dixistadelmann.se

Jag läste med stor sorg om hur det stod till med Michael Schumacher nu ett år efter skidolyckan. En skidolycka, efter att år efter år, varv efter varv, susat runt banor världen över med en tjutande F1-motor bakom ryggen i närmast överjordiska hastigheter, en skidolycka, så banalt. Nu genomgår Schumi och hans närmaste den tuffaste matchen. Ett år efter olyckan kämpar den gamle mästaren med att kunna sitta upp. Ett år efter olyckan känner han nu igen sin fru och sina barn, enligt vad jag läste. Jag tänker på den störste i F1-historien och minns honom i täten i den röda Ferrarin med en tre och en halvliters V-10 som skjuter på där bakom. Episkt!

Här nedan kommer en några år gammal text som får fungera som en hyllning till mästaren

bild, Michael Schumacher, masterherald.com

Jag har följt F1 med stort intresse sedan början av 1970-talet. Ronnie Peterson var en av min barndoms och ungdoms stora idoler. I många år har jag kunnat följa loppen via television, men i år tog det nöjet slut, då en kanal som jag inte har i mitt kanalutbud tog över sändningarna. Jag är nu återigen hänvisad till att på ett större avstånd följa motorcirkusen. När jag började följa F1 sändes det inte på televisionen, utan jag läste med glupande intresse Ronnie Petersons krönikor i tidskriften Teknikens Värld. Så egentligen är jag tillbaka vid utgångspunkten och kanske är jag ganska nöjd med detta. Jag måste erkänna att efter att ha fått uppleva den enastående epoken Michael Schumacher har en viss mättnad inträtt. Jag får väl försöka väcka aptiten igen genom att skoja med F1!

Utvecklingstakten inom motorsportens kungaklass är enorm. Men under de senaste åren har det på förarsidan tagits ett steg tillbaka i utvecklingen. För att ”bevisa” detta tar jag föga fantasifullt till de gamla vanliga metoderna som ständigt används när det gäller att analysera skeenden inom F1. Ja ni har säkert redan gissat rätt, det är Hegels dialektik och Darwins utvecklingslära jag kommer att använda.

Utgår man från Darwins utvecklingslära har det skett en snabb utveckling inom förarsläktet. I F1:s urtid fanns Vittorio Brambilla, även kallad ”Gorillan från Monza”, en förare med en rå och brutal körstil, som i sina bästa stunder kunde ta sig fram stödd på knogarna utanför sin bils sittbrunn. Några decennier senare hade skapelsens krona intagit depån. Jag talar givetvis om ”den tyske skomakaren”, som utklassade allt annat i sin bil och som utanför bilen gick upprätt, med rak rygg, utan balansproblem. Nu när Skomakaren har dragit sig tillbaka, trodde många att finländaren Kimi skulle ta över. Utvecklingsmässigt är det en tillbakagång, då Kimi bara är förmögen att gå upprätt, i perioderna mellan sina frekventa barrundor. Barrundorna tillbringar han till stor del i ryggläge med slutna ögon.

Analyserar man förarutvecklingen i F1 med hjälp av Hegels dialektik framträder följande bild. Förarna kan indelas i två typer: Tesen, som kännetecknas av förare med taktisk och strategisk intelligens. Förare som kör med hjärnan. Antitesen, som kännetecknas av förare som alltid i alla situationer försöker vara snabbast. Förare som kör med hjärtat. De yppersta exemplen på förare enligt de två linjerna, är för Tesen: fransmannen Prost och för Antitesen: brasilianaren Senna.

Så hände det som alla trodde var omöjligt, på nittiotalet trädde ”den tyske skomakaren” in på banorna. Han blev en Syntes mellan Tesen och Antitesen. Historiens störste racerförare hade gjort entré.

