dixistadelmann.se

Femton år är en svår ålder, och den var min, där jag stod framför en bokhandel på Redbergsvägen och väntade på min mor som bara sprungit upp till mormor ett ögonblick. Utanför bokhandeln fanns en hylla med billiga böcker, som jag stod och tittade på – när en drucken man stegade fram till mig. Att han var alkoholist kunde man gissa av det plufsiga ansiktet, de ilskna, blodsprängda ögonen och den slappa munnen med en fläck levrat blod i mungipan. Han mönstrade mig hotfullt. ”Vad heter du?” röt han till. Jag blev rädd. ”Claes”, sa jag svagt. ”Ryck upp dig, Claes!” Han stirrade mig rasande in i ögonen, som om han nätt och jämnt kunde avhålla sig från att bära hand på mig. Så vände han tvärt och började gå uppför backen mot Systembolaget.

Darrande andades jag ut och försökte återvinna fattningen. Jag började nervöst plocka bland böckerna igen. Då stannade han mitt i backen, snodde runt på klacken och knöt näven mot mig: ”Akta dig!” röt han.

                      ”Vad heter du?”, ett kapitel ur Clas Hylingers roman, ”Ett långt farväl”.

Roligare än så blir det inte! Ja, i alla fall, mycket roligare än så blir det inte. Fritiof Nilsson Piraten i ”Bock i örtagård” går ju inte heller av för hackor; det samma gäller John Kennedy Toole i ”Dumskallarnas sammansvärjning”. Men Claes Hylinger får mig förvånansvärt ofta att le i ett stilla välbefinnande och ibland som i texten ovan, att gapskratta. För min inre syn är det Klaus Kinski, den närmast galne skådespelaren, som är så intimt förknippad med regissören Werner Herzog som uppträder som den druckne mannen i Hylingers text. Ingen kunde som Klaus Kinski sno runt på klacken och med sin illa dolda galenskap sätta skräck i sin omgivning. Ni som har sett Werner Herzogs ”Aguirre - Guds vrede” förstår vad jag menar. Men om det, vilket jag är ganska säker på, är en självbiografisk upplevelse som Hylinger beskriver och det hade varit Kinski som grabben blir antastad av, så hade nog inte Hylinger blivit den impressionistiske och lätt vemodige flanören genom livet, som jag tycker han är, istället hade han nog till följd av denna händelse uppträtt som en litteraturens motsvarighet till den förvridna tyska expressionismen.

Att läsa Hylinger blir extra intressant eftersom han ofta rör sig i samma geografiska områden som jag själv. Igenkänning och identifikation blir en extra krydda i läsningen. Jag undrar om inte det var samma bokhandel på Redbergsvägen där jag stannade motorcykeln på väg hem från mitt sommarjobb på posten en varm sommardag kring 1980 och i en boklåda med rea-böcker hittade en historisk roman av Rune Pär Olofsson, en författare som jag senare aldrig har läst om igen.

Igenkänning, identifikation och förebilder när det gäller kön, etnicitet, sexualitet och ålder etc, sägs vara viktigt i dagens samhälle och i många fall är det säkert så. Men vad det aldrig talas om är klass. Det är först när samhället ses genom klassperspektivet som man får tillgång till det verktyg som ger möjlighet att i grunden förändra ett samhälles struktur. Denna insikt är farlig och måste därför förtigas. Nej, det postmodernistiska samhällets stora projekt blir istället identitetsbyggandet där individen sägs vara fri från kollektiva erfarenheter grundade i samhällets produktionsordning. Den atomiserade konsumenten som finner sin identitet i konsumtionen, det är vår tid i ett nötskal.

Claes Hylinger och Klaus Kinski, wikipedia.org

Årets nobelpris i litteratur gick till den kanadensiske författaren (novellisten) Alice Munro. Jag kan inte kommentera valet på annat sätt än att det var roligt att det blev en kvinna i år, eftersom jag i min monumentala obildning inte har läst henne. Jag har visserligen inte hunnit kontrollera det, men jag är ganska säker på att inte ens någon bok av henne står i min bokhylla. Det blir till att knata på till bokhandeln med läxväskan på ryggen och köpa en bok av Munro. Uj, uj, uj, den läxväskan börjar bli riktigt tung nu. Har inte ens hunnit läsa Mo Yan, från förra året, ännu. Istället för att lägga ut texten om Munro har jag skrivit om den kanske mest eldfängde litteraturpristagaren på senare tid, Elfride Jelinek. På österrikarna bara Elfride, buss på!

