dixistadelmann.se

”Svävande tillstånd. Embryonal passivitet.”

Ovanstående citat kommer ur den tyske författaren Eugen Ruges utmärkta roman ”Den tid då ljuset avtar”. Der Spiegel karaktäriserade Ruges roman som: ”Den stora DDR-Buddenbrooksromanen.” Det kan jag skriva under på, men jag kan även fylla på med att boken bland allt annat innehåller en härlig humor, som jag skulle likna vid en tyken göteborgshumor. Hur han nu har lyckats pricka så rätt Östtysken Eugen Ruge. Kanske odlades ett underifrånperspektiv liknande det i göteborgshumorn i det gamla DDR?

Och så innehåller romanen den fräckaste skildringen av julfirande i familjens sköte som jag har läst sedan Ulf Lundells galna jul i romanen ”Sömnen”.

Bild, nilssonforlag.se

Jag tänker på det variga såret i sidan.

På kulan som drämde in i mig.

Den märkliga kylan, som ett hårt slag, som omedelbart blev till en eld som fick mitt inre att koka.

På hålet den slet upp på andra sidan, där den flög ut

och tog mitt varma blod med sig.

På gevärspipan den sprängde ut ifrån.

På den lena avtryckaren.

På ögat som hade mig i sikte.

På ögonen hos den som gav order om att skjuta.

Jag vill se deras ansikten, jag vill sväva över deras sovande ögonlock likt en flämtande låga, tränga in i deras drömmar, tillbringa nätterna med att fladdra in genom deras pannor, deras ögonlock. Tills deras mardrömmar fylls med mina ögon, mina ögon som töms på blod. Tills de hör min röst som frågar, som kräver att få veta varför.

Ovanstående text kommer ur den sydkoreanska författaren Han Kangs roman ”Levande och döda”. Jag läste den för ett tag sedan, men har inte riktigt kunna släppa texten. Det är som delar av den sitter inbränd på mitt pannbens insida. Och det kanske inte är så konstigt när man har läst ovanstående. Det är ett sällsamt sätt att skriva, ett poetiskt språk hon använder, Han Kang, inte alls som Björn Ranelids blommiga och ”löshulliga” poetiska prosa, utan hon skapar ett poetiskt språk som söker som en luftvärnsstrålkastare ut i mörkret och som hittar, klarlägger och dissekerar allt.

Romanen ”Levande och döda” behandlar den sydkoreanska militärdiktaturens massaker mot studenter och arbetare i Kwangju 1980. Aldrig hört talas om den massakern? Det är inte så konstigt. Det är inte meningen att vi skall minnas sådant som svåra brott mot mänskligheten som begås av USA eller USA-stödda regimer. Det är alltid de andras brott som skall hamras in i ett kollektivt medvetande med den totala dominansen som verktyg.

En ung kvinna stympas inifrån genom att pinnar körs upp i underlivet, en annan ung kvinnas ansikte skärs sönder med bajonett; deras brott? Den sydkoreanska militären påstår att de är ett hot mot friheten. Kanske inte så konstigt om man blir allergisk mot att ett så vackert ord som frihet har smutsats ned av propagandaindustrin. Samtidigt i Latinamerika drev USA, tillsammans med militärdiktaturerna där, operation Condor mot vänsteranhängare. Kidnappningar, tortyr och mord var supermaktens verksamma verktyg mot drömmarna om ett annat samhällssystem.

Bild, Han Kang, wikipedia.org

Jag hyllade ”Chucken” med att spela ”Johnny B. Goode” med min röda elektriska gitarr samtidigt som jag drog iväg i en duckwalk genom vardagsrummet.

Ja, så hade det kunnat se ut om livet var gott, men jag har ingen röd elektrisk gitarr och förresten kan jag inte ens spela något instrument. Duckwalk? Man hade lika gärna kunnat be mig att hoppa till månen som att genomföra en duckwalk. Det hade varit lika rimligt och möjligt.

Men istället tänkte jag att vandringen här nere på jorden blir lite ensammare när de gamla hjältarna dör en efter en. Mannen som skapade rocken, Chuck Berry (1926 – 2017), är död, men hans musik lever för alltid.

