dixistadelmann.se

Det var nog inte många som hade tippat dansken Allan Kuhn som Malmö FF:s nya tränare. Även för mig blev det en stor överraskning, men till skillnad mot många andra är jag inte orolig för Kuhns meriter. Fotbollsexperter ställer sig frågande inför Malmös val, men jag vet ju att Kuhn har den tyngsta meriten som finns. Allan Kuhn har spelat i Örgryte IS! Det räcker hur långt som helst. Visserligen gjorde han inte något större intryck på mig på planen, men som person tycks han ha påverkat laget positivt. Hans självförtroende verkade vara större än hans förmåga som spelare på den gröna mattan. Det kanske är en bra början för en framgångsrik tränarkarriär med gott självförtroende.

Se hur stolt han är Allan i den finaste tröjan vi har i svensk fotboll!

Örgryte IS besegrade Mjällby AIF i två jämna och heta kvalmatcher och därmed är ÖIS klara för Superetten nästa år.

Inga mer patologiska försök att spela boll i fotbollens träskserier igen; tack! I fortsättningen blir det Superettan och sedan Allsvenskan för mitt Örgryte IS.

Så där ja, nu kan vi börja snacka fotboll igen!

Resultat MotoGP, Spanien, Valencia:

1. Jorge Lorenzo, Yamaha

2. Marc Marquez, Honda

3. Dani Pedrosa, Honda

4. Valentino Rossi, Yamaha

Resultatet i Valencia gör Jorge Lorenzo till årets världsmästare. Valentino Rossi gjorde precis allt han kunde med sitt straff att starta från sista plats, men det är bara i drömmarna som allt slutar perfekt. Den gamle Rossis dröm, som han drömde tillsammans med i stort sett hela racingvärlden, fick aldrig gå i uppfyllelse. Rossi slutade på en försmädlig andraplats i VM-tabellen.

Lorenzo är en värdig mästare, på torr bana med bra däck är han säker som ett dataprogram, nästan oslagbar. Rossi är starkare under svåra förhållanden, slitna däck och blöt bana, då är han fortfarande ”Trollkarlen”. Tänk om det hade regnat i Valencia!

Men vad gjorde Marc Marquez i Valencia? Han har under hela sin karriär i MotoGP kört som en vettvilling, visserligen en fantastiskt skicklig vettvilling, men dock ändå en vettvilling. I Valencia ligger han varv efter varv och till synes iskallt studerar Lorenzo. Som en taktiker och strateg verkar han bara vänta in det rätta tillfället att ta förstaplatsen från Lorenzo; sedan händer ingenting! Marquez gör inget allvarligt menat försök ens. Jämför hur han behandlade Rossi på Sepang! Den vanligtvis dödsföraktande Marquez hade helt plötsligt blivit ett fromt lamm i Valencia. Skamligt!

Men i min värld blev Valentino Rossi världsmästare igen! Inte körde han en riskokare inte, hans springare var en röd Ducati. Valentino mästare 2015, på en Ducati! Nu drar han sig tillbaka. Han skall inte köra ihjäl sig, utan i fortsättningen skall han glassa omkring i depån som en annan Giacomo Agostini. Valentino Rossi, du är en hjälte!

Bild, Valentino Rossi, motogp.com

Ni som har sett Monty Pythons film ”Meningen med livet” vet exakt vad jag talar om. Ni andra får väl illustrera frågetecken.

Kanske borde jag ha förstått vad som var på gång redan när jag hörde punkmusik komma seglande över hamnbassängens vattenyta sent den natten. Där jag låg vaken i min säng kunde jag räkna in Ebbba Grön och KSMB, men framför allt var det gamla punkdängor med Göteborgs Sound och Attentat jag hörde. Jag måste ha somnat om till slut för när jag vaknade på morgonen hade jag glömt av det hela.

Det var först när jag före frukosten stod i vardagsrumsfönstret och tittade ut över den stilla vattenytan och såg dussintals ölburkar flyta omkring som oron vaknade igen. Var det inte Pripps Blå? Dessa har väl inte funnits sedan nittonhundrasjuttiotalet? Då mindes jag nattens punklåtar igen och en oresonlig skräck grep mig. När jag lät blicken svepa ut mot älven såg jag vad som hade hänt. I natt hade ett hus i min nära omgivning tagits över av Gaisarna! Jag blev verkligen skräckslagen. I denna känsla levde jag sedan i veckor medan Gaisarna härjade. 

