dixistadelmann.se

Nu när svenskens “riktiga” nationaldag, midsommarafton, snart är här, dammas de gamla dragspelen av och fingrar börjar mjukas upp för att ta sig an en Taubevals. Men den vals som har präglat de senaste femton åren är inte skriven av Evert Taube, utan den har skrivits av borgerliga politiker, ekonomer och ledarskribenter. Den valsen spelas så gott som dagligen på datorernas tangentbord för att senare presenteras på de borgerliga ledarsidorna.

Den valsens namn är “Arbetslöshetsvalsen” och går så här: Vi har fått massarbetslöshet på grund av att arbetarklassen har skämts bort med trygghet och bidrag, vilket gör att de inte vill arbeta längre, utan hellre låter sig försörjas av samhället. Nu måste piskan fram för att driva dem tillbaka till arbetet. Den “arbetsskapande” klassen däremot skall få smaka den ljuvligt söta moroten, i form av ökade klassklyftor, sänkta skatter och devot dyrkan. Vår tids Gud är FÖRETAGAREN!

I mitt följande resonemang skall jag försöka att undersöka hur ramarna för synen på arbetslöshet har förändrats.

Efterkrigstidens välfärdssamhälle i Skandinavien präglades av en stark arbetarrörelse, vars ekonomiska politik i mycket grundades på Keynes teorier. Här byggdes kanske den mest demokratiska samhällsmodell som någonsin har existerat. Fundamentet för denna samhällsmodell kan sägas vara den fulla sysselsättningen kombinerad med ett demokratiskt inflytande över ekonomin.

I den ideologiska kampen har borgerligheten nu segrat och det tankemässiga rum där alla partier rör sig har blivit mycket trångt. Demokratin skall bort ur den ekonomiska sektorn, statens roll skall minimeras. Vi har fått en fristående riksbank vars huvudsakliga mål är att hålla en mycket låg inflation oavsett följderna för arbetslösheten. Marknaden skall sköta sig själv utan inblandning. Full sysselsättning är inte längre den ekonomiska politikens viktigaste mål.

Under tiden för den demokratiska socialismens politiska hegemoni i Sverige sades det att regeringspartiet aldrig skulle klara ett val om arbetslösheten var högre än tre procent. En friktionsarbetslöshet på cirka en procent var vad som kunde accepteras. Nu hade vi över tre procents arbetslöshet mitt i en skenande högkonjunktur och moderata politiker talar om att balansarbetslösheten ligger runt fyra procent. I den lågkonjunktur vi är inne i nu, är arbetslösheten ungefär åtta procent. Ja ni läste rätt, ÅTTA procent. Det är alltså inte den enskilde arbetslöse som skall lastas för att denne inte har arbete, arbetslösheten är snarare ett resultat av en ekonomisk politik!

Borgarna vann valen eftersom väljarna ansåg att de hade en trovärdigare politik för att bekämpa arbetslösheten. Smaka på den! Socialdemokraterna överger sin traditionella och i historiens ljus framgångsrika politik för full sysselsättning och anammar den borgerliga ekonomiska politiken vilket leder till massarbetslöshet; sedan straffar väljarna socialdemokraterna för deras borgerliga ekonomiska politik genom att välja en borgerlig regering!

Det är dags att genomskåda Arbetslöshetsvalsen och återgå till en ekonomisk politik grundad på en traditionell vänsterpolitik för full sysselsättning!

- Dixi, sluta tjata nu och gå ut i vår vackra natur och fira sommaren!

Jag har med viss förvåning noterat att det inte bara i borgerlig media talas om vårt lands ekonomi i oerhört positiva termer. Det må vara hänt att det är så i ett samhälle med borgerlig hegemoni. Nu när valdagen närmar sig, sluter de borgerliga krafterna upp i kampen för en ny borgerlig regering. I ett mer mångfacetterat medielandskap än vårt skulle emellertid denna skönmålning ha bemötts på ett helt annat sätt än vad som nu är fallet. Betänk att i dagspressen är cirka 90 procent av ledarsidorna borgerliga.

Vad är det då jag vänder mig emot? Jag är långt ifrån någon professionell nationalekonom, men med lekmannens insikter som grund, anser jag att den nationalekonomiska situationen i Sverige förvanskas. En nations ekonomiska status beskrivs nu genom begrepp som BNP-utveckling, inflation, bytesbalans och vill man sedan fylla på kan man tala om räntenivå och även dissekera statens budget med eventuella underskott.

