dixistadelmann.se

Livet tvingar oss

in i situationer.

Jag befann mig i en

köplada.

Löningshelg.

Plötsligt kändes det

som om jag bara var tvungen

att säga något.

Bara för mig själv

sådär.

Jag sa:

Philemon Arthur and the Dung.

Det var som om väggarna

skakade till.

Som musklerna i en bröstkorg

när man bara måste

brista ut i ett

skratt.

Skrockande.

Konspiratoriskt

samförstånd.

Konsum:

det mänskligare alternativet.

bild, mattiasbylund.blogspot.se

Hjärnans gyro snurrade hjälplöst, han tog ett snedsteg och tvingades smaka på ligustern. Eftersom högerhanden var upptagen, kunde han bara balansera kroppsmassan med vänsterarmen och han tvingades obevekligt framåt, med vänsterhanden hjälplöst fladdrande i luften i ett fruktlöst sökande efter handtag. Häcken var dock så pass kraftig att den kunde fungera som ett tillfälligt stöd, även om den med sina grenar försökte sticka ut ögonen i ett fåfängt försök till försvar mot den främmande inkräktaren, men till slut lyckades hans alkoholmarinerade hjärna ta tillbaka kontrollen.

     När han skakade av den upptäckte han att han hade pissat på skorna, men vad var piss på dojorna mot grillbit med pommesfrites och bearnaisesås, nedsköljt med litervis av öl. Det krävdes grövre artilleri för att tränga igenom. Han drog upp dragkedjan i gylfen och sparkade sedan, först högerfoten och därefter vänsterfoten genom grenverket för att torka skorna så gott det nu gick, innan han satte en osäker kurs mot bilen som stod parkerad i ett mörkt hörn, längst bort på parkeringen.

     Han hade druckit hela eftermiddagen på en obskyr bodega och trots, eller snarare på grund av, att en flod av öl hade filtrerats genom njurarna, var han nu våldsamt törstig. Munnen var så torr att tungan låg klistrad som en oblat mot gommen och han måste få tag på något att dricka till varje pris. I bagageluckan visste han att han hade en stor flaska mineralvatten och den lockade mer än all världens rikedom. Det var sent på kvällen och han var mycket trött och längtade efter sängen, men först måste han bara släcka branden i halsen.

     Han hade stigit in där tidigt på eftermiddagen efter att planlöst ha drivit runt på stan. Av en händelse hade han hamnat på Norrebro, den stadsdel han var minst hemmastadd i. Trött på att gå hade han valt en okänd Bodega. I den funktionellt murriga miljön hade han till en början mötts av misstänksamma blickar från vad han antog var den luggslitna stampubliken och nykter och snäll som han var, hade han känt sig bortkommen, men snart var han full och otrevlig och då hade han smält in på ett bra sätt, tyckte han själv. Strax innan han hade känt sig tvungen att gå, hade han till och med fått i sig vad som kallades för ”grillbit”, ett obestämt stycke kött från något okänt djur och det var antagligen detta som gjorde att det körde runt i magen på honom nu.

     I bagaget låg mycket riktigt en flaska mineralvatten och väntade. Han skruvade av kapsylen och drack njutningsfullt i långa klunkar tills kolsyran ville ut genom näsan. Det dröjde inte länge förrän det kalla vattnet hade framkallat en plågsam hicka hos honom och han blev tvungen att skruva på kapsylen och lägga tillbaka flaskan. Trots hickan kändes det nu mycket bättre. Den lilla oblaten hade svällt ut igen, antagit sin vanliga vätskefyllda form, släppt gommen och låg nu fint i munnen på en mjuk bädd av saliv.

     Han låste bagageluckan och hörde till sin förvåning kraftfulla steg som snabbt närmade sig honom bakifrån. Han hann dock inte vända sig om innan slaget föll, ett slag mot nacken som brutalt kom att släcka hans medvetande.

Man behöver inte ta alla chanser till att må dåligt. Så länge man lever kommer livet ständigt att erbjuda nya tillfällen.

Han stängde dörren till krogen och drog i samma stund ett djupt andetag i ett försök att rensa lungorna från cigarettrök. Ren luft var en bristvara i Köpenhamns lokaler. Vinden som låg i bakhåll kastade sig omedelbart över honom och innan han hann skydda sig hade den runnit innanför rockkragen och ner längs ryggen. Han rös och knäppte igen rocken ända upp i halsen, samtidigt som han drog upp axlarna i en stel pose.

     En mössa var vad han behövde, kanske en sådan som han hade sett i en antikaffär tidigare idag. Den skulle i alla fall väcka uppmärksamhet. En av högvaktens mössor i björnskinn hade varit till salu i skyltfönstret. Hette det förresten mössa, eller var det en hatt det var frågan om? Han enades snabbt med sig själv om att mössa var den adekvata termen i detta fall. Tanken på att komma gående med en sådan skapelse på huvudet roade honom. Hur tog man sig in i en taxi, utan att stuka den? Man var nog tvungen att åla sig in och sedan åka liggande i framsätet. Kanske krävdes det en färdtjänstbuss istället, de var ju högre i tak. Han skrev snabbt en ansökan om färdtjänst, med motiveringen att han en morgon hade vaknat med en hårig utväxt på huvudet, som luktade brunstig björn, vilket i fortsättningen skulle omöjliggöra hans arbetsresor i personbil.

     Och framför allt, vilken känsla det måste vara att få lämna in en två våningar hög ”björnfetta” i restauranggarderoben, eller skulle han som gamla tanter ha på sig mössan inomhus? Han kunde se sig själv vid bordet med mössan på och hur han försöker få ögonkontakt med kyparen för att få in menyn. Det var nog i alla fall bättre att ha den i garderoben. Mellan huvudrätten och efterrätten kunde han ju gå ut och kamma till den. Räckte stålkam eller krävdes det borste?

     Han genade över Kongens Nytorv och kände sig som pucken i en hockeymatch bland bilarna, men kom levande över. Redan i början av Ströget mötte honom en strategiskt placerad vinhandel, som i kort kjol och rödmålade läppar stod och blinkade åt de män som törstiga kom från flygbåtarna. Han hade inte kraft att motstå ett sådant erbjudande, utan gick in och handlade två helor av den gamla vanliga gammeldansken och en plastpåse att bära dem i.