En lite kylig morgon var allt som vanligt igen. Gaisarna hade seglat iväg med sitt flytetyg till hus ut på de stora oceanerna. Det sades att de hade planerat att ta ut kursen mot Medelhavet för att där möta de berömda giganterna, men de lär inte ha kommit längre söderut än till Falkenberg. Utanför hamnen i Falkenberg mötte de sitt nederlag i kamp mot en liten ettrig gulvit skuta med namnet Falkenbergs FF.

Skönt att allt är som vanligt igen.

När Gaisarna tog över.

Hinduismens heligaste man drabbades en dag av att en rödmyra sprang på hans arm när han var ute i sin trädgård. Eftersom hans tro stipulerade att allt liv är heligt, även en liten rödmyras, försökte han försiktigt mota bort myran med en förhoppning om att myran helt enkelt skulle ramla av armen ner på gräset. Myran ville emellertid annorlunda och rusade längs armen upp mot den heliga mannes nacke. Innan mannen han reagera bet myran honom i nacken. Myrans ettergift sved till. Mannen försökte vifta bort myran utan att lyckas då myran tog skydd på mannens rygg. Sedan pågick en tvekamp en lång stund. Myran rusade mellan ryggen och nacken. Myrans ettergift sved. Den heliga mannens hals och nacke blev rödare och rödare av sveda. Till slut svek emellertid lyckan den ettriga myran och han träffades av en dödande handflata. ”Dö ettriga pissmyra”, den heliga mannen var utom sig. Myran var död och den heliga mannens plåga var över. Sitt dåliga samvete fick han leva med resten av livet; han hade förbrutit sig mot en viktig livsregel. Hans rykte var fläckat.

Alla likheter med verkligheten i historien ovan är avsiktliga. Verkligheten? Ja, MotoGP. Pissmyra? Ja, Marc Marquez. Helig man? Valentino Rossi!

Nej, vänta nu lite. Jag menar verkligen inte att Marquez är en pissmyra, han skall inte ens jämföras med en rödmyra, men i Malaysias GP uppträdde han som en sådan mot Rossi. Till slut lackade Rossi ur och begick ett mycket allvarligt regelbrott; kanske var det till och med ett oförlåtligt sådant. Och ja, Valentino Rossi är motorcykelsportens heliga man!

Nu avgörs allt i det sista loppet som körs på Jorge Lorenzos spanska hemmaplan och där Rossi har en bestraffning att dras med. Kan Valntino Rossi hålla undan? Årets MotoGP gör mig galen!

bild, Marc Marquez, theguardian.com

bild, Valentino Rossi, wikipedia.org

Resultat MotoGP, Australien, Phillip Island:

1. Marc Marquez, Honda

2. Jorge Lorenzo, Yamaha

3. Andrea Iannone, Ducati

4. Valentino Rossi, Yamaha

Efter att ha sett loppet på TV tidigt söndag morgon vet jag två saker: Resultatet och att bättre motorsport har jag aldrig sett och kommer troligen aldrig att få se. De fyra första ryttarna går i mål inom en sekund. Vilket lopp!

Frågorna är desto fler:

Hur många gånger växlade placeringarna mellan de fyra första under loppet?

Hur kunde Marquez köra in nästen en sekund på den ledande Lorenzo på de två sista varven och sedan  ta sig förbi?

Hur många hästkrafter har de lyckats pressa in i Ducatimotorn? Nerför rakan med havet som bakgrund trodde jag ett tag att Duccen skulle uppnå tredje flykthastigheten och lämna jordatmosfären för rymden! Läskigt.

Hur skall Rossi klara att hålla undan för Lorenzo i VM-tabellen i de återstående tävlingarna?

Årets MotoGP gör mig galen!

Man kan vinna F1-lopp genom bra strategi, eller helt enkelt genom tur eller så har man den bästa bilen och den starkaste föraren. Singapores GP var som en tidsmaskin tillbaka till 2004. Ferrari-bilen var återigen överlägsen och föraren som den här gången inte var legendaren Michael Schumacher utan ”Mini-Schumi” Sebastian Vettel spelade i en egen division. Och som detta inte räckte kom Kimi Räikkönen trea. Forza Ferrari!

Kimi är ett kapitel för sig själv…

Jag har svårt att förstå varför man behöver semester när man kör Ferrari, men Kimi tycker han behöver det ibland.

Solen gör Kimi väldigt törstig. Jag menar: solen gör alltid Kimi VÄLDIGT TÖRSTIG!

bild, Kimi Räikkönen, grandprixracing.blogg.se

Efter en påtvingad paus från fotbollen på över en månad stod jag återigen med laddade batterier på läktaren, lite glad och mycket förväntansfull. Det kändes verkligen att jag hade börjat sakna fotbollen igen under serieuppehållet. Så skönt att vara ÖIS:are!

