dixistadelmann.se

Sol.

Lärkdrill.

En perfekt crossboll.

Kioskluckan öppen

sprucken fotbollskorv

med senap

och en kall dricka.

Ibland är livet

stolpe in

och tre poäng.

                      Bengt Cidden Andersson (1948-2013)

Man behöver inte vara troende för att känna till begreppen helvetet och paradiset. Konsten och litteraturen har gett oss alla bilder av hur det ser ut i helvetet. Hur paradiset ter sig är väl lite mer diffust, människan har ju som vanligt lättare att beskriva det onda än det goda, men Bengt Cidden Andersson (salig i åminnelse) och jag kan tala om paradiset med viss expertis. Paradiset är nämligen en fotbollsmatch där man själv väljer vilken spelare man vill vara. Pax för att springa in på plan som Leo Messi!

Eller skulle man kanske vara Sören Börjesson i den vackra blåröda dräkten, som med en lååång tvåfotsdribbling snurrar upp försvararen och sedan smeker upp bollen i krysset?

- Lååång?

-Ja, Lååååång då. Man har väl sett mäster Sören hur många gånger som helst på Ullevi och hans autograf ligger i samlingen. Man får väl skryta lite ibland?

Jag var en av dem
som - en natt i maj
1814 -
stormade Panthéon
och kastade Voltaires benknotor
på avstjälpningsplatsen
vid Barrière de la Gare.
Det gjorde jag inte för kyrkans skull
eller för Frankrikes
utan bara för det
att jag tyckte
det var så helvetes roligt.

                      Nils Ferlin ur Kejsarens papegoja 1951

När jag läser Ferlins dikt kommer jag att tänka på en annan utsaga av Thomas Hobbes om människans natur: ”Människan är människans varg”. Jag tror att destruktiviteten finns inom oss alla, men bygger vi ett bra samhälle, där det finns plats för en var, är sannolikheten större att vi som enskilda människor gör de positiva livsvalen.

Bild, Nils Ferlin, wikipedia.org

En gång

gjorde jag matchens enda mål.

Motståndaren vann.

Trots idiotförklaring

var jag lycklig.

För det var en

vacker lobb !

                      Bengt Cidden Andersson (1948-2013)

Bengt Cidden Andersson (salig i åminnelse) och jag verkar ha minst en sak gemensamt. Vår kärlek till fotbollen är större än fotbollens kärlek till oss. Men vad gör det, så är det väl i det verkliga livet (utanför fotbollen) också; kärleken är oftast ojämnt fördelad. Men det viktiga är att det i alla fall finns någon kärlek att dela på, så rättvist som möjligt. Och när det gäller fotbollen, nu under VM i Brasilien, tycks hela världen gå omkring i ett kärleksrus, utom kanske i Spanien och England då.

I

Röd-Eemeli föddes
i torpets bastu:
smuts och gråt.
Flickan knöt näven
kring horungens strupe:
bättre för dig och
bättre för mig –
men hon blödde och dog.
Ett kvidande barn
i moderns stelnade blod
såg vintermorgonen gry.

II

Röd-Eemeli vallar
gårdens kor.
Hans toviga linlugg
fladdrar,
han springer
jagar

piskar
kon:
satans värdinna!
störtar mot tjuren:
satans husbonn!
Han kliar sig,
leker i leran,
tröttnar,
somnar
- Sommaren vacker
kring honom.

III

Röd-Eemeli svettas
i timmerskog,
sjunger:
Det finns ingenting
utom bojan min,
och kronans polis
skall få sej en fis. –
Satans häst
din förbannade best:
nog vet du det själv
att här ej vankas mat
förrän femton lass släpats hem.
- Det finns ingenting
utom bojan min –.
Det är kväll,

det är hunger och hat.

IV

Röd Eemeli sitter
i gardets stab
med sabel och colt.
Det tredskas i byn;
i gården hans
har de gömt sin säd
och palvade skinkor, ostar, mjöl,
fan vet vad
medan folket hungrar.
-Tio man ut på gården
och kvickt: marsch-marsch!
Vi ska läsa dem folkets lag
fast den ej står i bok –

framåt: marsch!

V

Röd-Eemeli rusar
i stugan in:
hans ögon spyr eld,
hans colt spyr bly –
ej värdinnan hann öppna sin käft
förrn hon låg där
med magen i vädret;
och husbonn som skyndat från kammarn
med pluntan i hand
fick också sin brödkortsportion.
- Hej pojkar: ta allt vad som finns! -
blir nåt kvar må det brännas
till snus!