     Som omväxling undvek han Ströget och sökte sig istället till sidogatorna vid Nikolajkyrkan på sin väg mot.... Ja vart var han på väg egentligen? Tidig måndag kväll, redan mörkt, förbannat kallt och ingen som väntade på honom. Mätt och berusad med ytterligare bensin i plastpåsen drogs han sakta och på omvägar mot den enda fasta punkten i tillvaron just nu, hotellrummet.

     Rummet var betalt till torsdag. Den fristen gav han sig, sedan visste han inte vad han skulle ta sig för. Efter ett tag kom han på sig själv med att leta i de mäns ansikten som han mötte, efter likheter med det fotografi han nu bar i plånboken. Pelle, före detta byggnadssnickare, några år yngre än han själv, försvunnen sedan ett halvår, troligen i Köpenhamn; vad hade han med den saken att göra? Det gick inte att lura sig själv, mannens och hans sons öde berörde honom, oavsett vad han tyckte om det. Trots att han försökte rensa minnet, var det hela tiden någon grund till vidare association som blev kvar. Han tänkte på systerns man, Olle, också före detta byggnadsarbetare. Arbetslös i den stora nittiotalskraschen, men numera aktiesparare, riskkapitalist av det mycket lilla slaget, även om han kunde försörja familjen på det, med det svenska företagsklimatet som främsta huvudbry. Det fanns flaskor i glasskåp, men inga böcker i bokhyllan i villan. Dock hävdade han att han ändå fortfarande var sosse, så vad hade egentligen hänt med de gamla idealen, annat än att de hade vridits till ytterligare ett varv, för att anpassas till den nya tidens krav.

     Han hade kommit in på en mörk gata som endast lystes upp av en stor hängande lykta, som såg ut som om den hade hängt där sedan artonhundratalet, visserligen var den elektrifierad, men gatan vilade ändå i ett sällsamt halvmörker. Det var hus på båda sidor, med portar som satt högt upp på fasaden, vilket fick till följd att framför varje dörr fanns det trappor med tre riktigt höga trappsteg, utan räcke. Han tänkte på att det inte skulle vara lätt att vara gammal här och släpa matkassar uppför dessa trappor.

     I samma stund öppnades en av dörrarna och tre snaggade unga män med gröna midjelånga jackor och kraftiga kängor, steg ut på gatan. Två av dem bar på ölflaskor, som de halsade ur, medan den tredje talade högljutt i en mobiltelefon. Spontant vred han på huvudet för att se om han var ensam på gatan, vilket han noterade att han var. Inga andra fotgängare eller ens någon bil kom körande. För ett ögonblick kom han på sig själv med att fundera på om han skulle vända och gå tillbaka samma väg som han hade kommit, allt för att undvika de tre unga männen som stod en bit framför honom. De hade ställt sig nedanför dörren på trottoaren och talade och skrattade nu högljutt, samtidigt som de då och då lekfullt knuffade på varandra. Han tog ett hårdare tag i plastkassen med flaskorna och såg för sitt inre sig själv svinga kassen med flaskorna som ett dödligt vapen mot de anfallande unga männen. Han steg ut i gatan för att komma förbi gruppen som knappast tycktes ha noterat honom och gick förbi utan att väcka den minsta uppmärksamhet. Vilken tur att han inte hade köpt mössan!

     Hela tiden lyssnade han emellertid uppmärksamt bakom sig för att höra om någon kom upp bakom hans rygg och han var tvungen att stålsätta sig för att inte vända sig om. Ryggen kändes naken, oskyddad och sårbar.

     Men ingenting hände och när han rundade hörnet och borde ha känt en lättnad, skämdes han bara inför sig själv. Hade han verkligen blivit så gammal, rädd som en gammal tant, som läste om de farliga ungdomarna i tidningen och sedan inte vågade gå ut.

     Allt sedan vändningen i hans liv hade det varit som att börja leva på nytt. Det skal av normalitet, konventioner och roller, som hade byggt upp hans liv, hade brutalt krossats och varje ny dag innebar nu att den nya relation han hade fått till livet måste utforskas, ofta med smärtsamma insikter som följd. Hur ofta saknade inte hans oskyddade tunna hud normalitetens pansarskjorta, men han hade gjort sitt val och det fanns ingen väg tillbaka; han kunde i alla fall inte se någon.

     Han skakade av sig dessa tankar genom att bestämma sig för att ta en taxi till hotellet. Idag hade han redan gått tillräckligt långt. Klockan var bara sju och han visste att det skulle bli en lång kväll och natt ensam på hotellrummet, men tyngden från plastkassen i högerhanden gav en viss trygghet och han var så trött.

Vara Vit mans slav.

Vit Man vara snäll ibland, javisst
dammsuga golven och spela kort
med barnen i Helgen.

Vit Man vara på för jävligt humör
och svära fula ord
många dagar.

Vit Man inte tåla slarv.
Vit Man inte tåla stekad Mat.
Vit Man inte tåla Dum mening.
Vit Man får stora Anfall
snubbla barnens pjäxor.

Vara Vit Mans slav.

Föda Annan Mans barn.
Föda Vit Mans barn.
Vit Man taga hand
Bekosta alla barnen.
Aldrig bliva fri Stora Skuld
till Vit Man.

Vit Man tjäna Lön på sina Arbete.
Vit Man köpa Saker.
Vit Man köpa hustru.

Hustru diska sås.
Hustru koka lort.
Hustru sköta grums.
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tänka många Tankar bliva tokig?
Vara Vit Mans slav.
Vit Man supa full slå sönder Saker?
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tröttna gammalt bröst gammal mage
Vit Man tröttna gammal hustru
ber fara åt Helvetet?
Vit Man tröttna Annan Mans barn?

Vara Vit Mans slav.

Komma krypa knäna
tigga
vara Vit Mans slav.

”Vara Vit Mans slav” är (tror jag) Sonja Åkessons (1926-1977)mest kända och citerade dikt. Egentligen utgör den första delen i en tvådelad, längre dikt, ”Äktenskapsfrågan”. Den ingick i diktsamlingen ”Husfrid” (1963).

Alla poeter dör förr eller senare och detta faktum gäller deras diktning också. Bara ett fåtal poeters verk har den styrkan att de lever kvar i efterföljande generationers medvetande. Sonja Åkessons dikter tycks vara av den kvaliteten att ständigt nya läsare tar henne till sitt hjärta. Nu senast 2010 tonsattes ett urval av hennes dikter i ett musikaliskt projekt, ”Sonja Åkesson tolkad av”, där artisterna Anna Järvinen, Anna von Hausswolff, Annika Norlin, Britta Persson, Frida Hyvönen, Kajsa Grytt, Lena Swanberg, Lisa Nilsson, Nina Ramsby, Rebecka Törnqvist och Sofia Karlsson klär hennes diktning i musikalisk skrud.

