dixistadelmann.se

Det hinner idag inte gå någon längre tid mellan den norska regeringens varningar för islamistiska terrordåd mot landet.

Hette han verkligen Muhammed Jihad Breivik, massmördaren och terroristen, och var han islamist? Åkallade han Allah under mordorgien där ute på Utöya? Tänk så fel man minns.

Jag hade för mig att Anders Behring Breivik kom ur samma brunhöger som nu sitter i den norska regeringen. Ni vet den norska högerregeringen under statsministern Erna Solberg, som har bjudit in brunhögern att styra landet. Var inte Breivik under en period medlem i Fremskrittspartiet?

Jag hade för mig att han skrek: ”Dö marxister”, när hans vapen spelade där ute på ön och när hans kulor sargade arbetarpartiets ungdomar. Men jag har säkert fel.

bild, oxon.se

Jag har den stora glädjen att denna ljusa och varma sommardag tilkännage en stor nyhet! Vår meste landslagsman i fotboll, den sympatiske Anders Svensson, kommer att lämna Elfsborg för att ta på sig rollen som spelande tränare i Örgryte IS. Han kommer att under en period om två år leda laget som spelare och tränare för att sedan då laget förhoppningsvis har återtagit sin plats i Allsvenskan enbart fungera som tränare. Ljusa tider väntar!

bild, Anders Svensson, wikipedia.org

Under rubriken: ”Nazismen i vår kultur” anmäls boken: ”Vårt förakt för svaghet”, av den norske professorn Harald Ofstad (1920-1994) i tidskriften Pennan & Svärdet. Boken utkom redan 1971, men kommer nu i nyutgåva.

”Vårt förakt för den socialt misslyckade, för den som förlorar och lider nederlag, är en del av den kraft som driver vårt samhälle till större effektivitet. Bakom den demokratiska fasaden har ett nazistiskt byggnadsverk börjat ta form”. Detta är ett citat ur boken som får en att hicka till. Nazismen handlar väl om ren och skär ondska och inte är väl vi vanliga medelklassmänniskor onda. Det är ju dom andra som är onda. Ondskan som förklaringsmodell är ett tunt och svagt verktyg om man skall försöka förstå samhälleliga skeenden, så tänker jag.

Nazismen som ideologi bjöd anhängarna att utrota alla judar, zigenare och andra så kallade ”mindervärdiga folk” och vidare socialister, kommunister, homosexuella, handikappade … Kärnan i deras ideologi är dyrkan av styrkan och föraktet för svaghet och detta manifesteras i mördandet. Skala bort antisemitismen och kärnan i den moderna fascismen/nazismen blir kvar; den starke skall härska över den svage och den svage är bara värd förakt, eftersom han låter sig behärskas.

Jag har alltid varit intresserad av historia och politisk historia och kanske framförallt av andra världskriget. ”Fakta” och siffror är en sak, men inte mycket har gripit mig så djupt som två hjärtskärade berättelser från barn som tvingades uppleva nazismen.

I Bosse Schöns bok om svenskar som slogs som frivilliga i waffen-SS återbesöker författaren Auschwitz tillsammans med en nu gammal kvinna av judisk börd. Hon berättar om hur SS-läkaren Mengele tillsammans med assistenter skar bort hennes ena armbåge i ett perverst medicinskt experiment. Hur kan någon skära bort armbågen på en liten flicka i ett rum som fylls av hennes skrik av smärta!

För några år sedan såg jag en engelsk dokumentär om nazitysklands krig på östfronten. En idag gammal man berättar att han som liten pojke bodde på ett barnhem i den sovjetiska staden Charkov som var ockuperad av tyskarna. Tyskarna hade stängt staden och förhindrade att livsmedel nådde civilbefolkningen. Vårdarna på hemmet varnade barnen för tyskarnas våld, men trots detta drev hungern den lille pojken att leta upp en burk med lock. Trots att han var skräckslagen vågade han be en tysk vaktpost om mat. Soldaten tog burken och försvann. När pojken fick den tillbaka sprang han bort i skydd för att öppna burken. Då var den fylld med mänsklig avföring.

Nazismens brott får aldrig relativiseras.

Idag växer och marscherar åter brunhögern med den ekonomiska krisen och en brutal högerpolitik som god jordmån, men det kanske värsta är att deras värderingar förgiftar så många ”vanliga” människors tankar. Rädda och osäkra människor i ett sammanhang av arbetslöshet och nedskärningar hugger som strykrädda hundar mot den som är svagare. I vårt land har vi lasermannen och Malmö-skytten, i grannlandet Norge, Breivik, i Tyskland en terrorgrupp som under tiotalet år mördade invandrare, vi har rasistiska mord i Italien och Ungern….

