dixistadelmann.se

I dagarna är det trettio år sedan Olof Palme mördades. Mordet var en tragedi på alla plan, inte minst politiskt. Texten nedan beskriver översiktligt vad som hände med det socialdemokratiska partiet efter Palmes tid. Den skrevs under Håkan Juholts dödskamp som partiledare.

Olof Palme, wikipedia.org

Det var en fredagskväll

jag cyklade till anslagstavlan.

Laguppställningen var fastsatt

med fyra häftstift.

H.B. Cidden.

Samling lördag kl. 15.00.

Match 16.00

Åbyvallen Läckeby.

Jag cyklade runt i byn

så tillbaka till anslagstavlan.

Jodå, mitt namn stod kvar.

Vid Alvars kafé stod mina kompisar.

Jag föreslog

en titt på anslagstavlan

kanske är det logdans i morgon?

H.B. Cidden stod kvar.

Hela kvällen hade jag en känsla

att mitt namn på högerbacken

skulle suddas bort

att bokstäverna skulle falla ur

laguppställningen och ner på marken.

Det var natt

när jag sista gången stannade

vid anslagstavlan.

I morgon är det allvar

då betyder min markeringsmiss

något för laget.

I morgon blir min brytning

av motståndarens anfall

början till ett motanfall.

Nu är jag med i laget

och har en uppgift.

Bengt Cidden Andersson (1948-2013). Dikten är från diktsamlingen ”Hela bollen skall ligga still” (1991).

Jag är inte säker på att våren verkligen kommer utan en fotbollsdikt av Cidden, så därför lägger jag in en. Sådär bara för säkerhets skull.

Snart står man där på läktaren igen och ser det rödblå laget springa in på den gröna mattan.

Jag dödade i somras ett elvaårigt barn som uppgav sig heta Helge Holmlund, hemmahörande i Hebbershålet, Övre Kågedalen, norra Västerbotten. Vi möttes vid ett tivolis pissränna just när Barnens Dag slukades av Männens Natt. Han verkade vara den tysta, svaga typen, och tycke uppstod. Jag tog med honom hem, och efter att ha utfört vissa tjänster stängdes han bunden in i en ljuddämpad potatiskällare jag använder för sådana syften.

Under sex dygn beredde han mig mycket nöje. Liket styckades i lämpliga bitar, plastförpackades och försågs med Konsums prismärkning. Köttet placerades sedan i ett antal fryscharkdiskar i Skellefteå med omnejd.

Huvudet behöll jag, det pryder min lilla samling.

Nikanor Teratologen, ur romanen, ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen”.

Har man matsmältning som en kloakråtta och empatisk förmåga som en koncentrationslägervakt har man säkert inga problem med att läsa Teratologens fruktansvärda roman. För oss andra är det svårare. Man frågar sig flera gånger under läsandet: varför står jag ut med detta? Det finns en scen i boken som är bland det jävligaste jag någonsin har läst. Farfar skjuter ihjäl en hel familj som är ute i skogen på promenad. Han avhumaniserar familjen genom att ge dem namn från djurriket: tjuren, kon, kalvarna. Den yngsta ”kalven” ödslar han inte ens en kula på. Farfaderns olycksaliga barnbarn, ”Pyret”, får jaga ifatt barnet, nedlägga det, och sittandes på ryggen skära av halsen på offret. Som läsare invaggas man i händelseförloppet genom att man först tror att det är en älgjakt det handlar om, innan man förstår att det är något fruktanvärt som är på väg att hända.

Varför läser man då en sådan bok? Jo, förklaringen är nog att det finns ett starkt sug rakt ner i det svarta helvetet. Han kan verkligen skriva och visst kan man ana en mycket mörk humor hos, Nikanor Teratologen, vem han nu är. Frågorna är bara: varför skriver han något som detta? Och varför läser jag det? Svaren är nog: vi människor är sådana. Vill man förstå människan får man inte sky ondskan. (Det är ju trots allt en skriven text det handlar om, inte verklighet). Ondskan är tyvärr något som är intimt förknippad med oss, likväl som godheten är det.

Och frågan som kvarstår efter att man har läst boken är: varför, varför, varför?

Varje år är det så här; i slutet av februari har den glåmiga vintermarinaden löst upp både kropp och själ. Allt är blekt och svampigt. Det är bara tanken på att det kommer en sommar igen som håller en uppe.