Bild, Sonja Åkesson, wikipedia.org

Sill, sill, sill, sjöng det i hans inre. Han hade ätit smörrebrödet tidigare, med den skillnaden att då hade rågbrödet serverats med stekflott, istället för som nu bestruket med smör. Sill med lök och kapris, tillsammans med ett par gröna och snaps, gjorde att han nu mådde bra. Han satt och funderade på hur sillen var tillagad. Den måste vara stekt och sedan ha dragit i något slag av ättiksinläggning innan den hade värmts upp igen, för att serveras med bröd. Gott var det i alla fall.

     Han beställde in ytterligare en öl och en Gammeldansk. Kyparen dukade av efter måltiden innan han gick och hämtade den nya beställningen. Medan han blev serverad av den äldre kvicka, nästan vesslelika mannen, lutade han sig tillbaka och sjönk långsamt ner i den kroppsvarma oljan igen. Sakta och mjukt tumlade han runt i vätskan bakom det skyddande glaset, för ögonblicket nästan osårbar.

     Stället var fortfarande, trots att det började bli lite sent för lunch, nästan fullt av kvardröjande lunchgäster. Kostymer och dräkter från kontoren i centrum blandades med hantverkares blåställ och pensionärernas kepsar och hattar. Affärsdanska, fotbollsdanska och politikdanska tillsammans med inköpssvenska bildade en flerstämmig vaggsång åt honom. Maten och drycken hade gjort honom trött, och det var tur att den pinniga trästolen utan stoppning plågade honom, annars kunde han ha somnat.

     Dörren ut mot Nyhavns kalla vatten öppnades igen och en äldre man steg in. Han blev stående tvekande ett ögonblick med den grårutiga kepsen i handen, innan han bestämde sig och med långa steg närmade sig Tommys bord. Tommy studerade honom lugnt. Han var klädd i en tunn grå midjelång sportjacka och hade beiga aningen korta byxor, vilket gjorde att de grova bruna skorna framhävdes. Plötsligt stod han på andra sidan bordet och sträckte fram sin hand. Akvarieglaset sprack med ett ljudlöst brak och han fann sig handlöst sprattlande på det iskalla golvet. Va, menar han mig, tänkte han minst sagt förvånad, samtidigt som det spelades upp en filmscen i hans hjärna; Robert De Niro provande en uppfinning framför spegeln, som får en revolver gömd i kavajärmen att automatiskt åka fram och hamna i högerhanden när han sträcker fram sin egen högerhand. Robban blir tilltalad och svarar med ett förvånat ”talking to me”, samtidigt som han blixtsnabbt drar högerhanden framåt och vips ligger revolvern där skjutklar. Det retade honom att han inte kom på filmnamnet.

     Till slut fick han fram sin högerhand och fattade det fasta handslaget från någon som länge har haft ett hårt kroppsarbete.

- Sven Nilsson, kom det med en knarrig låg röst på bredaste skånska.

- Tommy Ek.

- Är det ledigt här?

- Javisst.

Mannen satte sig. Tommy väntade på en förklaring som inte kom. Tystnaden som hunnit bli lite för lång måste brytas.

- Det är mycket folk här idag, sa han mest för att säga något.

- Ja, var mannens lakoniska svar.

     Medan mannen beställde in en slät kopp kaffe passade Tommy på att tömma det lilla glaset. Innehållet rev i halsen och ölen fick direkt efteråt fungera som balsam. Han tog ännu en klunk och undrade för sig själv om det var en knäppgök han hade framför sig. Var det inte lite konstigt att välja plats vid hans bord när det fanns andra helt lediga bord i lokalen? Varför sa han inget? Han studerade mannen på andra sidan bordet i smyg. Mannen smuttade på det varma innehållet i koppen, men bestämde sig snart för att vätskan var för varm och ställde ner koppen igen. Efter en stund var temperaturen den rätta och han tömde snabbt koppen innan han ljudligt satte ner den på fatet, vilket fick Tommy att rycka till. Plötsligt sökte mannen ögonkontakt och sa:

- Jag letar efter min pojk.

- Jaså ni har kommit ifrån varandra, konstaterade han och antog att de hade tappat bort varandra i vimlet på Ströget.

- Det har jag hållit på med det senaste halvåret, fortsatte mannen tillsynes utan att ha noterat vad han hade sagt.

Intensiteten i mannens låga röst krävde hans uppmärksamhet och han tvingades att lyssna intensivt.

- Han stack hit till Köpenhamn i våras, sen dess har jag inte hört av honom. Jag är pensionär och har tid att leta, så minst ett par tre gånger i veckan åker jag över hit för att försöka hitta honom.

     Mannen blev tyst ett ögonblick och släppte Tommys blick, samtidigt som han ur jackans innerficka tog fram ett fotografi som han sträckte över. Tommy tog emot det och studerade det uppmärksamt. Det visade ansikte och överkropp i närbild på en man i trettioårsåldern, som satt med armbågarna på vad som såg ut att vara ett köksbord och höll en glödande cigarett i högerhanden, samtidigt som han stödde hakan mot båda händernas utsträckta tummar. Det som Tommy först lade märke till var den mörka intensiva blicken riktad rakt in i kameran. Den rena vita väggen i bakgrunden, lyfte fram mannen i sin svarta skjorta och sitt bleka ansikte, inramat av ett kort mörkt skägg och ett välklippt mörkt hår, med grafisk tydlighet.

- Jag har inte sett honom, sa han samtidigt som han lämnade tillbaka fotografiet. Som du hör är jag svensk och bor inte i Köpenhamn, även om jag är här då och då.

Mannen stoppade tillbaka fotografiet i sin innerficka, men tog samtidigt fram en fotostatkopia av fotot, som han sträckte över till Tommy, som tog emot kopian och undersökte den. Den var ganska otydlig, men han sa inget. I bästa fall skulle den kunna fungera som stöd för minnet, eftersom han hade sett fotooriginalet. När han vände på kopian såg han namnet, Per Nilsson och ett telefonnummer. Mannen förekom hans fråga.