Nu när Skomakaren har dragit sig tillbaka känns helt plötsligt årets F1-säsong lite grå och trist. Utvecklingen på förarsidan har retarderat både enligt Darwin och Hegel. Men nu när tävlingarna har kommit till Europa, sitter man väl snart framför TV:n igen och stirrar på Tesen och Antitesen och visst kommer man att sakna Syntesen, men så länge de röda bilarna finns kvar är man torsk på F1.

På Benga-Johans tid var det så folkkära och framgångsrika svenska herrhandbollslandslaget förknippat med den berömda gurkburken. Nu när dagens damhandbollslandslag har kommit hem från EM-turneringen draperade med bronsmedaljer är det dags att växla upp metaforerna. Att se vårt svenska damhandbollslandslag, där i princip hela laget spelar eller har spelat i Sävehof, är som en halv special med gurkmajonäs från Oves.

- Oves?

- Ja du vet, Sveriges goaste mos.

- Med gurkmajonäs? E dom så bra tjejerna?

- Ja, så bra e dom!

Oves gatukök i Sävedalen, Stenstrom.com

Om fotbollslaget Barcelona hade varit handbollslaget Barcelona:

Om vi gör mål på kontringar? Aldrig! Det vore för lätt, ja snudd på osportsligt. Vi låter alltid motståndaren samla sitt försvar, det skall vara en utmaning att göra mål. Om vi skjuter? Klart vi skjuter! Men inga vanliga skott. Ett konventionellt skott kan ju vilket bonkegäng som helst åstadkomma; nej vi har bestämt att det bara är japanare som räknas.

Men nu är ju fotbollslaget Barcelona inget handbollslag, utan kanske världens bästa fotbollslag, eller i alla fall det läckraste (förlåt mig ÖIS). Men varför måste de så ofta göra sin hängivna publik så frustrerad? Jag har hört ryktas att fotbollens underbara fridsfurste, fotbollens Mahatma Gandhi, Andres Iniesta, i fortsättningen skall spela sina matcher i sockeplast. Han lär vara orolig för att han i någon olycklig situation skall åsamka motståndaren smärta. Skruvdubb som träffar ben kan göra väldigt ont.

Varför vi gör allt så svårt som möjlig? Varför vi saknar alla former av cynism? Vi är Barcelona!

Och kanske är det därför som Fotbollslaget Barcelona är så lätta att älska. Ja, det är därför jag alltid blir som en liten pojk när jag tänker på min av Lionel Messi signerade matchtröja.

Bild, Andres Iniesta, wikipedia.org

Jag har den stora glädjen att denna ljusa och varma sommardag tilkännage en stor nyhet! Vår meste landslagsman i fotboll, den sympatiske Anders Svensson, kommer att lämna Elfsborg för att ta på sig rollen som spelande tränare i Örgryte IS. Han kommer att under en period om två år leda laget som spelare och tränare för att sedan då laget förhoppningsvis har återtagit sin plats i Allsvenskan enbart fungera som tränare. Ljusa tider väntar!

bild, Anders Svensson, wikipedia.org

Som sagt var kärleken är i kris igen. Då 2011 var det Skövde som krossade fotbollsdrömmarna. Igår var det Assyriska i Södertälje. Men smärtan är den samma.

- Gå och ställ dig på tomma läktare. Stå i regn, kyla och blåst. Beskåda förtappade lag spela usel fotboll.

- Vad har jag gjort för att dömas till detta?

- Du är ÖIS:are. Gå!

Nu är det klart. Örgrytes Poltava ligger utslängd på slätta, likt en spottloska på ett bakbord. Skövde, tror jag stan heter. Här, en gråkall oktoberdag, dog drömmen om avancemang till Superettan för Örgrytes röd-blå fotbollskrigare. Det blir minst ett år till i fotbollens värsta utmarker och drömmen om Allsvenskan ter sig allt mer avlägsen. En GAIS:are hade nog klarat dessa framtidsutsikter, men vi ÖIS:are är inga masochister. Min kärlek är i kris.

- Så skönt att vara ÖIS:are….

