! Det enda jag kan trösta mig med är att deras förmåga tycks ha minskat. Nazi-Adolf och hans tyskar satte världen i brand och grundade ett tredje rike som när det var som störst bestod av nästan hela Europa. Dagens svenska nazisters tredje rike varade bara några timmar och bestod av en kilometerlång tarm som sträckte sig mellan ICA-Mölndal och ICA-Focus i Göteborg. Nassarna kom ju inte ens fram till demonstrationens utgångspunkt innan den anständiga delen av svenskarna hade stoppat dem utanför Liseberg och demonstrationen upplöstes sedermera av polisen. Vad är det som går och går men aldrig kommer till start?

Man kan bara hoppas att det går för nazisterna som det gick för ICA. Hos ICA märktes gammal äcklig utgången köttfärs om med aktuellt datum och salufördes sedan som färskvara. Hade det inte varit för SVT:s granskande samhällsmagasin UG som avslöjade det hela hade väl man lyckats förgifta hela svenska folket. I alla fall alla dem som handlar på ICA. Dagens nazister saluför en gammal äcklig, ja rent utav vidrig våldsideologi som historien redan har förkastat, som något nytt, oskyldigt och fräscht. Men min förtröstan på det svenska folket är obruten. Här behövs inget UG som avslöjar bluffen, svenska folket är väl inte helt historielösa.

- Va, vad säger du? Är dom så historielösa och okunniga så att dom tror att nazismen är en ideologi bland andra? Jag tror jag tjackar spikskor och listigt drar iväg. Vem vill genomlida nittonhundratrettiotalet igen? Inte jag i alla fall. Jag äter varken köttfärs som har fått mogna i nittio år eller låter mig luras av brunskjortor.

Jag gjorde min militärtjänstgöring 1981-1982. Där tvingades vi genomlida en föreläsning som kallades ”försvarsupplysning”. En liten fet salivsprutande kapten upphetsad till explosionsgränsen tog heder och ära av arbetarrörelsens fredsarbete. Alva Myrdal (1902-1986), Inga Thorsson (1915-1994) och Maj Britt Theorin avfärdade han som hysteriska sossefruntimmer. Jag behöver väl inte påminna om att Alva Myrdal fick Nobels fredpris 1982. Egentligen borde man ju blivit förbannad, men militären var en sådan anakronism på den tiden att det var svårt att ta dem på allvar. Själv tänkte jag att det kanske var värt att betala fyrtio miljarder per år bara för att ha dem ”inlåsta” med sitt terapiarbete på regementena, så slapp vi ha dem lösa ute i samhället.

Idag är det helt annorlunda. Han, den lille fete salivsprutande kaptenen, tillhör den etablerade mittfåran i dagens samhälle. Myrdal, Thorsson och Theorin ses väl faktiskt närmast som ”hysteriska socialdemokratiska fruntimmer”. Det är meningen att vi nu skall skämmas för vår historia av alliansfrihet, neutralitet, fredsarbete och kärnvapenmotstånd.

Idag med en socialdemokratisk regering tränar vi för krig mot moskoviten tillsammans med amerikanska truppstyrkor på svensk mark! Jag kokar och skriker hysteriskt: Yankees go home! I spit on your imperialistic cheeseburger.

Mina hjältar är och förblir: Alva Myrdal, Inga Thorsson och Maj Britt Theorin. Den lille fete kaptenen och hans gelikar vill jag bara sätta en clownnäsa på och samtidigt ge dem var sin tyrolerhatt.  Bara därför att …

Bild, bilderblogg.se

Den bruna och blå högern ljuger ikapp. Den blåbruna sörjan rinner längs trottoarer, gator och väggar. Den svagare skall pissas i ansiktet för att det är en nödvändig dygd att sparka nedåt.

I ett sådant klimat är det svårt att hålla livsandarna vitala. Det kanske inte är så konstigt att Dixi Stadelmann har gått ner fyrtio kilo i vikt.

