Det går att elda hatets låga med allehanda bränslen, det har historien visat, men det som får elden att brinna med en närmast vitglödgad låga är rasismen. Ingenting kan få hatet att löpa amok på samma sätt. Den etablerade högern i Tyskland trodde att man kunde använda nazis men som ett kontrollerat vapen mot vad man betecknade som samhällsomstörtande ideologier. Hitler skulle slå tillbaka vänstern och sedan skulle allt återgå till det normala, när nazismen hade gjort sitt. Men rasismens våldsamma eldstorm slocknar inte förrän allt är förbränt. Detta är historiens lärdom.

Sverigedemokraterna må försöka maskera den historiskt belastade rasismen med begrepp som etnicitet och kultur, men detta illusionstrick måste genomskådas, historien får inte gå i repris.

Jag tror inte att SD bekämpas bäst genom att de etablerade partierna debatterar med SD. Detta lilla parti skall inte få sätta agendan för vad den politiska diskussionen skall handla om. SD bekämpas bäst genom att en välfärdspolitik genomsyrar samhället.

Historien har visat att receptet för hur en situation skapas, där fascistiska/nazistiska partier kan växa sig starka, består av ingredienser som rädsla, osäkerhet, arbetslöshet och otrygghet. Det är ingen tillfällighet att rasistiska/främlingsfientliga grupper har vuxit sig starka under de två borgerliga regeringarna under Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt. Det är när välfärdssamhället skakar och människors rädsla växer för att de skall tvingas stå ensamma, utan samhällets stöd, vid arbetslöshet, sjukdom eller ålderdom, som de kan attraheras av de enkla och försåtliga “sanningar” som sprids av de brunanstrukna grupperna. Idag har SD strax under tio procent i opinionsundersökningar och jag kan fortfarande minnas den fasa som drog över landet, under Bildt-regeringen, då en våg av attentat mot invandrare och flyktingar drabbade vårt land.

Den starkaste medicinen mot den “bruna sjukan” är en Keynesiansk välfärdspolitik för full sysselsättning!

Jag hoppas att det är en vrångbild. Det kan inte vara så här det fungerar.

Som vuxen brukar man inte vara så hemmastadd i utbudet av pinnglass. Sommarens varmaste dag bestämmer man sig för att köpa en glass i kiosken för att få lite svalka. Förvirrad står man framför glasskartan och kliar sig i huvudet. Är det en päronglass jag är sugen på? Eller kanske står min håg till jordgubb. Det är klart att vanilj är ett säkert kort. Choklad är ju gott ibland, om det inte är för stark chokladsmak. Oj, vad hett det är. Bäst svalkar nog en isglass i alla fall. Isglass har jag inte ätit på trettio år. Eller kanske en strut…

Känner ni igen er? Men vad jag absolut inte känner igen mig i, är den bild som så ofta ges i media av hur det går till när medborgarna skall välja parti. Jag kan inte tänka mig att denna process liknar glassvalet ovan. Så långt kan inte avpolitiseringen ha gått. Jag vägrar tro att gemene man är som barn inför den politiska processen. En tänkande människa kan inte behöva gå igenom en mediahjälp för att välja parti och där komma fram till att man antingen borde rösta på tex folkpartiet eller vänstern, eller kanske miljöpartiet eller centern. Sitter den ideologiska känslan inte djupare än så, kanske man inte skall rösta alls, utan fortsätta att fylla sin tid med det kommersiella dravlet.

- Satan, vad sur och bitter du låter, Dixi. Det är väl bara för att du är rädd att borgarna skall vinna valet.

- Jag är inte bitter, eller sur, för den delen. Inte alls.

- Dixi, ibland låter du som om du vore glad om det bara fanns en glass-sort och ett parti att välja på.

- Nä, nu jävlar! Vill du ha en smäll?

- Nej, Dixi låt bli!

Vad jag skall rösta på? Svaret hittar jag i mitt hjärta och i litteraturen. Här följer två dikter: ”Att välja” av Göran Greider och ”Arbetare” av Elmer Diktonius.

Att välja

Att välja och att rösta

är inte samma sak.

Du måste först välja

att se världen

underifrån eller uppifrån.

Därefter finner du

något att rösta på.

Men du måste välja

innan du kan rösta.

Arbetare

Män rör sig

på isigt plåttak

50 m. över jorden.

Med tunga zinkskivor

i frusna nävar

de viga kattor likt

pressar fötterna

mot starkt sluttande plan,

hoppar över avgrunder

där döden ruvar

i form av tom luft

och jordens dragningskraft –

på fotsbred takås går de nu

rakryggiga

med blåfrusna ansikten grinande

i röda vintersolljuset.

Gudar? filmartister? profeter

som gör nya underverk

för moderna biblar? –

nej: arbetare

som utför sitt vanliga jobb

för en ringa penning.

Vi går mot en ny vår!