- Det är mitt telefonnummer. Om du ser honom vill jag att du hör av dig. Det räcker inte om du ber Per att han skall ringa hem. Jag är inte säker på att han gör det, utan ring mig för säkerhets skull. Han kallas förresten för Pelle.

Tommy stoppade ner kopian av fotografiet i sin plånbok. Mannen fortsatte att tala.

- Även om du inte bor i Köpenhamn, skadar det inte att du får bilden. Det kan ju hända att du ser honom av en slump i alla fall. Jag har lämnat ut bilden till så många under den här tiden så en mer eller mindre spelar ingen roll. Man vet aldrig.

- Har du talat med polisen, frågade han lite tvekande mannen.

Det kändes obehagligt, som att snoka i en annan människas intima privatliv.

- Det är inget brott att bryta med sitt ursprung, svarade mannen aningen kryptiskt.

     Tommy drack upp det sista av ölen. Det var mindre folk i lokalen nu. Han kände ett obehag över att få en annan tragedi så nära inpå sig och han insåg i samma stund vilken den andra var. Han signalerade till sig kyparen och beställde två nya öl, innan han frågade mannen om han fick bjuda på en. Mannen nickade utan
att säga något.

     De fick in sina öl som de smakade av under tystnad. Mannens grova händer fick glaset att se bräckligt ut. Det var som om den uppkomna tystnaden krävde att historien skulle berättas och till slut kom den.

     Mannen berättade att Pelle var enda barnet. Han hade kommit sent, så sent att de nästan hade trott att de inte skulle få några barn och pojken var med denna bakgrund mer än efterlängtad. Frun som satt i kassan på Konsum, blev hemmafru för att pojken som mannen uttryckte det, skulle slippa vara på dagis. På rasterna, han jobbade på varvet, kunde han berätta för jobbarkompisarna om pojken, hur han lärde sig gå, när han började tala, när han kunde cykla. De arbetskamrater som hade egna barn och som hade fått dem i unga år, förstod väl i och för sig inte det märkvärdiga i det faktum att pojken lärde sig gå, tala, och cykla. För dem var barn något naturligt, men de förstod hans glädje över att han till sist hade fått en pojke, så de lät honom hållas. De yngre som ännu inte hade barn, kunde ibland inte avhålla sig från att nästan driva med honom och lite spefullt fråga honom om vad pojken hade gjort nu då. Visst, han hade fattat att de drev med honom, men ändå kunde han inte motstå chansen att få berätta om allt märkvärdigt som hände, om vad pojken hade sagt och gjort.

     Han hade tidigt tagit med pojken på fotboll, köpt honom en himmelsblå tröja med nummer nio på ryggen och sedan hade det inte dröjt länge innan pojken själv hade spelat knattefotboll. På helgerna hade de ibland fiskat tillsammans. Nu i efterhand kunde han säga att de hade haft det bra.

     När pojken började skolan förändrades allt. Till en början gick det visserligen bra. Han hade trivts i skolan, bäst på rasterna förstås, då fotbollen härskade, men även lektionerna gick an. Vid middagsbordet på kvällen berättade pojken om vad de hade läst om i skolan, även om den största glädjen för honom låg i att tala om dagens målskörd från rastmatcherna. Men efter ett tag slutade han helt att tala om lektionerna.

     På föräldramöten hade de fått höra att det inte gick så bra längre. Där på andra sidan bordet hade en lärarinna suttit i blå kjol och rödmålade naglar och talat om hans pojk, om hans läs- och skrivsvårigheter. Den världen var främmande för honom. Här kunde han plötsligt inte längre hjälpa.

     Han tystnade och lyfte ölglaset mot munnen. Tommy undrade hur han själv hade hamnat i den här situationen. Här satt han och tittade rakt in i en för honom okänd människas liv. Han kände djupt för pojken och insåg plötsligt att ”pojken” bara var några år yngre än han själv och uppvuxen i samma värld. Hur ensamma lämnades inte arbetarklassens barn på vandringen in i det liv där medelklassen skrev reglerna. Han såg det rörande i faderns berättelse, i glädjen över pojkens tidiga framsteg, men när de verkligt viktiga stegen in i livet skulle tas, var fanns stödet då? Kanske var han för hård och dömande? Det fanns en anledning till främlingskapet gentemot den världen som skolan representerade. Faderns generation var uppfostrad i den gamla skolan, där de med ”fel” bakgrund främst fick lära sig att vara tysta och visa respekt. Skolan var inte för dem. De behövde bara lära sig de basala färdigheter som dåtidens arbetsliv krävde. När de sedan slutade skolan skulle de aldrig behöva öppna en bok mer. Här kände han återigen det orättvisa i sina tankar. Detta gällde säkert inte alla, men hans egen erfarenhet sa att det gällde många. Han avbröts i sina tankar av att mannen började tala igen med samma låga intensiva röst.

     Åren hade gått och lågstadiets naiva glädje övergick i mellanstadiets tysta sorg, som i sin tur försvann in i högstadiets högljudda vrede. I hemmet hade tystnaden spridit sig. Den öppning mellan far och son som fortfarande fanns kvar, vilade på fotbollen. Han berättade hur han brukade gå och titta på matcherna som pojken spelade och att det fanns mycket talang i honom. Han var en bra mittfältare med kondition, styrka och teknik.

     På gymnasiet utbildade pojken sig till byggnadssnickare och fick arbete direkt efteråt i åttiotalets högkonjunktur. Han var duktig och pengarna flöt in och snart kunde han flytta hemifrån. Mannen berättade med förtrytelse som kom snabbt och hett, om hur den glädje de som föräldrar kände över att det hade ordnat sig för sonen, med fast arbete och lägenhet, snart övergick till oro, när de upptäckte hur främmande sonens värderingar var för dem. För honom var arbetet i sig själv ingen källa till stolthet eller glädje, det var bara ett medel för att uppnå målet, att tjäna pengar. Pengarna och det man kunde göra för dem blev grundbulten i livet. De förstod inte var pengarna kom ifrån, även om det fanns pengar att göra i byggbranschen kunde väl inte dessa räcka till det liv sonen levde? Han köpte en stor central lägenhet, hade alltid nya lyxiga bilar och åkte utomlands till resmål de knappt hittade på kartan flera gånger per år. Pengarna, sa han kom från affärer vid sidan av.

     Mannen sökte hjälplöst Tommys blick.

- Vi visste inte om vi skulle skratta eller gråta, men nånstans anade vi att det skulle gå åt helvete. Vad skulle vi ha gjort, frågade han.

