I natt när jag sov

föll tystnaden från himlen i stora sjok.

Den bäddade mjukt in omgivningen där jag bor.

När jag på morgonen drog upp rullgardinen

såg jag inga spår.

Tystnaden bekräftade vad jag redan visste;

jag var ensam.

”det är en form av melodiös vikingblackmetal som har majestätiska partier blandat med aggressiv black metal.”

Citat från Dalademokraten, där Christofer Säterdal Bergqvist från bandet Fimbultyr uttalar sig om bandets musik.

Min morgontidning är som ni vet Dalademokraten. Genom tidningen hänger jag med i vad som händer i musikvärlden. Men med ovanstående citat gick definitivt tåget mot framtiden med mig stående kvar på perrongen. Vad var det för något fel, när den hårda rocken, som på sjuttiotalet, kort och gott kallades för ”hårdrock”. Nej, tacka vet jag Deep Purple, det var hårdrock det. Och när det bandet ger mig huvudvärk, det dröjer nog inte så många år till, han slår ju så hårt på trumskinnen den gode Ian Paice, får jag väl lägga en vinyl på grammofonen med Sven-Ingvars orkester. ”Det var dans bort i vägen…”

Men när den dagen kommer då ni hör mig ringa till radions P1 och klaga på att det är för lite Livet i Finnskogarna med Jularbo och samtidigt anklagar invandrarna för att den äktsvenska dragspelsmusiken är satt på undantag i radion, då vill jag bli tagen av daga.

Jag hoppas att det är en vrångbild. Det kan inte vara så här det fungerar.

Som vuxen brukar man inte vara så hemmastadd i utbudet av pinnglass. Sommarens varmaste dag bestämmer man sig för att köpa en glass i kiosken för att få lite svalka. Förvirrad står man framför glasskartan och kliar sig i huvudet. Är det en päronglass jag är sugen på? Eller kanske står min håg till jordgubb. Det är klart att vanilj är ett säkert kort. Choklad är ju gott ibland, om det inte är för stark chokladsmak. Oj, vad hett det är. Bäst svalkar nog en isglass i alla fall. Isglass har jag inte ätit på trettio år. Eller kanske en strut…

Känner ni igen er? Men vad jag absolut inte känner igen mig i, är den bild som så ofta ges i media av hur det går till när medborgarna skall välja parti. Jag kan inte tänka mig att denna process liknar glassvalet ovan. Så långt kan inte avpolitiseringen ha gått. Jag vägrar tro att gemene man är som barn inför den politiska processen. En tänkande människa kan inte behöva gå igenom en mediahjälp för att välja parti och där komma fram till att man antingen borde rösta på tex folkpartiet eller vänstern, eller kanske miljöpartiet eller centern. Sitter den ideologiska känslan inte djupare än så, kanske man inte skall rösta alls, utan fortsätta att fylla sin tid med det kommersiella dravlet.

- Satan, vad sur och bitter du låter, Dixi. Det är väl bara för att du är rädd att borgarna skall vinna valet.

- Jag är inte bitter, eller sur, för den delen. Inte alls.

- Dixi, ibland låter du som om du vore glad om det bara fanns en glass-sort och ett parti att välja på.

- Nä, nu jävlar! Vill du ha en smäll?

- Nej, Dixi låt bli!

Vad jag skall rösta på? Svaret hittar jag i mitt hjärta och i litteraturen. Här följer två dikter: ”Att välja” av Göran Greider och ”Arbetare” av Elmer Diktonius.

Att välja

Att välja och att rösta

är inte samma sak.

Du måste först välja

att se världen

underifrån eller uppifrån.

Därefter finner du

något att rösta på.

Men du måste välja

innan du kan rösta.

Arbetare

Män rör sig

på isigt plåttak

50 m. över jorden.

Med tunga zinkskivor

i frusna nävar

de viga kattor likt

pressar fötterna

mot starkt sluttande plan,

hoppar över avgrunder

där döden ruvar

i form av tom luft

och jordens dragningskraft –

på fotsbred takås går de nu

rakryggiga

med blåfrusna ansikten grinande

i röda vintersolljuset.

Gudar? filmartister? profeter

som gör nya underverk

för moderna biblar? –

nej: arbetare

som utför sitt vanliga jobb

för en ringa penning.

Vi går mot en ny vår!