När det gäller demokratin i Sverige så tvingades denna fram av arbetarrörelsen och liberalerna. Motståndarna, som med näbbar och klor länge bekämpade demokratin, var högern. Det var högerkrafterna som var emot allmän och lika rösträtt. Det var högerkrafterna som sköt demonstrerande arbetare till döds i Ådalen.

Vad är då demokrati? Det finns inte någon i evighet given form för demokratin. Folkets vilja att styra sig själv kan kanaliseras på olika sätt. I det antika Grekland var det bara fria män som fick vara med och styra. Kvinnor och slavar stod utanför. Det moderna västerlandets form av demokrati grundar sig på att representanter väljs till ett parlament i fria val genom allmän och lika rösträtt. Politisk demokrati kombinerad med mänskliga rättigheter är västerlandets ”recept” för demokrati. Notera då att det inte är alla av FN:s fastlagda mänskliga rättigheter som är eftersträvansvärda hos oss, en artikel säger tex ”alla har rätt till arbete, till skälig lön för detta och till fackliga rättigheter”.

Vänsterns syn på demokrati (om man generaliserar) är att politisk demokrati och mänskliga rättigheter inte räcker för att kanalisera folkets vilja att styra sig själv. För att denna vilja inte skall förvanskas måste även ekonomisk demokrati finnas. Olof Palme brukade tex säga att demokratin inte fick göra halt vid fabriksgrindarna. Till detta kommer att i ett samhälle utan social rättvisa kommer inte hela folkets vilja att genomsyra landets styrelse. Som så många exempel visar blir det då en liten ekonomisk och politisk elit som i praktiken styr.

I dessa tider då imperiemakten USA säger sig vilja sprida demokrati skall man notera att det bara handlar om en form av demokrati som kan godkännas av USA. USA har många gånger visat att man är villig att krossa de former av demokrati som man inte godkänner. Ett exempel på detta är kuppen i Chile 1973.

Här kommer sista delen i trilogin om högerns historierevisionism.

Det är inte bara i tomtens verkstad som det jobbas febrilt nu inför julen, även i högerns historieverkstad skruvas vår nya reviderade historia ihop för fullt. Dagens Moderater fortsätter sitt idoga arbete med att skriva om vår historia. Nu håller man på med Bibelns skapelseberättelse, erfar Dixi Stadelmann. Den nya versionen är i princip klar. Det är bara att läsa och begrunda.

Dag 1: Högerpartiet skiljer ljuset från mörkret, och Högerpartiet kallar ljuset för "dag" och mörkret för "natt".

Dag 2: Högerpartiet delar upp vattnet på jorden i två delar, och ett valv som Högerpartiet kallar för "himmel" skiljer dessa åt.

Dag 3: Högerpartiet skapar det torra landet, och på det torra landet skapar Högerpartiet all växtlighet.

Dag 4: Högerpartiet skapar solen, månen och stjärnorna, till att utmärka tider, dagar och år.

Dag 5: Högerpartiet skapar alla vattenlevande djur och alla fåglar efter sina slag.

Dag 6: Högerpartiet skapar de marklevande djuren: vilda djur, boskapsdjur och kräldjur efter sina slag. Till sist skapar Högerpartiet även människan till sin avbild.

Dag 7: Högerpartiet vilar från sitt skaparverk, och välsignar och helgar den sjunde dagen.

När man läser Moderaternas nya ”översättning” av Bibelns skapelseberättelse kan man ju undra om detta att vila på sjunde dagen inte strider mot arbetslinjen, men på denna fråga svarar Reinfeldt utan betänketid: Vila på sjunde dagen är en eftergift åt den satans arbetarklassen. De har ju hittills vägrat att jobba sju dagar i veckan och dygnet runt. De skyller på att kroppen måste vila mellan arbetspassen. Vi högermän däremot har alltid kunnat tänka oss att klippa kuponger hela veckan runt.

När högern stod där med rumpan bar efter att ha avslöjats som lögnare när de ville ta åt sig äran för att ha infört demokrati och allmän rösträtt i Sverige blev deras försvarslinje att det var en högerman som föreslog och införde allmän rösträtt i Sverige. Arvid Lindman var visst namnet.

Sanningen är denna att delar av högern insåg att det inte längre gick att bekämpa arbetar-rörelsens och liberalernas krav på rösträtt. Gav inte högern upp sitt motstånd, stod en snabb och radikal samhällsomvandling för dörren, ryska revolutionen satte skräck i de härskande klasserna. Inför detta faktum tvingades Lindman införa något som högern kallade ”allmän rösträtt”, men som var något helt annat. Rösträtten gällde bara män och var till riksdagens Andra Kammare. Till Första Kammaren och till landsting och kommuner gällde en graderad 40-gradig rösträtt, där inkomst bestämde hur ”många röster” man hade!

Sådan var högerns demokratisyn!

De svenska kvinnorna hade många år kvar till den dagen de fick rösta.

