dixistadelmann.se

Utrikesminister Carl Bildt hann knappt avgå innan vi fick en utrikespolitik. Låter detta påstående kryptiskt?

Jo, det var ju så här: Redan i Stefans Löfvens regeringsförklaring fanns en avsiktsförklaring om ett erkännande av Palestina som självständig stat med. Och som ett brev på posten kommer då genast kritik från USA och Israel.  Då svarar vår nya utrikesminister Margot Wallström supermakten: ”Ja, det är ju inte USA som bestämmer vår politik.”  Tänk hur många USA-resor och middagar med den amerikanska makten som Carl Bildt nu måste genomföra för att tona ner detta pinsamma faktum att lilla Sverige helt plötsligt har fått en egen utrikespolitik.

Det trodde jag inte om Wallström. Hennes politiska strålglans har jag aldrig erkänt. För mig har den mest handlat om att hon har varit trevlig och glad, väluppfostrad och välklädd och framför allt har hon inte drivit en massa tråkig politik. Men det tar jag nu tillbaka - i alla fall för en stund – kör hårt Margot!

Och så var det det här med den nya kulturministern… Mina (dröm-) favoriter till ministerposten var i tur och ordning: Göran Greider, Åsa Linderborg, Stina Oscarson och Leif Pagrotsky. Men det blev Alice Bah Kuhnke. Vilken plats hon hade i min lista vill jag inte erkänna. Jag nöjer mig med att avslöja att på platsen efter henne hade jag Kalle Anka.

Varför jag hade Pagrotsky först på fjärde plats? Med tanke på att han är en av Sveriges skickligaste fotbollsanalytiker hade jag vikt platsen som idrottsminister åt den skönt skimrande lille ÖIS:aren.

Det tycks mig som om etablissemanget återigen skall lyckas övertyga det svenska folket om att vårt flygvapen behöver förstärkas. Det är svensk tradition att alltid ha ett av världens starkaste flygvapen, hur mycket pengar det än kostar. Motivet är som vanligt att det är ryssen vi skall skrämma med alla våra plan, men i själva verket är det lika mycket ett förtäckt stöd till svensk flygindustri.

I somras under den stora skogsbranden visade det sig att vårt land hade väldigt begränsade resurser när det gäller att från luften bekämpa denna typ av bränder. Vi fick låna brandflyg från Europa. Nu har jag som vanligtvis brukar vara mostståndare till att ge militären mer resurser kommit på en genial idé: varför inte utrusta de nya JAS-planen med den jordfräsfunktion som de första modellerna av JAS 39 Gripen hade. Då skulle man ju kunna använda planen även för bekämpning av skogsbrändet, om inte direkt, så indirekt genom att med jordfräsfunktionen plöja skyddande brandgator i skogarna. Tänka fritt är stort, tänka rätt är större.

Vi har en ny dyr och exklusiv arena i vår vackra huvudstad, ändå vinner danskarna med Parken, som är äldre, mindre och billigare, konkurrensen om att få presentera EM-fotboll. De märkvärdiga danskarna hade tydligen en gräsmatta i konceptet också. Att gräs och fotboll är intimt förknippade är minst sagt en gammaldags tanke; det är väl betydligt viktigare att man lägger pengarna på högklassiga företagsloger än på något så simpelt som gräs. Fotboll kommer ungarna att spela i alla tider, på vilka underlag som helst, men entreprenörer och företagsledare, de växer inte i gräs, däremot trivs de utmärkt i eleganta företagsloger på våra arenor.

Parken i Köpenhamn går före Friends Arena i Stockholm; tål vi denna nationella förödmjukelse?  Betänk att moskoviten må vara vår arvfiende, men även dansken har vi haft våra nappatag med i historien. Nej, låt ett av våra JAS-plan böka efter tryffel på Parkens så täta och gröna gräsmatta, så får vi se vad som blir kvar. Vi plöjde ner gräddan av Danmarks ungdom i Skånes feta mylla utanför Lund, 1676, nu bökar vi upp deras nationalarenas gräs; så skall dansken tas.