Jag hörde på kulturradion att nobelpristagaren i litteratur Elfriede Jelinek har svårt att stå emot den hatstorm hon drabbas av i det småborgerliga Österrike. Jag undrar om inte de österrikiska författarna Thomas Bernhard och Elfriede Jelinek hade/har rätt. Det måste vädras i detta auktoritära, patriarkala och småborgerliga Österrike, landet som aldrig gjorde upp med nazismen, som lyckades lura resten av världen att man var det första offret för Hitlers expansionspolitik, när man i själva verket till stora delar var källan till nazismen. Hur många nazipotentater var inte Österrikare?

Tyskland kan tacka sin 68-generation som vägrade leva kvar i ett nazianstruket, auktoritärt, patriarkalt, förljuget och småborgerligt Tyskland, de kan tacka den generation som gjorde politiskt, socialt och moraliskt uppror. Det är ett sådant uppror som behövs i Österrike.

Vi minns väl alla Josef Fritzl, mannen i det lilla österrikiska samhället, som höll dottern inlåst i källaren, som sexslav, år efter år. Visst, sjuka människor finns överallt, men som en bild av en sjuk nation var det närmast ett skådeexempel. Småborgerlighetens kärna, den privata äganderätten, finns det något som rimmar så illa ihop med kärleken? Vad är den perversa tanken på att patriarken skall ha en annan människa inlåst i källaren och att han sedan skall kunna utnyttja denna människa för sina lustar, om inte äganderätten dragen in absurdum!

Den högerextreme politikern Jörg Haider, som var regeringschef i Österrikiska delstaten Kärnten i många år och partiledare för de brunanstrukna partierna BZÖ och FPÖ under olika tidsperioder, förde en politik för ”lag och ordning”, konservativa könsroller, heterosexualitet och gammaldags syn på familjen. Sedan körde han i hög hastighet, rattfull ihjäl sig, efter ett besök på en bar för homosexuella. Tala om dubbelmoral och hade det stannat vid dubbelmoral på individnivå hade det inte varit så farligt, för vem kan svära sig helt fri från denna ack så mänskliga åkomma? Men när en hel nation vägrar att göra upp med en nationell förljugenhet, då kan det bli farligt.

Jag travesterar Hamlet: det är något sjukt i den Österrikiska nationen. Jag kan förstå att Thomas Bernhard inte tillåter sin dramatik att spelas i Österrike. Vädra ut det gamla unkna och släpp in nytt syre!

Elfriede Jelinek, wikipedia.org

I morgon får vi reda på vem som får årets nobelpris i litteratur, i väntan på detta harvar jag på med skåpmat ur litteraturens skafferi. När jag 2011 skrev inlägget nedan måste jag erkänna att jag hade höjt armarna av glädje, som inför ett vackert fotbollsmål av mitt hjärtas lag, när jag hörde på radion vem som blev det årets pristagare. Det hade jag aldrig gjort tidigare. Ja, ja om man räknar bort Grass då, när han fick priset.

Jag skall helt ärligt erkänna att jag aldrig trodde att Tomas Tranströmer skulle få sitt litterära Nobelpris, detta inte av kvalitetsmässiga skäl, utan bara för att förra gången då det gick till svenska författare, (1974 då Eyvind Johnson och Harry Martinson fick priset), blev konsekvenserna så fruktansvärda. Men Svenska Akademien har tydligen kommit över detta, så Tranströmer och alla hans läsare är bara att gratulera. Synd bara att poeten hann bli så gammal och skröplig innan det var dags.

”Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de

borde skickas

till mineralogiska institutionen i Padova för analys”.

Diktstrofen ovan kommer ur diktsamlingen ”Sorgegondolen”, medan strofen nedan härstammar från dikten ”Eldklotter”

”Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.”

Kan man skriva sådant är det svårt att ifrågasätta att man tilldelas Nobelpriset i litteratur, trots att man råkar vara svensk! Att observera är dock att Tranströmer inte själv tillhör Akademien.