- ”Klippa kuponger” och ”kupongklippare”, sådana uttryck har man inte hört på hundra år, Dixi. Ta nu en paus och gå ut och se på dagens verklighet. Hur har du det förresten med din egna aktiefond?

- Gå ut? I den trafiken! Är du galen, man kan ju bli överkörd av en hästdroska eller ångspårvagn.

- Ja, du får väl hålla dig inne då, men du svarade inte på frågan om din egen aktiefond.

- Aktiefond? Jag förstår inte vad du pratar om?

Högerpartiet skapar de marklevande djuren: vilda djur, boskapsdjur och kräldjur efter sina slag. Till sist skapar Högerpartiet även människan till sin avbild.

När nu Moderaterna putsar upp sin historia när det gäller Sydafrika kan det vara värt att minnas att deras historierevisionism inte är någon ny företeelse. Nedanstående skrev jag i min blogg redan 2011.

Efter kritiken mot Moderaternas nya idéprogram backar nu Fredrik Reinfeldt i frågan. Han säger nu att han kan tänka sig att ändra i programmet för att det inte skall framstå som om partiet varit en förkämpe för allmän och lika rösträtt och som om partiet arbetade mot det vita Sydafrikas apartheidsystem. ”Vi har ingen lust att förvränga något eller att ta åt oss äran för något som vi inte har anledning att ta åt oss äran för”, svarade Reinfeldt en tidningsreporter vid en pressträff.

När högern skall tvätta sig ren går det åt en otrolig mängd badvatten. Moderaternas partisekreterare, Sofia Arkelsten, var helt enkelt för lat. Hon orkade inte byta badvatten en gång till och börja tvätten på nytt igen, så hon ljög. Rakt upp och ner, hur fräckt som helst, påstod hon att högern i Sverige varit för allmän rösträtt.

Men ännu är vi inte riktigt så historielösa som högern tycks tro, så hon fick pinsamt nog backa i frågan. Svenska folket har visserligen gått på att dagens Moderater är ett anständigt parti, ja vi tillåter till och med att de kallar sig för ett arbetarparti, men det finns fortfarande gränser.

Men några år till med privatskolekoncerner, som plockar ut miljonvinster ur verksamheten, samtidigt som de säger sig inte ha råd med skolbibliotek, så har makten säkert lyckats göra oss fullständigt historielösa. Då kommer vi att svälja att vår utrikesminister ingår i en förundersökning för folkrättsbrott och att han har suttit i styrelsen för ett solkigt oljebolag med blod och olja som affärsidé, medan en socialdemokrat, som faktiskt ovanligt nog tycks ha socialdemokratiska åsikter, får utstå en veritabel kölhalning i till stora delar borgerligt styrd media, för att han erhållit bostadsersättning som inte till alla delar har varit moraliskt grundad. Vi kommer då att acceptera att man låser in gamla dementa på stängda avdelningar för att det sägs att vi inte har råd med vårdpersonal, att sjuka människor kastas ut i fattigdom, samtidigt som vi sänker skatterna med nästan 100 miljarder kronor, givetvis mest för de välbeställda.

Vadå? Vad säger ni? Är vi redan där? Har det gått så långt?

Nej, nu är det verkligen dags att sätta sig och åstadkomma en pall fett! Pall fett? Jag menar givetvis en pamflett, men det är svårt att skriva när man är skitförbannad nästan jämt!

- Jaså, Dixi, du sitter på en pall när du skriver.

- ?

Illusionisten, wikipeia.org

Jag sänker min blick och böjer min nacke i sorg och i den djupaste respekt för en extraordinär människa, frihetshjälte och politiker, Nelson Mandela är död. Så långt är allt klart och enkelt.

Men sedan blir det svårare för mig, som har varit historiskt och politiskt intresserad i hela mitt liv. Hur skall jag kunna hantera västerlandets sedvanliga dubbelmoral? Det var ju faktiskt Olof Palmes Sverige, Sovjetunionen, Fidel Castros Kuba och Muammar Gadaffis Libyen som stödde Nelson Mandelas ANC i frihetskampen mot Sydafrikas apartheidregim. På apartheidregimens sida stod USA, Storbritannien och Israel. För USA var Mandela en simpel terrorist och ANC var en terroristorganisation ända fram till i början av tjugohundratalet. I Ronald Reagans och Margaret Thatchers arsenal av invektiv mot Mandela ingick kommunist, sovjetagent och terrorist. Det skall man minnas i dessa dagar, när man hör gråtarna och gråterskorna från höger översvämma media. Nu när vårt eget högerparti håller på att skriva om sin historia dröjer det väl inte länge för än man får höra att Carl Bildt var hemlig medlem i ANC:s högsta ledning.

I samma stund som ANC segrade och vann den politiska makten, men lät den gamla ekonomiska makten i Sydafrika förbli intakt, kanoniserades Mandela även av högerkrafterna i världen. Den USA-ledda västvärlden skriver nu om historien och litar på att det åter igen skall fungera genom vanligt folks närmast totala historielöshet. Glöm Olof Palmes Sverige, Sovjetunionen, Castros Kuba och Muammar Gadaffis Libyen, nu är det USA och västvärlden som var Mandelas och ANC:s bästa och trognaste vänner.

