dixistadelmann.se

Prispallen efter MotoGP- loppet på Silverstone i helgen:

1. Valentino Rossi, Italien, Yamaha

2. Danilo Petrucci, Italien, Pramac Ducati

3. Andrea Dovizioso, Italien, Ducati

Inte ett penseldrag fel i den vackra målningen!

Inte ett penseldrag? Ja, ja, jag vet, den gamle trollkarlen borde ha kört Ducati istället för Yamaha, men livet blir aldrig riktigt perfekt.

Regnet plockar obönhörligen fram de bästa ryttarna. Det är märkligt att Jorge Lorenzo som kör så otroligt vackert och extremt exakt i torrt väglag blir så avslöjad i regnet. Tänk om det hade regnat jämt, då hade den gamle Rossi varit oslagbar. Men jag som publik hade slutat som ett nervvrak. I F1 älskar jag regn, bilarna som halkar omkring är en extra krydda, men i MC-racing lider jag med ryttarna. De riskerar verkligen livet, utom Rossi då, som är pålitlig som ett riktigt dykarur i vätan.

Jag har fått två frågor:

Vem står bakom dom usla texterna i bloggen?

Vem tar dom fina bilderna i bloggen?

Svaren är:

De ”usla” texterna står Dixi Stadelmann för (om inget annat anges).

Fotot utförs av ”Den Hemliga Fotografen” (om inget annat anges).

Den Hemliga Fotografen

Han vaknade med ett ryck, tittade ut genom sidorutan och såg att motorvägen övergått i stad. Han hörde hur föraren skrattade till lågt för sig själv. När han vände på huvudet såg han Jonas ansikte omväxlande lysas upp och släckas ned av gatubelysningen.

- Rädd för morsan eller?

För ett ögonblick syntes hela den vita tandraden i det blekblå ljuset, när överläppen drogs upp i ett snabbt övergående flin.

- Jag vaknade bara så plötsligt, svarade han och kände sig samtidigt som om han hade varit född på de menlösa barnens dag.

Jonas milt raljerande ton retade honom mer än han ville erkänna och han fick kämpa för att inte visa det. Det som räddade situationen var att Jonas inte riktigt hittade i stan och behövde hjälp med vägen. Snart hade de skapat en normal samtalston i bilen och han kände sig lite bättre till mods.

     När de svängde in på HC Andersens Boulevard mötte de en vildsint körande polisbil, vars sirener sköt ljudknippen som studsade mellan husväggarna långt efter det att bilen hade försvunnit på de glest trafikerade gatorna. Det kunde inte förnekas att det var med viss tillfredställelse han åsåg hur lång tid det dröjde innan Jonas vitnade knogar återfick sin färg, när hans krampaktiga grepp kring ratten mjuknade i takt med att sirenljudet sakta dog bort.

     Rådhusplatsens flytande neon fick Jonas att för en stund tappa koncentrationen på körningen.

- Det här känns som en riktig storstad, utbrast han.

Det gick inte att ta miste på den uppflammande glädjen i hans röst.

- Jo den är ju lite större än Göteborg, svarade Tommy i neutral ton, samtidigt som ett hopp väcktes i hans bröst utan att han var riktigt medveten om varför.

     De parkerade på samma parkeringsplats som bilen hade haft tidigare. Han undrade om det var av en händelse, eller om Jonas var medveten om saken. Han kunde i alla fall inte låta saken förbli okommenterad:

- Tillbaka på brottsplatsen, sade han i syrlig ton, men ångrade sig i samma stund. Rädslan som händelsen hade givit upphov till, fanns som ett sovande djur kvar inom honom. Han ville för allt i världen inte väcka det genom att referera till händelsen, utan gick istället direkt vidare.

- Jag hoppas att det finns rum till dig. Vad gör du annars?

Jonas slog av motorn och knäppte upp säkerhetsbältet innan han svarade.

- Du har väl dubbelrum hoppas jag.

Jonas mötte hans blick och log lite spefullt.

     Han ville inte ha Jonas i sitt rum och när det efter en stund kom fram att Jonas inte hade pengar till eget rum, erbjöd han sig att betala det för honom. Diskussionen avslutades emellertid snart med vad som var den verkliga orsaken; Jonas talade helt enkelt om, som om det vore den naturligaste sak i världen, att han inte litade på honom. Han hade lovat att som han sa ”leverera” honom hem och det skulle han också se till att han gjorde.

- Ja om du så gärna vill, får du väl vara min lilla flowerboy och sova i min dubbelsäng då, sa Tommy i ett besviket försök att få slut på samtalet.

Jonas replikerade snabbt med sin allra mest feminina röst, samtidigt som han knyckte på nacken:

- Rör du mig så döör jag.

Han kunde inte annat än att först skratta, innan han replikerade, fortfarande med ett brett leende på läpparna:

- Du är fan inte klok!

