dixistadelmann.se

Real Madrid blev mästare, igen. Atletico Madrid förmådde inte trampa på marängerna denna gång heller. Trots finalförlusten är Atletico Madrid ett närmast remarkabelt lag i den meningen att man har lyckats ersätta ekonomiska muskler med ett mycket starkt lagspel och trots att spelarmaterialet inte borde räcka till egentligen, lyckas man ändå ofta slå ut de riktiga storlagens miljardbyggen. Men några episkt vackra matcher blir det sällan när Atletico Madrid är inblandade. Man får nog vara fotbollstränare för att kunna njuta fullt ut av deras skickliga försvarsspel. Vi andra som tillhör den vanliga fotbollspubliken uppskattar oftast ett vackert anfallsspel. Därför satt jag igår framför TV:n och saknade Barcelona eller Bayern i finalen. Real Madrid mot något av dessa lag; det hade kunnat bli en episk final.

Texten nedan skrev jag efter finalen i Champions League 2011, då Barcelona vann över Manchester United. Håll till godo.

Hur skulle det ha kunnat gå på något annat sätt? Jag menar, visst är fotbollen ofta väldigt oförutsägbar, men denna upplaga av Barcelona är fotbollens kärleksbudskap till de törstande fotbollsälskarna och hur skulle detta lag då kunna förlora. Ja, Manchester United är ett hårt arbetande lag med spelare vars skicklighet överträffar det mesta, men Barcelona är överjordiska. Jag är tacksam för att jag i denna tid får uppleva fotbollens heliga treenighet Messi, Iniesta och Xavi. Tack!

Men ändå var inte Champions League-finalen i London på Wembley den bästa föreställningen, det var istället första halvleken i Champions League mellan Arsenal och Barcelona. Den måste jag med snart ett halvsekels erfarenhet av fotboll karaktärisera som det mest fantastiska jag har sett i fotbollsväg. Denna halvlek var som ett destillat av alla de positiva egenskaper som kännetecknar fotboll när den är som bäst. Det var en häpnadsväckande snabbhet i spelet, en närmast gränslös skicklighet hos de deltagande spelarna, inte bara de i Barcelona och det fanns en total vilja att vinna som genomsyrade båda lagens agerande. Jag som åskådare drabbades av någonting som inom informationshantering kallas ”information overload”; det gick helt enkelt för snabbt och det var för mycket information för mig att hantera. Min synnerv blev massivt överbelastad. Till slut flöt allt ihop som i en kubistisk oljemålning av Pablo Picasso eller Georges Braque. Det var som om alla planens tjugotvå spelare helt plötsligt hade var sin boll och dessa spelares rörelser på planen under hela halvleken visades momentant i en ögonblicksbild genom kubismens sätt att bryta upp perspektivet och få åskådaren att se motivet från alla håll samtidigt. Spöklikt!

Vadå, om jag sysslar med psykedeliska droger? Inte alls, att se Barcelona spela fotboll är en sinnesvidgande upplevelse som är både ofarlig och helt laglig.

Bild, ”Piano och mandolin” av Braque, eller är det Barcelona som spelar fotboll?

Ny forskning från regeringens utvärderingsmyndighet (IFAU) visar att gymnasieelever på privata skolor presterar sämre på de nationella proven än vad deras kamrater på samhällsägda skolor gör. Professorn i nationalekonomi vid Stockholms Universitet, Jonas Vlachos, uttalar sig: ”Fristående och kommunala skolor erbjuder samma program och de har samma finansiering. I princip kan man tycka att de åtminstone borde prestera ungefär lika bra.”Som om inte detta vore illa nog för privatiseringsivrarna är fortsättningen ändå värre. Friskolornas elever presterar sämre, men de får ändå högre betyg än eleverna i de kommunala skolorna. En tolkning av resultaten som Professor Vlachos gör är att fristående gymnasier anpassar sig efter vad eleverna vill ha: ”Elever på studieförberedande program efterfrågar höga studieresultat och det får de också om man tittar på de interna rättningarna av proven. I slutändan är det sannolikt att det översätts i högre betyg.” Ridå!

Vadå? Har jag läst ovanstående i någon obskyr vänstertidskrift? Skulle inte tro det va. Nej, källan är sverigesradio.se!

