Varning för grovt språk
Dixi Stadelmann är ursinnig denna dag då han borde känna en viss tillfredsställelse efter att Sverige har fått sin första kvinnliga statsminister. Men en nyliberal extremist ställde till det.
Nu får det fanimej var slut på sossarnas krypande för nyliberalen och Thatcher-älskaren Annie Lööf. Hon och hennes Centerparti har i stort sett fått allt de önskar av högerpolitik av dagens Socialdemokrater. Och tacken för detta blev att hon vägrar att stödja den socialdemokratiska regeringens budget. Fy fan!
Det är hög tid för vår nya kvinnliga statsminister Magdalena Andersson att ändra partiets politik med en välbehövlig vänstersväng inför valet till hösten. Den breda arbetarklassen representeras av två partier i Riksdagen: Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Dessa skall samarbeta för att få väljarnas förtroende till att bilda regering. Vill sedan Miljöpartiet vara med i regeringen så får de det. Visar det sig ändå att en sådan regering inte har tillräckligt väljarstöd är det bara att gå i radikal opposition och låta den blåbruna sörjan regera sig sönder och samman. Basta!
bild, larspekka.wordpress.com
Matlagning på blodigt allvar
”Bland de många saker vi lärde oss i Frankrike finns en enkel sådan, nämligen att kunna uppskatta smaken på de matvaror som inte har förstörts av industrins trixande, av kemikalier, konstgjorda smaktillsatser, bekämpningsmedel, socker, av löpande band-tillverkning av protein eller stärkelse eller sött kladd som har gjorts segt eller rostats eller dragerats och förpackats och distribuerats, hela det system av effektiviseringar som kännetecknar massproducerade födoämnen strängt taget överallt, men ingenstans så genomgripande och så hotfullt som i USA.
Vi lärde oss känna igen smaken på god mat. Den kommer från en plats, som den har gjort i tusentals år, från en jord som vittnar om dess urgamla historia. God mat har smak av sig själv.
Jag hade begett mig till Frankrike för att lära mig grunderna. Grunderna i fransk matlagning.”
Ovanstående text kommer ur boken ”Jord”. Jag läste den för några månader sedan. Den är skriven av den amerikanske journalisten Bill Buford.
Buford bestämde sig för att bosätta sig i Frankrikes gastronomiska huvudstad Lyon tillsammans med sin New York-familj. Allt i syftet att studera och lära sig den världsledande franska matkulturen. Han valde den hårdaste vägen via arbete i restaurangkök. Om jag själv hade fått välja mellan att i första världskriget rusa upp ur en fransk skyttegrav och attackera rakt mot tyska kulsprutor eller att arbeta i ett restaurangkök i Lyon i en underordnad roll så hade inte detta val varit helt självklart. Det utspelades ett fruktansvärt krig på båda ställena. Hur Bill Buford som medelklassamerikan stod ut kan jag knappast förstå. Men hans kärlek till den franska matkulturen är tydligen närmast gränslös. Och visst blev resultatet en härlig bok att läsa.
En tanke som slog mig efter att ha läst ”Jord” var att det bara finns två riktiga kulturfolk kvar i Europa. Det är det franska och det ryska. Det är väl därför vi har så svårt att förstå både fransoser och ryssar, vi av den amerikanska skräpkulturen totalindoktrinerade stackare.
Bild, den högste guden i kockarnas olymp, Paul Bocuse (1926 – 2018), wikipedia.org
Alla har en åsikt
… För övrigt anser jag att Zlatan bör petas från landslaget.
Vem är jag att skriva detta? Fotbollsexperten Dixi ”Cato den äldre” Stadelmann! Vem annars.
Den eviga frågan
Människans eviga fråga som ligger i bakhåll och kräver sitt omöjliga svar då människorna är som svagast i ensamheten och mörkret, vid tiden strax före gryningen, då den grå survällingen sakta hälls ut över den svarta himlen, precis innan en ny dags vedermödor tar vid.
Två val: lev smärtfritt eller dö en lycklig död.
Så skönt att dö om livet blott är övergrepp.
Att inte leva – hellre det än ömkligt liv.
Gammal levnadsregel från det antika Grekland.
Att vara eller icke vara, det är frågan.
Ur Hamlet, prins av Danmark, av William Shakespeare (1564 – 1616).
Minns i november
Bild från Nolhagaparken i nolornas stad.
Mörk är december, men ljuv är september.
Du vet att vintern kommer åter.
Minns då september, den ljuva september,
då bara tårepilar gråter.
Grå är november och kall är december,
men ljuv är september, då råg ses bölja.
Spar dina tårar, vi vet ju att vårar ska följa.
Ur den svenska sångtexten av Gösta Rybrant (1904 – 1967). Amerikanskt original av Harvey Schmidt (1929 – 2018).