Nu efter matchen, 1-1 mot Höllviken på Gamla Ullevi, kommer jag återigen ihåg vad fotbollen egentligen handlar om: 1 procent glädje och skönhet och 99 procent frustration, sorg och smärta.

bild, sambadefensiv.se

Prispallen efter MotoGP- loppet på Silverstone i helgen:

1. Valentino Rossi, Italien, Yamaha

2. Danilo Petrucci, Italien, Pramac Ducati

3. Andrea Dovizioso, Italien, Ducati

Inte ett penseldrag fel i den vackra målningen!

Inte ett penseldrag? Ja, ja, jag vet, den gamle trollkarlen borde ha kört Ducati istället för Yamaha, men livet blir aldrig riktigt perfekt.

Regnet plockar obönhörligen fram de bästa ryttarna. Det är märkligt att Jorge Lorenzo som kör så otroligt vackert och extremt exakt i torrt väglag blir så avslöjad i regnet. Tänk om det hade regnat jämt, då hade den gamle Rossi varit oslagbar. Men jag som publik hade slutat som ett nervvrak. I F1 älskar jag regn, bilarna som halkar omkring är en extra krydda, men i MC-racing lider jag med ryttarna. De riskerar verkligen livet, utom Rossi då, som är pålitlig som ett riktigt dykarur i vätan.

Det fotbollstränaren Åge Hareide, just nu i Malmö FF, gör med sina lag på en fotbollsplan måste liknas vid trolleri, ja kanske till och med vid svart magi. När han ryckte in som tränare för krisklubben Örgryte IS (2009) tog han över ett dött bottenlag som närmast hade gått in i ett tillstånd av rigor mortis, men minsann fick han inte fart på liket.

Nu har han lyckats knyta en av femtonhundratalets ”Bröderna Elm” till Malmö. Jag talar givetvis om den äldste av Vasa-sönerna, Erik, dåtidens superstjärna i svensk fotboll, som sedermera blev svensk konung och som tillsammans med sina bröder Karl och Johan i dåtidens storlag Vasa BK, satte skräck i motståndarlagen på fotbollsplanerna. Ja, jag vet, Karl och Johan slutade också som svenska regenter.

Att kunna väcka upp den gamla döda Erik (1533-1577), det handlar om svart magi från Hareides sida. Sedan betyder det inte så mycket att den gamle fotbollskungen Erik numera går under namnet Jo Inge Berget. Jag känner minsann igen en Kung när jag ser honom. Och skulle någon tvivla på min teori är det bara att fråga lagkamraterna i Malmö FF om inte Berget stinker arsenik när han svettas. Men det enklaste är att bara studera bilderna.

Bilder, Jo Inge Berget alias Erik XIV, expressen.se, knjigofilija.com.

 

 

 

- Erik, för satan, sluta bolla med riksäpplet!

 

Schweini till Man U? Ja, Bastian Schweinsteiger, lagkaptenen i det tyska fotbollslandslaget, lämnar sitt kära Bayern Munchen till förmån för Manchester United.

bild, battletanks.com

Ingen jämförelse alls med Moses som blev uppskickad på berget och sedan återkom med stentavlorna för människorna att läsa och begrunda, men jag, fotbollens allra tarvligaste, ringaste och ödmjukaste tjänare, mötte Fotbollsguden i en uppenbarelse i natt. Han befallde mig att i mitt enkla forum ge Hans befallning till ÖIS. Här kommer budskapet:

MARCUS LANTZ!

JOHAN HEDMAN SKALL SPELA. HAN SKALL ALLTID SPELA!

SÅ ÄR DET BARA.

bild, Johan Hedman, svenskafans.com

Jag tappade definitivt förtroendet för Örgrytes nuvarande tränare Marcus Lantz efter förra säsongens avgörande match mot Utsiktens BK. Efter matchen tog inte tränare Lantz på sig något av anvaret för förlusten, istället anklagade han laget och spelarna för att vara för dåliga. Det krävdes helt enkelt nya spelare, ansåg Lantz. Ridå!

Inför denna säsong, med Lantz fortfarande vid rodret, hoppades jag ändå, man är ju inte mer än människa, men nu en bit in i serien kokar det inom mig av besvikelse. Laget presterar för dåligt och det får Lantz ta på sig. Hans ledarskap är undermåligt. Spelarmaterialets kvalitet borde definitivt räcka för ett bättre spel och en topplacering. Det är nog de flesta som följer laget överens om. Gårdagens förlust på hemmaplan mot Landskrona, efter uruselt spel, är bara för mycket.