Visar bilderna nedan Nelson Mandela, Fidel Castro och Muammar Gadaffi, eller är det vår statsminister Fredrik Reinfeldt, när han fortfarande hade hår och skägg, Mandela träffar? Och Carl Bildt förklädd som beduin… Det är svårt att riktigt veta vad som är rätt och riktigt i historierevisionismens tid.

Bilderna från belfasttelegraph.co.uk och politicalscrapbook.net.

 

 

När jag ändå är inne på Rottingmajoren, skolan, utbildning och kultur kör jag vidare med lite material från skafferiet (2009), tyvärr fortfarande skrämmande aktuellt.

Kunskap är inte bara ett medel för att skapa en bättre värld, det är ett mål i sig själv. Utbildning ger människor ökade förutsättningar att uppnå bättre livsbetingelser. Utbildning och kunskap är två av de viktigaste beståndsdelarna i den brygd som livet understundom destillerar till bildning. Detta är min absoluta tro. Därför blir jag så upprörd när jag nu ser hur den borgerliga regeringen agerar.

Man började med att avskaffa det fria inträdet till de statliga museerna. Denna reform, som hade mångdubblat besöken och även nått grupper som annars i praktiken var utestängda från vårt gemensamma kulturarv, hade varit en stor framgång.

Man skar ner statsbidragen till “En bok för alla” som var en satsning med mål att ge god litteratur till grupper som annars inte nås av kvalitetslitteratur. Inte ens barn- och ungdoms-delen av denna satsning undgick slakten.

Nu sticker inkomstgarantin till våra yppersta konstnärer regeringen i ögonen. Vår gemensamma tribut till några tiotal av de kulturskapare som har gett oss så mycket, kommer att försvinna.

Arbetsmarknadsutbildningen som skall garantera välutbildad arbetskraft till arbetsmarknaden har också varit föremål för nedskärningar, liksom vuxenutbildningen på Komvux. Den sympatiska tanken om “livslångt lärande” förpassas nu till historien. Visserligen har regeringen inför den brutala ökningen av arbetslösheten varit tvungen att backa något i frågan, men deras ideologiska förblindning kvarstår.

Grundbulten i tanken om livslångt lärande är tron på att alla människor har en vilja och en förmåga att utvecklas. Socioekonomiska, etniska, könsmässiga eller åldersmässiga faktorer skall inte utestänga människor från möjligheten till kunskapsmässig utveckling. Igår fick även elever i gymnasiet på de “praktiska yrkeslinjerna” möjlighet att inhämta teoretiska kunskaper som gav en allmän behörighet till universitetsstudier. Detta förändrade den borgerliga regeringen. Man vill helt enkelt sänka de teoretiska kunskapskraven på yrkesutbildningarna. Detta rimmar illa med tidens ökade kunskapskrav. Problemet med att en grupp elever inte får godkänt i dagens gymnasieskola skall inte mötas med sänkta kunskapskrav, utan istället måste undervisningen förändras och anpassas.

Hur ser man på utbildning, när man som moderaterna i Täby kommun säljer ut kommunens enda kommunala gymnasieskola till rektorn och en av lärarna på skolan, dessutom till underpris? För nio miljoner får dessa personer köpa en skola som av oberoende experter är värderad till mellan trettiofem och femtio miljoner; eller när en så viktig verksamhet som utbildning tvingas ut på marknaden och det tillkommer marknadsföringskostnader på miljontals kronor. Det senaste jag läste om var en gymnasieskola som lockade elever med gratis körkort och “mycket fritid”!

Nej, jag skulle vilja se en framtid där man inte skulle förvånas om man hamnade vid fikabordet på bygget och det diskuterades litteratur. En animerad diskussion om vem som var störst av de ryska epikerna, där Dostojevskijs “Bröderna Karamazov” valsar runt med Tolstojs “Anna Karenina”, så väggarna skakar, det skulle vara ett kvitto på en bra utbildningspolitik!

Privatskolans reklamaffisch inför skolvalet:

Hos oss har ni alltid roligt!

Vi lovar:

egen dator,

lite läxor,

mycket fritid,

men inget gammalt tråkigt och dammigt bibliotek.

Det vi däremot inte får se är reklamaffischens baksida. Där står det finstilta: Vi lovar att så mycket som möjligt av skolpengen skall gå direkt ner i våra ägares fickor.

I sju år har Rottingmajoren pekat ut skolans nya väg, auktoritärt och med hela handen: fortsätt den breda vägen rakt ut i den marknadsliberala öknen.