Fotboll är glädje, så även i vår mörka tid. Champions League: Malmö – Olympiakos 2 – 0.

Idag är även jag Malmöit. Malmö FF är ett underbart fotbollslag. Ja, inte så underbart som mitt eget Örgryte IS i Division 1 Södra, men nästan, i alla fall just idag.

Och staden Malmö är härlig, bara ett stenkast ifrån metropolen Köpenhamn. Malmö, en konstmetropol med Konstmuseum, Konsthallen och Moderna. Här har jag genom åren sett minnesvärda utställningar med Kandinskij, Klee och GAN.  En stad med kulturpersonligheter såsom: Kristian Lundberg, Mikael Wiehe och Nisse Hellberg. Om jag någon gång måste flytta från Göteborg så blir det till Västra Hamnen i Malmö.

Bild, Västra Hamnen i Malmö, dit-soroe.dk

Idag tänker jag på fotboll efter all politik, kanske inte så konstigt när Champions League har dragit igång. Malmö tände hoppet igen efter första halvlek mot Juventus. Det var nästan som när Blåvitt härjade som värst ute i Europa på åttio- och nittiotalet. Men i andra halvlek visade Juventus att det är stor skillnad på att vara bäst i Sverige och att rankas som ett av Europas bästa lag. Sedan såg jag en del av matchen mellan Dortmund och Arsenal. Jag tyckte nästan synd om londonlaget i den tyska orkanen. ”Håll i brallorna annars blir ni helt avklädda”, tänkte jag. Och det gjorde spelarna i Arsenal för de lyckades hålla ner siffrorna och blev inte riktigt så avklädda som de kunde ha blivit. I kväll ser jag Bayern Munchen mot Manchester City. Mycket fotboll blir det och när jag ändå är igång plockar jag fram en äldre text om svensk fotbollshistoria.

Bild, Gunnar Gren som staty utanför Gamla Ullevi, wikipedia.org.

Kalla det bragden i Budapest eller undret i Ungern, eller vad ni vill, det Fernando Alonso gjorde på Hungaroring utanför Budapest i sin röda Ferrari idag, det var så stort. Jag är helt utmattad och då har jag bara sett loppet på TV. Jag stod nästan hela loppet, var alldeles för nervös för att sitta och skrek rakt ut stora delar av det (i alla fall de sista tio varven). Alonso, Alonso, Alonso!

Ja, ja, Daniel Ricciardo i sin läskeblaskbil vann, visst, men bragden gjorde Alonso, när han tog sin röda Ferrari i mål som tvåa med däck som var helt slut, hårt uppvaktad som han var av Mercedesförarna. Episkt!

bild, crownandcaliber.com

Av förklarliga skäl har det blivit en del tid framför TV:n under den senaste tiden. Det är tur att fotbolls-VM bara spelas var fjärde år, så att man har tid att bli människa igen mellan varven.

En stor del av upplevelsen står kommentatorerna för. Jag har nästan alltid sportradions sändning till TV-bilden, om inte synkroniseringen mellan ord och bild är helt hopplös. Mina absoluta favoriter är Lasse Granqvist och Ralf Edström. Ralf är min stora fotbollsidol, sedan VM 1974, då hans mål mot Väst-Tyskland förde skönheten in i mitt liv.

Nu har jag på allvar upptäckt Christian Olsson. Granqvist och Edström måste väl vila då och då.  Christian Olsson, metaformaskinen, som tycks ladda upp med speed och LSD på matchdagarna. Han går på som en dieselmotor laddad med nitroglycerin. Själv lyssnar man kallsvettig och hoppas att han skall hitta tillbaka från sina språkliga utflykter i landet där ingen tidigare varit. Och faktiskt, för det mesta går det bra, även om man som åhörare har svårt att koncentrera sig på matchen. Men så ibland smäller det till och Christian Olsson blir det vackra spelets suveräna uttolkare. Jag som åhörare blir plötsligt ett med bollen, jag tranformeras till fotbollskornas skruvdubb, i ögonblicket fast förankrade i fotbollens näringsrika mylla. ”Den passningen var vacker som ett smörrebröd i skymningen”. Kan det sägas vackrare och tydligare? Jag förstår precis hur utsökt den passningen var, fotboll och dansk matkultur i skön förening.