Tidigare svenska nobelpristagare i litteratur, vilka alla satt i Svenska Akademien, är Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam, Erik Axel Karlfeldt, Per Lagerkvist, Eyvind Johnson och Harry Martinson. I historiens ljus är det nog svårt att inte hålla med om att det har varit för många svenska författare som har fått priset, men ändå vill jag bara skrika när jag läser listan: ”Varför fick inte August Strindberg priset”!!

- Va, vem är det som snyftar? Men för helvete Reinfeldt, sluta lipa nu! Det kanske blir Läckberg nästa år.

Tomas Tranströmer, wikipedia.org

I väntan på att årets nobelpristagare i litteratur skall tillkännages senare i veckan hämtar jag lite skåpmat ur skafferiet. Tilläggas kan att när jag skrev nedanstående (2010) kunde jag givetvis inte veta att Tranströmer skulle få Nobels litteraturpris året efter.

Nobelpriset i litteratur kritiseras ibland för att priset går till okända författare som väldigt få läser. Personligen förstår jag inte denna kritik. Priset är ju inget resultat av någon popularitetsmätning, utan ett pris till ett författarskap som grundas på kvalitet. I år (2010), efter många års väntan, gick priset till Mario Vargas Llosa, en latinamerikansk författare som både är mycket känd och vida läst.

Jag har bara läst romanen, ”Tant Julia och författaren”, av Vargas Llosa, en roman som kanske inte räknas som ett av hans tyngsta verk och trots att det fanns drag av både gubbsjuka och machismo i boken, så var den i alla fall skriven av en författare och tillika högerman med humor. Det är inte så dåligt det med tanke på att jag samma dag hörde en magsur Göran Skytte på radion kritisera svenska kyrkan för att ha provocerat Sverige-Demokraterna att lämna Storkyrkan. Hur många äldre män, stammande ur borgerskapet, har inte i takt med att deras hjärtan både har kallnat och stelnat marscherat högerut på den politiska skalan. Vargas Llosa var vänsterradikal i sin ungdom, likadant Göran Skytte, men i Vargas Llosas fall finns i alla fall ett stänk av humor kvar.

En annan nobelpristagare i litteratur som jag läste i början av 1980-talet är V.S. Naipaul. Romanen med namn ”Där floden flyter förbi” upplevde jag som en anomali i sin tid. Här pläderade författaren för att tredje världen inte var fattig på grund av den rika världens kolonialism och imperialism, utan för att de styrande och inflytelserika i de fattiga länderna helt enkelt var odugliga och tämligen lata. I dessa tider som nu råder kanske man kan komma undan med sådana åsikter, men när jag läste romanen i början av 1980-talet, var det i alla fall för mig, och säkert för många andra också, närmast chockerande tankar. Och hos författaren Naipaul finns knappast någon förmildrande humor, bara gamla sura högerståndpunkter.

I ett nobelsamtal i samband med att Gunter Grass fick nobelpriset i litteratur (Grass en favorit hos mig) där även Naipaul deltog, höll det på att sluta med handgripligheter mellan Grass och Naipaul. Naipaul envisades med att kalla Grass för idealist i en ton som om det vore ett brott att vara idealist, detta trots att Grass vädjade om att inte ständigt tillskrivas detta epitet av Naipaul. Till slut tröttnade emellertid Grass och hotade Naipaul med stryk genom orden: ”kallar du mig idealist en gång till kommer jag att uppträda mycket fysiskt mot dig”. Tilläggas kan att även Llosa och Grass har haft en långvarig och tämligen hetlevrad polemik, men i denna polemik, dem emellan, har det funnits ett mildrande drag av både värme och respekt.

Summan av kardemumman: Jag hade föredragit en annan litteraturpristagare, även om Vargas Llosa inte är en oförtjänt pristagare, men å andra sidan kunde det ha blivit en sämre också. Nu hoppas jag bara att mäster själv, P.O. Enquist, kan få priset, kanske redan nästa år. En sådan tanke är väl att utmana ödet, eftersom förra gången det hände att priset gick till Sverige (Harry Martinson och Eyvind Johnson, 1974), så slutade det med katastrof. Men visst vore Enquist en värdig pristagare.

Mario Vargas Llosa, wikipedia.org

Jag åt fil och en knäckebrödsmacka till frukost i morse. Det blir nog köttbullar med kokt potatis, gräddsås och lingonsylt till middag. Vädret har blivit lite kallare, nu när det drar mot vintern. Då är det skönt att ha ett par nya långkalsonger från Konsum som värmer.