Men det är definitivt en gåta hur Michael Kvium har fått nys om Dixi Stadelmann. Jag får nog stänga av webb-kameran.

I höst har man i alla fall chans att se konstnären Michael Kvium på Arken utanför Köpenhamn. Ta den chansen!

Bild, Michael Kvium, ”Stand Up Comedy”, 2016 , arken.dk, (bilden är beskuren).

Jag tänkte jag skulle skriva om det nyss avgjorda valet i Ecuador där vänsterkandidaten vann. Men nu kommer jag inte ens ihåg vilken av kandidaterna Lenin Moreno och Guillermo Lasso som var vänsterns kandidat. Man får vara glad så länge man inte tar på sig byxorna bak och fram.

Bäst jag tar en paus en stund.

När brunhögern rasar mot islam, vanliga människor med denna tro, eller rena islamister, då kan den bruna högern anta skepnaden av en slags feminism. Men man skall absolut inte låta sig luras, för när samma brunhöger stormar mot västerländsk feminism låter helt plötsligt denna försåtliga höger som rena islamister. I själva verket har brunhögern och islamisterna i många viktiga avseenden en likartad kvinnosyn.

Nej, det spelar ingen roll om utsidan av utedasset är målat i rött, blått, vitt eller någon annan färg. Kärnverksamheten inne på avträdet är ändå brun och luktar satans illa. Exakt så är det med brunhögern också.

”Grab them by the pussy”. Det var så han uttryckte sig om kvinnor innan han blev amerikansk president, Donald Trump. Nu som president drar han in amerikanska bidrag till organisationer som arbetar för kvinnors sexuella rättigheter med preventivmedel och abort. Men att döma av hur vi kråmar oss i Supermaktens närhet är detta tydligen inget problem för vår regering, detta trots vår så kallade ”feministiska” utrikespolitik.

Vad jag gör?

Jag har grävt en stor jävla grop, djup, ända ner till helvetet. I den tänker jag slänga ett uttjänt och utslitet 2016. Det har verkligen varit ett riktigt brunt skitår.

2017?

Numera går jag baklänges och blundandes in i framtiden.

Kan det inte bli värre?

Det blir bara värre hela tiden!

Bild, barntavlor.se

Trots att jag inte ägnar mig i någon större omfattning åt naturvetenskap kan det ibland vara lättare att förstå sig på denna än politiken som ändå är ett av mina största intressen. Naturvetenskap på mellanstadienivå (min nivå): Vatten i rumstemperatur är flytande. Kyler du samma vatten i frysen övergår det flytande vattnet till is. Värmer du sedan vatten på spisen övergår det vid kokpunkten till gasform, så kallad vattenånga. Enkelt!

Men hur sjutton fungerar politiken? När unga män i Sverige radikaliseras och låter Jihad-skäggen växa och reser till Syrien för att slåss i den Al-Qaida-anknutna Al-Nusra-fronten är de terrorister. Men bara tills de kommer fram till Syrien. Då betecknas de i sämsta fall som rebeller, men ofta får de epitetet oppositionella och alldeles för ofta i vår vinklade nyhetsförmedling, i alla fall om de krigar i Aleppo, blir de nästan hjältar. När sedan Jihad-skäggen blir trötta på sitt mördande och längtar hem till det lilla lugna Sverige och gör slag i saken och reser hem ställs de inför rätta. Killarna är ju inte smartare än att de stolta dokumenterar sitt slaktande på internet. Då döms de i svensk domstol som mördare och krigsförbrytare.

Samma Al-Nusra-krigare kan vara terrorist, rebell, oppositionell, hjälte, mördare och krigsförbrytare under sin jihad-tid. Vår nyhetsrapportering är inte lätt att förstå sig på. Tacka vet jag mina naturkunskapsexperiment med vatten från skolan, dem förstod jag mig på!

På Nobeldagen (10/12) hyllar jag givetvis “Gubbfan”. (Tack för den härliga ironin Dalademokraten!)