Resultatet av den idag redovisade internationella PISA-undersökningen visar en svensk skola i fritt fall. När skall vi fatta att vi inte kan låta denne auktoritetstörstande gamle militär (själv med högst medelmåttiga betyg från gymnasiet) förstöra ett skolväsende som en gång i tiden presterade resultat i världsklass. Vårt grannland Finland, som nu ofta ligger i topp, följde vår modell fram till att privatiseringsvansinnet med det påföljande marknadsvansinnet tog över i vårt arma land och se nu hur det går för Finland och Sverige (Finland i topp, Sverige närmast i bott).

Vi måste få denne man att sluta stöka!

bild, wikipedia.org

”Överdådet hos företagsledarna är skandalöst. Vi ska undersöka vad som kan göras både vad gäller etiska regler i näringslivet och vad gäller beskattning för att kunna bekämpa dessa omåttliga ersättningar”. Dessa ord läser jag i tidningen. Är det Flamman, tänker jag lite tankspritt och tittar på första sidan igen. Nej, det är ur Jusek-Tidningen 05/2008. Det är eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker som kräver att företagens direktörer skall avstå från de enorma bonusar som betalas ut i flertalet länder och branscher. Detta sade Juncker vid ett möte med Euroländernas finansministrar i mitten av maj. Så långt har det alltså gått att även i stabilt borgerliga kretsar börjar insikten sprida sig om att de skamlöst giriga direktörerna håller på att gå för långt.

Annars brukar det vara så att de ständigt återkommande borgerliga debattörerna, med sitt prat om att stora löneskillnader skulle vara en förutsättning för välstånd i ett samhälle, bara vill legitimera en borgerlig livssyn och i detta syfte hänvisar de till förmenta nationalekonomiska modeller. Själv söker jag mig till den moderna nationalekonomins störste, Keynes, som med sina teorier visade att jämt fördelade inkomster i ett samhälle, inte bara ger människorna livskvalitet, utan är en förutsättning för en långsiktig och uthållig välståndsutveckling i ett samhälle.

Den inom nationalekonomin klassiska teorin, som var förhärskande fram till den stora depressionen på 1930-talet, är återigen på väg att återta (eller har återtagit, i alla fall i vårt land) sin position som den teori, efter vilken de nationalekonomiska tankesätten formuleras. Staten skall bedriva en “laissez-faire-politik” som lämnar marknaden i fred. Detta skall medföra att samhällsekonomin hamnar i ett jämviktsläge, där det totala utbudet är lika med den totala efterfrågan. Några långvariga ekonomiska kriser med arbetslöshet, kan enligt detta synsätt inte uppkomma. Arbetslösheten antas bero på att lönerna är för höga, vilket leder till ett utbudsöverskott av arbetskraft. På lite sikt skall detta överskott pressa priset på arbetskraft och jämvikt på arbetsmarknaden skall bli resultatet. Marknadens osynliga hand ger på sikt det bästa ekonomiska resultatet för människorna enligt detta synsätt. Förklaringsmodellen borde ha torpederats för gott av verkligheten, i form av den stora depressionen.

Även dagens kris är ett bevis på hur det går när de demokratiska instanserna abdikerar från den ekonomiska sektorn, men det vi ser i dag av samhällelig intervention på finansmarknaden, vill jag påstå är ett tillfälligt fenomen. Trenden är trots allt en politisk utveckling som överensstämmer med den klassiska liberala teorin kring nationalekonomin.

En ny förklaringsmodell lanserades av Keynes. Modellen, en revolution i sig, skulle sedan utgöra grunden för en exempellös ekonomisk och demokratisk expansion under hela efterkrigstiden. Modellen visar att det är orealistiskt att tänka sig att priser och löner är så flexibelt lättrörliga att de skulle återställa en situation med full sysselsättning. Men framför allt sätter modellen sökljuset på efterfrågesidan i ekonomin. Sänkta löner leder till minskad köpkraft, vilket i sin tur medför minskat efterfrågetryck i ekonomin och detta minskar företagens försäljning. Den neråtgående spiralen är etablerad.

Kontentan av Keynes teorier blir att samhällsekonomin, om den lämnas att sköta sig själv enligt vad den klassiska teorin förordar, antingen hamnar i arbetslöshet eller inflation och att den inte utan samhälleligt ingripande kan ta sig ur denna situation. Det är intressant att se att svenska ekonomer som Myrdal och Olin (Stockholmsskolan), spelade en viktig roll i detta paradigmskifte.

Keynes teorier legitimerar blandekonomin med ett demokratiskt inflytande på delar av ekonomin. Skatter, offentlig sektor och relativt jämt fördelade inkomster är inte en broms för samhällsekonomin, utan snarare en förutsättning för en långvarig och jämn tillväxt.