Om ÖIS vinner i morgon mot Oddevold skulle den segern vara lika efterlängtad som ”dyrlaegens natmad”, efter en lång krävande arbetsdag. Och om Örgryte skulle vinna serien och på sikt gå upp i Allsvenskan vore det som ”sol över Gudhjem”. Och om det nästan outsägligt härliga skulle ske att man någon gång vann Allsvenskan igen, då måste man ta till de vackraste orden jag vet: ”smuk som et stjerneskud”. Rakt upp i fotbollens stjärnhimmel med metaforraketen!

Smörrebröd:

Dyrlaegens natmad: rågbröd och smör, en tjock skiva grov bakad dansk leverpastej. Över detta flera tunna skivor saltkött täckta av köttgelé. Sedan avslutar man med pyntet bestående av lökringar, gurkskivor och smörgåskrasse.

Sol över Gudhjem: rågbröd och smör, en halv rensad böckling med rädisor och lök. Skapelsen toppas sedan med en rå solgul äggula i sitt skal, samt med finhackad gräslök. Avsluta med lite nymald svartpeppar.

Stjerneskud: franskbröd och smör, både stekt panerad och ångkokt rödspättafilé, med färska räkor och storkornig kaviar. Avsluta med sparris och lite majonnäsbaserad dressing och en dillkvist.

Vad man dricker till? Ja, man får ju dricka det som man tycker är gott till, men om det dricks något annat än öl och brännvin av bra kvalitet, då har man kanske hamnat bland barbarer.

bild, matinorden.no

Inte visste jag var kaos var innan F1-cirkusen kom till Montreal i Kanada. Jo, lite allmänmänskligt kaos har man ju varit med om, men nu talar jag om riktigt jävla urspårat kaos. Och det är tydligen inte bara jag som är skakad och rörd, även den relativt lilla F1-sektionen inom CIA är skakad. CIA som organisation håller ju ordning på och övervakar alla mänskliga skeenden världen över så att de håller sig inom rimlighetens gränser, bara så att de inte spårar ur totalt. Supermakten i väst vill ju inte drabbas av någon överraskning som kan visa sig bli fatal i sin förlängning.

Direkt efter gårdagens otroliga F1-lopp i Montreal fick CIA:s F1-sektion tillgång till organisationens ”värsta” superdator (IBM Kvant Universeum 3000, utrustad men en gigantisk blå processor) för att räkna på och analysera vad det var som verkligen hände. Efter en tolv timmar lång körning hade CPU:n överhettat och datorn höll då på att haverera (CPU-temperaturen var nästan 800 grader celsius). Man beslöt då att nödstoppa den väldiga maskinen. Åtgärden lyckades och efter omstart kontrollerade man innehållet i resultatfilen (filnamn: F1GPCanadaMontreal2014). Resultatet av tolv timmars kalkylerande i världens mest potenta dator visade sig emellertid vara mycket skralt. I filen stod bara: ”…och sedan vann Daniel Ricciardo i Red Bull.”

Som sagt var: jag är skakad, men hur stort kaoset än var kan tydligen inte det omöjliga ske. Inte ens på en Ferrari-bana som i Montreal, med mycket gas och broms, men utan långa snabba kurvor som kräver superaerodynamik, kan årets Ferrari konkurrera om segern, trots att de har den skönt skimrande lille spanjoren bakom ratten. Årets stegrande häst har de tydligen skott med blyskor på fabriken i Maranello. Finns det något hopp?

Till sist: Vilket galet underbart spännande lopp det blev i Montreal! Får man någonsin uppleva något liknande igen?