Det sägs att Bob Dylan personligen inte kommer att hämta sitt Nobelpris i litteratur.  Men att han inte dyker upp i Sverige är en grov lögn. Hos mig finns han överallt. Jag går aldrig ensam ens i ”de ensligas allé”.

Bild, dalamokraten.se

Världspolitiken upphör aldrig att förvåna…

Saudiarabien vill Sverige gärna ha goda förbindelser med. Mot Ryssland däremot lierar vi oss med hökarna. Ryssland skall isoleras och frysas ut.

Tänk om Ryssland hade varit mer som Saudiarabien:

Med omyndigförklarade kvinnor, utan val, parlament och partier, med familjen Putin som enväldig kungafamilj, med dödsstraff som genomförs som offentliga avrättningar med svärd och kroppsstraff med piskning som varnagel.

Ja, då hade vi kunnat tala med Ryssland…

Vänta lite, nu ringer statsminister Löfven och säger att jag har missuppfattat det viktigaste. Saudiarabien är allierad med världshärskaren USA medan Ryssland vägrar blotta strupen för supermakten i väster. Tänk om Putin hade lika mjuk ryggrad som jag, Sveriges statsminister, då hade vi kunnat komma överens. Jag kan klia mina hälar genom att böja ryggen bakåt mot marken, det kan inte han.

Tack Stefan Löfven, för ditt klargörande! Om ändå Ryssland hade varit som Saudiarabien.

”Men, nyhetsförmedlingen är ju inte neutral, det är mobbning och utfrysning av vårt parti i de demokratiska församlingarna! Sandlådekrig!” Varje gång jag hör dem, eller läser något av dem, tänker jag: är de barn? Då talar jag inte om ledningen och deras förbundna. Dessa lea, snea figurer är nog slipade, som knivar med rödfärgade blodskåror. Nej, jag talar om Sverigedemokraternas vanliga sympatisörer.

Själv är jag socialist och relativt påläst när det gäller politik, ekonomi och samhällsstruktur. Jag vet att nyhetsförmedlingen, opinionsbildningen och hur man i övrigt beskriver världen i avgörande delar speglar de härskande klassernas intressen. Jag vet att politik inte skall dras ner i något skolgårdsträsk med begrepp som mobbning och utfrysning. Jag vet också att politik handlar om ideologi och klassintressen. De får inte säga vad de tycker, påstår de. Jag säger: så länge ni inte bryter mot lagen kan ni säga vad ni vill. Men! Ni kan inte räkna med att era inskränkta argument inte skall bemötas och förkastas.

De påstår att bara därför att relativt många journalister röstar på de rödgröna partierna styr detta vilka nyheter tidningarna publicerar. Jag kan säga: Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Sydsvenska Dagbladet och majoriteten av pressen torgför en stabilt borgerlig och högerpräglad bild av vår värld. Det är ägandet och tillsättandet av chefer som avgör pressens politiska inställning. Det skulle inte ha så stor betydelse om det gjordes en undersökning på det bilproducerande bandet på Volvo och det visade sig att de anställda där helst skulle bygga röda supersportbilar istället för dagens familjebilar. Det är Volvos ägare och de tillsatta cheferna som styr och ställer. Någon som förstår parallellen mellan tidningen och bilfabriken?

Och så det här med Public Service. Att pressen till nästan hundra procent företräder en borgerlig världsbild är tydligen inget större problem för SD-väljarna. Det är PS de skjuter in sig på. PS retar gallfeber på dem. Men sanningen är ju att PS har gått högerut i sin nyhetsförmedling och i sin spegling av vad som händer i samhället. På den tiden vi hade en stark arbetarrörelse och en press som ägdes av denna kunde PS stå i mitten av nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen som kom från borgarpressen och arbetarpressen. Nu när arbetarpressen till stor del är utraderad måste tydligen PS lägga sig väldigt nära den härskande borgarpressen. Något fristående vänsteralternativ är man livrädd för att förknippas med. I stort sett driver man ingen egen linje utan spelar på borgarnas villkor. Och ändå är Sverigedemokraternas väljare helt vansinniga när det kommer till Public Service. Deras invandrarhat kommer inte att återspeglas i PS (och skall inte heller göra det). Det är där skon klämmer.