”Men se hur mycket Zlatan tjänar”, brukar vara försvaret, när någon bodknodd till halvdirektör syns i media. Inför alla fotbollsintresserade står direktören där med byxorna nere, utan att han ens märker det. Zlatan har ”examen” varje vecka när han inför 80 000 ”examinatörer” träder in på den gröna mattan. Fotbollspubliken i gemen är mycket kunnig, minst hälften av ”gubbarna” på läktaren har vigt så mycket av sitt liv till fotbollen att de utan att blinka skulle ta över förbundskaptensrollen, om de nu bara blev erbjudna jobbet! Det är annat det, än den genomsnittliga kunskapsnivån hos de pensionärer som springer på bolagsstämmorna för att få äta gratis och sola sig i glansen från de stora kapitalägarna. Jag har personligen hört hur en något avdankad före detta stjärna som bestämt sig för att varva ner i en sydsvensk klubb, säkert med en bra lön, blev behandlad av fotbollspubliken, när de tyckte att han inte gjorde sig förtjänt av lönen. Av hänsyn till spelaren och klubben, nämner jag här inga namn. När spelaren halvjoggar förbi ståplats, springer en fly förbannad man fram till räcket vid sidlinjen och skriker:

- Din överbetalda jävla klumpröv!

Ja visst, inte speciellt finstämd prosa, men direkt från hjärtat kom det.

Tänk om Skandia-direktören Lars-Erik Pettersson hade mötts av en fly förbannad bolagsstämma när det visade sig att han och några av kollegerna hade tillskansat sig ersättningar och förmåner av astronomiska storlekar. Små aktieägare som skrålar i kör:

- Din överbetalda jävla klumpröv!

Nej, något sådant riskerar givetvis inte direktörerna. De arbetar i en betydligt mer skyddad miljö och därför borde de inte relatera sina löner till de största fotbollsartisternas inkomster.

Moderaternas finansminister Anders Borg är en väldigt modern och liberal man. Gamla förstelnade könsroller är inget för honom. Allt som oftast löser han upp hårpiskan, blonderar håret, sminkar upp sig och klär sig i blus, kjol och högklackat. Sedan är han på ett vips, Magdalena Andersson. Ja ni vet, Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson.

Anders Borg är som sagt var, en väldigt modern och liberal man, men på en punkt är han stenhård, rent av rigid; han skulle aldrig överge, ja inte ens för ett ögonblick tumma på, sin granithårda högerideologiska övertygelse. Men turligt nog behöver han ju inte göra detta för att med stor trovärdighet uppträda som Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman, Magdalena Andersson.

Bilder från wikipedia.org

Om Sveriges regering kan fördöma en nation som:

använder dödsstraff inom rättskipningen,

använder utomrättsliga avrättningar/mord mot dem som betraktas som nationens fiender,

ser oskyldiga offer som något nödvändigt i kampen mot nationens fiender,

använder tortyr,

låser in människor utan formella anklagelser och utan rättegång,

startar folkrättsvidriga angreppskrig,

störtar misshagliga länders regeringar,

övervakar och spionerar på allt och alla?

Självklart!

Självklart?

Ja, om det inte handlar om USA. För då är vi tysta, så tysta, i bästa fall. I sämsta fall är vi till och med medbrottslingar.

George W Bush, wikipedia.org

Ända sedan ”minaretomröstningen” i Schweiz, har jag gått omkring och undrat hur göken i ett schweiziskt gökur låter, om man trycker in ett kilo emmentaler-ost i klockhuset. Nu vet jag. Göken låter: host, host, hhhhost,,,,, ost, ost, ost,,,,,,, ossssssssssssssssssst.

Tänk vad dålig ost dom gör schweizarna. Gökstackarn dog.

Bild nedan från wikipedia.org

Schweiz är ett till ytan och folkmängden litet land mitt i Europa, men som i världen har ett mäktigt inflytande på den globala finansiella strukturen. Det är ett mycket konservativt, ja rent av småborgerligt land, där kvinnorna fick rösträtt först 1971. Hälften av kvinnorna arbetar än idag bara halvtid och lönediskriminering är snarare regel än undantag. 70 procent av ledamöterna i parlamentet är män och det högerpopulistiska partiet ”Schweiziska folkpartiet” (SVP) är landets största parti.

Denna nations inflytande, vill jag påstå, har under senare år ökat markant i vårt land. Hur många av oss går tex inte omkring med ett Schweiziskt armbandsur på armen, omedvetna om vad denna nationella symbol egentligen representerar av kvinnodiskriminering, småborgerlighet och nationell självgodhet. Nu är jag klar över att det skulle föra för långt om vi skulle avstå från våra armbandsur i kampen mot en ”Schweizifiering” av världen. Ett mer adekvat svar vore att bojkotta det Schweiziska gökuret, som är alplandets starkaste nationella symbol. Jag är medveten om att en sådan bojkott skulle få en stor anslutning i vårt land, men att det finns en liten men inflytelserik grupp i landet, som ideologiskt sympatiserar med Schweiziska värden och som skulle fortsätta att i sina hem ståta med gökur. För att komma åt denna grupp, vill jag att en folkomröstning kring gökurets vara eller icke vara, skall genomföras. Blir folkomröstningens resultat ett ”Nej”, kommer import av nya gökur att förbjudas. De gökur som redan finns i landet får vara kvar, så länge de fungerar. Tekniskt underhåll och reparationer av dessa ur kommer emellertid att förbjudas.