Bild, Chuck Berry, wikipedia.org

Jag hörde på Lokalradion att man i staden planerar för en större ombyggnad av vårt Konstmuseum på Götaplatsen. Eftersom jag har gläfst om det tidigare tycker jag inte att det är en dag för tidigt att någonting görs åt denna ganska misslyckade byggnad, även om verksamheten måste stängas ner under tiden. Dock borde man ta till mycket radikalare åtgärder. Texten nedan skrev jag 2012.

Jag förstår inte att folk klagar på våren i år. Förutom på 1:a maj har solen saknats säger de. Hos mig lyser solen varje dag, så starkt att jag till och med måste ha solglasögon på mig inne. Jag har nämligen varit på konstutställning i Stenungsunds Kulturhus. Den som någon gång har sett Göteborgskoloristernas alster saknar aldrig solen. Skiner den riktiga solen med sin frånvaro, har man alltid den inre att ta till. Ragnar Sandberg (1902 – 1972): vilka färger och vilket ljus! Sandberg som inte bara målade idyll, han kunde även vara skarpt politisk. På utställningen i Stenungsund var det närmast rörande att se hur han hade suttit och plitat på en liten kartbild med pilar och streck som visade operationen under slaget om Stalingrad som inringade tyskarna och till slut beseglade Nazitysklands öde.

Om jag hade haft något att säga till om, i vad som händer i min hemstad Göteborg, hade jag definitivt sett till att det byggdes ett nytt konstmuseum i glas och betong, öppet mot omgivningarna, någonstans vid Älvsborgsbron. Basen i museets samlingar skulle vara just Göteborgskoloristerna. Det nuvarande museet längst upp på Götaplatsen kunde i fortsättningen härbärgera den äldre samlingen. Jag utnämner på stående fot denna slutna koloss till monolit till Sveriges tråkigaste konstmuseum. Det behövs verkligen ett nytt. Här kan vi lära oss av danskarna. Tänk er ett Arken förflyttat till Göteborg, fast förankrat i graniten, smekt av himlen och havet, fyllt av den vackraste kolorit!

Tur förresten, att min absolute kolorist-favorit Inge Schiöler (1908 –1971) inte var representerad i Stenungsund, då hade man till och med varit tvungen att sova med svetsglasögon, för så brinner hans färger.

Arken

Idag hyllar jag radioprogrammet ”Dagens dikt”. Den första dikten som lästes upp för åttio år sedan (1937-02-01) var ”Det eviga” av Esaias Tegnér (1782-1846).

Människans dagar är räknade men dikten lever för alltid. Undrar om det finns något intelligent liv där ute i universum som lyssnar av våra radiovågor och i så fall: hur långt ut i rymden har det ”Det eviga” av Tegner hunnit idag?

Bild, wikipedia.org

Tänk vad man får lära sig när man läser en amerikansk nobelpriskandidat som Philip Roth. Jag har precis läst ut hans roman ”Amerikansk pastoral” och han har tagit ur mig några av mina väl befästa villfarelser. Tänk att jag trodde att det var det vietnamesiska folket tillsammans med grannfolken som led mest under USA:s orättfärdiga och imperialistiska Vietnamkrig. Men så fel jag har haft, det var ju den amerikanska överklassen som fick lida. Denna vackra, parfymerade, vältränade, välfriserade, kloka vita överklass, som med all sin goda vilja till trots drabbades så hårt av besinningslösa attacker från fula, ovårdade, ofta fysiskt defekta, elaka, ja rent utav outhärdligt ondsinta radikala krigsmotståndare och samhällsomstörtare.

Visst kan han skriva Philip Roth, skam vore det ju annars, men även om jag är tveksam till romanens komposition (vad har bokens författarfigur att tillföra egentligen?), så blir romanens budskap nästan kväljande i sin hyllning till den vita fisliberala amerikanska överklassen. Var det ”Amerikansk pekoral” som var romanens titel?