Till slut orkar man inte ens tänka på eländet. Det är tur att det fortfarande finns intellektuella som Göran Greider, hos honom kan man hämta styrka. Jag avslutar detta svarta hål till inlägg med en av hans dikter.

Dagboksdikt den 22 juli 2012

Dagen går.
Rösterna kommer tillbaka.
De sextionio döda på ön.

Man tänker alltid att
sorg inte har
något med sommaren att göra:
en snödriva
i de vajande vetefälten.
Vad gör den där?
Vad gör de här förtvivlade skriken
i den varma sommarvinden?

Men efter mitten av juli
har grönskan mist
något av sin oskuldsfullhet.

Älggräset lyser i kvällen
längs dikesrenarna.
Det börjar höras ett torrare
prasslande ur björkarna.

Dagböckerna glesas ut.

För att gå rakt på sak:
Det som är svårt att förstå
är att det ännu
denna dag
ett år senare, finns
rasister kvar,
att det finns extrema högerpartier
och att de finns överallt
i detta Europa.

De som mördades på ön
borde ha fått dem
att förändras.
Vi hör deras röster.
De borde ha
nått alla vid det här laget
och förändrat oss alla.

De viskar genom sommardagen.

Från tiden när jag växte upp
kan jag inte minnas
att det fanns
några högerextremister synliga
omkring oss.
Inga sådana organisationer
fanns i alla fall.
Nu är det trettio-fyrtio år senare.
Mannen som tog färjan ut till Utöya
gömde sig i ett halvsekel
inne i det här samhället.
Vi har jobbat på samma jobb som honom.
Han var granne med oss.
Vi bytte alldagliga ord
någonstans inne
i det stora samhällsdunklet.

Nu har jag blivit mer vaksam.

Han ropade ”Dö, marxister”
därute på den gröna ön.
Det har gjort mig
mer marxistisk.
Ja, faktiskt.

Men de här tårarna
som vill fram
ur mitt ansikte
kommer ur en gemensam källa.

”När alla ansiktena kommer”
säger AUFs ordförande
Eskil Pedersen
i radion denna dag.

Han tackar alla dem som hört
hans sommarprogram.
Han sjöng en mycket
enkel sång till modet.

Han berättade om sin ö.

Ser utsändningen från Utöya.
Alldeles stilla inför
bilderna: husen, den lilla scenen,
ansiktena.
Hunden märker att vi är
litet annorlunda idag.
Mikael Wiehe sjunger.
Varför är inte den svenske
statsministern där?

Någon sommar
kommer också
jag att fara till den där ön.

Den är
mänsklighetens ö.

Göran Greider

Tennsoldaten bestiger trähästen

och rider bort under kyrkohällen.

Den uppstoppade örnen svävar

med väldiga vingslag över fältet.

Det rätta är evigt. Medborgare,

jag repeterar, medborgare.

Må städer och byar brinna.

Må städer och byar brinna.

Dikten skriven av Werner Aspenström (1918-1997), författare och dramatiker och medlem i Svenska Akademien (stol nr 12).

Intimt förknippat med demokratin är ett försvar grundat på allmän värnplikt. Vi behöver inga ”tennsoldater” i civiliserade samhällen. Nej, fria, starka och ifrågasättande soldater, med olika yrkesbakgrund och från alla sociala skikt, det är en försäkring mot våldsmissbruk.

USA:s imperialistiska och orättfärdiga krig i Indokina gick inte att upprätthålla när liksäckarna  inte bara fylldes av fattiga svarta och vita ungdomar;  när även barn till de privilegierade skickades hem till USA som döda, blev protesterna till slut för starka. Detta ”problem” har nu imperiemakten åtgärdat genom att införa yrkessoldater, istället för värnpliktiga.

Bild, USA-soldater i Vietnam, wikipedia.org

”Människan är som mest sårbar när den känner glädje.”

Som den filosofiske och kloke fotbollstränaren Nanne Bergstrand sade i en intervju efter att Hammarbys avancemang till Allsvenskan var ett faktum.

Den tyske greven och fältmarskalken Helmuth von Moltke den äldre (1800-1891) lär bara ha skrattat två gånger i sitt liv: när hans svärmor dog och när han under ett besök i Sverige 1881 fick beskåda Vaxholms Fästning. Moltke var nästan osårbar.

Dixi Stadelmann är osårbar, med den reservationen att hans svärmor fortfarande lever och att han ännu inte i verkliga livet har haft tillfälle ett beskåda Vaxholms Fästning.

Bild, Vaxholms Fästning, upplandia.se

Du hyr en splitterny Ferrari av ett bilföretag. Du betalar en hög månadskostnad för denna lyx. Du är bortrest några dagar utan bil. När du kommer hem ligger ett brev från bilfirman i hallen. Du sätter dig vid skrivbordet och öppnar brevet. Med stigande förvåning, som övergår i vrede, läser du att bilfirman har hämtat din Ferrari och ersatt den med en begagnad Skoda. I kuveret medföljer de nya bilnycklarna till Skodan. Ferrari-nycklarna ber de dig skicka tillbaka. I övrigt gäller avtalet du har skrivit med firman som vanligt.