Själva idén med en samhällsägd skola är att förmedla kunskap och bildning till eleverna. I en privatskola som är ett företag tillkommer begrepp som affärsidé. Hur många gånger har jag inte läst eller hört rent hårresande resonemang såsom: På vår skola läser vi inte grammatik. Ungarna gillar inte grammatik. Ämnet är för tråkigt och svårt. Vi vill väl inte att de skall byta skola? Därför hoppar vi över grammatiken. Barnen är ju vår inkomst, vår vinst. Vår affärsidé? Ge våra elever höga betyg.

Personligen kan jag tycka att man borde renodla marknadsperspektivet, sluta hyckla och tala klarspråk. Privatskolorna säljer betyg. Lägg ut en prislista så att alla kan se vad de olika betygsstegen kostar. Perfekt för halvbildade lata borgarungar att kunna köpa fina betyg. Den enda invändningen jag har är att de inte som nu skall betala med våra gemensamma pengar i form av skolpengen. De får ta sina egna pengar och betala själva. Framtiden skulle med ett sådant system se härlig ut. En utbildad, ja rent av bildad arbetarklass, som har studerat på samhällsägda skolor mot en totalt debil borgarklass som har köpt sina betyg. Härliga tider!

Det är inte ungdomarna som bränner bilar i förorterna som är de största vandalerna. De värsta vandalerna är de borgare som slog sönder vårt unika välfärdssamhälle med sina skattesänkningar, avregleringar, privatiseringar och sina förbannade marknadslekar. Skolan, sjukvården, omsorgen, järnvägen, posten… Och nu skall vi med i NATO också! Jag tror jag skall hålla andan i ren protest!

- Dixi, håll andan riktigt, riktigt länge, så kanske vi får lite lugn och ro.

Lars Gustafssons verk ”Sprickorna i muren” som består av fem romaner som utkom mellan 1971 och 1978 är en del av vår litteraturhistoria. ”En biodlares död”  är den sista delen i denna märkliga svit.

Lars Gustafsson (1936-2016) må ha huserat vid ett amerikanskt universitet och därifrån kritiserat det gamla ”sossesverige” från en högerståndpunkt och gör man det blir man aldrig min kompis, men när jag läser dikten som inleder romanen, ”En biodlares död”, är jag redan fast.

- Fähundar! Bödelsdrängar!

Furstliga martermästare!

Har ni inte förstått?

Ni som glödgar tänger över koleld!

Jag är egentligen en åsna!

Med en åsnas hjärta och en åsnas skrik!

Jag ger mig aldrig!

1972: Varma rum och kalla

Och när jag sedan läser Gustafssons avslutning av romanen har jag bara att kapitulera!

”Det som nu händer mig är vidrigt, avskyvärt och förnedrande och ingen ska få mig att acceptera det eller att intala mig att det på något sätt är bra för mig.

Det är avskyvärt att vara utlämnad till en idiotisk blind smärta, till kränkningar, till hemlighetsfulla inre sönderfall, lika idiotiska och oförskämda vilken förklaring de än har.

Det vanliga kätteriet består i att förneka att det finns en gud som har skapat oss. Ett mycket intressantare kätteri är att tänka sig att möjligen en gud har skapat oss och sedan säga att det inte finns något som helst skäl för oss att vara imponerad av det. Än mindre tacksamma.

Finns det en gud är det vår uppgift att säga nej.

Finns det en gud är människans uppgift att vara hans negation.

Vi börjar om igen. Vi ger oss inte.

Min uppgift under de dagar, veckor eller i värsta fall månader som kan återstå är att vara ett stort och tydligt NEJ.”

Bild, svt.se

JAG, jag, jag, jag… efter bara fyra gånger ett meningslöst ord.

Ett citat ur Lars Gustafssons (1936-2016) roman från 1978, ”En biodlares död”.

Gudarnas tid:

Det finns ett berg som är tvåtusen meter högt. En gång var hundrade år kommer en fågel och slipar sin näbb mot bergets topp. När berget är nedslipat och ligger platt mot marken har en sekund i evigheten förflutit.