Barcelona, du klippa som brast för mig. Messi? Vad har hänt med den vackraste fotbollen?

Först känns det bara tomt en lång stund, men sedan kommer tankarna efter att Barca har spelat bort den spanska serietiteln. Vad har den västerländska formen av demokrati och den moderna fotbollen gemensamt? Pengarna, naturligtvis! Ja, pengarna vinner nästan alltid, både i den moderna fotbollen och i de så kallade demokratiska valen. Men igår vann Atletico Madrid över miljardklubben Barcelona. Pengarna och superstjärnorna i laget räckte inte till mot den närmast övermänskliga arbetsinsatsen som spelarna i Madridlaget visade upp och som de har visat hela säsongen. Nu hoppas jag bara Atletico trampar på Marängerna också, i Champions League-finalen. Arbete och moral slår kapital, i alla fall ibland. Tänk om det gällde i politiken också.

Det är en ynnest att få bo på kajkanten och att få en inblick i det folkliv som rör sig där. Idag fick jag genom fönstret se en liten kille, kanske i tvåårsåldern, komma åkande på en trehjuling. Dagens trehjulingar, har jag sett, har ju ofta en stång där bak som föräldern kan skjuta på med (de små liven skall ju inte behöva trampa själva) och denne lille grabb tycktes ha en sällsynt förstående mamma, för hon småsprang där bak, nästan dubbelvikt tryckte hon på, så att grabben åkte på bakhjulen. Som han njöt av denna färd med framhjulet i luften, ansiktet var bara ett enda stort leende. Men allt roligt har ett slut och efter en stund orkade väl inte modern med att nästan dubbelvikt lyfta trehjulingen. På ett ögonblick övergick den gränslösa glädjen till en besviken vrede när framhjulet åter igen tog mark. Grabben körde ner hälarna för att bromsa och därmed visa sitt missnöje, men modern fortsatte att skjuta på, nu med rätad rygg. Pojken började gråta och jag kunde på sätt och vis förstå honom: vad kan jämföras med att köra omkring med framhjulet i luften? Inte mycket, vet jag som själv har kört Ducati. Efter en stunds parlamenterande tog modern ny sats med böjd rygg och pojken försvann ur min åsyn med framhjulet saluterande mot himlen, men hans leende fanns kvar hos mig en lång stund efteråt.

Kanske var det nästa generations Valentino Rossi jag såg födas där på kajen. All heder åt denna kvinna som visste vad små pojkar älskar!

Nu skakar fysikens grundvalar. Hade Einstein fel? Länge har vetenskapen slagit fast att det inte går att vara snabbare än ljuset. Men vi som gick på fotboll under åttio- och nittiotalet vet att Johnny ibland var snabbare än ljuset. Vilken Johnny? Johnny Bråttom, naturligtvis! Johnny Bråttom? Ja, Johnny Ekström, han i Blåvitt och landslaget. Jaså han.

Som sagt, hade vetenskapsmännen ibland stått på fotbollsläktaren hade de fått svar på många av livets stora frågor. Nu vet de inte vad de ska tro, läste jag i tidningen, när de står inför experimentresultat som kan förkasta tesen om ljusets absoluta hastighetsgräns.

Johnny Bråttom var snabb, men någon större skribent var han inte. Under en tid hade han, trots detta faktum, en spalt i tidningen Arbetet (salig i åminnelse), där han skrev om sitt liv som fotbollsspelare. Jag vill minnas att det var i samband med fotbolls-VM i Italien 1990. Så trots att jag är ÖIS-are känns det som om jag känner IFK-Johnny, i alla fall en aning, via min dåvarande morgontidning. 

När han blev proffs i Italien fick han frågan om hur han hade det med det italienska språket. Han svarade då att han inte kunde ett ord italienska och som för att understryka detta faktum sa han att han inte ens visste vad spagetti hette på italienska! Som sagt var, Jonny var snabb…. I benen.