     När de kom in i ljuset från hotellets entre stannade Jonas och tittade först på Tommy och sedan på sig själv.

- Fy fan vad vi ser ut, utbrast han.

Att de hade slagits och rullat runt på en grusig parkeringsplats några timmar tidigare, hade helt naturligt satt sina spår i klädseln och det kändes inte bra att komma in på hotellet och se ut som två lodisar.

     Först borstade var och en av sig själv så gott det gick och sedan hjälpte de varandra där det var svårt att komma åt utan hjälp och eftersom det var mitt i natten kom det inga andra gäster och störde dem, där de rörde sig kring varandra i ljuset från entren likt två tranor i dans.

     Sedan gick de genom den stora lobbyn med blickarna stelt fästade rakt fram, utan att se annat än hissarna på andra sidan, som skulle lyfta dem till det bo där de skulle kunna slicka sina sår över natten.

     Jonas blev stående strax innanför dörren i rummet och såg till Tommys förvåning nästan lite förlägen ut. Först nu upptäckte han att tröttheten hade laserat Jonas annars så solbruna ansikte i en blekare nyans. Tommy tog på sig rollen som värd och bad honom sitta ner i en av fåtöljerna vid fönstret, medan han själv gick och hämtade tandborstglasen och slog upp två rejäla glas med Gammeldansk, innan han själv satte sig och skålade med Jonas.

- Välkommen till min enkla boning.

De drack ur sina glas till botten. Jonas grimaserade illa efteråt, medan han själv kände vätskans åtråvärda verkan i kroppen.

- Fy för satan! Vad var det?

Jonas skakade på huvudet i ett försök att få bort grimasen, som tycktes ha satt sig fast i hans ansikte och till slut lyckades han. Tommy skrattade åt Jonas en lång stund och kände sig med alkoholens hjälp faktiskt en aning avslappnad.

- Gammeldansk. Du måste lära dig dricka Gammeldansk när du är i Danmark, sa han med en röst som om han vore en gammal folkskolelärare.

Båda skrattade gott och det tog en stund innan ljudet hade sugits upp av väggarna. Sedan blev de sittande tysta och tittade ut över den nattupplysta staden. Han antog att Jonas måste vara lika utmattad som han själv efter nattens upplevelser och erbjöd honom att duscha först.

     Medan Jonas duschade slog han upp ett nytt glas åt sig själv, som han sakta smuttade på. Man skall aldrig slarva med medicinen, tänkte han med den svarta humor som för tillfället gick att uppbåda. Han tittade återigen ut i natten och såg enstaka bilar ljudlöst glida fram i det gula ljuset nedanför sig. Synen fascinerade honom på ett dunkelt sätt. Kanske var det känslan av att komma från en plats och att vara på väg till en annan, som attraherade honom.

     Bilarna, eller i alla fall människorna i bilarna, hade startat någonstans ifrån och hade ett mål. De visste vart de skulle, oavsett hur många gator de skulle vara tvungna att korsa, på sin väg. Med sömngångaraktig säkerhet skulle de starta blinkersen, bromsa och sedan svänga, för att därefter återigen ge gas, på väg till målet för resan. Men tänk om han öppnade fönstret och sträckte sig ner för att ta tag i en av bilarna, som faktiskt på detta avstånd såg ut som en leksaksbil och sedan lyfte upp den och skakade om den och satte ned den i motsatt körriktning. Vad skulle då hända? En kraft ingriper och förändrar helt förutsättningarna i någons liv och vilket håll blir då det rätta att köra åt?

     Han tänkte på sin tidiga barndom, hur han hade haft en myrstack i skogen, utanför hyreshuset som han och kompisarna hade experimenterat med. När de hade hittat fågelkadaver i skogen hade de lagt dem i stacken för att se vad som hände. Han kunde fortfarande se myrorna översvämma den döda fågelkroppen och framför allt se det tomma fågelögats välvning när någon myra gick på det eller med sin käft attackerade det. Några dagar senare kunde de hitta det totalt renätna fågelskellettet liggande i utkanten av stacken.

     Andra gånger hade de med stenar som bomber, varit bombplan som attackerade stacken. Det var stora B 52:or och mindre Phantom attackplan, som attackerade myrsamhället. Flygplanen hade de sett på TV:s nyhetssändningar från Vietnamkriget. Stenarna rev upp stora kratrar i stacken och de försvarslösa myrorna sprang till synes omkring planlöst på marken, men några dagar senare, när de kom tillbaka, hade skadorna varit återställda.

     Han tänkte på den försvarslösa lilla vietnamesiska flickan som hade sprungit naken med brinnande napalm längs ryggen på bygatan, efter ett amerikanskt bombanfall. Hur gammal hade han varit när han hade sett det på TV? Kanske tio år, trodde han. Hur hade det gått för henne? Levde hon och hur såg i så fall hennes rygg ut idag?

     Jonas kom ut i rummet endast iklädd kalsonger.