När jag talar om Sverigedemokraternas väljare som barn är det inte vanliga vänliga oskyldiga sådana jag menar; det handlar snarare om, likt dagens clownhysteri, en förvriden, riktigt jävla elak, okunnig, och ignorant sorts barn!

Bild, annelielizabeth.blogg.se

Kvällen innan Nobelpriset i litteratur delades ut, sa jag till min sambo efter att ha hört olika kulturpersonligheter uttala sig om att det kanske var dags för att en nordamerikan skulle få priset igen (det var ju över tjugo år sedan sist): går priset till USA så spyr jag. Snabbt fyllde jag sedan i: Om det inte är Dylan då, men han kommer aldrig att få den utmärkelsen!

Jag får be Cormac McCarthy om ursäkt för min magåkomma. Min mage är lite känslig på den punkten, blir det för mycket USA så mår jag illa. Det är en liten ”krigsskada” jag har sedan vietnamkriget.

Dagen efter lyssnar jag på kulturradions nobelsändning och får en smärre glädjechock: Bob Dylan får årets nobelpris i litteratur!

Den glädjen kan inte ens alla unga magsura kulturdamer ta ifrån mig. De är jävligt sura, men ändå skrattretande: ägnar tiden i en evig iteration åt att omväxlande definiera Whitney Houston, Madonna, Lady Gaga eller Beyoncé som det viktigaste som hänt i kulturhistorien. Skulle de någon gång tröttna på den diskussionen har de ett oändligt antal amerikanska TV-serier att fördjupa kulturdiskussionen i. Men Dylans pris får dem att gå i spinn. Efter att ha definierat Dylan som en vit gammal surgubbe, går de sedan vidare och rackar ner på honom med argumentet att han inte når upp tillräckligt högt i den finkulturella hierarkin. Vad vet de om det? Inte ett dugg, säger jag, en sur gammal vit gubbe, som har ägnat trettio år av mitt liv åt Bob Dylans universum till texter.

Nej, nu ska jag fira Dylan genom att lyssna på ”Thunder on the mountain”. Hur man lyssnar på den? Ja, det finns väl bara ett sätt: ”Play it fucking loud”!

bild, Dylan Thomas och Bob Dylan, walesonline. co.uk

- Jag lyssnar på Gud. Ja alltså inte de kyrkliga svartrockarnas Gud, utan Robert Zimmerman.

- Robert Zimmerman?

- Ja, Bob Dylan! Bob Dylan, Bob Dylan, Bob Dylan, Dylan, Dylan, Dylan.....

- Dylan?

- Ja, Dylan Thomas, poeten från Irland, som Robert Zimmerman tog sitt artistnamn efter!

Dylan Thomas som skrev: "När jag har blivit rik; har fått en egen cykel och har råd att dricka öl till frukost - då tänker jag sluta skriva poesi och rätt och slätt vara motbjudande".

- Jaså, det är därför du har slutat skriva poesi och börjat blogga

“The times they are changing”, (Bob Dylan):  

Come gather 'round people
Wherever you roam
And admit that the waters
Around you have grown
And accept it that soon
You'll be drenched to the bone.
If your time to you
Is worth savin'
Then you better start swimmin'
Or you'll sink like a stone
For the times they are a-changin'.

Come writers and critics
Who prophesize with your pen
And keep your eyes wide
The chance won't come again
And don't speak too soon
For the wheel's still in spin
And there's no tellin' who
That it's namin'.
For the loser now
Will be later to win
For the times they are a-changin'.

Come senators, congressmen
Please heed the call
Don't stand in the doorway
Don't block up the hall
For he that gets hurt
Will be he who has stalled
There's a battle outside
And it is ragin'.
It'll soon shake your windows
And rattle your walls
For the times they are a-changin'.