Men visst är det ett begrepp som saknas? Som ett eko från historien ringer det i mina öron. Det talar trettiotal, Tyskland, mänsklighetens största brott, en värld i krig. Det talar efterkrigstid, demokrati, tillväxt och välfärdssamhälle. Begreppet jag tänker på är givetvis arbetslöshet.

Under de demokratiska årtiondena i Sverige, innan den nyliberala vågen dränkte allt, hänvisade ibland borgerligheten till ett annat modellsamhälle med konservativa värderingar, lägre inflation, lägre skatter och en lika framgångsrik industri som i vårt land. Landet i fråga var givetvis Tyskland, eller rättare sagt Väst-Tyskland. Arbetarrörelsen kunde dock ganska lätt och med stort eftertryck avvisa Tysklands modell. Deras arbetslöshet var ju cirka tre gånger så hög som vi hade i vårt land.

I dagarna, trots allt tal om hur bra det går för Sverige, läste jag att vi nu har högre arbetslöshet än vad de har i Tyskland. Hade någon påstått på 1970-talet att vi i Sverige skulle ha högre arbetslöshet än Tyskland inom en inte alltför avlägsen framtid, skulle nog denna person ha betraktats som närmast ett UFO. Men nu är vi där.

För många år sedan var jag ung, naiv, ja kanske till och med aningen dum. På den tiden kunde jag inte förstå att människor kunde leva med den brottslighet som fanns i USA. Nu när jag inte längre är ung och naiv förstår jag att den över- och medelklass vars värderingar styr USA inte är påverkade av den höga brottsligheten. I deras bostadsområden ligger brottsligheten på om inte svenska nivåer, så inte långt därifrån. Det är de fattiga och resurssvaga som drabbas av den höga brottsligheten. Likadant är det med arbetslösheten i Sverige. Det är de resurssvaga som drabbas av den. Det är arbetarklassens barn som slås ut i ungdomsarbetslösheten. Med viss cynism, när man väl har genomskådat välvillighetens dimridåer, kan man säga att borgerligheten inte vill ha full sysselsättning. Full sysselsättning förskjuter nämligen makten mellan arbete och kapital i arbetarrörelsens riktning. Arbetarklassen blir mindre styvnackad och lättare att ha att göra med i takt med att arbetslöshetssiffrorna stiger. Med detta säger jag inte att ju högre arbetslöshet, desto bättre för borgerligheten. Det finns en gräns för hur hög arbetslösheten kan vara innan skadeverkningarna blir oacceptabla även för borgerligheten. Brottslighet, ja till och med sociala konvulsioner hotar om det får gå för långt. Men även innan vi når sådana nivåer har arbetslösheten så allvarliga skadeverkningar i ett samhälle att den måste bekämpas på ett mycket mer kraftfullt sätt än vad dagens borgerliga regering avser att göra.

Det är dags att sätta arbetslösheten högst upp på den politiska agendan!

SD-Jimmie har bråda tider. I förra veckan godkände han datorn som tillhörande den svenska kultursfären.

- Man får vara försiktig, sa Jimmie. Det kommer så mycket skit från utlandet.

Nu tycker han att datorn är det bästa som hänt honom. Han har hittat utskrifter av Goebbels tal på nätet och sedan han har lärt sig ordbehandling har han gyllene tider. Funktionen ”Sök och Ersätt” är fantastisk, tycker Jimmie. I Goebbels tal söker han ordet ”jude” och ersätter detta med ”muslim”.

- Goebbels var en stor visionär, säger Jimmie, och nu kan jag få del av hans strålglans.

- Härom dagen fick jag in en debattartikel i en stor kvällstidning. Vad skulle jag vara utan föregångarna på trettiotalet? Ingenting, fyller han snabbt i.

Nu tar jag risken att störa SD-Jimmie i hans arbete med Goebbels tal. Inte för att jag egentligen bryr mig om vad Jimmie tycker i frågan om min svenskhet, men eftersom Jimmie är så intresserad av saken, kan han få testa sitt intresse på mig. Nu frågar jag dig Jimmie om jag är en ”Riktig svensk”.