Vad jag håller på med? Jag övar min Facebook-prosa. Det lär ju vara så att förr eller senare hamnar alla på ”Feseboka” och då gäller det att var väl förberedd.

Bild från gustextil.se

Varför jagar så många barnfamiljer landet runt efter nöjesparker, sommarland, äventyrsland etc. Det måste vara som att försöka leva på spunnet socker. Efter några tuggor vill man bara spy! Kommer dessa barn, när de har vuxit upp, att vara lyckligare för att de har hastat runt i dessa nöjesnästen. Jag tror inte det.

Nu när det småländska glasriket kämpar för sin existens i lågkonjunkturen, kan jag bara undra varför jag inte ser fler barnfamiljer på bruken om sommaren. För mig blev barndomens besök på glasbruk en fascinerande upplevelse som lade grunden till ett livslångt intresse som har gjort mitt liv mycket rikare.

Bilden är tagen i hyttan på Bergdala glasbruk. En genuin bruksmiljö och ett kulturarv som måste få leva kvar. Att stiga in här i hyttans skymningsljus och se hur skickliga hantverkare trollar med den glödande glasmassan är en fascinerande upplevelse både för barn och vuxna.

Låt dagens upplevelsedrogade ungar tända av i det småländska brukssamhället i en vandring mellan hyttan, Folkets Hus och Konsum i en långsam marsch ackompanjerade av bruksorkesterns mässingsblås.

Nej, det blir inte McDonalds idag, det blir hyttsill!

Jag läste den prisbelönta romanen ”Vägen” av Cormac McCarthy. I detta vilar en stor prestation, som om jag hade skrivit att i går besteg jag Mount Everest. Det är inte så ofta jag läser anglosaxiska författare. Detta faktum är en motståndshandling: ”de äger inte mig”, men jag läste att Göran Greider skrev om romanen, Vägen, i Dalademokraten och han påstod att den var bra, men så svart att det var en plåga att ta sig igenom boken. Den ska jag läsa, tänkte jag.

Att litteratur eller film har en ”svart” handling brukar inte bekomma mig det minsta, tvärt om, jag kan hämta styrka i det faktum att människor har tvingats gå igenom fruktansvärda saker. Det viktiga är att de har överlevt, att de har kommit igenom. Människans anpassningsförmåga och styrka, den kraft som går att uppbåda i svåra situationer, den livsvilja mot alla odds som så många människor har vittnat om, ger mig styrka att klara av svårigheterna i mitt eget liv. Orkar dom, så orkar jag, resonerar jag. Och i sanningens namn finns det så många som har kämpat sig igenom livssituationer som får ens egna svårigheter att framstå som relativt triviala.

Jag har läst mycket om mänsklighetens absoluta nollpunkt i skildringarna från nazitysklands dödsläger. Till och med här, dessa platser som de religiösas Gud hade vänt sitt ansikte i från, fanns det mänsklig storhet, män, kvinnor och otroligt nog barn, som orkade kämpa sig igenom detta helvete och sedan hade kraft kvar att fortsätta leva sina liv. Det är mänsklig storhet.

När Sobibor och Treblinka fanns i verkligheten och när människor har beskrivit vad som där hände, hur skulle då en påhittad roman kunna vara så svart att den är svår att ta sig igenom? Det hade jag mycket svårt att förstå. Men nu efteråt måste jag erkänna att det finns en gräns även för mig. I denna roman nådde jag så nära jag tror att man kan komma den gränsen, då man inte orkar läsa vidare längre. Till och med i de nazistiska dödslägren fanns det tidvis någon form av hopp. Det pågick ju ett krig utanför, som förhoppningsvis Tyskland skulle förlora. En dag i Primo Levis roman, ”Är detta en människa”, står det faktiskt soldater ur Röda armén utanför lägret. Helvetet var till slut över. Befrielsens stund hade kommit.