     Tommy tänkte på tystnaden, den tystnad han så djupt hade upplevt i sin egen barndom. Varför talade de inte med sina barn. De värderingar de inte själva förde över och det tomrum det skapade fylldes alltid av någon annan. ”Låt maten tysta mun”, så jävla dumt, tala med dem och lyssna på vad de säger istället. Tala, tala, tala, han kände sorgen välla fram inom honom. Hans egen far tycktes ha levt i den fasta förvissningen om att orden var föremål för ransonering och nu satt fadern där efter hjärnblödningen, verkligen oförmögen att tala, som en på sparade ord rik man. Han visste inte vad han skulle svara eller ens kunde säga, han bara släppte mannens blick och förblev tyst. Då fortsatte han sin berättelse.

     Sedan hade pojken slutat att arbeta och levde istället helt på sina så kallade affärer. Han hade druckit länge, men kunnat hålla det på en viss nivå, men nu blev det allt mer. Det gick några år och sedan kom den allmänna kraschen och i den åkte han med.

- Du minns väl ”den enda vägen”, frågade mannen helt överraskande.

Innan Tommy ens hann svara gav han svaret själv.

- Carl Bildts enda vägens politik som åt helvete bar, konstaterade han torrt.

Ännu var han inte klar med sin historia utan fortsatte att tala lika lågt och knarrigt som tidigare. Han blev av med allt, till och med sin lägenhet och blev tvungen att flytta hem till oss sina föräldrar igen. Det är en sak att vara skyldig banken pengar. De skickar kronofogden, men såna som han var skyldig pengar, de skickar torpeder. Han blev tvungen att mer eller mindre gå under jorden i flera år, men på något sätt lyckades han betala sina skulder under denna tid och kunde återigen komma fram. Men livet utanför det vanliga samhället hade satt sina spår och det som vi hoppades, att han skulle kunna leva ett normalt liv med arbete och familj, blev aldrig mer än en fåfäng dröm.

     Återigen tystnad medan han samlade sig inför fortsättningen. Nu hade han varit försvunnen i ett halvår. Det enda mannen visste var att han troligen var i Köpenhamn.

- Oavsett vad han har gjort och hur det har gått i livet, så är han min pojk och jag måste hitta honom var mannens avslutningsord.

     Sedan blev han tyst igen. Mannen drack upp det sista av ölen och ställde ner glaset. Tommy kände sig tvingad att säga något, vad visste han inte.

- Ja vad ska säga annat än att jag lider med dig och din fru, var det han fick fram.

- Säg inget. Du har mitt telefonnummer, skulle du se honom hör av dig, sa mannen samtidigt som han helt överraskande reste sig, sträckte sig över bordet och klappade Tommy på höger axel och sa:

- Tack för att du lyssnade.

Han gick förbi bardisken och la pengarna för kaffet där och fortsatte sedan ut genom dörren. Tommy blev sittande ensam kvar med porten till sin egen barndom vidöppen.

     För något år sedan när Tommy hade letat i gömmorna hemma, efter vad hade han glömt, råkade han hitta vad som måste vara hans första lånekort. Det hade blekts, men man kunde fortfarande se att det en gång hade varit klargult och på den streckade linjen längst ner kunde han läsa sitt med möda textade namn. Ingen stor begynnelsebokstav, utan istället ett med stor ansträngning präntat litet ”t”, som höll på att tappa balansen och ramla baklänges, men som räddades av strecket på stapeln som var längre på framsidan och som därmed trotsigt kunde peka framåt och hindra den fallande rörelsen bakåt, inledde bokstavssekvensen. Nästa bokstav, ”o”, hade inte, trots att den var ifylld flera gånger fått den runda trygga formen som den skulle ha, utan hotade hela tiden att rulla iväg, räddad bara av omgivande bokstavskamrater. De två m:en som skulle vara enäggstvillingar hade inte ens likheten hos två syskon och antagonismen dem emellan tog sig uttryck i avståndet mellan dem. Med tanke på detta kanske det inte var så konstigt att det avslutande y:et hade blivit helt ihoptryckt i sina försök att hålla ihop helheten. Men oavsett detta stod det trotsigt skrivet ”tommy” på raden, som ett bevis på att han knappt hade hunnit lära sig läsa och skriva hjälpligt i första klass, innan han på egen hand hade skaffat sig sitt första bibliotekskort på det nybyggda biblioteket i gult tegel vid torget, som låg bara några minuters gångtid från hemmet.

     Här bland böckerna, tidningarna, spelen, skivorna och de barska bibliotekarierna, som alltid var noga med ordningen, hade han tillbringat en stor del av sin barndom.

     Ingen lotsade honom in i böckernas värld, han läste det han själv tyckte var spännande. Barnböcker, ungdomslitteratur och vuxenlitteratur, för honom var det ingen skillnad. Han läste allt. När tanterna bakom disken försökte hindra honom att låna böcker från vuxenavdelningen kom det automatiskt ur honom att han lånade böcker till sin mamma som låg sjuk och även om det var en lögn i flera steg (hon läste inga böcker, hade inte skickat honom och låg inte alls sjuk) bekom det honom inte alls. Han hade hittat ingången till en ny värld som ingen skulle kunna hindra honom från att undersöka. ”K” för historia och ”S” för krigsväsen blev hans speciella avdelningar redan från början, även om han läste mycket annat också. Ingen hade lärt honom att läsa Astrid Lindgren, så varför inte. Den engelske fältmarskalken Montgomerys tegelsten om krigskonstens historia, som han läste flera gånger, blev hans Pippi Långstrump.

     Ändå kunde man nog inte säga att han hade varit något konstigt barn, hävdade han själv. Han spelade fotboll och lekte på gården som alla andra och biblioteket fungerade ofta som träffpunkt för många av hans jämnåriga, men hans tidiga läsvanor var nog lite aparta, tvingades han erkänna.

Den som inte älskar,
söta viner,
feta kvinnor,
och musik av Tjajkovskij,
är ingen riktig karl!

                      Ryskt ordspråk

Dixi Stadelmann har väl inte kommit hela vägen, men han jobbar på det. Några timmar till med Tjajkovskij så kanske.