- Råttet är mågat, avgå Lantz!

Vad är detta? Jag är för upprörd. Här kommer ett nytt försök:

- Råget är måttat, avgå Lantz!

Tredje försöket:

- Måttet är rågat, avgå Marcus Lantz!

Där satt den.

Jag läser i princip aldrig stadens stora tidning. Men ibland, oftast via min sambo, sipprar innehållet i Hjörnes monopolblaska ner även till mig. Nu har man tydligen i tidningen rankat Torbjörn Nilsson högre som fotbollsspelare än Agne Simonsson. Ja, ni läste rätt: Torbjörn är tydligen bättre än Agne. Inte för att jag tror att det gör hedersmannen Agne Simonsson något alls. Han tar det nog med jämnmod. Om inte kan han ju polera sitt bragdguld som han fick från Svenska Dagbladet efter att ha avgjort matchen för svenska landslaget mot dåtidens giganter England på Wembley, eller så kan han kanske fingra på sitt VM-silver från 1958, där han gjorde mål i finalen mot Brasilien med Pelé på planen.

Nilsson större än Simonsson? Snart är det väl någon dåre som rankar Zlatan högre än Sören Börjesson. Mäster Sören. Eller som påstår att Barcelona är ett bättre fotbollslag än ÖIS. Galenskap! Här kommer Messi med bollen klistrad vid fötterna i närmast överljudsfart. I mittförsvaret möter han David Leinar. PANG! Där står Messis båda skor, med strumporna och benskydden kvar i. Där ligger hans barcelonatröja. Och där borta ligger hans gräsfläckade byxor. Lionel, för Guds skull, ta på dig byxorna! Men bollen har Leinar.

I mitt universum råder hänsynslös subjektivitet. Reinfeldt? Vem är det?

Gissa den tredje!

Kör han motorcykel utan bromsar? Är han en tok?

Knappast, han är klok som en uppslagsbok.

Jaså, då måste det vara Wiki Pedersen. Den var lätt.

De andra två?

Drottning Margrethe. (Drottningen är nästan alltid med som en eftergift åt alla danska rojalister som läser min blogg). Nummer ett är som alltid bröderna Price. De är bara bäst!

Nu väntar jag bara på ett guldkantat erbjudande om att få skriva frågorna till Joppardy.

Bild, Wiki Pedersen, speedwaygp.com

Det finns fantastiska fortbollslag som Barcelona, Real Madrid och Bayern Munchen. Det finns otroliga fotbollsmatcher som veckans semifinal i Champions League mellan Barcelona och Bayern Munchen. Det finns närmast övermänskliga fotbollspelare som Cristiano Ronaldo.

Men det finns bara en

MMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMM

MMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMM

MMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMM

MMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMMM

EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE

EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE

EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE

EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE

SSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS

SSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS

SSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS

SSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSSS

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII

Lionel Meeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeessi!

Bild, Lionel Messi, wikipedia.org

Hollywood hade fel (som vanligt), Francis Ford Coppola hade fel (mindre vanligt), Rumble Fish hade fel; Mickey Rourke är inte Motorcycle Boy. Valentino Rossi ÄR verklighetens Motorcycle Boy!

Hade Rossi också kört Ducati, istället för dagens riskokare, hade lyckan varit så överväldigande att man hade fått låsa in sig i en mörk skrubb i flera dygn bara för att orka härbärgera all denna lycka.

Valentino Rossi, den outslitlige, större än verkligheten!

bild, Valentino Rossi, motogp.com

- JAAA!

- NEEJ!

Exakt så gick mina tankar när nyheten kom att Sebastian Vettel hade skrivit på för Ferrari. Först en väldig positiv känsla, eftersom jag hyser stor respekt för Vettel som förare och då jag trodde att han skulle ersätta Kimi Räikkönen som jag tycker har gjort en ganska svag insats i sin senaste sejour i Ferrari, men när jag förstod att Vettel skulle ersätta Fernando Alonso kändes det mycket tungt. Alonso anser jag helt klart vara den vassaste föraren i F1 just nu.

Efter söndagens fantastiska insats av Vettel i en Ferrari, som äntligen verkar vara i den klass man förväntar sig av det klassiska bilmärket, så får jag revidera min känsla. Vettel tycks kunna ersätta Alonso på ett utomordentligt sätt. Kanske är det så att det krävs ett par tyska läderstövlar i Ferrari-garaget för att strama upp de italienska konstnärssjälarna. Ingen kan väl glömma Michael Schumachers mångåriga succé i det italienska stallet. Nu har Vettel en lång väg kvar att gå om han vill jämföras med Skomakaren, men Mini-Schumi kan han väl få kallas redan nu. Två lopp har körts och Ferrari är tillbaka i toppen, nu ser det ut som det ska igen.