VI

Röd-Eemeli ligger
bak stenen och svär:
nu fick fan oss när tysken kom!
Tar geväret och skjuter –
det bränner i handen, patronerna slut –
med puukkon i näven han hoppar vilt,
får ett kolvslag i skallen,
ramlar perklande raklång i snön.

VII

Röd-Eemeli står
inför rättens bord,
under lugg
bligar dystert framför sig.
- Bekänn din fan,
att du mördade, stal,
och var chef för ett dödskompani!
Nå bekänn, din satan,
eller vill du att colten talar!
Under lugg
mumlar Eemeli själv sin dom:
hellre colten då.

VIII

Röd-Eemeli dog
på en avstjälpningsplats;
jämmer och smuts.
Rackarn drog liket
till närmaste kärr:
vila för dig och
fem mark för mig –
vill du byta, så går det väl an.
- En slocknande stjärna
på massgravens sörjiga jord
såg förvårsmorgonen gry.

Ur diktsamlingen ”Stark men mörk”, 1930, Elmer Diktonius (1896-1961)

Jag har sedan tidig ungdom ett intresse för finsk modern historia. Hur behandlas det finska inbördeskriget i den officiella finska historien? Fram till idag har det först och främst varit ett ”frihetskrig” mellan en liberal frihetsälskande borgerlighet som slogs för demokrati mot en bolsjevikstödd mobb, vars metod för samhällsövertagande var ”den röda terrorn”. Så långt följer historieskrivningen den givna mallen – det är segraren som skriver historien. Den segrande borgerligheten författade sin och landets historia. Nu har det emellertid under senare år kommit mycket ny litteratur i ämnet som ger en sannare bild. Kanske kan man snart dissekera detta variga sår i vår moderna historia. I förhållande till Finlands folkmängd och den begränsade tidsperiod som kriget omfattade så var förlusten i människoliv skrämmande hög. Den nedtystade och så omfattande vita terrorn kommer nu i dagen.

Den finlands-svenska modernistiska författaren Elmer Diktonius skrev sanningen; inte om något finskt frihetskrig mot det bolsjevikiska Ryssland, utan om ett blodigt finskt klasskrig med brodermord, där de vita med tysk hjälp till slut segrade.

Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
Dom kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ithy
att annars så köper de valar,
fruktar herr Åleby.

Något måste beslutas:
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.

( 5 november 1954)

Detta är Stig Dagermans sista dagsedel. På kvällen samma dag som den publicerades i tidningen Arbetaren tog han sitt liv.

Upprinnelsen till denna dikt är följande uttalande: ”Nog är det ynkligt att folk som har understöd ska ha hund.” Sagt av en ordförande inom fattigvården i Värmland.

När jag i min ungdom läste denna dikt för första gången skrattade jag som så många andra åt fattigvårdsordförandens orimliga arrogans och ignorans. Egentligen borde man ju gråta åt ett sådant samhälle, men då på 1970-talet kändes det gamla fattigsverige så främmande och avlägset i det dåtida välfärdssamhället att det i alla fall för mig personligen kändes rimligare att bara skratta. Nu har mitt skratt fastnat i halsen. I dagens tidsanda tycks många med borgerliga värderingar anse att den där fattigvårdsordföranden var nog inte så fel ute i alla fall. Själv mår jag bara jävligt illa!

Prolog

Dom tankar
som drömmer på era hjärnors madrasser
som fetlagda lakejer på flottiga schäslonger
ska jag reta med mitt hjärtas blodiga trasor
och uppkäftigt håna i fräcka smädesånger.

Hos mig finns ingen gubbsjuk trånad
och på min själ växer inga gråa hår.
Världen har jag med röstkanonader bedånat
här kommer jag – en vacker ung man på tjugotvå år.

Ni ömsinta
vill älska till violiner!
dom råbarkade vill ha en kärlek som pukornas brak.
Men ingen av er kan vända ut på er
tills ni blir bara läppar som jag!

Kom ska jag lära er -
byråkratissor korrekta som en liga av änglar
batistklädda i de eleganta gemaken.

Som håglöst bläddrar genom läpparna
som köksan genom sidorna i kokboken.

Om ni vill -
blir jag bara en kropp som kreverar
- i en annan tonart än himmelens lyror -
om ni vill -
kan jag uppträda ömt och belevat
- inte en karl men ett moln i byxor!

Jag tror inte på Nizzas blomstersängar!
Jag lovsjunger rätt och slätt
män sönderlegade som sjukhuslängor
och kvinnor utslitna som gamla talesätt.

Vladimir Majakovskij 1915

Bild från wikipedia.org. Vladimir Majakovskij och Lili Brik.