Min mamma är av svenskt ursprung sedan generationer tillbaka, medan min pappa kom hit som flykting från ett europeiskt land i späd ålder i slutskedet av världskriget. Jag är socialist och ateist och kallar mig feminist. Jag anser inte att Astrid Lindgren skulle ha fått nobelpriset i litteratur och min favoritfilm är inte Göta Kanal, däremot gladde jag mig mycket när Gunter Grass fick litteraturpriset och några av mina favoritregissörer är Fassbinder, Schlöndorff och Herzog. Den bästa film jag sett är Elem Klimovs ”Gå och se”. Jag är mycket intresserad av konst, främst sådan som vår socialminister Göran ”Entartete Kunst” Hägglund (KD) fördömer som icke folklig. Två av mina favoritkonstnärer är Malevitj och Kandinsky. Jag tycker inte om julfirandet och jag vill avskaffa monarkin. Men det som får mig att tvivla mest på att jag i Jimmies mening är svensk, är att jag känner större gemenskap med till exempel en fackföreningsman som har varit tvungen att fly förtrycket i Iran, än med en svensk direktör med de sedvanliga högeråsikterna.

Vad säger du Jimmie, är jag svensk eller inte? Sorterar du in mig i ”Vi”, eller tillhör jag ”Dom”?

Förresten Jimmie kan du glömma frågan. Fortsätt du ditt arbete framför datorn. Jag bryr mig inte om vad du tycker. Brunt blir aldrig min favoritfärg!

Nu när vår före detta Näringslivsminister Maud Olofsson © håller på att snärja in sig i retoriken kring Vattenfall är det svårt att veta vilken ståndpunkt hon för tillfället har intagit och i mina mörka ögonblick kan jag få för mig att allt bara handlar om att genom sitt dåliga exempel smutskasta statligt ägande. Betänk att Socialminister Göran ”Entartete Kunst” Hägglund (kd) sparkade Apoteksbolagets styrelse för att denna hade för höga ambitioner för det statliga bolaget. Detta passade inte Hägglunds privatiseringsplaner. När det gäller Olofsson kan man ju i alla fall hoppas att Statsministern och Finansministern betalar henne målvaktspengar för hennes jobb med att skydda dem.

När man skalar bort det politiska spelet kring Vattenfall återstår emellertid ett faktum och det är att kärnkraften i sig själv är en orimlig företeelse med avseende på vilka risker den medför och vilka gränslösa kostnader som en allvarlig olycka skulle innebära, både mänskligt och ekonomiskt.

Ibland överträffar verkligheten dikten. Jag tittade i januari 2007 på Tv-programmet Uppdrag Granskning, som tog upp de mycket allvarliga olyckstillbud som hade förekommit på några av de svenska kärnkraftverken och följande utspelade sig framför mina ögon.

Medverkande personer:

MK: det moderata kommunalrådet.

JN: journalisten.

BT: betraktaren, alltså TV-tittaren.

MK talar sig varm om kärnkraftsverket i Forsmark inför journalisten.

JN: Men du kan väl inte påstå att kärnkraftsverket i Forsmark är 100 procent säkert?

MK: Jag kan till och med påstå att det är 200 procent säkert!

JN: 200 procent säkert?

MK: Ja det har två olika säkerhetssystem, alltså är det 200 procent säkert.

BT: Hm…..

JN talar om det mycket allvarliga olyckstillbudet på kärnkraftsverket, där en betydande del av säkerhetssystemet slogs ut.

JN: Vad hade hänt om 100 procent av säkerhetssystemet hade slagits ut?

MK: Hade 100 procent av säkerhetssystemet slagits ut, hade vi fortfarande haft 100 procent kvar.

JN: Hur menar du då?

MK: Kärnkraftsverket har två olika säkerhetssystem, alltså 200 procent säkerhet!

BT: Tänkte inte på det.

JN: Läser man rapporten från Forsmark ser man att säkerhetsarbetet verkar ha befunnit sig på ett sluttande plan neråt.

MK: Det står ”lutande plan” i rapporten. Man måste vara noggrann med fakta!

BT: Kommunalrådet måste ha gått i den gamla pluggskolan, tänk vad mycket de fick lära sig på den tiden!

När ICA-handlarna har årsstämma lär det lysa ferrarirött på parkeringen utanför. Det går rykten om att Ferrari skall belöna Sveriges ICA-handlare för deras köptrogenhet mot den italienska superbiltillverkaren. I bilfabriken i Maranello skissas det nu på en ny modell som skall få namnet ICAnder. Kan detta vara sant?