Apropå Alonso; det var fint att se att den skönt skimrande lille spanjoren var tillbaka efter sitt självmordsförsök mot muren i Barcelona. Självmordsförsök? Ja, här talar ingen fakta, men en känsla: var det inte så att helt plötsligt slog den bittra sanningen till med brutal kraft; här satt den lille spanjoren inte längre i det hjärteblodröda mästerverket, ingen stegrande häst, utan han harvade runt i en tråkgrå engelsk skapelse. Sönderkokta grönsaker i brunsås från den engelska kantinen flöt i magen, ingen kärlek från alla miljoner tifosi runt om i världen strömmade mot honom, den italienska solen lyste inte längre, bara engelskt gråmulet stilla regn fanns kvar i det spanska hjärtat. Vad fanns det då kvar att leva för? Inget!

Men nu tycks det som om Alonso har återhämtat sig igen och han verkar ha uppbådat nya krafter och på sikt kanske McLaren kan bli nästan som Ferrari för spanjoren. Fan trot, men man måste ju se positivt på livet.

Och senare på kvällen var det två Ducati på pallen i MotoGP. Den gamle MästarenValentino Rossi vann före två andra italienare. Satan! Igår skulle man ha bott i Italien.

bild, wikipedia.org

Det är säkert inte bara jag och skidnationen Norge som vet att längdskidåkningens essens från VM och OS är stafetterna (och då talar vi inte om nymodigheter som sprintstafett).

När Calle Halvarsson på sista sträckan återigen möter Petter Northug måste ju svensken veta att det är övriga världen mot Norge som gäller. Norge får inte vinna igen. Varför ställer sig inte Calle stilla vid sidan av spåret om så nödvändigt och testar Northugs nerver? Mig hade det inte gjort något om Frankrike hade vunnit, bara Norge inte vinner… Petter hade ju rimligtvis till slut varit tvungen att åka för fullt för att besegra fransosen. Då hade Halvarsson haft en norsk rygg att gå på. Petter hade fått dra fram Halvarsson för en gångs skull. Chansen till svensk seger hade i alla fall funnits. Nu fungerade Halvarsson återigen som ett menlöst offerlamm i händerna på skidåkningens grymma överstepräst, Petter Northug.

Men Norge skall inte vara för säkra. Forskning och vetenskap går snabbt framåt; mänsklig kloning är snart möjlig. Det dröjer inte länge förrän vi kan ställa upp med Charlotte Kalla1, Charlotte Kalla2, Charlotte Kalla3 och Charlotte Kalla4 i damstafetten och Johan Olsson1, Johan Olsson2, Johan Olsson3 och Johan Olsson4 i herrarnas dito. Då kan den gapiga kusinen från landet som har vunnit på lotto hälsa hem! Då vinner vi, även om våra åkare skulle tvingas köra ovallat med ohyvlad ekplank under pjäxorna.

Sveriges framtida stafettlag, Charlotte Kalla och Johan Olsson, bilder sweski.com och svt.se

 

Såg häromdagen Madrid och Liverpool-derbyna på TV. Det är härligt att fotbollsmatcher ofta är sådana fester, både på planen och på läktaren, ibland till och med hos oss i Sverige.

Samtidigt känns det rätt skönt att vara ÖIS:are. Jag slipper trängsel och stök på läktaren. Vi som ser Örgryte på Gamla Ullevi är inte fler än att ÖIS-spelaren som gör avsparken, först kan söka ögonkontakt med varenda en i publiken för att kontrollera att alla är på plats. Skulle någon vara sen, kan laget vänta en stund tills publiken är komplett, innan avsparken görs. Det kallar jag intimitet.

Inte går spelet så snabbt heller, vilket kan vara bra om man är lite stel i nackpartiet. När ÖIS-målvakten kastar ut bollen till någon av backarna, hinner man lugnt gå och köpa korv med bröd och är det inte Anklev som bär upp bollen, hinner man äta upp korven också innan laget kommer över mittlinjen.

Att se Örgryte på Gamla Ullevi är en stillsam upplevelse både på läktaren och på planen. Poängen delar lagen ofta salomoniskt.

Jag kan knappt bärga mig tills jag får se Oskarshamn gästa Gamla Ullevi och Örgryte igen. Vilken match det blir! Så skönt att vara ÖIS:are.

bild, Gamla Ullevi, wikipedia.org