Omständigheter i livet har gjort att jag och min sambo har fått bekanta oss med en mycket trevlig och hygglig familj med sitt ursprung i Spanien. I somras var familjen hemma hos oss på en enkel fika. Mannens far från Spanien var då med eftersom han var på ett tillfälligt besök hos sin son och hans familj. Fadern kunde bara spanska och jag själv kan inte alls göra mig förstådd på detta språk. Men då fadern visade sig ha sin hemvist i Barcelona och såg alla Barcelonas hemmamatcher fann vi snart varandra. Fotbollsälskare har ett gemensamt språk oavsett vilket tungomål de råkar vara födda med.

En tid senare anländer ett paket, en gåva, från fadern i Spanien.

Jag är helt överväldigad! En sådan gåva hade jag inte ens kunnat drömma om. Jag kan i och för sig inte förstå vad jag har gjort för att förtjäna detta. Lionel Messis Barcelona-tröja med en hälsning från fotbollsguden, jag tror jag svimmar av. Jag har fått en tröja som Messi själv har skrivit en hälsning på!!

Jag har gått på fotboll i hela mitt liv, mitt göteborgska favoritlag är Örgryte IS (ÖIS) och i många år har det laget inte bjudit på något annat än sorg och frustration. Så när jag har velat uppleva glädjen och skönheten i det vackra spelet har jag tittat på Barcelona på TV. Att få uppleva fotbollens heliga treenighet: Messi, Xavi och Iniesta är en ynnest. Och att sedan få Messis tröja, det är för mycket för en vuxen man. Jag känner mig som en pojke igen.

I min tidiga ungdom såg jag Pelé spela på Ullevi i Göteborg när hans lag besökte staden. Det var mycket stort, men Messis Barcelona-tröja med en hälsning – det slår allt!

Ingen jämförelse i övrigt, men jag skickade en Örgryte-tröja som tack och några enkla ord: Just nu har vi helt enkelt ingen spelare av klass att hylla. Men i historien har vi en av Sveriges genom tiderna största spelare. Agne Simonsson spelade i Örgryte på 1950 och 1960-talet. Han spelade i VM-finalen 1958 och gjorde mål mot Brasilien. I början av 1960-talet spelade han både i Real Madrid och Real Sociedad. Senaste gången som Örgryte blev mästare var 1985, då stod jag själv på läktaren, en av tiotusentals. Nu ligger klubben långt ner i seriesystemet, men Örgryte IS, bildat redan 1887, har en lång historia. Men skall jag se fin fotboll nu, då tittar jag på Barcelona på TV.

Min broder var en flygare

och en dag kom ett konvolut.

Han packade ränseln sin i hast

och reste söderut.

Min broder var erövrare.

Ty livsrum saknar ju vi,

som drömt sen gammalt om mark och grund

för krig och strategi.

Ett livsrum han erövrade,

rektangulärt, massivt och trångt,

cirka halvannan meter djupt

och en och åtti långt.

                      Bertolt Brecht

Bild nedan från wikipedia.org

Det är väl synd att påstå att min nya blogg har blivit en publik framgång. Om jag skulle ge mig själv en krona för varje unik besökare skulle jag nog kunna köpa en glass för dom pengarna till sommaren. Ja, ja, så få är besökarna ändå inte, det skulle säkert räcka till en strut i alla fall. Men om man jämför med antalet besökare på den gamla bloggen går det minst sagt trögt med min nya.

En gång i veckan brukar jag kolla varifrån läsarna är och de absolut flesta hör hemma i göteborgstrakten. Men ibland tittar någon in från det övriga landet. Det har varit besökare från Stockholm, Uppsala, Kalmar och inte att förglömma, Bollnäs (besökare från denna bandymetropol gläder mig särskilt). Hur förvånad blev jag då inte när jag helt plötsligt hade en besökare från USA! Egentligen borde man ju bli glad: Dixi Stadelmann, big in USA…

Men så kommer tankarna… USA – imperiemakten – övervakning/spioneri – NSA.

Och nu funderar jag på hur en orange overall klär mig. Kan jag trivas i en hundbur. Klarar min blekfeta kropp Kubas starka sol. Har jag lungor nog för att tillbringa en natt med huvudet under vattnet i ett badkar. Ni hör, många frågor blir det.

Ett besök på bloggen från USA och tankarna är igång. Är det Dixi eller världen som är galen? Va, vad är det som surrar i luften ovanför huset? En drönare?