- Jag har inga andra kläder med mig än de jag står och går i, klagade han.

- Men vi är ju snart hemma, fyllde han i efter en stund.

- Ja vi är väl det, sa Tommy tyst för sig själv.

Han drack upp det sista ur glaset och reste sig sedan tungt. På vägen till toaletten fick han trängas med Jonas som stod och kammade sig vid spegeln i hallen.

- Du får ta sängen vid väggen, sa han till honom, innan han stängde och låste toalettdörren.

     När han sedan kom ut hade Jonas somnat, liggande på rygg under täcket, med båda armarna ovanpå. Han såg de muskulösa armarna som säkert hade krävt många timmar på gymet och undrade för sig själv, vad de skulle med alla muskler till, dagens unga män.

     Han hade mycket att fundera på i sängen, men för första gången på mycket länge somnade han nästan direkt, trots smärtorna i kroppen och sov sedan tungt och drömlöst.

”På den ena sidan finns de som predikar klasskrig, på den andra de som utövar det”.

                      George Bernard Shaw (1856-1950)

”Visst existerar det ett klasskrig, men det är min klass, den rika klassen, som krigar och det är vi som vinner”.

                      Warren Buffet, amerikansk mångmiljardär

Det fotbollstränaren Åge Hareide, just nu i Malmö FF, gör med sina lag på en fotbollsplan måste liknas vid trolleri, ja kanske till och med vid svart magi. När han ryckte in som tränare för krisklubben Örgryte IS (2009) tog han över ett dött bottenlag som närmast hade gått in i ett tillstånd av rigor mortis, men minsann fick han inte fart på liket.

Nu har han lyckats knyta en av femtonhundratalets ”Bröderna Elm” till Malmö. Jag talar givetvis om den äldste av Vasa-sönerna, Erik, dåtidens superstjärna i svensk fotboll, som sedermera blev svensk konung och som tillsammans med sina bröder Karl och Johan i dåtidens storlag Vasa BK, satte skräck i motståndarlagen på fotbollsplanerna. Ja, jag vet, Karl och Johan slutade också som svenska regenter.

Att kunna väcka upp den gamla döda Erik (1533-1577), det handlar om svart magi från Hareides sida. Sedan betyder det inte så mycket att den gamle fotbollskungen Erik numera går under namnet Jo Inge Berget. Jag känner minsann igen en Kung när jag ser honom. Och skulle någon tvivla på min teori är det bara att fråga lagkamraterna i Malmö FF om inte Berget stinker arsenik när han svettas. Men det enklaste är att bara studera bilderna.

Bilder, Jo Inge Berget alias Erik XIV, expressen.se, knjigofilija.com.

 

 

 

- Erik, för satan, sluta bolla med riksäpplet!

 

Hon var inte död, var hans första tanke. Han låg på rygg och tittade rakt in i stjärnhimlen. Stjärnornas vita ljus var svagare än ljuset från bilens röda bakljus. Motorn gick fortfarande på tomgång. Han konstaterade att han var vid liv.

     Mödosamt reste han sig upp och borstade sedan av sig så gott det gick. Han blev stående rakt upp och ner och andades in den lätta livgivande vinden. Han hörde vågorna rulla in mot stranden. Det var mörkt, men i utkanten av halvljusets kägla såg han ryggen på den man som hade lovat att ända hans liv. Var det en minut, eller en halvtimme, eller timmar, dagar, år, sedan det hade hänt; tiden hade i denna natt sluppit ur sitt eviga lopp och var inte längre kvantifierbar.

     Han satte sig bredvid på det låga räcke som skiljde parkeringsplatsen från havet. Någon meter nedanför dem tog den steniga stranden vid.

- Har du slutat lipa nu?

Rösten var lugn, helt utan spår av upphetsning, som om ingenting hade hänt. Tommy svarade inte. Att tala krävde en så stor ansträngning. Han kände en förlamande utmattning. De tittade tysta ut mot Öresund. Där ute kunde de se ljuset från ett passerande fartyg. På andra sidan låg Sverige i mörker.

     Till slut måste han ställa frågan.

- Varför dödade du mig inte?

Rösten var låg, nästan viskande.

- Av någon anledning vill hon ha dig tillbaka. Jag lovade att hämta hem dig eftersom du inte svarar på telefon.

Tommy tänkte på den ringande telefonen, som nu vilade i vattnet bland patrullerande krabbor utanför Tisvildeleje. Allt det här för att jag inte svarar i telefon, han hade verkligen ett absurt sätt att uttrycka sig på.

- Hur hittade du mig?

Frågan möttes av ett torrt kort skratt.

- Du är så jävla fantasilös. Om du vill gömma dig ska du väl inte välja den stan och det hotellet. Det var bara att sätta sig på tåget och hämta hem dig.

Han tystnade en sekund som för att hämta andan, ändå avslöjade rösten att han var djupt berörd.