Människornas tid:

När du inleder ett samtal med en borgarbracka och denne har använt ordet: ”Jag”, fyra gånger; då vet du att tio sekunder har förflutit i ditt liv. JAG, JAG, JAG, JAG…

Bild, Fuji, so-rummet.se

”Inför den höga arbetslösheten reagerar socialdemokratin på ett helt annat sätt än borgerligheten. I sista hand vet denna socialdemokrati att skatter förblir det centrala verktyget för omfördelning. Varje gång det verktyget försvagas - och det är det Alliansen eftersträvar - minskar möjligheterna till utjämning och fler jobb. 

Varje seriös idé om full sysselsättning förutsätter att samhällets rikedomar, via skatteintäkterna, kan omfördelas och ge resurser för exempelvis arbeten i den offentliga sektorn såväl som större privat efterfrågan som gör att företag får kunder. Uttrycket ”full sysselsättning” är något mer och djupare än Alliansens ”jobbpolitik”: begreppet full sysselsättning utgår från att makt och resurser i samhället måste omfördelas för att målet ska kunna uppnås.    

I Alliansens valmanifest talas det mycket om sunda statsfinanser och ansvar för ekonomin. Det kan låta självklart. Men baksidan av dogmen sunda statsfinanser stavas tyvärr just massarbetslöshet. De senaste veckorna har två nobelpristagare i ekonomi, Paul Krugman och Joseph Stieglitz, varnat de europeiska regeringarna före att de, genom att stirra sig blinda på budgetfrågorna, riskerar att störta ner ekonomierna i en långvarig arbetslöshetskris”.

Ovanstående är skrivet av Göran Greider (2010). Och visst har den gode Greider rätt i sin analys, som i grunden vilar på en vetenskaplig analys av nittonhundratalets störste nationalekonom John Maynard Keynes.

Bild, John Maynard Keynes (1883-1946), wikipedia.org

När valprocessen i USA med målet att ta fram en ny president är igång, då tappar vi i lilla Sverige huvudet som vanligt. Texten nedan skrev jag till förra presidentvalet 2012. Den duger nu också.

”Man skulle förstås kunna tänka sig att de allmänt bristfälliga språkkunskaperna spelar in, men det finns ju gott om andra engelskspråkiga destinationer med lågprisflyg som inte tycks dra. Aldrig får man läsa artiklar om några unga svenska volontärer som har tagit sig till Irland för att kampanja för Fianna Fáil eller Fine Gael. Inte ens när det drar ihop sig till brittiskt val åker det några horder för att hjälpa Tories eller Labour. Nej, det är till det amerikanska valet som delegationer från Kristdemokratiska ungdomsförbundet åker, i dagarna för att knacka dörr för Mitt Romney.

Eller till Tyskland, där det ju är val nästan ständigt, och där Sverige har historiskt goda förbindelser alltsedan Willy Brandt bodde i Hammarbyhöjden – dit skulle ju unga entusiaster kunna åka! Men när det är delstatsval i Nordrhein-Westfalen är det glest mellan SSU:arna. Det är i Amerika som svenska politiska reportrar kan träffa unga socialdemokrater hemifrån, som gör ett handtag för att Barack Obama ska kunna återväljas.

Rent objektivt skulle man kunna hävda att vem som styr Ryssland är det viktigaste för oss i Sverige, men ändå har det inte varit något lämmeltåg dit under de år som det har arrangerats val. Tyvärr ser det ju dessutom ut som att anledningarna att åka till ryska val blir allt färre.

Men om det nu är demokratin i sig som ska hedras torde väl det folkrika Indien, där var sjätte människa bor, vara passande för den som vill dela ut flygblad? Men man ser inga artiklar om svenskarna som jobbar för varken kongresspartiet eller hindunationalisterna.

Inte heller lär det vara spänningen som är avgörande. Förhandsinformationen och opinionsmätningarna har länge pekat på att Barack Obama har segern i sin hand. För kalenderbitarna är det därutöver antagligen enklare, nuförtiden, att följa utvecklingen från den egna soffan snarare än som affischuppsättare i något villaområde i Virginia.

Nej, det är Amerika som lockar. Valet representerar något som är större än själva rösthandlingen. Ordet har förvisso slitits ut och vattnats ur av Barack Obama, men det handlar nog om hopp. USA står för hoppet om ett bättre samhälle, och det nästan oavsett vad som läggs i begreppet, och oavsett hur dess politiska ledning gestaltar sig.