Nu är det dags igen för nya avslöjanden om allvarligt fusk med köttfärsen i ICA-kedjan. Texten nedan skrev jag till den förra köttfärsskandalen för några år sedan. Den texten kan jag nog återanvända många gånger.

Oljebolaget British Petroleum, med sin svenske styrelseordförande Carl-Henric ”Small People” Svanberg, aviserar samarbete med det ryska oljebolaget Rosneft, när det gäller att utvinna olja och gas i Arktis.

Med den gigantiska oljekatastrofen i mexikanska golfen i färskt minne, där Svanberg med sitt ”minnesvärda” uppträdande visade världen vad svenska näringslivsföreträdare går för, och med vetskapen om hur känslig den arktiska miljön är, frågar jag mig: kan det bli värre?

Ja, det skulle väl vara om Carl-Henric ”Small People” Svanberg trädde in i ett klassrum fullt med förväntansfulla unga elever och sedan presenterade sig med orden: I are yours new english teachers.

Enligt säkra källor har omgivningen runt Svanberg varit oroliga för hur han skall klara umgänget med ryssen. Amerikaner passade Svanberg utmärkt. Han brukade säga att det är trivsamt att umgås med ett folk vars största kulturpersonlighet är Kalle Anka. Ryssarna är som bekant lite annorlunda, ett gammalt stolt kulturfolk. Men detta är inget som oroar Svanberg. Den ambitiösa planeringen för att göra honom bildningsmässigt rumsren spolierade han snabbt och självsäkert genom att enkelt avfärda sin tillfällige lärare: ”Gontjarov, Turgenjev, Gogol, Dostojevskij och Tolstoj? Klart jag känner till dom. Den mest legendariska lagformationen under Sovjettiden, men be mig inte tala om på vilka platser de spelade; hockey är inte min sport. Men om du frågar om golf och segling, då kan jag allt”.

- Dixi, när jag läser detta kommer jag att tänka på en skitförbannad liten ettrig rödmyra i brottartrikåer på mattan med en elefant som motståndare, skrikandes efter domarens signal: ”fan du kan ju inte blåsa av när jag har honom i falläge”.

Det skälls ofta på våra politiker, både i privata och offentliga sammanhang. Det talas till och med, och kanske med ett visst fog, om politikerförakt. Men här har jag en avvikande åsikt. Nu behandlar jag inte den förda politiken, för när det gäller den skäller jag som en rabiessmittad bandhund, istället vill jag hylla våra politikers yrkeskunnande. I det politiska hantverket är de fantastiska. Trots att de i stort sett alltid står i medias strålkastarljus och tvingas uttala sig i allehanda frågor, mer eller mindre oförberedda, så blir det nästan alltid rätt. Ibland tänker jag att de måste ha hjärnor som ständigt går på högvarv. Om jag tänker på mig själv, kan jag nog prestera en något sånär analys i samhällsfrågor om jag får tid att tänka efter först i lugn och ro, men stick en mikrofon i ansiktet på mig och ännu värre en kamera, då skulle nog folk tro att det var en byfåne som uttalade sig. Så all heder åt våra politiker i denna fråga!

Näringslivets toppar däremot, dessa män som alltid hyllas och som måste smörjas med livets goda för att de inte skall fly landet, de framstår ofta inte som några föredömen när de någon gång måste framträda i media och besvara frågor som går utanför det vanliga ekonomitramset. Nej, här talar vi om riktiga dinosaurier. Låt oss studera de senaste decenniernas portalfigurer från näringslivet.

Peter Wallenberg, han satt på 1990-talet i svensk TV och försvarade västerlandets koloniala historia med argumentet att ”svartingarna” inte klarar sig om inte den vite mannen leder dom rätt. Han må tycka så i sin ensamhet, inuti sitt kranium, men att uttala det i media, för det krävs det en riktig politisk idiot!

Percy Barnevik tog över som ledande näringslivsman efter Peter Wallenberg och efter att ha dyrkats av näringslivsjournalisterna tog det stopp när det visade sig att den gode Percy hade tillskansat sig pensionsförmåner på runt en miljard kronor. Percy Barnevik gav girighetens ansikte ett riktigt välansat skägg!