Schweini till Man U? Ja, Bastian Schweinsteiger, lagkaptenen i det tyska fotbollslandslaget, lämnar sitt kära Bayern Munchen till förmån för Manchester United.

bild, battletanks.com

Gå eller åka taxi? Han vinkade avvärjande åt en sugen taxichaufför som körde fram bilen i samma stund han steg ut genom hotellets port. Frågan var därmed avgjord. Han var trött, bakfull och frös redan, trots att han hade tagit en extra tröja på sig under rocken. I magsäcken låg frukosten osmält kvar, som en ljummen tyngande klump. Han kände oro för hur magen skulle reagera.

     Ur bagageutrymmet på sin bil hämtade han så diskret som möjligt fram två flaskor öl, som han stoppade ner, en i var rockficka, men hotellets trehundrafemtiosju (ett snabbt överslag) fönsterögon hade redan sett allt. Han sneddade över den stora, nu ödsliga parkeringen ut mot Amager Boulevard. Det var måndag morgon och vädret liknade tunn kall havregrynsvälling och han gick inte till något arbete.

     Han lyckades korsa gatan utan att bli överkörd. Till höger blinkade stadsgravens vattenöga åt honom. Han rös och stoppade händerna i rockfickorna, men där kylde ölflaskorna, så att han var tvungen att ta upp dem igen, istället drog han upp axlarna så att han fick upp händerna i rockärmarna. Det värmde för stunden, även om det skulle bli omöjligt att gå så någon längre tid. Det började redan värka mellan skulderbladen av ansträngningen. Kanske skulle han köpa sig ett par handskar? Han tröstade sig med att vänsterbenet kändes bra, än så länge. Man får vara glad för det lilla, tänkte han.

     På Langebro hade han fått upp kroppsvärmen, så den fuktiga vinden från Öresund var uthärdlig. Han kostade till och med på sig att stanna en stund ute på bron och lutande sig mot broräcket tittade han ut över vattnet. Han kunde se en av flygbåtarna stäva in mot Nyhamn i diset.

     Då kom tankarna över honom; någonstans därborta ligger Malmö. Trettio mil norr om Malmö ligger Göteborg, sju kilometer utanför Göteborg ligger.... Där fanns... Där bodde... Han uppfattade en rörelse i ögonvrån. I det kopparklädda ärgade tornets fönster, som användes av den som öppnade broklaffen, såg han en äldre man som tittade tillbaka ut mot honom och för ett ögonblick möttes deras blickar innan han återigen började att gå.

     Det var vardag, med en annan aktivitet, en högre puls än på lediga dagar. Människorna han mötte var upptagna med sitt dagliga slit för brödfödan. Det fanns ingen tid för att se en främling. Det kändes skönt att bara kunna smälta in, att ges möjligheten att försvinna i massan. Söndagens lite i smyg seende, frågande, fantiserande blickar mellan flanörer som möttes, var ingenting han saknade, tvärt om. Han var nöjd med att vara en obetydlig anonym cell i den gigantiska organism som var staden.

     Cyklister for fram i en väldig fart runt omkring honom. Tillsammans med fotgängarna, mopedisterna och bilisterna ingick han i en helt vanlig lite stökig måndagsmorgon. Hans steg kändes plötsligt lite lättare. I nedförsbacken på andra sidan krönet fick han svikt i stegen. Han var på väg mot centrum.

     Han tänkte på gårdagskvällen och mindes utan problem hennes namn, Dorthe Jensen. Hur fullkomligt osannolikt var det inte att han hade mött denna unga vackra kvinna, bara för att hennes cykel hade gått sönder i regnet. Två för varandra helt okända människor hade av ödet förts samman till ett kort möte. En sådan avspänd angenäm samvaro kunde han inte minnas att han någonsin tidigare hade haft med någon för honom okänd. Han hade fått vara med om ett samspel mellan två människor, till synes utan baktankar och utan krav, där de hade hållit varandra sällskap en stund, innan de skulle skiljas åt för att troligen aldrig träffas igen. Detta var en mycket ovanlig händelse i hans liv.

     Skällsord utslungade från en mötande cyklist, som höll på att köra på honom, fick honom tillbaka till verkligheten igen. Han svängde in på gatan mot Nationalmuseum. Trafiken var här så tät att avgaserna kändes som ett tryck i bröstet. Han såg sig själv upphängd, som ett stycke kött, i byggnadens pelargång, kallrökt av dieselavgaser. Bara för något år sedan hade man tvättat av den imposanta byggnaden dess impregnering av kolväten, men nu stod den redan lika skitig igen. Det var med lättnad han kom ut i ljuset, det ljus som fanns en gråmulen höstdag, och återigen kunde han andas. Kanalen runt Christiansborg lättade den klaustrofobiska känslan av att ha varit instängd i ett rökeri bland bilar, bussar och lastbilar.

     Den naiva skaparglädjen, manifesterad i de fyra drakarnas tvinnade stjärtar på börshusets tak, gladde honom som alltid. Han undrade om huset verkligen innehöll någon börsverksamhet längre. Han kunde se börsmäklarna framför sig, som vilande ödlor på golvet därinne, för utomstående tillsynes döda, inga rörelser, inga blinkningar, då helt överraskande, slängs en kräldjurstunga ut bärande på en köp- eller säljsignal. Varför röra sig i onödan när maten kommer serverad, reptilsnabba inkomster utan ansträngning. Stillheten lägger sig igen på marknadsgolvet och han tröttnar efter en stund på skådespelet. Han ser istället de tvinnade drakstjärtarna som uppvridna gummiband. Det hade bara varit att sätta en propeller i änden och sedan släppa loss den ackumulerade kraften, så hade börshuset med innehåll kunnat segla iväg till varmare trakter. Se upp här kommer ett börshus flygande! Han tog ett snabbt danssteg åt sidan och duckade nästan omärkligt med huvudet åt höger, som en boxare som låter motståndarens stenhårda höger bara nudda sin vänstra kind.

     Han gick över kanalen och såg så småningom Amagertorv med sin Storkfontän och sina gatumusikanter framför sig. På Ströget var det som vanligt ett livligt folkliv, men han gick mot Kongens Nytorv sluten inom sig själv. Trots detta så stannade han en stund för att beskåda ljudkonstverken i Bang Olufsens fönster.

     Kongens Nytorv sneddade han över som om han hade ett mål och han fann sig snart vara på Bredgade i Frederiksstaden. Här var det som om livet hade stannat av och kontrasten mot Ströget var slående. Ett lugn och en tystnad bara störd av någon enstaka bilist rådde. Till och med cyklisterna lät bli sina ringklockor som av hänsyn till friden. Den breda gatan tillät att han tog plats. Här slapp han att vara på spänn hela tiden, för att undvika pilsnabba, dödsföraktande cyklister, hänsynslösa bilister och massan av gående.