- Dixi, du är definitivt galnast!

- Hur kan du påstå det, när jag i denna minut hör på radion att vår moderata justitieminister vill mångdubbla straffet för dataintrång, samtidigt som vi som nation gör allt för att tillfredsställa imperiemaktens omättliga behov av informationsövervakning.

”Ariel Sharon var en stor ledare av Israel. En briljant militär befälhavare, men också en klok statsman som såg nödvändigheten av fred.”

Utrikesminister Carl Bildt om den förre israeliske premiärministerns Ariel Sharons död.

Bildt må personligen tycka att Sharon var en hedersman, men som svensk utrikesminister kan Bildt inte förtränga historien. Ariel Sharon var en krigsförbrytare, ansvarig för massakrerna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila, skammens platser, där tusentals män, kvinnor och barn slaktades av libanesisk kristen milis med Sharons goda minne.

Bildt försvarar sina ord med att det hör till god ton att tala gott om en död, men detta gällde tydligen inte när det handlade om Hugo Chavez, Venezuelas folklige ledare, som i val efter val med ett oerhört folkligt stöd besegrade sina av överklassen och USA stödda motståndare. Inte ens en USA-stödd militärkupp stoppade Chavez; när han själv fängslades av militären gick folket ut i så massiva protester att till och med militären tvingades backa. God ton gäller tydligen för Bildt mot krigsförbrytaren Sharon, men den döde Chavez tog han heder och ära av. Skam!

Carl Bildt, wikipedia.org

När det gäller demokratin i Sverige så tvingades denna fram av arbetarrörelsen och liberalerna. Motståndarna, som med näbbar och klor länge bekämpade demokratin, var högern. Det var högerkrafterna som var emot allmän och lika rösträtt. Det var högerkrafterna som sköt demonstrerande arbetare till döds i Ådalen.

Vad är då demokrati? Det finns inte någon i evighet given form för demokratin. Folkets vilja att styra sig själv kan kanaliseras på olika sätt. I det antika Grekland var det bara fria män som fick vara med och styra. Kvinnor och slavar stod utanför. Det moderna västerlandets form av demokrati grundar sig på att representanter väljs till ett parlament i fria val genom allmän och lika rösträtt. Politisk demokrati kombinerad med mänskliga rättigheter är västerlandets ”recept” för demokrati. Notera då att det inte är alla av FN:s fastlagda mänskliga rättigheter som är eftersträvansvärda hos oss, en artikel säger tex ”alla har rätt till arbete, till skälig lön för detta och till fackliga rättigheter”.

Vänsterns syn på demokrati (om man generaliserar) är att politisk demokrati och mänskliga rättigheter inte räcker för att kanalisera folkets vilja att styra sig själv. För att denna vilja inte skall förvanskas måste även ekonomisk demokrati finnas. Olof Palme brukade tex säga att demokratin inte fick göra halt vid fabriksgrindarna. Till detta kommer att i ett samhälle utan social rättvisa kommer inte hela folkets vilja att genomsyra landets styrelse. Som så många exempel visar blir det då en liten ekonomisk och politisk elit som i praktiken styr.

I dessa tider då imperiemakten USA säger sig vilja sprida demokrati skall man notera att det bara handlar om en form av demokrati som kan godkännas av USA. USA har många gånger visat att man är villig att krossa de former av demokrati som man inte godkänner. Ett exempel på detta är kuppen i Chile 1973.

Ödslighet är en trasig kvarglömd solstol

på en sandstrand

en regnig och blåsig januaridag.

En dag då havet tuggar fradga av ursinnigt

raseri

uppviglat av lismande vindar som lovar kompromisslös

hämnd

men som bara ett halvt år senare

ödmjukt krusande skall svalka

feta madamers rödbrända hakor.

Låt nu gamlingarna, som i media och i andra sammanhang känner att de alltid måste slåss för den viktiga och stora sanningen, äntligen få lite ledigt och kanske lugn och ro en stund. De till dödens gräns upprörda åldringarna har ju rätt; det heter ”negerboll” och inte ”chokladboll”!

Varför? Det vet väl alla att negerbollar inte har något med choklad och kakao att göra. Den viktigaste ingrediensen i bakverket är istället nermalda negrer.

Att sedan många människor känner sig förolämpade och nedvärderade av bakverkets riktiga namn, det är en annan fråga. Sanningen måste fram!