Och så slår mig tanken att det kanske inte bara är Vietnamkriget jag har missuppfattat: har jag missförstått boken också? Det kanske inte är en roman det handlar om? Är det en religiös skrift Roth har skapat: en egen bibel för den amerikanska borgarklassen, där Roth har skrivit motsvarigheten till det Nya Testamentet. Swede Levov måste väl vara en amerikansk Jesus?

Bild, socialtimes.me

”Sauls son”, (2015), av ungraren Laszlo Nemes, är en ny film som jag har hört oerhört mycket gott om. Finns det något filmpris den inte har fått ännu? Den är svart, hemsk och behandlar ett fruktansvärt ämne. Man får nog ladda och stålsätta sig lite innan man ger sig på den. ”Sauls son” är blivande filmhistoria. Det är jag helt säker på. Regissören är född 1977 och filmen är hans debutfilm. Det låter nästan för otroligt för att vara sant, men så är det.

Ovanstående skrev jag i november förra året. Då hade jag ännu inte sett filmen. Det har jag nu, två gånger till och med. Och har man så höga förväntningar som jag hade är det ofta så att man riskerar att bli i alla fall något besviken.

Låt mig börja med att att slå fast att ”Sauls son” är en riktigt bra film, men ändå inte så bra som den hade kunnat vara. Filmens handling är följande: Huvudpersonen, den judiske ungraren Saul, arbetar i ett Sonderkommando, ett specialkommando, i och utanför gaskamrarna i Auschwitz 1944. Hans arbete tillsammans med de andra fångarna i specialkommandot är att ta emot en aldrig sinande ström av inkommande som dödas genom gasning. Saul och de andra är beordrade att se till att allt går så lugnt till som det kan. Fångarna skall klä av sig och sedan gå in i ”duschrummet” som i själva verket är en gaskammare. Sedan låses dörrarna och gasen släpps på genom tyska SS försorg. Under tiden samlar männen i specialkommadot in kläderna, eventuell medtagen mat och värdeföremål. Detta skall sedan tas om hand av tyskarna. En del av det insamlade kan männen i specialkommandot smuggla undan till sig själva. Det är det ”privilegium” man har under den korta tid som specialkommandot fungerar. Med jämna och korta mellanrum gasas även medlemmarna i specialkommandona ihjäl av tyskarna.

Efter att gasningen är klar sköter specialkommandot om att liken fraktas ur gaskammaren och att kammaren städas. Liken skall sedan brännas och askan gömmas undan. Tyskarna vill dölja spåren efter mordorgierna.

Detta arbete fortgår i en fruktansvärd monoton rytm, ända till Saul hittar en död pojke efter en gasning som han påstår är hans egen son. Huruvida det verkligen är hans son får man inte riktigt veta i filmen, men Sauls hela existens förändras definitivt. Han bestämmer sig för att ge pojken en så värdig begravning som han kan ordna i lägret. I detta ingår att hitta en rabbin som kan läsa bön. Detta måste givetvis ske i smyg. Sådan är filmens handling i korthet.

Vad är då filmens problem? I en nyckelscen anklagas Saul av sin vän för att bry sig mer om de döda än de levande. Och detta är också filmens svaghet. Filmkameran är hårt och subjektivt relaterad till Saul själv. Det är han vi huvudsakligen ser och det han är intresserad av följer kameran. Pojkens begravning blir nästan allt i filmen. Så mycket av det andra som försiggår missar vi i allt för hög grad: det maskinella dödandet, motstånd, fånguppror och flykt.

Som sagt var: filmen är mycket bra, men hade kunnat vara ännu bättre.

 

Jag hörde på radion för en tid sedan när spelet Pokemon Go diskuterades. Frågan ställdes om spelarnas medelålder. Tolv år tänkte jag kvickt innan svaret kom. För mig lät det högst rimligt. Svaret blev: medelåldern på Pokemon Go-spelarna ligger mellan tjugo och trettio år. Jag blev i stunden bara ett stort frågetecken. Det låter ju helt orimligt. Men så tänker jag efter lite, det är ju sådana tider vi lever i. Vuxna människor bygger egna varumärken, de bygger yta, men skrapar man på denna yta så är det nästan helt tomt. Vuxna har blivit som barn som låtsas vara vuxna med odlade låtsasintressen som ger status.