Come mothers and fathers
Throughout the land
And don't criticize
What you can't understand
Your sons and your daughters
Are beyond your command
Your old road is
Rapidly agin'.
Please get out of the new one
If you can't lend your hand
For the times they are a-changin'.

The line it is drawn
The curse it is cast
The slow one now
Will later be fast
As the present now
Will later be past
The order is
Rapidly fadin'.
And the first one now
Will later be last
For the times they are a-changin'.

Jag har just köpt en bok om Lars Hillersberg och insett att man måste ha sig till livs en ”Hillersbergare” om dagen, annars värker det till i själen och man får ont i magen.

Bild, satirarkivet.se

Vart försvann den känslige, mångordige, arbetarklassgrabben, ni vet, Dylanepigonen (i god mening) och var kom den anabolstinna bredkäftiga grodan – han med basebollkepsen och stjärnbaneret – ifrån? Det är frågan jag ställer efter att ha lyssnat igenom Bruce Springsteens fem första album. Fem underbara konstverk: Greetings from Asbury Park (1973), The wild, the innocent & the E Street shuffle (1973), Born to run (1975), Darkness on the edge of town (1978), The River (1980). Och hur kunde sedan all denna magnifika rock-konst krascha rakt in i en betongmur i form av Born In the USA (1984). Här lämnade jag The Boss.

Springsteen med band har nyss gästat Göteborg med två konserter på Ullevi. Jag var inte där. Jag såg honom 1985 på Ullevi, då arenan höll på att rasa. Men inte ens då var jag speciellt sugen, eftersom min håg snarare stod till klubbspelningar än jättearrangemang. Jag är ändå glad att jag gick på konserten. Den var tät och svettig som en klubbspelning. Jag har aldrig upplevt något liknande och kommer aldrig att få uppleva något sådant igen. Den konserten var magisk.

Nästan lika remarkabel var spelningen kvällen innan Springsteen på Ullevi, 1985. Då spelade Tottas Bluesband i Exercishuset på Heden. Det brukar räcka gott med ”bara” Tottas, men den här kvällen var de förstärkta med E Street Band! Ja, förutom Chefen själv och Clarence Clemons som saknades. Vilken kväll det blev!

Idag är mitt förhållande till Springsteen ganska svalt. De fem första albumen är som sagt var magnifika men sen kom Born In the USA. Och jag frågar mig själv: var kom den anabolstinna bredkäftiga grodan – han med basebollkepsen och stjärnbaneret – ifrån?

Bild, wikipedia.org

Örgryte har förlorat fem matcher på raken. Tränare Marcus Lantz, vars mest iögonfallande egenskap är en slags dumdryg arrogans, har just förlängt sitt kontrakt med den anrika fotbollsklubben.

Kroppen.

Hälsan.

Dumheten

Politiken.

Livet.

Egentligen kunde väl Kazimir Malevich (1878-1935) ha lagt på ett lager svart till?

Bild, Kazimir Malevich, ”Svart kvadrat” (1915), konstagenten.se

Jag sitter och läser på nätet, (arbetet.se), att nu är Sverige det enda land i världen som tillåter ett oreglerat uttag av vinstmedel ur skolor. Förut var det vi och Chile, nu har Chile förbjudit vinstuttag ur skolan. Borde inte alla varningsklockor ringa?

Under många år har summan som har plockats ut av de privata skolbolagen legat på ungefär en halv miljard per år. Ja, ni läste rätt, (500 000000)! Det är svenska folkets gemensamma skattepengar som har avsatts för skolan som går rakt ner i aktieägarnas fickor. Hur får man vinst i skolan? Man skär ner på antalet lärare, har inga skolbibliotek, har lärarlösa lektioner, undviker gymnastiklektioner och annat i den stilen.