     Han försökte absorbera lugnet och låtsades också att han hade lyckats, men snart var det som om de stora tunga byggnaderna började flytta sig ut mot gatan. De stora palatsen rörde sig sakta och nästan omärkligt mot varandra. Själva tyngden av all denna historiska rikedom minskade hans möjligheter att andas fritt. Han ökade takten, men började känna av den tyngd och kraftlöshet som sakta spred sig i hans vänsterben. Gatan blev till ett djupt schackt, där varken syre eller ljus trängde ner i tillräcklig mängd. Krampkänslan tilltog och han var tvungen att gå allt långsammare och det dröjde inte länge förrän han blev tvingad att då och då stanna till, för att värken i benet skulle lätta något. Som om han inte ville erkänna detta faktum för sig själv och andra, såg han till att det alltid fanns en till synes oskyldig anledning till pausen. En speciellt utsmyckad husfasad, en exklusiv antikaffär, eller en internationell auktionsfirmas fönsterskyltning fick fungera som kamouflage.

     Höstdagens grå gryniga vällingsljus, liksom kom rinnande över taken och sjönk sedan sakta ner längs husfasaderna i tunna rännilar, som gradvis förlorade sin kraft, innan de åts upp av den svarta asfalten, men en bit fram såg han ett klarare ljus komma in från höger sida. Han bet ihop igen och ökade takten och när han kom dit, såg han att solen hade lyckats bryta fram i en blekgul strimma mellan två moln.

     De svaga strålarna fick energi ur havets spegel och sökte sig sedan in i byggnadernas cirkelform. Amalienborg låg helt plötsligt tyngdlöst i det tillfälliga ljuset som om det vilken sekund som helst skulle kunna lösas upp och bara försvinna, men monarkins räddning blev Marmorkyrkans svarta tyngd, som trots att kupolens förgyllning för ett ögonblick tycktes börja glöda, absorberade allt ljus och förankrade dagen i verklighetens massa igen, (kyrkan och monarkin i samarbete, som i gamla tider). Allt återgick då plötsligt till det normala och han fortsatte att gå fram mot Churchillparken.

     Här hittade han en parkbänk att slå sig ner på. Han öppnade en av sina två flaskor öl och drack den sakta och njutningsfullt. Det var lugnt omkring honom. Vilka andra än hundägare hade ärenden till parken vid denna tid på året? Han hittade i alla fall inget svar på den frågan och verkligheten motsade honom inte i hans antagande. Han fick vara för sig själv. Även den andra flaskan drack han ur medan han vilade. En angenäm tyngd bemäktigade sig hans kropp. Magen störde honom inte och han lät tankarna fara.

     Det var måndag förmiddag och alla möjligheter låg öppna, men vad skulle han göra? Han kunde göra precis vad som föll honom in. Han kunde flanera vidare, flanera var förresten ett bra ord, det lät så oskyldigt lustfyllt, eller så kunde han kanske se någon utställning. Vad visades på Statens Museum för konst just nu? Han hade ingen aning.

     Det var ännu lite tidigt att äta. Han var fortfarande mätt efter frukosten, men om ett par timmar kunde han äta lunch någonstans. Det svindlade plötsligt till; vad gjorde han här? Varför satt han på en parkbänk i Köpenhamn? Dessa tankar som hade legat i bakhåll och bara väntat på att han för ett ögonblick skulle slappna av, bröt nu fram med full kraft. Han reste sig och började gå igen, som för att söka en ny försvarslinje när den gamla hade blivit genombruten. Där bakom svaga befästningar låg svaret, för ögonblicket starkt hotat av ett fientligt genombrott.

     Han gick utan mål, men hamnade utåt Langelinie. Trots att det var ruggigt vid vattnet fanns det gott om parkerade turistbussar och en aldrig sinande ström av människor som skulle se den lilla sjöjungfrun. Det slog honom att han aldrig hade sett henne i verkligheten, trots alla gånger han hade varit i Köpenhamn, så varför skulle han inte ta chansen nu. Han följde en japansk grupp och fann sig snart stående vid en låg stenmur och tittade som alla andra på den lilla jungfrun som satt på sin sten i vattenbrynet. Det såg oerhört kallt ut

     Det var turist han var, eller i alla fall försökte vara. Han fick inte tvivla på detta.

I min ungdom gillade jag tjocka böcker. Jag hade framtiden för mig och kunde leva i långa berättelser. Nu när jag är äldre känner jag att det är så många böcker jag måste hinna med. Tiden är utmätt. Nu står min håg till tunna böcker och jag kan komma på mig själv när jag läser att jag redan tänker på nästa läsupplevelse.

Men nu har jag läst en bok som jag hoppades aldrig skulle ta slut, vilken läsupplevelse! Det var som förr i tiden, helt uppslukad av en berättelse som man vill njuta av länge, och som så ofta är det så att verkligheten överträffar dikten.

Vad är det då jag har läst? Jo, jag har läst ”Århundradets Sommar 1913” av Florian Illies. Är det en roman? Nej. Poesi? Nej, inte det heller. Facklitteratur? Icke. Det är en berättelse om ett visst år. Året är märkesåret 1913. Året innan en borgerlig värld gick under i det första stora världskriget. Historien skildrar vad kungligheter, politiker, revolutionärer, men framförallt de stora europeiska kulturpersonligheterna (författare, konstnärer och tonsättare), hade för sig detta år. Författaren har fått sin historia genom att studera historiskt material. Sedan följer man som läsare alla dessa människor månad för månad tills året är slut.

Hur är boken skriven? Ja, tänk er en bok som är skriven av Claes Hylinger, John Kennedy Toole och Fritiof Nilsson Piraten tillsammans. Kan det bli bättre? Så roligt har jag inte haft sen Margaret Thatchers begravning….. Usch, jag är en så dålig människa. Jag tar tillbaka vad jag nyss skrev. Så roligt har jag inte haft sen – ja, jag vet inte när. Jag får tacka min gode vän bilarbetarn, som gav mig boken, för denna läsupplevelse.

Kan jag då komma med någon form av negativ kritik efter allt det positiva jag har skrivit? Ja, det är inte mycket av ekonomiska, politiska och sociala strukturer i skeendet som beskrivs. I stort sett allt är väldigt personcentrerat och knutet till de härskande klasserna. Om den fjättrade jätte som snart kommer att spränga sina bojor? Ingenting. Men det är symptomatiskt för tiden. Den arbetarklass som bar samhällsbygget på sina axlar och som gav bokens huvudpersoner möjlighet att leva sina privilegierade liv skulle få vänta några år till innan den träder in som politiska subjekt på den politiska arenan.