Själv är jag mycket tacksam att jag fick växa upp på nittonhundrasextio- och nittonhundrasjuttiotalet med den tidens tanke om vårt gemensamma ansvar för folkbildning. Idag talar man om skolans och lärarnas ansvar för sjunkande skolresultat. Jag tror inte att lärarna var bättre förr, snarare tvärt om, men skolan var bara en del i skapandet av utbildade och bildade individer. Hela samhället genomstrålades av en idé. Redan som liten grabb läste jag varje dag en dagstidning (Arbetet) i princip från första till sista sidan. Jag läste farsans fackföreningstidning, jag såg på dåtidens Public-service-TV och lyssnade på Public-service-radio. Biblioteket hade jag inom gångavstånd och där tillbringade jag mycket tid. Där läste man och lånade hem böcker, man träffade kompisar, spelade spel och lyssnade på skivor. Om jag tänker tillbaka på tre böcker som jag läste i relativt tidig ålder och som har betytt mycket för mig, så läste jag när jag gick i trean, ”Robinson Crusoe”, av Daniel Defoe (1660-1731), i fyran, ”Taras Bulba”, av Nikolaj Gogol (1809-1852) och i femman, ”Odysséen”, av Homeros (omkring 800 f Kr.). Jag saknar verkligen denna tidsanda. Det är lite annat än att som tjugofemåring springa runt och spela Pokemon Go.

Nu har vi skapat ett genomkommersialiserat lek- och njutsamhälle, resultatet av detta såg jag på SVT:s Gomorron Sverige; i Nöjespanelen satt en kulturjournalist vid namn Hanna Fahl (1978- ) från Dagens Nyheter och var mycket upprörd över att Bob Dylan hade tilldelats Nobels litteraturpris. Själv förordade denna ”vuxna” kvinna att en manusförfattare och regissör till en amerikansk ungdomsserie, ”Buffy och vampyrerna”, vid namn Joss Whedon istället skulle ha fått priset. Vart är vi på väg? Rakt ut i mörkret!

Och ja, nu har jag gubbgnällt nog om påhoppen på Dylan. Jag lämnar den frågan, i alla fall för en stund.

Satan! Släpa Bob Dylan i smutsen, de borde få slita spö…

Hur man överlever en mörk, kall och blöt november? Man tackar för att man har en sambo som är som en slipad diamant och som helt överraskande kommer hem med tre mästerverk till filmer!

Vad sägs om?

”Padre Padrone”, (1977), av de italienska bröderna Taviani,

”Svarta ögon”, (1987), av ryssen Nikita Mikhalkov (Marcello Mastroianni är med i filmen!),

”Sauls son”, (2015), av ungraren Laszlo Nemes.

De två första filmerna ”Padre Padrone” och ”Svarta ögon” har jag sett många gånger, men nu var det länge sedan. Det ska bli roligt att se om dem. Om de håller? Idiotisk fråga! De är riktiga mästerverk.

”Sauls son” är en ny film som jag har hört oerhört mycket gott om. Finns det något filmpris den inte har fått ännu? Den är svart, hemsk och behandlar ett fruktansvärt ämne. Man får nog ladda och stålsätta sig lite innan man ger sig på den. ”Sauls son” är blivande filmhistoria. Det är jag helt säker på. Regissören är född 1977 och filmen är hans debutfilm. Det låter nästan för otroligt för att vara sant, men så är det.

Kom igen, november! Jag är redo. Det blir en hollywood-fri månad till.

En riktigt stor regissör är död. Polacken Andrzej Wajda blev nittio år gammal. Han hann med att göra över femtio filmer under sitt liv. Det jag uppskattar mest i hans konstnärsskap är att han aldrig tramsade bort sina filmer. Det var stora filmer om stora ämnen han gjorde. Han levde i en nära dialog med Polens dramatiska historia. Sådana konstnärer gillar jag. De filmer jag uppskattar mest är ”Aska och diamanter” (1959) och ”Danton” (1983). Filmkonsten hade varit mycket fattigare utan Wajda.