- Hon kom hem från sjukhuset igår. Själv säger hon ingenting annat än att det var en olyckshändelse. Hon hade ramlat och slagit i huvudet. Jag fick lirka ur henne att du var där. Rör du henne bara en gång till, så är du död. Det lovar jag.

Tommy kände hans ögon bränna trots mörkret och förstod allvaret i hotet.

- Det var en olyckshändelse. Vi hade druckit båda två. Hon ramlade med huvudet in i byrån och blev liggande. Jag vet inte vad som for i mig. Jag fick panik och trodde att hon var död.

Han tystnade och lutade huvudet tungt i båda händerna.

- Rör du henne igen slår jag ihjäl dig.

Hotet upprepades, den här gången bara som i förbigående, men allvaret var inte att ta miste på.

- Jag är ingen kvinnomisshandlare, svarade Tommy med ynklig röst.

- Nej låt oss hoppas det, för din egen skull.

     I ett annat läge hade situationen kunnat vara komisk. Här satt han och blev uppläxad av lillpojken. Karins yngre bror var nästan tio år yngre än han själv. Han hade sett Jonas växa upp. Blå Puch Dakota, Lee-jacka med AcDc på ryggen, knattret från radhusgrabbarnas moppar, de han helst inte skulle umgås med, han borde ju ha sina vänner bland villabarnen, så hade det varit till föräldrarnas förfäran.

     Men styrkan i den borgerliga socialiseringsprocessen var inte att ta miste på. Ekonomisk utbildning, visserligen bara enstaka kurser, han var ju så begåvad, men lite lat (man kan ramsan), så gymnasiebetygen räckte bara till högskola på landsorten. Jeansen och Lee-jackan byttes mot kostym och burkölen mot vin och moppegänget mot nya vänner på golfbanan, allt hade till en början följt den snitslade banan.

     Med bara viljan att tjäna pengar till varje pris som drivkraft, öppnade han sedan eget. Samtidigt gavs mamma och pappa ett bra samtalsämne vid bjudningar: ”vår son är egen företagare”. Men vad han egentligen sysslade med för affärer visste ingen och inte blev han iögonfallande rik heller, till föräldrarnas stora sorg. Kanske hade detta sin grund i det ”dåliga företagsklimat” som rådde i landet, i alla fall var detta opinionens mening vid föräldrarnas frekventa middagsbjudningar.

     Tommy kunde inte förlåta Jonas hans svek, som den sorglösa förvandlingen till god borgarson innebar och i hemlighet kunde han med viss skadeglädje åse dennes återkommande misslyckade affärer. Men när den stora bomben i all tysthet, och under det hemlighetsmakeri som gick att uppbåda när familjehedern stod på spel, briserade, led även han, dock kanske främst för Karins skull. Av föräldrarna ansågs Karin genom giftermålet med honom vara en potentiell säkerhetsrisk, när de allra djupaste familjehemligheterna skulle diskuteras, därför hade de hållit henne utanför. Själv hade han genom en händelse fått saken avslöjad för sig. Han hade råkat höra ett telefonsamtal mellan modern och sonen. Den officiella historien var att Jonas skulle arbeta med firman i ett halvår i Usa, när han i själva verket skulle sitta på anstalt, dömd för ekonomisk brottslighet. Detta förhållande visste han om, men inte Karin, men nu var Jonas i alla fall ute i det fria igen.

     Jonas återkallade honom till verkligheten.

- Du får köra hem.

Det dröjde en stund innan meningen fick fäste i honom, men då insåg han vad det skulle betyda.

- Jag kan inte köra i natt, konstaterade han obevekligt.

- Du kör, Jonas röst blev genast hårdare.

- Jag kan inte köra efter det som har hänt i kväll.

Det blev tyst en stund dem emellan, innan han fyllde i:

- Dessutom har jag druckit.

     Trots att båda till en början verkade omedgörliga och det efter en stunds diskussion såg ut som om de skulle bli tvungna att sova i bilen, gav till slut Jonas med sig. Han skulle köra till hotellet. Eftersom han också hade druckit, ansåg han att risken för att åka fast vara större på den svenska sidan och det var något han inte ville riskera. Det argument som hade vänt diskussionen var att Tommy mådde illa och sa att han trodde att han hade fått en hjärnskakning och därmed hade han ytterligare en anledning att inte köra. Han mådde verkligen illa, men det där med en hjärnskakning var bara ett argument som han tog till för att slippa köra, även om det inte var otroligt att slaget mot bakhuvudet hade kunnat åsamka honom en sådan.

     Han måste till hotellet, eftersom han där hade sin packning och huvuddelen av sina pengar, det var vad han intalade sig, men anledningen till hans ovilja var att han behövde samla sig. Att komma hem till Karin i detta skick var inte något han såg fram emot.