En tanke slår mig. Nu tror jag ju inte att någon av mina läsare någonsin har varit på en fullständigt urspårad fyllefest, så inte heller Dixi Stadelmann, inte ens i hans ungdom, inte många i alla fall, men man har ju läst om sådana. Det var roligt när det höll på, mycket alkohol blev det. Men morgonen efter: ruelse och ånger, eftertankens kranka blekhet. Nu är det inte det minsta roligt längre, man tänker på alla saker som gick sönder, dumheterna som sades, mänskliga relationer som skadades. Ånger!

Så tycker man ju att borgarklassen skulle känna när de läser om att vi nu är ensamma i hela världen om vinstuttag ur skolorna. Visst var det roligt att slå sönder sossesverige, att äntligen få trampa ner välfärdssamhället i smutsen. Vilken fest det var! Men vi gick nog för långt… Tänk på allt som nu är sönder, dumheterna som sades och alla mänskliga relationer som är skadade. Vi gick nog för långt. Ånger.

Men jag tycks ha för höga tankar om borgarklassen, så länge något som liknar välfärd fortfarande finns kvar, skall de tydligen fortsatta sin vandalism. Fy fan!

Bild, s-info.se

Ny forskning från regeringens utvärderingsmyndighet (IFAU) visar att gymnasieelever på privata skolor presterar sämre på de nationella proven än vad deras kamrater på samhällsägda skolor gör. Professorn i nationalekonomi vid Stockholms Universitet, Jonas Vlachos, uttalar sig: ”Fristående och kommunala skolor erbjuder samma program och de har samma finansiering. I princip kan man tycka att de åtminstone borde prestera ungefär lika bra.”Som om inte detta vore illa nog för privatiseringsivrarna är fortsättningen ändå värre. Friskolornas elever presterar sämre, men de får ändå högre betyg än eleverna i de kommunala skolorna. En tolkning av resultaten som Professor Vlachos gör är att fristående gymnasier anpassar sig efter vad eleverna vill ha: ”Elever på studieförberedande program efterfrågar höga studieresultat och det får de också om man tittar på de interna rättningarna av proven. I slutändan är det sannolikt att det översätts i högre betyg.” Ridå!

Vadå? Har jag läst ovanstående i någon obskyr vänstertidskrift? Skulle inte tro det va. Nej, källan är sverigesradio.se!

Själva idén med en samhällsägd skola är att förmedla kunskap och bildning till eleverna. I en privatskola som är ett företag tillkommer begrepp som affärsidé. Hur många gånger har jag inte läst eller hört rent hårresande resonemang såsom: På vår skola läser vi inte grammatik. Ungarna gillar inte grammatik. Ämnet är för tråkigt och svårt. Vi vill väl inte att de skall byta skola? Därför hoppar vi över grammatiken. Barnen är ju vår inkomst, vår vinst. Vår affärsidé? Ge våra elever höga betyg.

Personligen kan jag tycka att man borde renodla marknadsperspektivet, sluta hyckla och tala klarspråk. Privatskolorna säljer betyg. Lägg ut en prislista så att alla kan se vad de olika betygsstegen kostar. Perfekt för halvbildade lata borgarungar att kunna köpa fina betyg. Den enda invändningen jag har är att de inte som nu skall betala med våra gemensamma pengar i form av skolpengen. De får ta sina egna pengar och betala själva. Framtiden skulle med ett sådant system se härlig ut. En utbildad, ja rent av bildad arbetarklass, som har studerat på samhällsägda skolor mot en totalt debil borgarklass som har köpt sina betyg. Härliga tider!

Det är inte ungdomarna som bränner bilar i förorterna som är de största vandalerna. De värsta vandalerna är de borgare som slog sönder vårt unika välfärdssamhälle med sina skattesänkningar, avregleringar, privatiseringar och sina förbannade marknadslekar. Skolan, sjukvården, omsorgen, järnvägen, posten… Och nu skall vi med i NATO också! Jag tror jag skall hålla andan i ren protest!

- Dixi, håll andan riktigt, riktigt länge, så kanske vi får lite lugn och ro.