En tanke slår mig nu när jag skriver om boken: man kanske inte skall förbanna livet för att man föddes till en medelmåtta, när man läser hur alla dessa genier levde sina liv. Satan, vad de betedde sig. Livet blir inte riktigt det samma efter att jag har läst Illies bok. Försök att se en målning av Gustav Klimt, eller försök att läsa en dikt av Georg Trakl, som om du inte hade läst ”Århundradets sommar”, det är nog stört omöjligt.

Citat ur boken, (sid 93):

”Gustav Klimt, femtioett, bor fortfarande hemma hos mamma. Efter frukosten åker han ut till Fieldmuhlgasse 11. Där målar han och där lever han, på dörren har han skrivit G.K. med krita och ”Knacka hårt”. Överallt på golvet ligger det skisser, överallt står stafflier med linnedukar. När han anländer om morgonen väntar kvinnorna redan utanför dörren, de längtar efter att klä av sig för honom. Medan han står där framför duken har han ett halvt dussin nakna kvinnor omkring sig. De släntrar, slappar, latar sig, tills han med en kort nickning kallar en av dem till sig. Han är naken under sin vita målarrock.. Det är för att han skall slippa slita av sig en massa kläder när en modell har intagit en extra förförisk ställning och lusten blir för stark. Men han är alltid tillbaka hos mamma i god tid till middagen, eller också går han på teater med Emilie Flöge. När Klimt dör väcker fjorton av hans före detta modeller faderskapsmål.”

Citat ur boken, (sid 94):

”Georg Trakl våren 1913, det är ett drama av ett alldeles eget slag. Hur han som i trans snubblar omkring här i tillvaron, bara till hälften född, säger han till en vän. Han super upp sina pengar, tar Veronal och andra tabletter och droger, super ännu mer, rasar, skriker som ett barn, älskar sin syster, hatar sig själv för det och hela världen också. Han försöker bli apotekare. Det blir ingenting av det. Han försöker leva normalt. Det går förstås också om intet. Och däremellan skriver han de vackraste, mest förfärliga dikter. Och brev som detta: ”Jag längtar efter den dag, då själen inte längre vill bo i denna osaliga kropp, förpestad av tungsinne, då den bestämmer sig för att lämna denna föraktliga varelse av avföring och förruttnelse, som bara är en alltför sann spegelbild av ett gudlöst, fördömt århundrade.” Det är ett brev till Ludwig von Ficker, Trakls mecenat, ställföreträdande far, ja vän, om man nu kan ta det ordet i sin mun när det gäller Trakl. Hans förläggare också, för det är von Fickers tidskrift Der Brenner som först publicerar Trakls förtvivlade litanior. Utan hopp och utan mål irrar Trakl mellan tre platser. Salzburg är ”den murknade staden”, Innsbruck den ”råaste och tarvligaste staden”, Wien, slutligen, ”skitstaden”. Österrike, en avskyns Bermudatriangel. På tåget kan han inte sätta sig för då får han en människa mittemot, och det står han inte ut med. Därför gungar han alltid i gången, skyggar med blicken, jagad. Om någon tittar på honom börjar han svettas så mycket att han måste byta skjorta bär han kommer hem.”

Bild, ”Århundradets Sommar”, Florian Illies, sverigesradio.se

Ebba, ”hårdare än rostfritt stål”, Busch Thor funderar kring det parti hon nu leder.

”KD”, det låter så mesigt, så löst i konturerna. ”Kristdemokraterna”, kan det verkligen va nåt? Förr hette vi ju ”KDS”, Kristen Demokratisk Samling, som senare blev Kristdemokratiska Samhällspartiet. Det var ju inte heller ett bra namn. ”Samhällspartiet”, det låster ju nästan socialistiskt.  Margaret Thatcher, den kloka, sa ju att det inte finns något samhälle, utan bara individer. Men man kanske ändå skulle kunna använda bokstavskombinationen ”KDS”. Hm, låt mig tänka….

”SD”, det är ett fint parti med bra åsikter, problemet är att det finns ju redan. Nu vet jag! SD (K)! Vad ”K” står för? Det har jag stulit från det mörka sjuttiotalet, då extremvänstern alltid lade till ett ”R” i partinamnet; ”R”, som i Revolutionär. ”K”, som i Kristen. Genialt! Vårt nya partinamn får bli SD (K), Sverigedemokraterna (Kristen). Härligt namn, underbart parti, och med mig som blond Ledare!

Bild, Ebba Busch Thor, wikipedia.org

han ser omsvept av dimma jagas av något bakom honom som hela tiden kommer närmare han springer med långa flygande steg som om han hade varit världsmästare på fyrahundra meter häck men stegen blir kortare och kortare inte av trötthet utan av en tilltagande tröghet som beror på att benen gradvis blir allt tyngre skräck han hoppas möta någon som kan träda fram ur dimman och rädda honom han springer och springer ut ur dimman kommer en gammal man det är far käkarna rör sig som om han försöker säga något men inget ljud finns ögonen är inåtvända han pekar på en tom rullstol som står bredvid honom springer och springer vidare vidare möter mor blek och utmärglad men med värme i ögonen hon sträcker ut sin hand mot honom och ler ta den och kom säger hon han vågar inte stanna hon ropar hans namn han hör rösten blekna bort bakom sig han blir allt tröttare tittar över axeln utan att stanna ser ingenting men vet springer utan att möta någon hjärtat slår dimman sluter sig kring honom den kondenseras mot hans panna kyler honom han vet men vill inte se då ser han henne framför sig klädd i svart kjol och vit blus som flyter samman med dimman i ett töcken han springer mot henne det går långsammare nu hotet har kommit närmare ryggens muskler drar sig samman inför beröringen som han fruktar mer än något annat hon vänder sig från honom utan att han har sett hennes ansikte och går han försöker springa fortare och närmar sig henne sträcker sig mot hennes rygg tar tag i hennes högra axel och stannar hon vänder sig långsamt om blod rinner sakta ur hennes näsa de blå ögonen brinner sällsamt hon säger jag har väntat på dig och jag vet vem du har med dig han vet inte längre om han skall stanna eller fortsätta springa