Ingen inbillar sig att det handlar om ett perfekt samhälle. Tvärtom är det få länder som granskas så hårt, som får sina misslyckanden så uppförstorade, som är så kritiserade, som USA.

Ekonomiskt välstånd ska inte underskattas, men det är inte heller rikedomarna som skänker glans. Det vore svårt att föreställa sig samma entusiasm inför allmänna val i något av de stora tillväxtländerna. Många ser Kina som nästa supermakt, men handen på hjärtat är det nog få unga folkpartister som kommer att åka dit för att delta i valkampanjer ens när eller om det blir demokratiskt.

Det är snarare drömmen om ett fritt samhälle där ens bakgrund spelar mindre roll än vad man åstadkommer, som drar. Ett samhälle som kan sin historia men är befriat från feodala rötter och auktoritära tendenser. Möjligheten, den lilla spillran av en chans, att tillvaron inte är ödesbestämd. Tanken att slaveriet kan upphöra.

Valet förkroppsligar en idé, så radikal att den ännu inte accepterats ens på halva jordklotet.

Det är drömmen om frihet som sätter hjärtan i brand, och som vi firar idag.

President Barack Obama och utmanaren Mitt Romney.”

Ovanstående saxat under rubriken: ”En dag för hoppet och chansen”, från Svenska Dagbladets ledarsida, 6:e november 2012.

Först hade jag tänkt bemöta ovanstående galenskap, producerad på Svenska Dagbladets ledarsida, med argument. Men ärligt talat, hur bemöter man sådan gallimatias? Byt ut USA mot Kina, så hade det kunnat vara skrivit av någon svensk kinakommunist, som efter att ha dygnetruntstuderat ”Maos lilla röda” under hela 1970-talet, totalhavererat i en svår politisk psykos. ”Nej, lille vän, du är inte Mao Tse Tung. Och du bor inte i en kinesisk by. Du bor på Östermalm”.

Jag borde väl egentligen ha lämnat texten helt okommenterad, men eftersom jag är en riktigt dålig människa av födsel och ohejdad vana, säger jag bara till politrukerna på SVD:s ledarsida:” För Guds skull, räta på ryggen och dra upp byxorna! Vissa platser är ämnade för att aldrig belysas av solen.”

Vem som vann presidentvalet? Obama.

Till sist vill jag klaga på Public Service-bevakningen av USA-valet, främst då radions P1 som jag följer närmast. Det har ju varit flera minuter per dygn som inte har handlat om USA! Skärpning! Idag, så här efter valet, var jag en stund rädd för baksmälla. Hur skulle jag klara mig utan den ständiga USA-speglingen? Men när jag läste TV-tidningen till frukosten blev jag lugn igen. SVT:s kulturprogram, Kobra, handlar i kväll om cheerleading. Cheerleading – det är kultur det – i alla fall i USA.

Att se den omöjliga

målvaktsräddningen.

Volleyskott

i nättaket.

Nickskarvar

tunnlar

väggspel.

Fy fan alltså!

Det är som att se

en Ingmar Bergmanfilm

fast bättre.

Bengt Cidden Andersson (1948-2013). Dikten är från diktsamlingen ”Hela bollen skall ligga still" (1991).

Och så vill Dixi Stadelmann dementera uppgiften om att han har tippat Kalmar FF som vinnare av årets Allsvenska.

- Dixi, förra året tippade du Kalmar. Vad har du tippat i år då?

- Häcken.

- Dixi, om jag hade ett spelbolag skulle jag önska att en miljon ”Dixis” spelade hos mig.

- Årets Allsvenska är bara i sin linda ännu. Tänk på Leicester City!

- Dixi, hur mycket jag än tänker på Leicester, kan jag inte se Hisingens Stolthet vinna Allsvenskan. Inte i år heller.

… och Örgryte IS vinner igen.

Sol. Lite kylig vind från stora hamnkanalen. Första Maj. Röda banderoller mot blå himmel. Gustaf Adolfs Torg. Trångt. Glädje och plikt.

Och nazister marscherar i Borlänge på arbetarrörelsens egen dag.

bild, wikipedia.org