Så har vi idag Carl-Henrik Svanberg, han har faktiskt lyckats med det som alla Sveriges direktörer alltid ”hotar” med. Han har tillträtt ett viktigt arbete utomlands, som styrelseordförande i det multinationella oljebolaget BP. Hans kompetens, ja hans geni, var för stort för den lilla svenska ankdammen. Problemet för honom var att hans yrkeskunnande synades direkt. Som styrelseordföranden i BP får han nu stå till svars för den gigantiska oljekatastrof bolaget har åstadkommit utanför supermaktens kust. Och hur han har lyckats? Ja döm själva.

I det längsta försökte han hålla tyst, men när han till slut tvingades uttala sig i media, var det med ett beklagande. Och visst fanns det mycket att beklaga, han kunde ju till exempel beklaga de elva arbetare som dog i olyckans initialskede, eller han kunde beklaga skadorna på vår gemensamma miljö, eller att en hel kustkultur kan gå under som följd av oljeskadorna. Men Carl-Henrik beklagade sin egen otur, att han som nytillträdd styrelseordförande inte fick lugn och ro, utan tvingades ut i detta mediala getingbo. Efter detta försvann han snabbt iväg på en ”kärlekssemester” i något tropiskt paradis. Det finns ju lyckligtvis fortfarande kustvatten som BP, eller något av de andra multinationella oljebolagen, ännu inte har förstört. Kärlekssemester?  Dixi erfar att han visserligen reste ensam, men att han ändå hade kärleken i kavajens innerficka. Han bokade sviten med den stora dubbelsängen, sedan sov han med plånboken nedbäddad bredvid sig. Älsklingen skall ju vara lika skönt nedbäddad som han själv.

Till sist hann då verkligheten ikapp Carl-Henrik i form av USA:s president. Efter Obamas stränga behandling fanns det ingen hejd på Carl-Henriks försök till bot och bättring. Hans plötsliga människokärlek svämmade över och utan att han riktigt vet hur det gick till, eller någon annan heller för den delen, talade han plötsligt i tungor. För något från det engelska språkets domäner var det knappast som kom ur hans mun: ”small people, small people, small people”. Ja, ja, nu var jag väl elak i överkant, en viss beröring med det engelska språket fanns väl, det måste jag tillstå, men inte var det mycket inte.

Nu vill jag i all anspråkslöshet, i detta för oljebolaget så prekära läge, ställa mina egna tjänster till BP:s förfogande. Vad jag kan? Jo jag kan vara minst lika inkompetent som Carl-Henric och detta till en hundradel av den lön som han uppbär. Och det bästa av allt, jag är en jävel på cowboy-engelska också. Ända sedan jag var fyra år och fick min första cowboy-hatt och pistol har jag varit bekant med detta språk. På den tiden sa vi i och för sig att vi snackade ”kåbbojspråk”, när vi ”red” omkring på våra cyklar med hatten på huvudet och pistolen i ena handen, samtidigt som vi försökte lotsa ”hästen” med bara en hand. Så kom igen BP, jag är ledig!

Undrar förresten vad ”kort i huvudet” heter på engelska; säkert ”short in the head”, eller vad tror du Carl-Henrik.

Percy Barnevik, aftonbladet.se, Peter Wallenberg, svt.se

 

Jag sitter och slöläser tidningen, läser om att det går dåligt för Volvo Lastvagnar. Tusentals anställda får lämna sina jobb för en oviss framtid i massarbetslöshetens Sverige. Aktieägarna på företagets årsstämma bjuds på varmkorv och festis, vilket förargar en del aktieägare, men inte mig. Är det inte så kupongklipparna skall mättas, tänker jag. ”Nej, tyvärr, champagnen och kaviaren är slut, det blir varmkorv och festis”! Jag ler för mig själv.

Men så läser jag att styrelseordförandens arvode höjs med en miljon kronor. Trots denna upplysning är jag fortfarande ganska lugn. Man blir lätt avtrubbad i denna galna tid. ”Carl-Henric Svanberg”! Nu kokar det till i mitt inre, närmast som en härdsmälta i ett kärnkraftverk. Det är väl inte ”The Carl-Henric Svanberg”, som skall belönas ytterligare? Jo, det är det! I dagens värld finns inte surrealismen i den moderna konsten, den finns i vårt dagliga liv.

1 miljon kronor ytterligare krävs det tydligen för att Carl-Henric Svanberg skall göra sitt arbete och det samtidigt som tusentals människor kastas ut i arbetslöshet. En sådan girig fan!

Jag får leta upp vad jag har skrivit om Carl-Henric Svanberg tidigare. Buss på!