     Jonas svängde ut från parkeringsplatsen. Först tänkte Tommy fråga honom var de befann sig, men han motstod impulsen och lutade sig istället tillbaka mot ryggstödet och slöt ögonen för en stund. När han sedan öppnade dem var de ute på stora vägen och en vägskylt visade att de var på väg mot Helsingör. Trots mörkret kunde han nu lokalisera var de var. De var på väg in mot stan från Hornbaekhållet.

     Han såg Jonas koncentrerade ansikte i det svaga skenet från instrumentbrädan. Denna man som han för inte så länge sedan hade betraktat som en pojk, var tydligen kapabel till mycket. Han tänkte på färden inlåst i bagageutrymmet med en rysning. Men kunde han döda? Hade han verkligen varit villig att slakta honom genom att köra kniven i hans hals? Tommy kunde inte tro detta, även om det som tidigare hänt, hade avslöjat en hårdhet och hänsynslöshet hos Jonas som han aldrig någonsin ens hade kunnat ana.

     Jonas bröt tystnaden.

- Suverän bil att köra.

- Visst, den är härlig, svarade han buttert och önskade i samma stund tystnaden åter.

- Själv har jag ingen just nu. Får se vad det blir.

Eftersom det inte kom något svar, mynnade samtalet återigen ut i tystnad.

     Är han störd på något sätt, tänkte Tommy. Efter det som hänt sitter han här lugnt bredvid mig och försöker upprätthålla en konversation om bilar.

     När Jonas sedan talade var det som om han hade kunnat läsa Tommys tankar.

- Lägg av och tjura nu. Jag var tvungen att ge dig en läxa efter det du hade gjort. Nu är vi kvitt.

Tommy trodde inte sina öron, men Jonas fortsatte.

- Det som återstår för mig är att ta dig hem. Det blir trevligare för oss båda om vi kan umgås som folk.

En sån jävla psykopat, tänkte Tommy. Nu har Jonas bjudit Tommy på åktur i bagageluckan och sedan nästan skurit halsen av honom, bara i uppfostrande syfte givetvis, men varför skall Tommy vara stött över detta. Han måste ju kunna umgås som folk. Han nästan kokade av återhållen ilska, men visade inget utåt.

     De hade kommit in i Helsingör. Det verkade som om Jonas hittade i stan och de var snart på väg längs motorvägen mot Köpenhamn. Tommy tog därmed chansen att sluta ögonen igen. Tänk om han bara fick sova. Han såg på klockan i bilen att den var strax efter ett, sedan blundade han igen.

     Hon levde och hade skickat sin bror för att hämta hem honom igen. Till vad? Ville hon ha honom tillbaka, eller hade hon bara varit orolig för att han skulle göra något dumt? Vad visste hon om hans sjukhusbesök? Det fanns ju spår av en annan man i hennes lägenhet. Det snurrade i hans huvud av alla tankar utan svar. Han var inte i stånd att tänka klart.

     Hon lever, hon lever, hon lever; han upprepade denna enkla mening gång på gång för sig själv. Det fick räcka med detta för stunden, han orkade inte tänka mer.

”Ett sådant politikens förfall som det (republikanska regeringsinnehavet) inneburit att amerikansk finansvärld och storföretagsamhet tagit makten hade väl ingen drömt om. Förfallet har berott på en ideologi som släppt den enskilda egoismen lös utan hämningar och som givit alltför lite rum åt samverkan under samhällelig ledning.

Bara det nu går att hejda Amerikas förfall innan det drar med sig hela den västerländska civilisationen. Skall vi behöva göra samma erfarenheter i vårt lilla land?”

                      Tage Erlander i sin dagbok 1958

Igår lyssnade jag på Ulf Lundells nya skiva efter lunchekot i radion. Vanligtvis är jag närmast beroende av P1, men när Fredrik Reinfeldt skulle sommarprata flydde jag fältet.

Jag fick ett brev från Fredrik Reinfeldt i valrörelsen 2010. Jag upptäckte att avsändaren var Moderaterna först när jag hade öppnat det. Det satt ett frimärke på framsidan och mitt namn och min adress var skrivet med vanlig kulspetspenna. Därför var jag helt oförberedd när jag läste meddelandet som brevet innehöll. Först när jag lade ifrån mig försändelsen såg jag att det på baksidan var märkt med Moderaterna, men det var så dags då, skadan var ju redan skedd.

Vad ville då Fredrik Reinfeldt mig? Jo, han ville att jag skulle rösta på honom och hans parti i det stundande valet. Och det kan han väl få göra, som en del av valrörelsen. Men sättet han gjorde det på gör mig så upprörd. Smaka på den här frasen: ”Rösta med Sveriges enda arbetarparti, nya Moderaterna”.

Den dagen då krig betyder fred, frihet är lika med slaveri, den dagen då kärlek är synonymt med hat, först då Fredrik, är ditt parti det gamla högerpartiet, ”Sveriges enda arbetarparti”. Måtte den dagen aldrig infinna sig!

