Miljötankar
Det ligger i tiden att säga att var och en får dra sitt strå till stacken när det gäller miljön och klimatet.
Jag tänker på miljön och intar bara livsmedel som är närproducerat, extremt närproducerat. Hittills har jag i stort sett bara levt på Eriksberg (öl). Småbedövad, hjärnan i bomull, eftersträvansvärt kan tyckas, men jag vet inte, tycker det blev påfrestande och enahanda och kanske inte så bra för kroppen i längden.
Nu har helt plötsligt utbudet på närproducerat fördubblats för mig. Det har kommit en ost med namnet Sannegården. Så nu kan jag kombinera ölen med ost. Härliga tider! Strålande tider! Tänk vad frisk min kropp skall bli. Eriksberg och Sannegården!
-Dixi, Eriksberg och Sannegården måste ju inte bara ligga där du bor. Namnen finns ju på fler platser i riket.
-Man måste tro. Jag tror att ölen och osten produceras inom kilometern från mig. Tron räddar miljön.
Tempo
Som ett stjerneskud i gult, med benen som smatterband, utklassade den danske flygfisken, med eoner av tid, sin ständige antagonist Poggi, som i sin tur var lika långt före de dödliga i klungan, anförda av den väldige Wout van Aert.
Vive La Tour! Kom så Jonas!
bild, Jonas Vingegaard, morgonposten.se
Fanjunkaren
Det är inte så vanligt att jag läser italiensk litteratur, men en riktigt stor italiensk läsupplevelse hade jag för några år sedan.
Boken jag talar om heter ”Fanjunkaren i snön” av Mario Rigoni Stern, utgiven av Carlsson bokförlag AB, 2002, ISBN 9172034068.
Författaren är född 1921 i Vicenza. Originaltitel är ”Il sergente della neva”. Boken utkom i sitt hemland 1953.
Det är skrämmande, om man tänker efter, att det skall dröja så många år innan man i Sverige finner det värt att ge ut en sådan utmärkt bok av en författare som jag anser håller högsta internationella klass. Ett lysande exempel på hur fixerade vi som nation är vid USA och Storbritannien. Kultur som inte kommer från dessa ”föregångsländer” ignoreras allt för ofta totalt i vårt land. Sjukt!
Romanen ”Fanjunkaren i snön” är en av författaren egenupplevd krigsskildring. Handlingen utspelas bland italienska trupper under Nazitysklands fälttåg under andra världskriget mot Sovjetunionen. Det är reträtten från floden Don, vintern 1943, som skildras ur italienarnas perspektiv. Det är en finstämd, nästan poetisk skildring av dessa veka italienska bondpojkar, som var så dåligt anpassade till detta fruktansvärda krig. I en rörande scen kommunicerar dessa unga män, som står på vakt i skyttegravarna på stäppen, genom sina hembyars olika kärlekssånger. De står ensamma, rädda, ja närmast övergivna i den ryska stjärnklara vinternatten och sjunger för sig själva och för sina kamrater. Ensamheten och skräcken blir mer hanterbar när de på avstånd kan känna igen en sångare från grannbyn där hemma.
Vad hade de att göra i detta apokalyptiska krig? I den tyska vältrimmade krigsmaskinen var de italienska bondpojkarna en anomali och här vid Don mötte de den sovjetiska arméns väldiga kraft i den motoffensiv de sovjetiska soldaterna så länge drömt om. Nu skulle de äntligen få slå tillbaka.
Ett filmminne från min barndom, det måste ha varit tidigt sjuttiotal, var en italiensk film, som om jag minns rätt hette någonting som ”Italienare ett duktigt folk”. Den filmen som var en svartvit femtiotalsfilm kan ha varit grundad på boken Fanjunkaren i snön. Jag har trots vissa efterforskningar inte kunnat utröna detta. Filmen sitter i alla fall som ett outplånligt minne, likaväl som boken gör det.
Mario Rigoni Stern, wikipedia.org
Den dubbla moralen
FN kritiserar USA för hanteringen av Guantanamo-basen i Kuba. I begynnelsen satt där hundratals fångar (600 fångar 2003) från imperiemaktens så kallade krig mot terrorismen, idag är det trettio män kvar. Fångarna har aldrig fått någon rättssäker rättegång och de flesta har aldrig ens fått veta vad de är anklagade för. Enligt FN har behandlingen av fångar varit ”ondskefull, omänsklig och nedlåtande”. FN har aldrig tidigare fått tillstånd att besöka tortyrlägret på Kuba. Sändebudet Fionnuala Ni Aol som har skrivit rapporten uppmanar USA att äntligen stänga fängelset.
Ovanstående passar inte in i maktens berättelse och kommer att förbigås i tystnad. Sverige är nu helt och fullt en vasallstat till USA.
I stället hör jag i radions nyhetssändning att en ”ung man” har skjutits ihjäl av fransk polis i Paris. När jag senare får de närmare omständigheterna klara för mig ser jag närmast en avrättning framför mig. I samma nyhetssändning rapporteras även om civila förluster från en av Rysslands bombningar av Ukraina. Det sägs att ett barn har dödats. Den ”unge mannen” i Frankrike visar sig vara 17 år gammal. ”Barnet” i Ukraina är också 17 år gammalt. Det är med sådana metoder maktmedia styr våra tankar. Vi och dom.