Carl-Henric Svanberg, wikipedia.org

Nu har jag kommit till slutet på min genomgång av nazismen/fascismen och det känns så skönt. Att skriva om nazismen är som att stå och stirra ner i kröken på en välanvänd toalett med toalettborsten i handen. Äckligt! Brunt är inte min färg, men jobbet måste göras.

Ute i dagens Europa tågar de bruna på gatorna och i många länder sitter brunhögern även i parlamenten och ibland till och med i regeringen. Skam! Men i vårt civiliserade land är det väl annorlunda, vi är väl anständiga? Svaret på den frågan är Sverigedemokraterna. Men som inte det vore nog sprider sig idag en försåtlig förståelse för brunhögerns ideal i bredare kretsar av vårt samhälle. Nazismen/fascismen har blivit en allierad i kampen mot arvfienden Ryssland.

I radions P1, i Godmorgon Världen (20140316), hör jag korrespondenten Jenny Sanner Roosqvist i ett inslag från Lettland. JSR gör ett reportage om en så kallad veteranmarsch i den lettiska huvudstaden Riga. Marschen ingår i en minnesdag för letter som slogs i Waffen-SS under andra världskriget. Efter en minnestund i domkyrkan tågar hundratals, kanske tusentals, människor, vissa med nazistflaggor, i en hyllning. Smaka på den: en minnesstund för Waffen-SS-soldater i domkyrkan, av alla platser. Absurt! Korrespondenten JSR ställer frågan i neutral ton: var de soldater som slogs i Waffen-SS frihetshjältar eller nazister? Som om det ena svaret vore lika anständigt som det andra.

Föreställ er att hon hade varit i Paris och ställt frågan till mannen på gatan: var männen som stred med Waffen-SS i divisionen Das Reich frihetshjältar eller nazister. Svaret hade troligen blivit ORADOUR! innan örfilen hade landat på hennes kind. Trots att varje Oradour förekom hundrafalt eller till och med tusenfalt i Nazitysklands krig på östfronten har en svensk journalist i Public Service mage att ställa frågan: var de soldater som slogs i Waffen-SS frihetshjältar eller nazister?

Precis alla som stred i Waffen-SS var säkert inte nazister, i takt med att kriget gick allt sämre för Nazityskland blev kraven på soldaterna i den nazistiska elitstyrkan Waffen-SS allt lägre och mot slutet förekom till och med tvångsenrolleringar. MEN organisationen Waffen-SS var nazismens elitstyrka med politiskt skolade soldater som skulle vara den germanska rasens pansarnäve i skapandet av ett nazistiskt tusenårsrike. I denna kamp begick Waffen-SS fruktansvärda brott. Efter kriget, i Nurnberrättegången, dömdes Waffen-SS som en kriminell organisation.

I det propagandakrig som nu rasar gällande bilden av vad som händer i Ukraina har utrikesminister Carl Bildt offrat sanningen för att Sverige som nation skall uppträda som en lojal aktör på västmakternas sida. Här får man inte ens väja för stöd till nazister och fascister i Ukrainas nya regim. Sverige som nation skall ge ekonomiskt bistånd till den nya regimen i Ukraina utan att vi kräver en nazistfri ledning av landet. Carl Bildt, han tiger i frågan och det värsta av allt är att svensk media lojalt tycks ställa upp på utrikesministerns linje. Trots skrämmande nyheter från Ukraina med bildbevis och allt, förblev det tyst i vårt land. Att tre parlamentsledamöter från ett nazist/fascist-parti i Ukraina avsätter en Ukrainsk TV-chef, som de anser vara misshaglig, väcker i stort sett ingen reaktion i vårt land. Jag menar: Parlamentsledamöter misshandlar en TV-chef framför kameran och tvingar honom att skriva på sin avskedsansökan! Hans brott? De anklagar honom för att vara ryss. Ledaren i nazistgänget är vice ordförande i Ukrainas parlamentariska yttrandefrihetskommitté! Men vi är tysta, så tysta.

Några dagar efteråt läser jag att en ledande svensk nazist, som är efterlyst för svåra våldsbrott, misstänks av svensk polis ha flytt till Ukraina. Varför, Carl Bildt, misstänks mannen ha flytt till just Ukraina?

Usch nej, med den frågan har jag väl kvalificerat mig till Putinkramarnas skara (borde väl i och för sig gälla polisen också med deras misstanke om att han har flytt till Ukraina), kanske bäst och bekvämast att ansluta sig till Bildts propagandakrig, för vem vill bli anklagad för att vara en Putinkramare?