Ovanstående låter ganska absurt antar jag att ni tycker, men detta har jag råkat ut för. Ja, nu är jag ju ingen knodd som kör Ferrari, utan i mitt fall handlar det om hur jag har behandlats av min kabeltv-leverantör (Canal Digital). Jag betalar dyrt för ett antal kanaler där dansk DR1 och DR2 (publicservice- kanaler) ingår som en för mig mycket viktig del. Jag är en stor danmarksvän och älskar det vackra danska språket och försöker hänga med så gott jag kan i vad som händer i vårt grannland.

Jag har njutit av dansk DR1 och DR2 i flera år, när jag plötsligt får ett brev från Canal Digital som lyder: ”Den 1 oktober 2014 utgår DR2 som tillvalskanal och du får TV2Lorry. Du behöver bara starta om din box för att kunna se den nya kanalen.” Jag tror inte mina ögon när jag läser detta; jag kokar av ilska. De tänker ta ifrån mig en dansk publicservice-kanal och ersätta den med en regional privat kommersiell reklamfinansierad källarkanal med namnet: TV2Lorry. Det enda försonande i detta är möjligtvis att den är dansk, men i övrigt! En Ferrari mot en begagnad Skoda och jag skall ta emot detta som om ingenting har hänt! Det är ett hån!

Jag skall bespara er mina referat av telefonsamtal med Canal Digitals personal. De rycker på axlarna och kan egentligen inte förstå vad jag klagar på; en kanal förvinner och den ersätts av en annan och det borde jag vara nöjd med: Satan heller! Nu väntar jag bara på att SVT med TV1, TV2, 24, och Kunskapskanalen tas bort och ersätts av TV3. Det är så man blir behandlad av dessa privatföretag.

Nu har dom släppt in privata vinstintressen i vård, skola och omsorg ... Vilka scenarion som väntar i sjukvården: Jaså, du skulle opereras för hjärntumör på vårt fina privatsjukhus. Nu är det så att våra kära aktieägare tyckte att hjärnkirurgernas löner var alldeles för höga. Kostnaderna blev närmast astronomiska! Så nu har vi rationaliserat och effektiviserat vården. Hjärnkirurgerna är ersatta med terapeuter, som är mycket billigare och effektivare. För hur skickliga än våra hjärnkirurger var så krävdes det en massa eftervård och rehabilitering när de hade varit inne och rotat i huvudskålen.

Vadå? Vad våra terapeuter gör? De jobbar med varma grötomslag. Billigt för oss och bra för dig! Eller, i alla fall billigt för oss. Härliga tider för våra aktieägare!

Jag vill tacka för att den privatkapitalistiska marknadsekonomin, tillsammans med den liberala demokratin, tillfredsställer alla mina behov. Nu har EU gått min innersta önskan till mötes; hur länge har inte jag och säkert många konsumenter med mig, längtat efter köttklister. Den danska fläskfilén ligger relativt bra i pris, men så billig att jag varje dag kan äta av den, är den inte. Nu kommer livsmedelsindustrin med köttklistrets hjälp att skapa mycket billig ”fläskfilé” och jag kommer att ha råd med riktigt tjocka skivor av denna delikatess, varje dag! Kombinera köttklistrad grisfilé, med djupfrysta pommes frites och en delikat pulverbearnaise och måltiden är fulländad.

Efter middagen slår jag mig ner i TV-soffan och beskådar förnedringsprogram i en privat kanal, där unga människor säljer ut det mest privata, för möjligheten att bli kända. Men till kvällen vill jag känna mig lite kulturell innan jag somnar, då läser jag en Läckberg-deckare. ”Jag vill tacka livet, som gett mig så mycket”, (Violeta Parra, sv översättning Brita Åhman), nynnar jag innan jag somnar.

Ibland vaknar jag på natten av att jag skriker: ”Ja det är bra, ge mig spö, jag vill dö”, (KSMB).

Som sagt var kärleken är i kris igen. Då 2011 var det Skövde som krossade fotbollsdrömmarna. Igår var det Assyriska i Södertälje. Men smärtan är den samma.

- Gå och ställ dig på tomma läktare. Stå i regn, kyla och blåst. Beskåda förtappade lag spela usel fotboll.

- Vad har jag gjort för att dömas till detta?

- Du är ÖIS:are. Gå!