Hur flyr man det förbannade januarimörkret? Eller kanske: hur flyr man det förbannade mörkret? Det finns en uppsjö av mer eller mindre farliga och destruktiva sätt, men med åldern kommer en viss vishet och man upptäcker att så länge man använder den nöjesmaskin vi alla har mellan axlarna kan man leka runt utan farliga eller obehagliga konsekvenser. Själv återvänder jag allt som oftast i tanken till Köpenhamn. Alltid på resa, men oftast hemma kan vara mitt måtto.

Ser man i det stora hela är nog inte Kongens By någon av världens vackraste städer, men definitivt en mycket levande och mysig stad. Men att Köpenhamn inte är så vacker i det stora betyder ju inte att det inte finns skönhet i det lilla, tvärt om, håller man bara ögonen öppna kan man hitta fler små paradis än vad man kan tro.

Och vad skulle denna gata heta om inte Rosengade? Och så den härligt röda brevlådan! Jag tror jag dånar.

 

 

Ännu mer rosor! Egentligen skulle väl grinden redigeras bort, men livet är ju sällan perfekt.

 

 

Så fick även min gamla bil, en fin bil och god kamrat, vara med på bild, där bakom rosorna. Trots att jag vet att han är i goda händer nu, kan jag ännu sakna honom. Ja, ja Bissen, du är fin du också, men Bader var ändå speciell.

 

 

Rosengade…. Nu är jag tyvärr inte botaniker, så mina kunskaper räcker inte till för att artbestämma trädet, men en vacker stam har det definitivt.

 

 

Nu har vi lämnat Rosengade som ligger ganska nära Kongens Nytorv och begivit oss till Christianshavn med sin kanal. Ett gott råd: lämna Nyhavn med sitt stök och stim ibland, Christianshavns Kanal är minst lika mysig och betydligt lugnare.

 

Alla krig utkämpas två gånger, en gång på slagfältet och en gång i historieskrivningen. Detta påstående äger definitivt sin riktighet när det gäller andra världskriget. Vilka som tillhörde segrarsidan och vilka makter som förlorade vet vi, men hur segrarmakternas insatser skall värderas pågår det fortfarande ett krig om i historieskrivningen. Jag trodde i min enfald att när det kalla kriget tog slut skulle även historieskrivningen kring andra världskriget ”avideologiseras”, men här hade jag fel. Historiekriget är hetare än någonsin. Som vanligt gäller att ”den andre” skriver propaganda medan den egna sidan skriver historia.

Vad var det som utspelades i relationen mellan Estland och Ryssland våren 2007 om inte en strid om hur historien kring andra världskriget skall skrivas. Konflikten har snabbt tolkats enligt sedvanligt mönster - vi mot ”den andre”. Ryssland betraktas givetvis som ”den andre”, medan vår identifikation med det lilla Estland blir i det närmaste total. Vi har svårt att förstå hur flyttandet av ett sovjetiskt minnesmonument kan skapa en sådan känslostorm i Ryssland (och Estland). Men studerar man historien ser man vilken avgörande händelse det andra världskriget var för Rysslands folk. Ingen annan nation offrade så mycket i kampen mot Nazityskland. Kriget är en källa till nationell stolthet, likaväl som det är ett nationellt trauma då få familjer i landet undgick att drabbas i krigets fruktansvärda slakt. Den känsla som finns hos många människor att nationens insats i nazismens besegrande inte erkänns i väst, kan idag utnyttjas av nationalistiska element och hela Europa kan stå inför en farlig utveckling.

Min egen väg till ”insikt” om hur historieskrivningen i väst ser ut när det gäller andra världskriget kan utgöra ett belysande exempel. Jag har alltid varit intresserad av historia och kanske framförallt av andra världskriget. Under min tidiga uppväxt fick jag lära mig att andra världskrigets vändpunkt var slaget vid El Alamein (okt-nov 1942) som huvudsakligen utkämpades mellan engelsmän och tyskar i Nordafrika. Hur detta slag som i sin omfattning, om man jämför med slagen på östfronten, snarare liknade en skärmytsling (cirka 100 000 man på båda sidor var inblandade), kunde tillmätas betydelsen att vara vändpunkten i detta gigantiska krig, övergick mitt ringa förstånd och tydligen många andras, för i längden var det omöjligt att upprätthålla denna myt.