Bild, JAS 39 Gripen som jordfräs, jinge.se

Det är inte alltid så lätt att förstå hur de politiska konjunkturerna växlar i västerlandet och det kan vara svårt att välja rätt bland de politiska alternativen om man alltid vill ha maktens ljumma vind i ryggen. Gudskrigarna i Afghanistan var hjältar när de stred mot sovjetiska soldater, men blev reaktionära kvinnohatare och avskyvärda terrorister när de senare attackerade USA:s intressen.

Hade man för ett år sedan talat om islamistiska terrorister i det syriska inbördeskriget, så hade man i bästa fall betraktats som en politisk stackare som helt hade gått på den syriska regimens propaganda eller i sämsta fall för att vara en regimvänlig propagandamakare. Nu när Isis sprider sin terror från Syrien och på allvar hotar USA:s intressen i mellanöstern blir rapporteringen i vår media plötsligt annorlunda. Nu rapporteras om Isis massakrer både i Syrien och i Irak. USA attackerade Saddam Husseins Irak med förevändningen att det fanns massförstörelsevapen i landet och att regimen gav skydd åt Al Qaida; inget av detta var sant. Den bittra sanningen för amerikanerna blev att det var USA:s invasion som ledde till att Al Qaida och liknande grupper etablerade sig i Irak. Saddam Hussein gjorde man emellertid sig av med. Saddam Hussein som USA tidigare hade stött när man tillsammans jagade och dödade kommunister i landet. Den irakiska diktatorn hade även supermaktens stöd när han överföll prästerskapets Iran, vilket ledde till ett långt och blodigt krig.

En regim som attackerar delar av den egna befolkningen i städer och byar med stridsflyg, artilleri och pansar, en sådan regim måste störtas. Ja, om den inte är en väststödd nation då, som Ukraina. Här är det helt plötsligt helt rätt agerat av Ukrainas styrande att sätta in sin krigsmakt. Talar man om att det måste förhandlas fram en vapenvila som senare övergår i fredsförhandlingar och på sikt ett avtal mellan de olika intressena i Ukraina, då är man helt plötsligt en Putinpropagandist.

Synen på de Röda khmererna i Kambodja är också intressant. Khmererna var USA:s motståndare i ett krig som var en utlöpare av Vietnamkriget. Khmererna besegrade USA och deras förtrogna innan man införde vad många kallar ett skräckvälde i Kambodja. Till sist lyckades de även reta upp sin granne Vietnam genom sin hänsynslösa politik. Vietnamesiska trupper, tillsammans med inhemsk kambodjansk opposition, störtade khmerernas terrorvälde. Då börjar USA stödja de Röda khmererna mot Vietnam. USA kräver att khmererna skall få vara kvar som Kambodjas representant i FN. Khmererna tillåts upprätta militärbaser i det USA-stödda Thailand för ett fortsatt gerillakrig mot den nya vietnamstödda regeringen i Kambodja. Så kan det gå när konjunkturerna växlar. Men nu när några gamla khmerledare har dömts i internationell domstol för sina brott mot mänskligheten blir de Röda khmererna återigen ett bra verktyg att slå i huvudet på politiska motståndare. Jaså, du är kommunist eller socialist, hur var det med Stalin och de Röda khmererna?

Hur skall man då hamna rätt i de politiska konjunkturerna, frågar jag HEUCB. ”Det handlar inte om rätt eller fel, jag har använt den framgångsrika taktiken att alltid surra mig tillsammans med den svenska nyhetsrapporteringen vid Imperiemaktens mast och sedan får man se vart vindarna för oss. Hittills har det gått bra. Makt är alltid rätt”, svarar utrikesminister Carl Bildt självsäkert.

Jag har flyttat in i och tagit över grannens hus. Visst, jag tvingade bort honom, men jag är inte omänsklig, grannen med sin stora familj får bo kvar längst bort på tomten i ett skjul. Han är dock en ond människa och har börjat skjuta på mig och mitt hus med sitt luftgevär. Jag har nu närmast ödelagt hans skjul med min kanon och halva hans familj har jag skjutit bort. Men han fortsätter att skjuta.

Varför inte polisen gör något? Ja, det undrar jag också. Varför skall han få fortsätta med sin terror mot mig?