”Fascismen är borgerlig; den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.” Detta skriver Herbert Tingsten (1896-1973) i sin bok ”Nazismens och fascismens idéer” från 1965.

Den etablerade högern i Tyskland trodde att man kunde använda nazismen som ett kontrollerat vapen mot vad man betecknade som samhällsomstörtande ideologier. Hitler skulle slå tillbaka vänstern och sedan skulle allt återgå till det normala, när nazismen hade gjort sitt. Men rasismens våldsamma eldstorm slocknar inte förrän allt är förbränt. Detta är historiens lärdom.

Hitlers parti bar namnet Nationalsocialistiska Tyska Arbetarpartiet, (NSDAP) och bildades 1920. NSDAP var till stora delar fram till maktövertagandet 1933 ett populistiskt parti som försökte hämta stöd från alla grupper i samhället. Då socialismen vid denna tid stod högt i kurs hos arbetarklassen och kapitalismen och spekulationsekonomin hade gjort i det närmaste moralisk bankrutt i den tyska krisen, flörtade man med arbetarklassen genom att använda en del argument som gränsade mot socialismen. Men som parti var NSDAP djupt rasistiskt, antisemitiskt, nationalistiskt, antisocialistiskt och antikommunistiskt. Ju närmare makten NSDAP sedan kom, desto djupare blev samarbetet med kapitalägarna och samhällseliten. De delar i partiprogrammet som appellerade till arbetarklassen skalades bort. NSDAP hävdade alltid den privata äganderätten till produktionsmedlen. Den del av näringslivet man konfiskerade var det som hade ägts av judar.

Den teori som jag kan referera till om fascismen/nazismens grund är att denna rörelse är kapitalägarnas (och deras förbundna) ”pansarnäve”, som plockas fram endast vid de djupaste kriser då klassmotsättningarna blir så djupgående att makten över produktionsmedlen är hotad. Därför finns fascismen latent i våra samhällen. Demokratiska parlamentariska stater kan förfalla till fascism vid djupa kriser. Historiens exempel är många.

Det sägs ofta att det tyska folket röstade fram nazistpartiet och gav dem makten. Så var det inte! Nazismen kom till makten med den etablerade högerns hjälp.

I juli 1932 kulminerar väljarstödet till N S D A P med cirka 37 procent.  1933 kommer sedan Hitler till makten genom ”intriger och maktspel” och med stöd av konservativa och högerpartier (källa NE).

Vill man på ett seriöst sätt debattera nazismen som ideologi och nazismens brott på nätet så skrider den brunanstrukna reaktionära klicken alltid ut till försvar och försöker omedelbart relativisera nazismens exempellösa brott. Detta har jag personlig erfarenhet av efter att ha debatterat frågan på ett forum som jag inte vill nämna namnet på av hänsyn till dem som driver detta forum.

Ett argument som alltid används bygger på ett närmast osmakligt snaskande med dödssiffror, som mer handlar om ideologiproduktion än om historiska fakta. Exempelvis hade en debattör räknat ut att H i t l e r s folkmord kostade 20946000 människor livet. En annan medlem i klicken skrev  sedan följande ”tom. en andrarangsfigur som Pol Pot lyckades ju mörda lika många som Böse Adolf i sin krafts dagar”.

Det räcker väl att säga att Hitler startade andra världskriget och bara Sovjetunionen förlorade mer än tjugo miljoner människor i kampen mot nazismen för att inse att ovanstående bollande med dödssiffror blir absurt.

I ”kommunismens dödssiffror” brukar offren för den stora svälten i samband med ”det stora språnget” under Maos regim i Kina ingå. Att partiledningen i Kina genom sina missgrepp i svältsituationen kan lastas för att människor dog är ovedersägligt, men gör det att detta brott skall jämställas med nazismens utrotningsläger, där män kvinnor och barn tvingades in i en maskinmässig utrotning? Det är svåra frågor som inte skall förminskas utan tas på största allvar.

När engelsmännen var kolonialherrar i Indien offrade de enligt de siffror jag har läst (Mike Davis, Svält och kolonialism) långt över femtio miljoner indier, genom sitt sätt att styra, i återkommande svältkatastrofer. Jag skulle ändå aldrig drömma om att jämställa engelsmännens brott med nazismens.

Nazismen som ideologi är en förbrytelse i sig själv!