Det var nog inte precis ”Fråga Lund” i blåvitts omklädningsrum med både Johnny Ekström och Glenn Hysén på plats. Stackars Torbjörn Nilsson, han fick stå ut med mycket.

Men inte kunde Johnny Ekström vara snabbare än ljuset? Jaså inte, om ni inte tror mig kan ni fråga de polska backarna som blev ifrånsprungna i den klassiska kvalmatchen inför VM i Italien, där Johnny gjorde sitt oförglömliga, ja rent av underbara mål. De polska backarna kan än idag gå ed på att han var snabbare än ljuset!

Johnny Ekström

På den tiden jag bodde i villa med trädgård var det inget problem att varje år med glädje följa vårens ankomst. Den tiden mättes in med snödroppar, vintergäck, krokus och kanske allra helst av de ädelstensgnistrande stararnas ankomst. Stararna var som att hälla ut ett smyckeskrin på gräsmattan.

Nu när jag bor i stan är det mer problematiskt. Här på kajkanten blir man som fjärmad från naturen. Vatten och sten (och för all del en aning grönska) signalerar inte vårens ankomst på samma sätt. Och människorna är livsfarliga att lita på. Så fort minsta solstråle letar sig ner från den kalla himlagloben åker ytterplaggen av trots att kaféstolen fryser fast där bak och det inköpta kaffet blir kallt innan de ens har fått den välsignade vätskan i munnen. Blå läppar och en aning sol mot en södervägg räcker inte för att det skall vara vår. Dagen efter har hamnbassängen frusit till is igen.

Nej, jag har kommit på ett säkrare sätt att räkna in våren och som vanligt är det sporten som står till tjänst. Våren kommer med Vasaloppet, F1-premiären, bandyfinalen och det ultimata vårtecknet, den Allsvenska premiären. När man står på fotbollsläktaren i sommarjackan och saknar vinterrocken i kylan, då vet man definitivt att våren är här. Och om man sen har en himla tur, har man återfått känseln i de kalla fötterna till midsommar, men huvudsaken är att rätt lag vinner. Tänk att rött och blått mot grön bakgrund kan vara så oerhört vackert!

- Men Dixi, kepsen har du väl på dig så länge göken gal mellan öronen. Ko-koo, ko-koo, ko-koo.

- Jag använder inte keps!

- Det borde du göra Dixi! En keps skyddar mot hackspettar också.

Omständigheter i livet har gjort att jag och min sambo har fått bekanta oss med en mycket trevlig och hygglig familj med sitt ursprung i Spanien. I somras var familjen hemma hos oss på en enkel fika. Mannens far från Spanien var då med eftersom han var på ett tillfälligt besök hos sin son och hans familj. Fadern kunde bara spanska och jag själv kan inte alls göra mig förstådd på detta språk. Men då fadern visade sig ha sin hemvist i Barcelona och såg alla Barcelonas hemmamatcher fann vi snart varandra. Fotbollsälskare har ett gemensamt språk oavsett vilket tungomål de råkar vara födda med.

En tid senare anländer ett paket, en gåva, från fadern i Spanien.

Jag är helt överväldigad! En sådan gåva hade jag inte ens kunnat drömma om. Jag kan i och för sig inte förstå vad jag har gjort för att förtjäna detta. Lionel Messis Barcelona-tröja med en hälsning från fotbollsguden, jag tror jag svimmar av. Jag har fått en tröja som Messi själv har skrivit en hälsning på!!

Jag har gått på fotboll i hela mitt liv, mitt göteborgska favoritlag är Örgryte IS (ÖIS) och i många år har det laget inte bjudit på något annat än sorg och frustration. Så när jag har velat uppleva glädjen och skönheten i det vackra spelet har jag tittat på Barcelona på TV. Att få uppleva fotbollens heliga treenighet: Messi, Xavi och Iniesta är en ynnest. Och att sedan få Messis tröja, det är för mycket för en vuxen man. Jag känner mig som en pojke igen.