Varför polisen inte gör något mot MIG? Det var ju också en fråga, men jag skall svara då jag är en resonabel man; jag är bästa vän med Sheriffen.

bild, romanoprodi.it

Sveriges borgerliga regering lämnade för en tid sedan över det plutonium som vårt land förfogade över. Plutonium är som ni vet grunden för kärnvapen och vi hade använt vårt plutonium för forskningsändamål. Nu vill vi tydligen inte ha kvar vårt plutonium längre och så långt är väl allt bra, men att lämna över vårt plutonium till kärnvapenmakten USA med motiveringen att det inte skall hamna i ”orätta händer”, hur tänkte man då?

Hm….

Man måste tänkt så här: Majoriteten av världens länder har inga kärnvapen och tänker inte skaffa heller; vad skall dessa länder med plutonium till? Sedan finns det ett litet antal länder som vill skaffa kärnvapen och behöver plutonium; dessa länder är fiender till imperiemakten USA, vilket utesluter dessa nationer. Det finns några länder som har kärnvapen, men som inte har använt sina kärnvapen annat än i övningssyfte, länder såsom: Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike; vad skall dessa länder med ännu mer plutonium till? De har ju redan kärnvapen som de inte har vågat använda, de fegisarna. Länderna har vapen men viftar bara med dem för att skrämmas. Nej, tacka vet vi USA! Där är man inte fega, två gånger har man använt kärnvapen redan. Två japanska städer brände man till aska under andra världskriget med hundratusen döda män kvinnor och barn som följd. Det är klart att ett sådant land skall ha vårt plutonium. Där kan det ju komma till nytta och inte hamnar det i ”orätta händer” heller, vilket är bra. Glasklar logik?

Bild, wikipedia.org

Den politiska manegen i vårt grannland, Danmark, var krattad och klar för borgerliga Venstres ordförande, Lars Løkke Rasmussens sista framträdande som partiledare. Nu skulle han få ta konsekvensen av att han hade levt lyxliv med andras pengar. Men vad händer? Danmarks svar på Champagne Charlie, Luxus- Løkke, sitter kvar som partiledare. Medan fattigdomen sprider sig i västvärlden fortsätter de politiska och ekonomiska eliterna att ostraffade berika sig själva.

Dixi Stadelmann säger: Må de ständigt vakna på nätterna efter att ha drömt om Place de la Concorde, med blodlukt i näsborrarna och ljudet: svisch – dunk – svisch –dunk, ringande i öronen. Ludvig XVI anade inte heller vad som skulle hända, isolerad som han var, där i Versailles överdådiga salonger.

Rasmussen, wikipedia.org

Idag pågår det tydligen ett lojalitetstest för journalisterna som jobbar hos public service. Den journalist som klarar att läsa upp nyheten om att USA anklagar Kina för cyberspioneri utan att rodna, darra på rösten, eller att börja gapskratta får godkänt för sin lojalitet gentemot den västerländska saken. Själv hade jag definitivt inte klarat att med magstöd och mycket allvarlig röst tala om hur de slemma kineserna beter sig mot godhetens och demokratins hemvist på jorden. Jag hade i min svaghet känt mig tvungen att nämna Edward Snowdens avslöjanden och sedan hade jag nog brustit ut i världens gapskratt åt den absurda situationen. Turligt nog för makten är jag inte journalist och tvingas därmed varken rapportera från Ukraina eller någon annan av världspolitikens brännpunkter. Min blogg, dixistadelmann.se, räknas inte i dessa sammanhang för den är det ingen som läser, inte ens min mamma.

Inte är jag någon expert på vad de höll på med på FOA, Försvarets Forskningsanstalt, men det kändes tryggt att MÖP-arna hölls inlåsta på anstalt. MÖP-are? Ja, militärt överintresserade personer, det vill säga: pojkar. Därinne på anstalten kunde de väl få hållas med att rita pittoler, gevär och knivar. Ursäkta: pistoler, skall det vara. Och läsa böcker om Rommel och leka skrivbordskrig ,där man erövrade Moskva om och om igen, och kanske skicka ett och annat beundrarbrev till den sittande amerikanska presidenten. I ett litet fredligt neutralt land som Sverige då var, kändes detta med en sådan anstalt så tryggt.