Men fram till den dagen, Fredrik Reinfeldt, betyder skam fortfarande skam.

Fredrik Reinfeldt, wikipedia.org

- Vad har du gjort med min syster, skrek han närmast hysteriskt.

Utan att han väntade på ett eventuellt svar kom det igen lika desperat.

- Vad har du gjort med Karin?

Tommy låg på magen med ansiktet nerpressat i gruset. Existensen tappade i detta ögonblick sin förankring i verkligheten för honom. Det som hände honom kunde inte vara verklighet. Det måste vara en ond dröm, en film som spelades upp i hans hjärna med hans slutna ögonlock som filmduk. Han som för inte så länge sedan hade vaknat till vardagen, ätit frukost, läst tidningen, gått till arbetet, slagits med programmeringsproblem och konceptuella modeller, kommit hem sent på kvällen, ätit middag med kvinnan i sitt liv och till sist stupat i säng, dag efter dag simmande i det ordinära livets sura blå välling, hade hamnat i ett skeende där begrepp som ”sammanhang” och ”rimlighet” inte längre betydde någonting. Han svävade tyngdlös i ett universum av kaos.

     Det som återförde tiden, gravitationen, ja tingens ordning i hans liv, var den blixtrande smärtan som genom att lysa upp det mörka intet där han svävade, fäste hans existens på verklighetens fotopapper. I hans mun smakade det av blod och hans på ryggen uppbrutna högerarm sände en smärta genom kroppen som han aldrig tidigare hade upplevt. Med hans lungors fulla kraft, kom skrik i natten som han först nu uppfattade som sina egna.

     Återigen samma fråga, denna gång närmast viskad i hans öra.

- Vad gjorde du med Karin?

- Ingenting, skrek han desperat.

Smärtan i armen ökade, när den vreds upp ännu längre mot nacken.

- Jag har inte gjort någonting!

Det flimrade för ögonen och han trodde att han skulle svimma. Han var bara tvungen att vänta på ljudet från den knäckta benpipan i armen först, sedan kände han att det barmhärtiga mörkret och tystnaden skulle komma.

     Då minskade trycket något.

- Lyssna nu jävligt noga, för detta blir det sista du hör.

Han sänkte sitt ansikte, totalt utmattad mot gruset, andades tungt och lyssnade, helt oförmögen att göra någonting annat.

- Du misshandlade henne, rösten var full av avsky, sedan lämnade du henne att dö.

Han väntade på Tommys reaktion.

- Nej, nej, det är inte sant.

Rösten uttryckte en sammanbiten förtvivlan. Reaktionen kom direkt.

- Det är jävligt sant. Du slog ihjäl Karin och för det skall du dö.

Tommy fick armen fri och drog den omedelbart framåt i en halvcirkelrörelse. Han hade nu båda armarna utsträckta ovanför sitt huvud. Tyngden på ryggen satt kvar. Alla tankar på motstånd var borta. En känsla av resignation hade gripit honom. Han var som bedövad. Tanken på att han låg här i gruset och snart skulle dö var för overklig. Så plötsligt kände han kniven mot sidan av sin hals.

- Nu ska du dö. Jag ljög för dig, hon lever, men det hjälper dig inte. Du skall dö nu.

Orden var som en exploderande bomb mot en kraftverksdamm. Den vall av förnekelse och förträngning han hade byggt upp brast i ögonblicket och en våg av lättnad sköljde genom honom. Hon levde!

     Han kunde dö nu, bara hon levde. Det var hans sista tanke innan allt brast för honom och tårarna kom i en renande flodvåg.

Göteborg – Norra Älvstranden – Eriksberg.

En vacker sommardag i augusti resulterade i denna bild; ja, vi hade faktiskt några fina dagar även denna högst mediokra sommar.

Långsamt hade han närmat sig medvetandets gräns och när han bröt igenom, genomfors hans väsen av en oresonlig skräck. Adrenalinet pumpades ut i hans kropp med våldsam kraft, hjärtat slog som en knytnäve i bröstet, svetten rann ur kroppens alla porer och han trodde att han skulle kvävas. Han var fångad i ett mycket trångt utrymme, en sarkofag, där han låg som levande begravd. Skräcken stegrades ytterligare tills den nådde den gräns där vansinnet hotade. Bröstet gick som en bälg i ett försök att underhålla kroppen med syre. Han skulle dö. Han önskade att han var död. Döden skulle vara en befrielse.

     Men när den inte kom lade sig skräcken långsamt och hamnade på en sådan nivå att han fortfarande kunde fungera som en tänkande varelse. Alkoholens verkningar var nu helt borta och trevande började han att undersöka sitt trånga universum, hela tiden kämpande mot den okontrollerbara skräcken som bubblade i honom.