Var finns hoppet i McCarthys Vägen? Romanen har något gammaltestamentligt över sig i sin avskalade stränghet. Fadern och den lille sonen, inga namn, bara det, Fadern och Sonen, är ute på en vandring i ett landskap förött av katastrofen. Det som finns är svart, kall sargad natur, ingen civilisation, bara härjande överlevare som är mer djur än människor. Antingen är du jägare eller villebråd – rovdjur eller byte. Målet för vandringen är havet, inte för att det skulle finnas något som kunde hjälpa dem där, utan mer för att människan måste ha ett mål för att dag för dag orka leva. Snart står det klart att fadern, som är bärare av den lilla godhet som finns i romanen, har en svår sjukdom och läsaren inser snart att sonen…. Ja, bara tanken är nästan outhärdlig. Romanens sista trettio sidor tog två veckor för mig att läsa, eftersom jag lade ifrån mig boken, oförmögen att läsa vidare. Till slut tog jag mig dock samman och kanske fanns det ett hopp där i slutet. Det var i alla fall vad jag intalade mig, men det säger nog mer om hopplöshetens natur, att man söker i alla fall en antydan till hopp, än att romanen ger något ljusning.

En riktigt stor läsupplevelse, men på gränsen till vad man klarar av att läsa, det var vad denna roman gav mig.

Just nu har vi bokmässa i Göteborg och ibland har vi bokbytardag. Tänk om jag hade nog med plats för alla mina böcker, då skulle jag vara lycklig. Trots att det nu är flera år sedan jag flyttade in i lägenheten här på kajkanten är det fortfarande kaos i boksamlingen. Böcker, böcker, böcker….

Och så finns det entreprenörer också…

I dag kan man byta böcker på stan, hörde jag just på radion.

- Vad har du för bok du vill byta bort?

 - Den första i Stieg Larssons trilogi, i pocket.

- Jaha, vad vill du ha istället då?

- Diderots encyklopedi i förstaupplaga.

- Jaså, är inte det ett rätt dåligt byte?

- Ok då, jag ger hela trilogin i byte, men då skall encyklopedin vara i mycket bra skick.

- Vilken är din favoritbok?

- Den girige av Molière!

Jag har genom åren läst mycket av rysk litteratur, alltifrån Turgenevs ”Fäder och söner” och Gontjarovs ”Oblomov” till Jevtusjenkos ”Dö inte före din död”, men av någon anledning har jag alltid hoppat över Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”. Det bottnar nog i att jag har förknippat denna roman med begreppet ”magisk realism”, även om jag vet att den skrevs i en annan tradition och tid.

Jag som så många andra kom i kontakt med detta begrepp i början av 1980-talet, när Garcia Marquez fick nobelpriset i litteratur och hans roman ”Hundra år av ensamhet” fick ett stort genomslag bland Sveriges bokläsare. Personligen blev jag bara måttligt tilltalad av den magiska realismen. Om de absoluta kategorierna liv och död, historia och nutid etc, blandas och löses upp, vad återstår då. Hur går det med allvaret, om döda och levande människor existerar sida vid sida och fortsätter att interagera, då mister livets stora händelser något av sitt allvar. I alla fall enligt mitt förmenande.

Till slut kände jag emellertid att det var dags att läsa ”Mästaren och Margarita” och nu när jag har kommit igenom den, måste jag säga att jag verkligen är glad. ”Mästaren och Margarita” skulle jag ha läst mycket tidigare, vilken roman!

Du vaknar tidigt en morgon och det sitter en stor fet svart katt vid ett litet runt kafébord i sovrummet och du sluter ögonen och tänker att du bara drömmer, men när du försiktigt öppnar ögonen igen blir det bara värre. Du ser att han har en sportmössa på huvudet och guldpuder i morrhåren. Det står en flaska vodka på kafébordet (Moskovskaya) tillsammans med ett isat spetsglas, som han med stor förnöjelse tömmer och sedan fyller igen. Flaskan och glaset delar bordsytan med en gryta korv i tomatsås. Han spetsar en liten korv, med förströdd elegans, på ena klon, betraktar den en stund, innan han långsamt stoppar den i mun.

Nej, det är inte grannens depraverade marskatt, som du så många gånger försökt köra över på väg till jobbet, som nu sitter och tuggar njutningsfullt i ditt sovrum. Du försöker vinna tid och kanske vara lite lustig i all din osäkerhet:

- Jaså, du har guldpuder i morrhåren, men byxor har du inga.

I samma stund du sagt det, kunde du ha bitit av dig tungan av ånger.

- Det är bara i sagor katter har byxor, svarar han förnärmat med darrande morrhår.

Då behöver du inte sväva i tvivelsmål längre, här handlar det inte om magisk realism; det är Fan själv som har kommit för att hämta dig!