Men så kom FOI, Försvarets Forskningsinstitut!  Jag blev mycket orolig. Vart tog Anstalten vägen? Jag är en liberal man i många frågor och tycker inte att man skall hålla människor inlåsta mer än nödvändigt, men om man alls låser in människor, så skall det vara dem som lever för och planerar för krig, det har väl historien visat om inte annat. Och nu när FOA har ersatts av FOI och det har gått några år, har jag tyvärr fått rätt i min oro. De frisläppta MÖP-arna har lyckats övertyga högerpolitiker med ”Kalledussinkomplex” att vårt lilla land behöver kryssningsrobotar för att kunna hota Moskoviten. Jag säger: in med dem på anstalt igen! Vi vill ha tillbaka Försvarets Forskningsanstalt. Vi skall vara ett litet fredligt neutralt land med en så liten krigsmakt som möjligt.

Varför håller dom alltid på och slåss på gatorna, dom där höger- och vänsterextremisterna? Dom kan ju köpa aktier och ägna sitt liv åt att placera dom. Ägande, det är ett respektabelt liv det.

Förresten, är nazismen verkligen så farlig, egentligen? Jag menar, man fick ju äga i nazityskland också. Ja, om man inte var jude då…

Fotografen till bilden ovan, från en nazistdemonstration i Växjö, är Hans Runesson. Fotot fick pris som årets bild 1985. Ett rejält fruntimmer gör vad livet har lärt henne: Hon håller rent både hemma och på gatorna. Smuts gör ju ingen glad och den bruna smutsen är livsfarlig.

Bilden är från humanistportalen.se.

Mat? Mat? Behöver dom äta också? Ja, det är klart helt utan mat kan ju dagarna bli lite långa för dom små liven. Hur mycket behöver dom? Frukost, lunch, mellanmål och frukt? Så mycket! Det kostar ju minst en tia per barn och dag. Tvåsiffrigt! Nej, det blir för mycket. Nio kronor måste räcka. Knäckebröd och vatten är väl bra mat. Frukt? Det kan jag ta från min egen trädgård. Fallfrukt. Plommonen täcker ju och förstör gräsmattan och två stora äppleträd har jag också. Tugga knäckebröd utan tänder? Är dom så små? Vatten, saliv och hårda gommar; man ska inte skämma bort dom, då blir dom bara välfärdsnarkomaner.

Leksaker? Jag har barrträd i trädgården. Kottar har väl ungarna lekt med i alla tider.

Möbler? Bananlådor! Jag har massor av sådana på vinden efter flytten. Lite äldre barn kan ju bygga möbler själva och dom små sover väl mest och det kan dom ju göra i en bananlåda.

Avkastning? Avkastning! Ja, är man effektiv och inte slösar som i den offentliga sektorn kan man tjäna massor av pengar och pengar kittlar dödsskönt i kistan.

Namn? Förskolekoncernen skall heta???? Oliver Twist! Charles Dickens England, där var det skillnad på folk och folk och pengar hade man respekt för. Det är bara ett avsnitt i romanen som oroar mig. Oliver, den lille knatten, har ju fräckheten att fråga efter ytterligare en portion av survällingen, som om inte en portion skulle räcka för den lilla fräcka gynnaren. Men det får bli Oliver Twist, förskolan med beprövade värderingar!

Jag är en riktig klippare jag! Nej, vad är det jag säger? Jag är en riktig välfärdsentreprenör jag! Ja, så skall det vara; välfärdsentreprenör är jag.

Nu skriver jag ner detta och går till banken med min affärsplan. Det blir nog bra. Jag älskar det nya Sverige.

”Please, sir, I want some more”. Oliver Twist, wikipedia.org.

Jag läste i tidningen att många tusen arbetslösa på felaktiga grunder hade kallats till ett möte på arbetsförmedlingen i centrala Stockholm. Istället för något hundratal arbetslösa, som det var meningen att det skulle kallas, fylldes nu både lokaler och gatan utanför av mer eller mindre upprörda arbetslösa människor i stora mängder. Men på typiskt svenskt manér gnälldes det och knotades det bara en del, innan massan bestämde sig för att gå hem till middagen och falukorven och vidare kvällsliga funderingar om varför de inte var ”anställningsbara”, trots att försynen nu äntligen hade samlat tusentals missnöjda arbetslösa på samma ställe i huvudstadens centrum och att både Riksdagen och Rosenbad låg inom marschavstånd. 