     Han öppnade och slöt ögonen. Det var absolut mörkt. Han låg på sidan och kände en sträv matta mot kinden. Han försökte röra på armarna och det gick även om utrymmet var mycket begränsat. Han kunde sträcka på dem till strax ovanför huvudet, innan en vägg tog emot, men det som skrämde mest var trycket uppifrån. Här hade han bara någon decimeter till godo mot ett tak. Benen gick att sträcka ut något, innan återigen en vägg begränsade hans livsrum.

     På nytt bröt paniken igenom och han tryckte med all den kraft han kunde uppbåda, både med armar och ben, mot de väggar han hade upptäckt. Munnen öppnades okontrollerat i ett tyst skrik, när han fick bekräftelse på att väggarna inte skulle ge vika.

     En molande värk som utgick från bakhuvudet och som sedan gick ner i nacken, för att försvinna ner mellan skulderbladen, återkallade honom till verkligheten. Det kändes som om nacken satt i ett skruvstäd. När hoppet om att kunna ta sig ut hade flytt, lägrade snart ett slags hopplöshetens lugn honom. Smärtan i nacken fick honom att minnas slaget som hade kommit bakifrån när han höll på att låsa bagageluckan. Det ena gav det andra och plötsligt kunde han inte bara höra sitt eget hjärtljud, utan han hörde ljudet av en motor och brus som han uppfattade som vägljud. Han låg inlåst i ett bilbagage!

     Bakom sig kunde han med högerhanden känna en back som tryckte mot ryggen och framför honom rullade en stor plastflaska. Det kunde vara den flaska med mineralvatten som han hade låst in i sitt eget bagage. Där hade även funnits en back öl. Bara att kunna se något slag av sammanhang minskade paniken, inte mycket, men i alla fall lite. Med samma högerhand kunde han också känna att bilnycklarna inte låg i den rockficka, där han alltid brukade ha dem. I ett sista försök till bekräftelse, sökte han med högerhanden, så långt det nu var möjligt att nå bakom sin egen rygg, avgöra om bagageutrymmet hade samma form som i hans BMW, det vill säga med en avsmalning inåt i ett mindre utrymme. Han lyckades inte med detta, eftersom hans högerarm inte nådde tillräckligt långt in, men bara att genomföra aktiviteten stärkte honom. Han levde och agerade och kunde därigenom föra en mer jämbördig kamp, mot den kalla råa skräck, som för tillfället hade dragit sig något tillbaka.

     Var det en biltjuv som hade rånat honom på hans bil? Men varför låg han i så fall paketerad i bagageutrymmet? Han fann ingen rimlig förklaring till detta. Kidnappning? Det föll utanför rimlighetens gräns. Handlade det om en psykopat som hade stulit hans bil och som sedan skulle roa sig med att slakta honom som en gris i något ensligt beläget garage? Fantasin skenade nu utan kontroll. Han såg och kände den vassa kniven sakta skära av halspulsådern.

     Det tog en lång stund innan han hade lugnat ner sig något igen. Det lönade sig inte att spekulera. Istället började han känna att det blev svårare att andas. Kanske var bagaget så tätt att det inte kom in tillräckligt med luft. Han försökte tvinga sig att lugna ner sig ytterligare och efter ett tag lyckades det faktiskt. I detta tillstånd trodde han sig förbruka mindre syre.

     Hittills hade det känts som om vägen hade varit rak, men nu började det svänga en del. Han kunde även avgöra genom rörelserna hans kropp tvingades till, att bilen omväxlande bromsade och accelererade. De var alltså troligen inne på en mindre väg. Tills nu hade han bara varit intresserad av att komma ur det trånga utrymme där han förvarades och visst måste han ut, annars skulle han snart kvävas, men det som skulle hända då var knappast något positivt för honom. Han började tänka på hur han skulle agera, när det var dags. Förhoppningsvis var det bara en man inblandad, där låg den eventuella chans han hade. När bagageluckan öppnades skulle han spela medvetslös och försöka få mannen att bli oförsiktig. Då skulle han göra sitt drag.

     Rationaliteten vek återigen för skräcken. Han mindes att han hade läst i tidningen för länge sedan om ett mordfall i USA, där förövarna hade låst in ett ungt par i deras bils bagageutrymme och sedan kört bilen till en enslig plats och satt eld på den. Vilken fruktansvärd död!

     Han återkallades till sin egen verklighet när det började skumpa våldsamt. Han låg och försökte parera stötarna så gott han kunde och till slut saktade bilen ner och stannade. Han kände sina muskler bli beredda av den nya adrenalinkick som sköljde genom kroppen. Den förlamande rädslan övergick till handlingsberedskap.

     Bildörren stängdes, sedan det blev tyst. Han var beredd att kämpa för sitt liv, men tiden gick utan att något hände. Han kände sin egen puls slå taktfast i öronen, svetten rann återigen ur hudens alla porer. Något måste hända!