Nu är det klart. Örgrytes Poltava ligger utslängd på slätta, likt en spottloska på ett bakbord. Skövde, tror jag stan heter. Här, en gråkall oktoberdag, dog drömmen om avancemang till Superettan för Örgrytes röd-blå fotbollskrigare. Det blir minst ett år till i fotbollens värsta utmarker och drömmen om Allsvenskan ter sig allt mer avlägsen. En GAIS:are hade nog klarat dessa framtidsutsikter, men vi ÖIS:are är inga masochister. Min kärlek är i kris.

- Så skönt att vara ÖIS:are….

Jag önskade att du skulle

ta med dig min

varma andedräkt

när du gick.

Istället lät du bara din

kalla andedräkt

svepa min kropp.

Nu går jag här

och vet att jag inte

längre längtar till.

Jag längtar bara från.

”Jag känner äckel när jag ser på vad som hänt med vårt land.”

Citatet ovan från när Ulf Lundell gästar SVT:s kulturprogram Sverige (2014-09-27) med Ann-Marie Rauer som programledare.

Bild, Ulf Lundell, dn.se

Under senare år har jag studerat vad vår västerländska rasism, kolonialism och imperialism åstadkom hos de folk som underkuvades runt om i världen. Det klassiska exemplet som brukar framföras är kung Leopolds groteskt bloddrypande utsugning av Kongo. Jag menar att detta exempel förhindrar oss att förstå de västerländska tankeströmningar av djupgående art som ledde fram till de fruktansvärda brott mot andra folk som vi gjorde oss skyldiga till. Leopold av Belgien är allt för lätt att avfärda som en girig dåre, istället borde vi studera vad de av oss upphöjda nationerna Storbritannien och Frankrike gjorde.

Under den blomstringsepok för det europeiska borgerskapet som brukar kallas ”la belle epoque” (epoken tog slut i imperiemakternas europeiska masslakt som startade i augusti 1914) dog många tiotals miljoner fattiga människor (mycket lågt räknat) i det av engelsmännen styrda Indien. Upprepade hungerkatastrofer härjade landet och det engelska styrets ignorans ledde till enorma katastrofer.

Enligt Storbritanniens överordnade ideologi den liberala kapitalismen kunde inte svält uppstå där en fri marknadsekonomi råder om det finns möjlighet till transporter och ett informationsflöde. Järnvägar, telegraf och en marknad utan statlig styrning i Indien och Storbritannien säkerställde att svältkatastrofer inte skulle uppstå. När dessa ändå kom och den liberala kapitalismen snarare förstärkte svälten än avhjälpte den offrade man alla dessa människor på ideologins altare. Telegrafen gjorde det möjligt att information om svält i delar av Indien snabbt spred sig till marknadens aktörer och en spekulation i livsmedel i profitsyfte startade omedelbart. Järnvägen som var ämnad att i teorin föra livsmedel till svältområden fungerade tvärt om så att livsmedel skickades bort från områdena eftersom de fattiga där inte hade någon köpkraft. Istället lagrades livsmedel i städerna i väntan på att priserna skulle stiga.

Följden blev att miljoner fattiga svältande, de som ännu orkade gå gav sig ut på vägarna och närmade sig städerna. Kraven ökade på att myndigheterna måste göra något. Ideologin sade att statliga ingripanden var skadliga, så inget skedde. De ekonomiska resurser som fanns var inte ämnat åt de fattiga indierna utan skulle användas i engelsmännens kolonialkrig i Afghanistan.

Inför hotet om total social kollaps i stora områden på den Indiska landsbygden tvingades till slut det Brittiska styret att ge med sig i frågan om nödhjälp. Men livsmedel kunde inte distribueras åt de fattiga utan att de arbetade för den. Engelsmännen inrättade arbetsläger där det krävdes mycket hårt kroppsarbete för att få en livsmedelsranson som var så snålt satt att den knappt gick att överleva på. Kunde de svältande inte uppfylla kvoten för arbete minskades ransonen i motsvarande grad. Detta fick till följd att svälten fortsatte i arbetslägren.

Bild, kartbutiken.se

I maj 1945 när Nazityskland äntligen kapitulerade gick fransmännen ut på gatorna och uttryckte sin glädje över att de tyska ockupanterna var besegrade. En fri fransk nation kunde återuppbyggas.

I Algeriet firade den inhemska befolkningen också att kriget äntligen var slut. Man gick ut på gatorna med sin glädje. Nu när fransmännen var befriade från tysk ockupation trodde man att även algerier hade rätt att leva i frihet i Algeriet. Det tyckte inte det franska styret. Fransk polis och militär sköt hänsynslöst ner flera tusen fredliga demonstranter. Det första de demobiliserade soldaterna från Algeriet, som hade slagits tillsammans med fransmännen för att besegra Nazityskland, fick göra när de kom hem till Algeriet var att begrava sina döda som hade stupat för fransmännens kulor.