Bild, Andrzej Wajda (1926 – 2016), wikipedia.org

Mitt bokläsande övergick redan i tidiga tonåren till ett litteraturintresse. Numera kan jag nog definiera mitt intresse som ett bildningsprojekt. Det betyder att det jag läser inte alltid är underhållande eller ens spännande, men i princip alltid intressant ur någon synvinkel.

Så ibland träffar man på en bok som tar en tillbaka till det ursprungliga tillståndet när det gäller bokläsande, en bok som är en bladvändare som får en att glömma tid och rum, hejdlöst spännande och ren underhållning, men inte bara underhållning. Aldrig! Om det är stor litteratur, kan jag inte riktigt svara på, men att det är god litteratur, det är jag helt säker på. Boken jag talar om är romanen ”Profeterna vid evighetsfjorden” av den dansk-norske författaren Kim Leine.

Om jag minns rätt var det via radions kulturredaktion på P1 som jag fick höra talas om boken. Jag tror det var Gunnar Bolin som nämnde den helt kort. (Hur ska det gå för kulturradion när han går i pension, då blir ju fältet helt fritt för den nya generationen ”kulturtramsare” som har fått för sig att den amerikanska skräpkulturen är den enda form av kultur som är värd något. ”Kutlurempirialims” kan de inte ens stava till. Usch!)

När jag sedan fick hem boken och upptäckte att den var bestyckad med en karta över sjuttonhundratalets Köpenhamn, fick jag nästan tårar i ögonen. En historisk roman med en karta över dåtidens Köpenhamn! Jag var tillbaka i min läsande barndom. Timmar av underbart resande i historien väntade! Köpenhamn, Grönland, Norge, allt är med: en abortscen med krutexplosion som jag inte kan bestämma mig för om den är bland det grymmaste (i båda betydelserna) jag har läst, eller om det helt enkelt är en förrymd Monty Python- sketch, Köpenhamn brinner nästan ner till bara aska, valar fångas utanför Grönland, Gud och upplysningsfilosofi, kolonialt våld – allt finns i denna härliga roman.

Men mest är det kropp, snusk, kättja, smuts och förfall, ruelse och skam – kan man önska sig något mer? Prästen Morten Falck, bokens huvudperson, en av de danska kolonisatörerna av Grönland i slutet av sjuttonhundratalet, står på en grönländsk klippa, trettiosju år gammal och tittar ut över havet, förbannandes den dag han kom till den jättelika ön. I munnen har han fem ruttna tänder kvar, varav fyra sitter löst, under peruken härskar lopporna och lössen i de glesa hårstråna, ett av hans ögon är sönderbränt och han vågar knappt röra sig för han är rädd att skita på sig, dessa ständiga magsjukdomar som aldrig går över. För en modern läsare är det en tänkvärd paradox: huvudpersonens yttre blir ett fattigt härjat skal runt ett rikt inre, istället för som idag: moderna gymvackra kroppar härbärgerande den totala tomheten. Han läste Jean-Jacques Rousseau och de andra upplysningsfilosoferna, idag läser väl gymkropparna på sin höjd Harry Potter.

Ett avsnitt ur Kim Leines roman, ”Profeterna vid evighetsfjorden” (vinnare av Nordiska Rådets litteraturpris 2013) följer: ”Här är mörkt, men varmt och skönt och bekvämt. Min bädd består av en mjuk halmmadrass, täcket av några hopsydda renfällar. De är visserligen fulla med kryp, men krypen är säkert samma som jag har haft med mig hit och som har förökat sig i detta nyfunna revir. På ett bord brinner ett talgljus, och där har man placerat en bibel, ett band pietistiska psalmer samt skrivdon och några ark, av vilka ett tiotal redan är fullskrivna med min handstil och med obscena teckningar, fast jag inte är medveten om att jag har skrivit eller tecknat något. Jag doppar min fjäderpenna, jag sätter den mot det hårda pergamentet, jag ser bläcket flyta och min skrift darrande få liv igen. Jag lever!

                      Herre, var barmhärtig och låt mig få dö!”

Vad kan Dixi Stadelmann till slut säga om denna roman annat än: Läs!