Som alternativ till det Schweiziska gökuret vill jag propagera för att IKEA tar fram och i sina varuhus distribuerar ett väggur som överensstämmer med vår nationella kultur, förslagsvis ett kurbitsmålat dalaur.

 

Det sägs ofta om småborgaren att denne är en person som alltid “slickar uppåt och sparkar neråt” och när jag nu i polemik med småborgaren väljer ett “underifrån-perspektiv” på tillvaron ter sig verkligheten  som en hård, brutal och cynisk kamp mellan “dom där uppe” och “dom där nere”.

Hur ofta hör man inte från de privilegierade att den vanlige svensken har blivit en trygghetsnarkomaniserande kravmaskin som är mer intresserad av att tillskansa sig bidrag än av att producera. Men letar man verkliga trygghetsnarkomaner står dessa att finna i de härskande klasserna. Alla minns väl direktören och kapitalisten Percy Barnevik som tillskansade sig pensionsförmåner på runt 1000 miljoner kronor. Det tycks inte finnas någon gräns för pensionsförmånerna och avgångsvederlagen hos samhällets toppar. Där kan man tala om trygghetsnarkomani! “dom där uppe” behöver morot, medan “dom där nere” skall ha piska, tycks vara tidens motto.

Efter att stormen “Gudrun” hade dragit fram över södra Sverige och tagit sin tribut i form av stormfällda träd på skogsägarnas marker kom snart krav på stödpengar från skogsägarnas sida. Ett antal berättigade frågor drunknade snart i medkänslan för de drabbade. Kan man tex kräva ersättning från samhällets sida om man inte själv har försäkrat sin skog. Jag säger inte att det var fel med ett ekonomiskt stöd till de drabbade, men jag undrar hur debatten hade sett ut om det istället hade varit en hyreskasern som hade brunnit i en invandrartät förort och det sen hade visat sig att många av de drabbade inte hade haft en hemförsäkring. Då undrar jag om inte “småborgaren” hade protesterat om samhället hade portionerat ut stödpengar till de drabbade.

Arbetare i dåligt lönsamma branscher får obönhörligt gå ut i arbetslöshet, sådan är logiken i den privatkapitalistiska marknadsekonomin. Vi har tex lagt ner både Teko-industrin och varven i modern tid och nu är det bilindustrins framtid som hänger på en skör tråd. Inom jordbruket däremot är efterfrågan på produktionen och lönsamhet sekundära frågor. Skattebetalarna förväntas alltid ställa upp med subventioner och bidrag till jordbrukssektorn.

Efter den fruktansvärda tsunamikatastrofen, där helt plötsligt västerländsk medelklass och överklass i viss mån drabbades av det som normalt sett bara drabbar invånarna i de fattiga länderna, drog en bitter debatt ögonblickligen igång i vårt land. Hade samhällets krafter mobiliserats tillräckligt snabbt och i den omfattning som de drabbade kunde kräva? Debatten som blossade upp när svenskar med libanesisk bakgrund evakuerades, under det senaste kriget i Libanon, fördes med andra förtecken. På en borgerlig ledarsida kunde man läsa att de drabbade i Libanon inte kunde räkna med att det skulle finnas en reguljär “busslinje” mellan Libanon och Sverige och att de drabbade i viss mån fick skylla sig själva när de besökte ett så oroligt hörn av världen.

Den jämlika demokratiska samhällsmodell som skapades i Norden efter kriget och som tog sig uttryck i folkhemmet och välfärdssamhället är nu historia. Utvecklingen mot ett fördjupat klassamhälle accelererar under vår borgerliga regering och i detta samhälle kommer motsättningarna att öka. Den dag då rädslan och egoismen helt har ersatt solidariteten närmar sig med stormsteg.

George Orwell hade fel i sin dystopiska roman, ”1984”. Det behövs ingen stenhård repression för att hålla ett folk nere, tvärtom är det nakna våldet en mycket omodern och ineffektiv metod. Det är istället Aldous Huxley som historien har givit rätt. Hans roman, ”Du sköna nya värld”, visade att det är mycket effektivare att hålla folket nere genom att söva dem med droger och intelligensbefriad underhållning. Dokumentären ”Videocracy,” av Erik Gandini om Silvio Berlusconis Italien, är en bra illustration till detta.

Den populistiska högern önskar människor som aldrig har fått chansen att utvecklas intellektuellt till fullvärdiga medborgare i ett demokratiskt samhälle. Detta är ett arv från den mer hårdföra fascismen. I Portugal under diktaturen var analfabetismen en statligt sanktionerad ”sjukdom”. Regimen tyckte att det räckte med fyra års skolgång för de breda folklagren. I Sverige sammanfattade Ny Demokrati sitt politiska budskap i nonsensuttrycket ”drag under galoscherna”. Berlusconi styr sitt medieimperium och i förlängningen hela Italien, enligt tesen att vanligt folk bara vill ha trevlig och rolig underhållning, inte en massa allvar och tråkigheter som kan oroa och stimulera till tankeverksamhet. I denna ”underhållning” ingår kvinnoförnedring som en viktig beståndsdel. Jag har väl aldrig sett så många exponerade kvinnokroppar, på så kort tid, som i Gandinis dokumentär.