I min tidiga ungdom såg jag Pelé spela på Ullevi i Göteborg när hans lag besökte staden. Det var mycket stort, men Messis Barcelona-tröja med en hälsning – det slår allt!

Ingen jämförelse i övrigt, men jag skickade en Örgryte-tröja som tack och några enkla ord: Just nu har vi helt enkelt ingen spelare av klass att hylla. Men i historien har vi en av Sveriges genom tiderna största spelare. Agne Simonsson spelade i Örgryte på 1950 och 1960-talet. Han spelade i VM-finalen 1958 och gjorde mål mot Brasilien. I början av 1960-talet spelade han både i Real Madrid och Real Sociedad. Senaste gången som Örgryte blev mästare var 1985, då stod jag själv på läktaren, en av tiotusentals. Nu ligger klubben långt ner i seriesystemet, men Örgryte IS, bildat redan 1887, har en lång historia. Men skall jag se fin fotboll nu, då tittar jag på Barcelona på TV.

Försvararen gick på en kroppsfint, så när han kom tillbaka på planen hade han både senap och ketchup på ryggen.

Ovanstående citat kommer från sportradions före detta expertkommentator, (numera förbundskapten), i bandy, Jonas Claesson.

Om man en varm sommarkväll när man står och njuter på fotbollsläktaren av det vackra spelet skulle få för sig att borra sig rakt ner genom årstiderna till fotbollens antipod, då hamnar man givetvis på bandyläktaren i en Annandagsmatch tillsammans med snoddaskepsarna och de värmande portföljerna. Det vackra spelet benämns på sommarhalvåret: fotboll. På vintern heter det: bandy.

”Aerodynamik är för folk som inte kan bygga motorer”, lär Enzo Ferrari ha sagt. Det kanske kan låta stöddigt, men ”Den Gamle” hade ju en del att vara stöddig för. Men nu undrar jag om inte Enzo där i himlen skulle vilja modifiera sitt uttalande. I dagens F1 räcker det definitivt inte med bara motorer, hur suveräna de än må vara, vilket de senaste åren har visat.

Chefskonstruktören hos Red Bull, Adrian Newey, skulle kunna travestera ovanstående citat av Enzo Ferrari och säga: Motorer är för folk som inte kan aerodynamik. Och hur sann vore inte denna utsaga med alla dessa år som bakgrund, när läskeblaskbilarna med Vettel bakom ratten, närmast har kört i åttor kring resten av starfältet. Som sagt var: motorer är för dem som inte kan aerodynamik, sa Adrian Newey och satte en Renaultmotor i chassit.

Men vad är det jag skriver? Det låter ju som jag nedvärderar Frankrikes stolthet inom motorsporten: Renault. Det vill jag verkligen inte göra. Länge leve Fransoserna, som gav oss franska revolutionen med parollerna: Frihet, jämlikhet och broderskap. Och som om detta inte vore nog: Renaultmotorer inom motorsporten. Allons enfants de la Patrie…

Jag är definitivt optimist inför nästa års F1-serie. Nytt reglemente innebär att alla startar i någon mening från noll. Ferrari kan definitivt bygga motorer, även små glödheta turbomotorer, det har historien redan visat. Nästa år tillkommer aerodynamiken – var så säkra!

Har man motor, aerodynamik och Alonso bakom ratten kan allt hända. Vi har den skönt skimrande lille spanjoren, den stegrande hästen och definitivt den bästa motortraditionen – vad har ni!

bild, wikipedia.org

Är Muhrén bandyns Foppa? Är Foppa hockeyns Muhrén? Stora frågor. Få svar. Vad skrev Sokrates om bandy? Vad skrev Aristoteles om hockey? Redan de gamla grekerna… Betänk att detta var över två tusen år före kompositklubbornas tid. Otroligt… Med bara träklubbor!

Bilder, wikipedia.org