Bild, dr.dk

Vem hade kunnat tro att det nästan femtio år efter att konstnären Carl Johan De Geer skapade sitt verk ”Skända flaggan” skulle dra en nynationalistisk våg genom vårt arma land. När De Geer ”skändade flaggan” kom polisen och beslagtog verket. Detta kändes ändå (1967) som en åtgärd från en svunnen tid. Sverige i slutet av nittonhundrasextiotalet var på väg mot något nytt. Olof Palmes demokratiska socialism skulle forma landet. Nu nästan femtio år senare behövs verkligen De Geers verk mer än någonsin. Och ännu värre kan det bli. Skulle det utvecklas en blåbrun allians mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna då vore det en riktig motståndshandling att skända flaggan.

Vadå, får man inte skända vår flagga? Den är väl egentligen bara en färgad tygbit som var och en fyller med symbolik. Sverigedomkraterna fyller flaggan med brun nationalistisk politik, om jag själv skulle definiera vad jag vill tänka på när jag ser flaggan så är det just demokratisk socialism.

Bättre att skända flaggan än att skända människor!

Bild, Carl Johan De Geer, ”Skända flaggan”, (Färgseriegrafi, 1967), bukowskis.com

Lars Gustafssons verk ”Sprickorna i muren” som består av fem romaner som utkom mellan 1971 och 1978 är en del av vår litteraturhistoria. ”En biodlares död”  är den sista delen i denna märkliga svit.

Lars Gustafsson (1936-2016) må ha huserat vid ett amerikanskt universitet och därifrån kritiserat det gamla ”sossesverige” från en högerståndpunkt och gör man det blir man aldrig min kompis, men när jag läser dikten som inleder romanen, ”En biodlares död”, är jag redan fast.

- Fähundar! Bödelsdrängar!

Furstliga martermästare!

Har ni inte förstått?

Ni som glödgar tänger över koleld!

Jag är egentligen en åsna!

Med en åsnas hjärta och en åsnas skrik!

Jag ger mig aldrig!

1972: Varma rum och kalla

Och när jag sedan läser Gustafssons avslutning av romanen har jag bara att kapitulera!

”Det som nu händer mig är vidrigt, avskyvärt och förnedrande och ingen ska få mig att acceptera det eller att intala mig att det på något sätt är bra för mig.

Det är avskyvärt att vara utlämnad till en idiotisk blind smärta, till kränkningar, till hemlighetsfulla inre sönderfall, lika idiotiska och oförskämda vilken förklaring de än har.

Det vanliga kätteriet består i att förneka att det finns en gud som har skapat oss. Ett mycket intressantare kätteri är att tänka sig att möjligen en gud har skapat oss och sedan säga att det inte finns något som helst skäl för oss att vara imponerad av det. Än mindre tacksamma.

Finns det en gud är det vår uppgift att säga nej.

Finns det en gud är människans uppgift att vara hans negation.

Vi börjar om igen. Vi ger oss inte.

Min uppgift under de dagar, veckor eller i värsta fall månader som kan återstå är att vara ett stort och tydligt NEJ.”

Bild, svt.se

Sol. Lite kylig vind från stora hamnkanalen. Första Maj. Röda banderoller mot blå himmel. Gustaf Adolfs Torg. Trångt. Glädje och plikt.

Och nazister marscherar i Borlänge på arbetarrörelsens egen dag.

bild, wikipedia.org

Egentligen borde jag väl inte skriva om Prince (Prince Rogers Nelson, 1958-2016); han var aldrig min favorit, eller egentligen, han blev aldrig min favorit, trots att jag i början av åttiotalet läste en recension i Aftonbladet av hans album Purple Rain, där artisten Prince beskrevs som 1980-talets Chuck Berry. Åttiotalets Chucken, den utsagan satt som en spik i pannan på mig och jag försökte verkligen lyssna in mig på Prince. Jag försökte tillägna mig honom, men det gick aldrig. Såret i pannan läkte fort.

Efter Prince överraskande och alltför tidiga död har jag återigen börjat tänka på honom som artist och jag har fått rikliga tillfällen att lyssna på hans gamla låtar och det finns en del som glänser som guld. Mina tre favoriter får bli: Purple Rain, Kiss och Cream.