Nej, tacka vet jag fransoserna! Om detta hade hänt i centrala Paris, då hade det säkert sett mycket annorlunda ut. När de arbetslösa ändå var samlade hade de väl stormat både parlamentet och regeringsbyggnaderna och burit ut makthavarna tjärade, fjädrade och klara. Sedan hade revolutionsledningen spisat en trerättersmiddag i frankrikes motsvarighet till Rosenbad. Så går det till i Frankrike; vive la revolution!

Min undran blir: vad är det för något fel på den svenska arbetarklassen?

bild, frrev.wordpress.com

”det är en form av melodiös vikingblackmetal som har majestätiska partier blandat med aggressiv black metal.”

Citat från Dalademokraten, där Christofer Säterdal Bergqvist från bandet Fimbultyr uttalar sig om bandets musik.

Min morgontidning är som ni vet Dalademokraten. Genom tidningen hänger jag med i vad som händer i musikvärlden. Men med ovanstående citat gick definitivt tåget mot framtiden med mig stående kvar på perrongen. Vad var det för något fel, när den hårda rocken, som på sjuttiotalet, kort och gott kallades för ”hårdrock”. Nej, tacka vet jag Deep Purple, det var hårdrock det. Och när det bandet ger mig huvudvärk, det dröjer nog inte så många år till, han slår ju så hårt på trumskinnen den gode Ian Paice, får jag väl lägga en vinyl på grammofonen med Sven-Ingvars orkester. ”Det var dans bort i vägen…”

Men när den dagen kommer då ni hör mig ringa till radions P1 och klaga på att det är för lite Livet i Finnskogarna med Jularbo och samtidigt anklagar invandrarna för att den äktsvenska dragspelsmusiken är satt på undantag i radion, då vill jag bli tagen av daga.

Det är väl synd att påstå att min nya blogg har blivit en publik framgång. Om jag skulle ge mig själv en krona för varje unik besökare skulle jag nog kunna köpa en glass för dom pengarna till sommaren. Ja, ja, så få är besökarna ändå inte, det skulle säkert räcka till en strut i alla fall. Men om man jämför med antalet besökare på den gamla bloggen går det minst sagt trögt med min nya.

En gång i veckan brukar jag kolla varifrån läsarna är och de absolut flesta hör hemma i göteborgstrakten. Men ibland tittar någon in från det övriga landet. Det har varit besökare från Stockholm, Uppsala, Kalmar och inte att förglömma, Bollnäs (besökare från denna bandymetropol gläder mig särskilt). Hur förvånad blev jag då inte när jag helt plötsligt hade en besökare från USA! Egentligen borde man ju bli glad: Dixi Stadelmann, big in USA…

Men så kommer tankarna… USA – imperiemakten – övervakning/spioneri – NSA.

Och nu funderar jag på hur en orange overall klär mig. Kan jag trivas i en hundbur. Klarar min blekfeta kropp Kubas starka sol. Har jag lungor nog för att tillbringa en natt med huvudet under vattnet i ett badkar. Ni hör, många frågor blir det.

Ett besök på bloggen från USA och tankarna är igång. Är det Dixi eller världen som är galen? Va, vad är det som surrar i luften ovanför huset? En drönare?

- Dixi, du är definitivt galnast!

- Hur kan du påstå det, när jag i denna minut hör på radion att vår moderata justitieminister vill mångdubbla straffet för dataintrång, samtidigt som vi som nation gör allt för att tillfredsställa imperiemaktens omättliga behov av informationsövervakning.

Låt nu gamlingarna, som i media och i andra sammanhang känner att de alltid måste slåss för den viktiga och stora sanningen, äntligen få lite ledigt och kanske lugn och ro en stund. De till dödens gräns upprörda åldringarna har ju rätt; det heter ”negerboll” och inte ”chokladboll”!

Varför? Det vet väl alla att negerbollar inte har något med choklad och kakao att göra. Den viktigaste ingrediensen i bakverket är istället nermalda negrer.

Att sedan många människor känner sig förolämpade och nedvärderade av bakverkets riktiga namn, det är en annan fråga. Sanningen måste fram!