Nästa förvarslinje för dem som till varje pris ville upprätthålla bilden av att det var Storbritannien och USA som gjorde de avgörande insatserna i kampen mot Nazityskland, blev att El Alamein i alla fall var platsen där den till synes oövervinnliga tyska krigsmaskinen för första gången fick tömma nederlagets bittra kalk. På brittisk sida stupade 13000 man (nationalencyklopedin) och förlusterna på tysk sida var 25000 döda och sårade (Eddy Bauer, brittisk militärhistoriker). När jag blev något äldre hittade jag litteratur om slaget om Moskva (okt-dec 1941), som definitivt borde förpassa teorin om Nazitysklands första stora nederlag vid El Alamein till historiens skräphög. Runt Moskva var styrkorna jämstora, cirka 1 milj man på vardera sidan. Tyskarnas förluster var cirka 500 000 man, 1300 stridsvagnar och 2500 artilleripjäser. Den tyske generalen Westphal karaktäriserade slaget enligt följande: ”den tyska armen som tidigare ansetts vara oövervinnlig höll nästan på att utplånas” ( Geoffrey Jukes Slaget om Moskva).

Idag är det troligen ganska svårt att hävda att slaget om Stalingrad inte var vändpunkten i andra världskriget. Men det tycks fortfarande vara möjligt att förringa den rysk/sovjetiska insatsen genom hävda att hela slaget bara var en prestigefråga då staden inte hade något strategiskt värde. Ett lite udda argument då det räcker att studera en karta för att upptäcka att det på sikt vore omöjligt att behärska Kaukasus med oljan om inte Stalingrad erövrades och Volga skars av. Tyska 6:e armen under Paulus som bestod av 22 divisioner med 350 000 man inringades och förintades i slaget (Nationalencyklopedin).

I stort sett alla vuxna människor i vårt land känner väl till Dagen D, invasionen i Normandie och många tror att det var denna västmaktsoperation som definitivt avgjorde kriget i Europa. Studerar man historien inser man dock att den tyska krigsmaskinen redan var ett dödligt sårat vildjur vid denna tidpunkt och att det istället var en sovjetisk offensiv med namnet Bagration som definitivt knäckte vilddjurets rygg. Hur många känner till denna offensiv som också startade i juni 1944?

Den sovjetiska offensiven med mål att befria Vitryssland inleddes den 22:a juni 1944. Röda armen satte in 1,7 miljoner man i 200 divisioner med 6000 stridsvagnar. Motståndet bestod av 34 tyska divisioner. Kraften var fruktansvärd och inom en månad hade den tyska armegrupp Mitte praktiskt taget förintats och fronten hade förflyttats in i Polen. Minst 200 000 tyskar hade stupat och ytterligare 150 000 hade tagits som fångar. Röda armen hävdade att tyskarnas förluster var 400 000 man. Tyskarnas materiella förluster var 822 flygplan och 3000 stridsvagnar. Det totala antalet dödade, skadade och tillfångatagna tyska soldaterna uppgick till cirka 25 procent av samtliga tyska soldater på östfronten. De sovjetiska förlusterna uppgick till nästan 180 000 döda, saknade och sårade.

(Wikipedia.org)

Det brukar sägas att cirka 80 procent av de tyska soldater som dödades eller sårades i kriget, dödades eller sårades på östfronten. Det är belysande siffror!

Till sist är det bilderna

musiken och de blommande träden

som säger till dig:

Du är inte ensam.

Kom till oss med ditt mörker

och vi skall tvätta det

i vårt ljus

och lämna det tillbaka

klarare, lättare att bära.

Dikten Tröst ur diktsamlingen Det Röda av Ingrid Arvidsson utgiven på Bonniers 2005.

Jag hörde ovanstående dikt i P1 i Dagens Dikt och den fastnade direkt. Jag hade aldrig tidigare hört talas om författaren Ingrid Arvidsson, men det är så det är med Sveriges Radio och Sveriges Television, Public Service ger oss det vi inte visste att vi ville ha, men ändå längtar efter. Folkbildning. Finns det något vackrare ord? Starka, stolta, bildade människor som inte ens vet vad en dokusåpa är för något, som samlar in den kommersiella dyngan vi bjuds på i skitkanalerna i en stor burk, skruvar på locket och sparkar den åt helvete! Naivt? Javisst, men man kan väl i alla fall få drömma om ett annat samhälle.