En jämförelse med den andra samtida superstjärnan, som också fick en alltför tidig död, Michael Jackson (1958-2009), utfaller till Prince fördel. Prince: mer rock´n´roll än Jackson. Men överlägset mest rock´n´roll : Chuck Berry!

Jag har just läst ut den franske historikern Pierre Broués stora biografi, nästan tusen sidor, över Leo Trotskij (1879-1940), så nu jag är rejält Tröttskij. (Ujj, ujj, ujj, vilket dåligt skämt. Nu får det vara ransonering på sådana ett tag).

Det går inte att tala eller skriva om Trotskij utan att Stalin dyker upp. Stalin besegrade Lenin, Trotskij, partiet, ja till och med revolutionen, när den siste bolsjeviken sköts i en av hans källare. Stalin var en tragedi för drömmen om ett rimligare samhälle, där vi äger och arbetar gemensamt.

Jag slås av hur Trotskij, som ändå skapade och ledde Röda Armén, som under inbördeskriget åkte omkring i det väldiga Ryssland på sitt tåg och eldade massorna, arbetare och bönder, att ta upp kampen och försvara revolutionen, både mot den gamla ryska eliten och i stort sett alla de västliga stormakterna som kastade sig över landet, bemötte Stalin så naivt i den politiska kampen. Trotskij, som en intellektuell ut i fingerspetsarna, trodde på det skrivna ordet. Han skrev och skrev, politisk teori, medan Stalin byggde allianser med andra inflytelserika revolutionärer. Stalin utnyttjade till och med den döde Lenin mot Trotskij. Lenin som hade varnat för Stalins maktambitioner. Stalin hävdade att Trotskij svek arvet från Lenin. Allianser eller inte, till slut var det ändå det råa våldet och maktambitionerna som var kärnan i Stalin. Han svek alla allianser och med tiden fanns det i stort sett inga av de ursprungliga revolutionärerna kvar. De hade alla avrättats på order av Stalin. Trotskij, själv i landsflykt i Mexiko, slutade med en ishacka i huvudet, mördad av en av Stalins agenter.

Läser man andra europeiska politiska skrifter från tiden är det frapperande att se hur ofta arbetarrörelsens högerflygel och borgerligheten stödde Stalin mot Trotskij. Stalin stod för ordning och reda och i alla fall något slags arv från det gamla samhället, medan Trotskij var den farliga revolutionären som ville sprida den proletära revolutionen runt världen i en total samhällsomvandling.

Vad jag tycker om Broués biografi? Den är gedigen och relativt enkelt skriven. Jag har läst ganska mycket politisk teori kring Ryska revolutionen och den kan vara ganska rejält snårig och abstrakt. Men man måste vara historisk kunnig för det är förvånansvärt lite om det historiska skeendet, Broué koncentrerar sig mycket kring det politiska spelet.

Bild, bokus.com

Vadå? Måste jag välja bara ett favoritobjekt ur konsthistorien? Det går inte; det finns så mycket där. Om jag blev hotad med en grovkalibrig revolver och bara var tvungen?

Ja, var jag tvungen att bara välja ett objekt ur konsthistorien så skulle det inte bli något från de riktigt stora namnen: ingen Picasso, Munch, Malevitj, Kandinskij, ingen Léger. Nej, det blir en dansk modernist: Vilhelm Lundstrøm (1893-1950)!

Hans verk ”Opstilling med hvid kande, appelsin og bog”, olja på duk 66*82 cm, från 1932-1933 är nog min största favorit. Tavlan hänger på Statens Museum for Kunst i Köpenhamn.

Varför?

Först och främst är det ett modernistiskt verk. Det finns inget pockande imperativ i den tavlan, bara balans och en formens renhet. Målningen är som en lugn promenad i riktning rakt ut i det abstrakta landskapet. Men ändå är det nog färgerna som fulländar tavlan. Ett kallt, vackert blått universum som balanseras av den heta solen i form av en riktigt brandgul apelsin. Och så är det väl klart att det bara måste vara med en bok också.