Sannegården: juni 2015

 

 

 

Sannegården: augusti 2015

 

 

 

 

Den språkliga förfalskningen fortsätter. Proletariatet har inte längre illa betalda arbeten, utan enkla jobb.

Theodor Kallifatides på Twitter (20160209)

”Proletariatet”, smaka på det ordet. Visst låter det gubbigt och föråldrat. Karl Marx och stora skägg. Nej usch! Ett bättre och modernare ord, inte så jobbigt politiskt laddat, vore väl att ersätta proletariatet med de karriärblyga. ”Karriärblyga”, så får det bli!

Vaknar lördag morgon. Sätter på radion för att höra nyheterna. Är några minuter för tidig; får höra ett samtal i ”Ring så spelar vi” i väntan på nyhetssändningen.

En äldre man sitter i köket och talar i telefonen med programledaren. Han har stigit upp klockan sex på morgonen för att baka kaffebröd. Sedan skall han renovera källaren i villan. Eftermiddagen skall han ägna åt städning. I kväll blir det schlagerfestivalen på TV, säger han. Frågan, vars svar är Liljevalchs Konsthall, kan han inte.

Vilken låt han önskade? ”Real Wild Child” med Iggy Pop. Vad annars?

Man skall vara snäll mot sin hund. Den skall ha mat, vänlig omsorg och sysselsättning. En lojalare vän än en hund finns inte.

Därför blir till och med jag upprörd när jag läser wikileaksdokumentet som speglar USA-diplomatins karaktärisering av Hans Excellens Utrikesminister Carl Bildt som ”A medium size dog with a big dog attitude”. Vidare talar man om att Bildt har (jag övergår nu till vårt vackra modersmål) ”bristande politisk kompetens”, att Bildt är fåfäng och att den amerikanske presidenten, som då var Bush, skall spela på Bildts begär att verka på hög nivå och att presidenten skall låtsas vara imponerad av den svenske utrikesministerns gärningar internationellt. Så skall inte husse behandla sin knähund, menar jag. Är det tacken för all tillgivenhet? Jag lider med Bildt.

Nu har stackars Bildt fått konkurrens i sitt krypande för imperiemakten. Socialdemokratins styrande högerflygel, som håller på att gräva partiets grav, har i sin strävan att anamma högerns politik även börjat tävla med Bildts underdåniga agerande, genom att socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin allt oftare intar Bildts stol i den amerikanske ambassadörens tjänsterum. Redan i gryningen brukar Ahlin hänga på låset för att garanterat vara först. När sedan Bildt aristokratiskt dyker upp på förmiddagen är hans stol redan upptagen och han får besviken lomma hem till det svenska utrikesdepartementet.

Urban Ahlin har fått en fin kontakt med supermakten. Han har intygat att han själv tillhör partiets högerflygel och att han minsann inte alls tror på partiets nuvarande politik och att han gärna vill ha hjälp av imperiemaktens propagandaapparat för att driva sitt parti ytterligare höger ut. Slipad och intelligent är han också. Han inser att om han vill ha en Afghansk regeringstalesman till Sverige för att hjälpa till med att övertyga den svenska opinionen om att Sverige bör arbeta närmare USA i Afghanistan, så talar man inte med den Afghanska regeringen, utan man kommunicerar givetvis med dem som bestämmer, det vill säga den amerikanska administrationen. Sedan har man strax en Afghansk regeringsman på plats.

Det kommer att bli en hård strid om stolen i ambassadörens rum i fortsättningen. Mitt råd, i all anspråkslöshet, är att den amerikanske ambassadören skaffar ytterligare en stol till sitt rum. Högerman eller socialdemokrat, spelar ingen roll, de kommer att komma bra överens, när de sitter och håller varandra i händerna och dinglar med benen som två lyckliga skolpojkar i ambassadörens tjänsterum. Hur vet annars rektorn vad som händer i hans skola, i alla korridorer, i alla salar, om han inte har ivriga rapportörer.

Bild, Urban Ahlin och Carl Bildt, wikipedia.org

 

 

 

- Lugna ner dig nu, Dixi. Du är ju ettrigare än en liten ilsk röd pissmyra.

 

När Wikileaks drar ner byxorna på husse och han står där pinsamt naken skäller givetvis Calle-pilten lojalt. Glömda är då orden från de svenska högtidstalen, ord såsom yttrandefrihet, mediefrihet, meddelandefrihet, informationsfrihet, öppenhet, transparens etc. Men jag tror att du kan vara lugn Carl Bildt, imperiemakten överlever också detta.