     Då öppnades bagageluckan utan förvarning. Han blundade och försökte andas så lugnt som han kunde. Luftens friska syre fyllde hans lungor. Återigen tystnad. Det krävdes all viljestyrka i världen för att fortfarande blunda och vara passiv, när hela hans medvetande krävde handling.

     Två händer grep tag i hans rock och började slita i honom. Han behövde inte göra sig tung, han var tung och den man som försökte få ut honom fick kämpa ordentligt, men till slut föll han ner på marken. I smärtan från fallet kunde han inte hålla tillbaka ett stön och reaktionen blev våldsam. En hård spark riktades mot njurtrakten och hans kropp drog i hop sig i en våldsam smärtexplosion. Från att ha legat utsträckt på magen hamnade han i fosterställning. En ny spark kom direkt på den första och han kved som ett skadat djur.

- Jaså, du spelar död ditt svin, närmast viskade en svensk röst ovanifrån.

     Först nu, när han insåg det fåfänga i sitt försök att låtsas var medvetslös, öppnade han sina ögon. I munnen fanns en smak av kallt järn, en svängande dov ton hade tagit hjärnan i besittning. Det som nu hände hade inte sin grund i något genomtänkt handlingsmönster, istället stammade det ur en djupt liggande livsvilja, som gav en förmåga han inte trodde sig ha.

     Trots att nästa spark kom snabbt, hårt och skoningslöst och träffade i magen med samma smärtsamma resultat som tidigare, kunde han stå emot och innan benet drogs tillbaka efter sparken, var han där och fick tag i foten med båda händerna. Samtidigt som han drog till med den kraft han kunde uppbåda, sparkade han med högerfoten mot fiendens stödjeben. Mannen föll tungt baklänges och hamnade på rygg i gruset. Nu var det helt överraskande Tommy som hade tagit initiativet och han lyckades kravla sig över mannen och med sin tyngd få honom kvar under sig.

     Han arbetade med ett tyst förtvivlat mod och lät hela sin tyngd pressa mot den på rygg liggande mannen, samtidigt som han låste mannens båda armar. Kampen utspelades i ett mörker som bröts av ett expressionistiskt rött ljus från bilens bakljus och de hade i tumultet hamnat så nära bilen, att avgaserna från motorn som stod på tomgång svepte över dem. Först nu såg han att mannen var kamouflerad med en svart stickad rånarluva.

     För tillfället hade han övertaget genom sin blotta tyngd, men mannen under honom kämpade förtvivlat, trots detta kunde han genom att hålla fast hans båda armar och sedan använda tänderna, dra av honom luvan. Han måste få se ansiktet på den man som hade försatt honom i denna fruktansvärda situation. Rädslan han kände skulle mildras av att få se fiendens ansikte, utstrålande samma skräck som hans eget. Med en knyck på nacken kastade han luvan åt sidan.

     Den syn som mötte honom fick honom att helt tappa greppet och med ett tungt stön sjönk han ihop efter att ha blivit träffad i magen av ett knytnävsslag.

Jag har som så många andra läst romanen ”Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson. Ja, det var faktiskt ganska länge sedan nu, men därefter har denna text blivit liggande. Det gör ont att peta sina högt aktade föredömen av piedestalen.

Lena Andersson, författaren, kulturjournalisten och debattören är en blixtrande intelligent intellektuell med stor integritet. Lena Andersson är nästan lite av min idol. I mitt liv har hon varit något av en ledstjärna ända sedan jag läste hennes skarpa, då nyutkomna roman, ”Var det bra så?”. Sedan lyssnade jag med stor njutning på hennes tre sommarprogram i radions P1, det första om klass, det andra där hon dissekerade jesusgestalten i Bibeln och det tredje som helt var en skönlitterär berättelse. I jesusprogrammet lyckades hon med konststycket att skapa en folkstorm av härliga dimensioner. Starkt jobbat!

Andersson är så intelligent att man ibland skäms för sig själv. Och därför: Varför skriver hon sånt här? Jag menar: Både hon som författare och den kvinnliga huvudpersonen är ju för intelligenta för att slösa bort sina liv på ett arrogant gubbarsel. Varför låter de sig förnedras? Detta är min första tanke, men sedan tänker jag vidare. Mannen kvinnan åtrår är väl som alltför många män är. Hon planerar för en närmare relation, kanske livslång. Han ser henne som en tillfällig fysisk erövring och verkar efteråt närmast ointresserad. Är det ett brott? Och som för att understryka vilket dåligt och arrogant stycke man han är, har han felaktiga politiska åsikter också (omoralisk och slapp vänsterintellektuell). Nej, en bättre och framförallt tyngre roman från Lena Andersson väntar jag mig nästa gång.

Vadå? Om jag inte vet att hon har skrivit ytterligare en roman med samma huvudperson? Det har jag förträngt! Om jag tänker sluta läsa Lena Andersson? Aldrig! Det är hon för skarp för.

bild, Lena Andersson, sverigesradio.se