Bild, smk.dk

Jag dödade i somras ett elvaårigt barn som uppgav sig heta Helge Holmlund, hemmahörande i Hebbershålet, Övre Kågedalen, norra Västerbotten. Vi möttes vid ett tivolis pissränna just när Barnens Dag slukades av Männens Natt. Han verkade vara den tysta, svaga typen, och tycke uppstod. Jag tog med honom hem, och efter att ha utfört vissa tjänster stängdes han bunden in i en ljuddämpad potatiskällare jag använder för sådana syften.

Under sex dygn beredde han mig mycket nöje. Liket styckades i lämpliga bitar, plastförpackades och försågs med Konsums prismärkning. Köttet placerades sedan i ett antal fryscharkdiskar i Skellefteå med omnejd.

Huvudet behöll jag, det pryder min lilla samling.

Nikanor Teratologen, ur romanen, ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen”.

Har man matsmältning som en kloakråtta och empatisk förmåga som en koncentrationslägervakt har man säkert inga problem med att läsa Teratologens fruktansvärda roman. För oss andra är det svårare. Man frågar sig flera gånger under läsandet: varför står jag ut med detta? Det finns en scen i boken som är bland det jävligaste jag någonsin har läst. Farfar skjuter ihjäl en hel familj som är ute i skogen på promenad. Han avhumaniserar familjen genom att ge dem namn från djurriket: tjuren, kon, kalvarna. Den yngsta ”kalven” ödslar han inte ens en kula på. Farfaderns olycksaliga barnbarn, ”Pyret”, får jaga ifatt barnet, nedlägga det, och sittandes på ryggen skära av halsen på offret. Som läsare invaggas man i händelseförloppet genom att man först tror att det är en älgjakt det handlar om, innan man förstår att det är något fruktanvärt som är på väg att hända.

Varför läser man då en sådan bok? Jo, förklaringen är nog att det finns ett starkt sug rakt ner i det svarta helvetet. Han kan verkligen skriva och visst kan man ana en mycket mörk humor hos, Nikanor Teratologen, vem han nu är. Frågorna är bara: varför skriver han något som detta? Och varför läser jag det? Svaren är nog: vi människor är sådana. Vill man förstå människan får man inte sky ondskan. (Det är ju trots allt en skriven text det handlar om, inte verklighet). Ondskan är tyvärr något som är intimt förknippad med oss, likväl som godheten är det.

Och frågan som kvarstår efter att man har läst boken är: varför, varför, varför?

Vaknar lördag morgon. Sätter på radion för att höra nyheterna. Är några minuter för tidig; får höra ett samtal i ”Ring så spelar vi” i väntan på nyhetssändningen.

En äldre man sitter i köket och talar i telefonen med programledaren. Han har stigit upp klockan sex på morgonen för att baka kaffebröd. Sedan skall han renovera källaren i villan. Eftermiddagen skall han ägna åt städning. I kväll blir det schlagerfestivalen på TV, säger han. Frågan, vars svar är Liljevalchs Konsthall, kan han inte.

Vilken låt han önskade? ”Real Wild Child” med Iggy Pop. Vad annars?

Den italienske filmregissören Ettore Scola (1931-2016) skrev ofta filmhistoria med sina filmer. Det han hade förstått var att liv är politik och att politik är liv. Detta visade han i sina filmer genom att alltid sätta livet i centrum. Nu har han gått bort. (Det är nackdelen med att bli äldre att de som gör att livet är värt att leva blir färre och färre, men det är väl livets gång). ”Vi som älskade varann så mycket”, ”Fula skitiga och elaka” och ”En alldeles särskild dag” är tre av Scolas filmer som gick rakt in i filmhistorien. Men glöm inte ”Natten i Varennes”, där Marcello Mastroianni gör en oförglömlig åldrad Casanova (och så är ju Hanna Schygulla med också!).

Jag tittade på SVT:s morgon-TV för att se kulturpanelen och visst talade man film, men inte ett ord om Ettore Scola, istället var det den svenska filmgalan som stod på agendan. Skandal!

Bild, Ettore Scola, famedisud.it

Va, aldrig hört talas om Ettore Scola? Ta och somna om framför Netflax!