Visst, man kan skratta år Berlusconi och mediesituationen i Italien, men egentligen borde vi se faran och genast börja arbeta för en annan utveckling. Även i vårt land går vi mot mediekoncentration och ett allt mer kommersialiserat medieklimat. Enbart marknad ger oss enfald, inte mångfald. Det är en läxa att lära.

Silvio

Silver and gold

Won´t buy back the beat of a heart grown cold

                      Bob Dylan

Bild, Silvio Berlusconi, wikipedia.org

Äntligen har den moderata biståndsministern Gunilla Carlsson fått lämna den stormskadade biståndsskutan. Som om inte den totalhavererade arbetsmiljön för medarbetarna vore nog, så har Carlssons lön betalats direkt ur biståndet. Smaka på den: de fattigaste människorna i världen skall betala hennes lön (cirka 120000/månad). Det är nog bara i högerpartiet som sådant känns normalt. Men Dixi visste redan när hon tillträdde hur det skulle gå, läs nedan!

Bock i örtagård, att sätta bocken som trädgårdsmästare, eller kanske låta vargen vakta lammen. Det är bara att välja vilket uttryck ni tycker passar bäst. Vad jag talar om? Det är givetvis detta bisarra faktum att vi har en moderat biståndsminister. Det är inte konstigt att samarbetet mellan biståndsminister Gunilla Carlsson och tjänstemännen på Sida gnisslar. Högern och biståndet? Ni minns väl dåvarande högerledaren Gösta Bohmans uttalande om folk i sydligare länder: ”De kan ju bo i plåtskjul och äta bananer”.

 

Hur kan vi väljare acceptera en moderat biståndminister? Det är en motsägelse i sig själv. Den egna plånboken är ju deras käraste ägodel. Förlåt mig, här var jag nästan lite för altruistisk, jag menar givetvis, den egna plånboken är deras käraste kroppsdel.

 

Bilder från wikipedia.org

 

 

Det senaste resultatet från privatskolesektorn i vårt land är att det numera räcker med fyra böcker för att en privatskola skall sägas ha ett skolbibliotek. En tummad Läckbergdeckare i pocketformat tillsammans med tre inbundna böcker i en amerikansk vampyrserie bildar enligt den senaste ”forskningen” i privatskolevärlden ett bibliotek.

Se där vad man i alla år har slösat med skattemedel i den offentliga skolan. Varför skall ungarna ha tillgång till en massa onödiga böcker? Skolbibliotek med hundratals böcker, ja kanske tusentals, när slöseriet har varit som värst, har man öst över glinen, när det räcker med en Läckberg och fyra amerikanska vampyrböcker.

Själv läste jag massor av böcker under min uppväxt, de flesta lånade från ett offentligt bibliotek, och vad blev det av mig? En obstinat, ja närmast bindgalen socialist, slutade jag som. Sådana människor passar inte i det nya samhället. Nej, nu skall det vara vattenkammade politiska idioter, får som underdånigt beundrar sina arbetsgivare och som sedan konsumerar duktigt på fritiden. Vuxna människor som bygger luftslott på Facebook och som tror att de skryter när de talar om för hela världen att de läser ungdomsböcker, ser amerikansk film gjord för stora och små barn och som tror att imbecilla teckningar i barnformat är konst. Nej, fy för satan för ett sådant samhälle!

Nu har vi haft många år på raken som har kommit att präglas av undergiven propaganda för vårt kungahus. Det har varit bröllop, graviditeter, barn och nu är det Knugens fyrtioårsjubileum som regent som skall firas.

Jag säger: Befria Knugen och hans familj från monarkins ok. Låt honom leka med sina bilar och båtar på heltid. Tröttnar han på det kan han ju förgylla sitt liv med att bevista olika sportevenemang.

Låt monarkisterna återuppta den gamla traditionen att välja nya kungar och drottningar. Vi andra kallar den av oss valda personen för president, så blir alla nöjda. Jag brukar för mig själv jämföra vår, i de flesta sammanhang bortkomna monark, med den valda finska presidenten Tarja Halonen, som verkar vara en rekorderlig kvinna och som skötte det finska presidentämbetet med den äran. En sådan vald person skulle vi också kunna ha!

Min egen kandidat till president är författaren Per Olov Enquist. Han har en utstrålning som präglas av intelligens och en värdighet som annars bara finns hos gamla indianhövdingar. Han skulle på ett alldeles utomordentligt sätt kunna representera vårt land.

Bild på Enquist från wikipedia.org