Min broder var en flygare

och en dag kom ett konvolut.

Han packade ränseln sin i hast

och reste söderut.

Min broder var erövrare.

Ty livsrum saknar ju vi,

som drömt sen gammalt om mark och grund

för krig och strategi.

Ett livsrum han erövrade,

rektangulärt, massivt och trångt,

cirka halvannan meter djupt

och en och åtti långt.

                      Bertolt Brecht

Bild nedan från wikipedia.org

Till sist är det bilderna

musiken och de blommande träden

som säger till dig:

Du är inte ensam.

Kom till oss med ditt mörker

och vi skall tvätta det

i vårt ljus

och lämna det tillbaka

klarare, lättare att bära.

Dikten Tröst ur diktsamlingen Det Röda av Ingrid Arvidsson utgiven på Bonniers 2005.

Jag hörde ovanstående dikt i P1 i Dagens Dikt och den fastnade direkt. Jag hade aldrig tidigare hört talas om författaren Ingrid Arvidsson, men det är så det är med Sveriges Radio och Sveriges Television, Public Service ger oss det vi inte visste att vi ville ha, men ändå längtar efter. Folkbildning. Finns det något vackrare ord? Starka, stolta, bildade människor som inte ens vet vad en dokusåpa är för något, som samlar in den kommersiella dyngan vi bjuds på i skitkanalerna i en stor burk, skruvar på locket och sparkar den åt helvete! Naivt? Javisst, men man kan väl i alla fall få drömma om ett annat samhälle.

Han var den skickligaste kocken jag jobbat med.

Han hade smakerna i blodet och kockkniven
som ett förlängt trollspö i höger hand.
Under fredagskvällarnas smatter från bongmaskinen utförde
han underverk med händer som fartstreck mellan
spisen grillen tallrikarna.

Han hade en japansk kärna av rostfritt stål och älskade att berätta
om middagarna han lagade till kvinnorna han förförde.

Det enda sättet att få hans respekt
var att jobba vid hans sida en lördagskväll.
Han förlät alla misstag så länge han visste att man gjort sitt bästa.
För honom var köket en fotbollsplan
och vi spelade i samma lag.
Självmål fick honom att sänka blicken
men inte att höja rösten.

Det tog tre månader för mig att förstå hur han gjorde
för att klara av pressen uppifrån.
Att det var vodka i vattenflaskan
och att det glansiga i hans blick
var det enda sättet han visste
för att inte låta stressen knäcka honom.

Dikten Kocken finns i diktsamlingen Kallskänkan av Jenny Wrangborg (Kata förlag 2010). Jag hörde den i Dagens Dikt i P1. Wrangborg är en författare som alltid får en att tänka efter: Hur ser våra livsvillkor ut idag. När jag hörde dikten Kocken knackade det på i huvudskålen: Varför värderas ägande så mycket högre än arbete och ger så mycket mer makt i vår typ av samhälle?

- Dixi, inte så konstigt att du spinner som en katt!

- Vad menar du?

- Ja, politik, fotboll och mat i samma dikt. Kan det bli bättre?

- Tyst, jag njuter.

Det myllrar under oss. Tågen går.

Hotell Astoria darrar.

Ett glas vatten vid sängkanten

lyser i tunnlarna.

Han drömde att han var fånge i Svalbard.

Planeten vred sig mullrande.

Tindrande ögon gick över isarna.

Miraklernas skönhet fanns.

                      Tomas Tranströmer

Ovanstående dikt ur Tranströmers diktsamling Sorgegondolen har fastnat i mitt medvetande. Kanske mest för att hotell Astoria i Köpenhamn lockar minnet med sin härliga funkisarkitektur. Genom åren har jag bott på många hotell i Köpenhamn, men aldrig på Astoria. Men en dag kanske det blir så, om jag inte har blivit för bekväm, med ålderns rätt.

Visst kunde byggnaden vara ritad av Gunnar Asplund eller Sigurd Leverentz? Arkitekturen får en att drömma. Tåghjulen som kommer på plats i den mörka natten. När alla sover får hotellet liv. Först tungt och sakta, liksom trevande, rör det på sig, men när sedan Vesterbrogade regnblank ligger under järnhjulen i nedförsbacken efter Zoo, accelererar kolossen. Här behövs inte ens spår när toppfarten nås på Roskildevej. Ut i natten, ut i världen!

I gryningen skvallrar bara reklampennan med hotellets namn i plast, som under natten har skakat ner från skrivbordet, om vad som har hänt.

Bilden nedan från trivago.se