Det som fascinerar mig mest med de senaste avslöjandena är i vilken tankemässig kontext de amerikanska herrarna befinner sig. Putin beskrivs som seriefiguren Läderlappen och Medvedev blir då följaktligen Robin. Nu väntar vi bara på att få reda på vilka som ingår i världspolitikens Björnliga och vem som är ärkeboven Lex Luthor. Om jag försöker sätta mig in i amerikanernas begreppsvärld, så kan jag förstå att de är ”skitskraja”, nu när Iran håller på att skaffa sig kryptonit. Bäva månde Stålmannen!

Bild, Mahmoud Ahmadinejad, alias Lex Luthor, president i Iran, wikipedia.org

Jag hör den svenske diplomaten Rolf Ekéus, i radions P1, bagatellisera USA:s spioneri i FN. Nu är tydligen spioneri i FN något som alla håller på med enligt Ekéus. Jag som är så pass gammal att jag växte upp under det kalla kriget blir förvirrad av Ekéus ord; var det inte sådant spioneri som bara den slemme sovjeten var ond nog att genomföra. Jag fick ju lära mig att vi i väst stod över sådant. Men som sagt var; andra tider, andra sanningar. Maktens lakejer vrider sig som masken på metkroken. Själv säger jag bara med ett skadeglatt leende: Kämpa på Wikileaks!

Bild, Putin och Medvedev, alias Läderlappen och Robin, wikipedia.org

 

Somliga tycker säkert att det är en eftersträvansvärd situation att vårt land gör sig känt runt om i världen som en nation som gör drängtjänst åt supermakten inte bara när det gäller Wikileaks grundare Julian Assange. Jag tillhör föga överraskande inte den skaran.

I de inflytelserika kretsarna i vårt land framställs Assange ofta som en rättslig haverist med en närmast sjuklig förmåga att koka ihop otroliga konspirationsteorier mot sin egen person, där USA som världens enda supermakt spelar bovens roll. Men det är ju faktiskt så att den svenska regeringen var med om att överlämna två terroranklagade egyptier, Ahmed Agiza och Mohammed Alzery, till CIA för vidare transport till egyptisk tortyr. Denna svenska skymf mot de mänskliga rättigheterna går inte att i ett steg tvätta bort, men ett steg i den riktningen kanske vore att förhöra Assange på plats i London på Ecuadors ambassad, där han nu sitter belägrad av brittisk polis efter att han har begärt och fått asyl i Ecuador. Det måste ur Assanges synvinkel vara en legitim rädsla för att från Sverige bli utlämnad till USA, en makt som inte tvekar att tortera och till och med mörda förmenta fiender till nationen. Nu tror jag inte att Assange riskerar regelrätt tortyr, eller behöver vara rädd för att tas av daga, i alla fall inte utan rättegång i USA, men landet har en illegitim rättsordning när det gäller nationens fiender. I Guantanamo på Kuba sitter fångar år efter år som inte får någon rättegång, ja de vet inte ens vad de är anklagade för och skulle de till slut få en rättegång handlar det om militärdomstolar som inte uppfyller internationella regler.

Jag tar inte ställning till om Assange är skyldig till de anklagelser om sexbrott i Sverige som finns, men det steg som nu är aktuellt att förhöra honom kan lika väl göras i London. Förstärks sedan misstankarna kommer saken i ett annat läge, men Sverige som nation borde i alla fall kunna garantera Assange att han inte skall utlämnas till USA.

FN:s arbetsgrupp mot godtyckliga frihetsberövanden UNWGAD har slagit fast att Wikileaksgrundaren Julian Assange är ”godtyckligt frihetsberövad i strid med internationella åtaganden” (läs FN-konventioner).

Att stormakten Storbritannien beter sig lite som man vill är kanke inte så uppseendeväckande, så brukar ju stormakter uppträda. Men att Sverige med våra stolta traditioner som moralisk stormakt kritiseras av FN är skamligt. Det är tydligen så numera att göra drängtjänst åt USA får kosta hur mycket som helst. Jag känner inte längre igen mitt eget land.

Händelseutvecklingen föranleder emellertid mig att plocka fram vad jag tidigare har skrivit om Assange och Wikileaks. Håll till godo.