Stalin var en brottsling som begick brott mot mänskligheten. Den ideologi, stalinismen, som han gav namn åt skall bekämpas. Så långt är jag överens med de reaktionära krafter som gör sina försök att i olika avseenden jämställa nazism och kommunism.

Vad jag vänder mig mot är två saker.

1. Att högerkrafter använder stalinismen för att relativisera nazismens brott.

Nazismen som rörelse, ideologi och företeelse är unik i det avseendet att alla andra betydande rörelser, ideologier har använt våldet som ett medel att uppnå ett högre mål (i deras egen mening), nazismen/fascismen däremot har våldet som ett mål i sig. Man eftersträvar våldet som renande kraft. Man föraktar svaghet och dyrkar styrkan och styrkan utövas genom våldet. Detta våld skall utövas idag och i morgon och i all framtid. Våld kan vara det som den enskilde soldaten utövar i kriget, men det kan också vara det våld som innebär utrotandet av civila, barn, kvinnor och män ur folkgrupper som anses mindervärdiga, eller utrotandet av människor med felaktiga ideologiska ståndpunkter. Därför måste nazismen/fascismens brott särbehandlas och inte blandas med stalinismens, kommunismens, socialismens, kapitalismens, imperialismens, kolonialismens eller de olika världsreligionernas brott.

Det görs ofta jämförelser mellan stalinismens och nazismens brott. Den italienske författaren Primo Levi som överlevde nazismens läger har kanske skrivit den starkaste skildringen av detta lägerliv, ”Är detta en människa”. Han har även uttalat sig i frågan om skillnaden mellan nazismens läger och stalinismens. ”Den främsta skillnaden ligger i målsättningen. De tyska lägren utgör något unikt i mänsklighetens nog så blodiga historia; till det gamla målet att undanröja eller skrämma politiska motståndare kom ett modernt och monstruöst, nämligen att utplåna hela folk och kulturer”. Vidare skriver han ”...normalt gick man in i de tyska lägren för att aldrig komma ut; något annat slut än döden är inte förutsett. ”I de sovjetiska lägren har alltid funnits en yttersta tidsgräns”, ”I Sovjetunionen tycks dödligheten under de hårdaste perioderna ha belöpt sig till 30 procent av det totala antalet lägerfångar och det är förvisso en outhärdlig hög siffra, men i de tyska lägren var dödligheten 90-98 procent”.

2. Att stalinismens smuts kletas på alla progressiva krafter som hotar högerns hegemoni, enligt modellen kommunism är i grunden stalinism och alla progressiva krafter är i grunden kommunistiska.

Apartheidregimen bekämpade inte befrielserörelsen ANC under Mandela, utan kommunismen. Vietnamkriget var inte något imperialistiskt krig utan USA:s bekämpande av kommunismen. General Franco i Spanien bekämpade inte en laglig vänsterregering, utan slogs mot kommunismen. Detsamma gällde General Pinochet i Chile osv. Ja sådan är den reaktionära retoriken.

Det är vanligt i dessa tider att grupper av ”högerextrema” ständigt försöker relativisera nazismen, både nazismens exempellösa brott mot mänskligheten och nazismen som ideologi. Nazismen är för en högerextrem som försöker bli rumsren, som att ha ett suttit i ett brunt tuggummi. Tuggummit är omöjligt att få bort och det är generande att gå omkring med en brun fläck där bak. För att den högerextreme skall slippa detta stigma som nazismen är används två typer av försvar, båda lika orimliga: nazismen skall inte förknippas med högern, den är egentligen en vänsterrörelse och nazismens ”brott”, både de ideologiska och de brott som utfördes i praktiken, är av underordnad betydelse om man jämför med kommunismens brott. Kommunister är extremhögerns beteckning på alla från socialdemokraternas vänsterflygel och vänsterut.

Jag kommer här att föra en argumentation på varför det är orimligt att jämföra nazismens brott med några andra brott som har begåtts mot mänskligheten i någon ideologis namn.

Ja, Viktor Janukovytj var en demokratiskt vald president i Ukraina, vilket inte måste betyda att han var någon bra president. Viktor Janukovytj och västs (USA och EU) favorit Julia Timosjenko var väl politiker av ungefär samma kaliber.

Efter månader av demonstrationer, ibland våldsamma, och ofta våldsamt bemötta, avtalades det att Janukovytj bara skulle få sitta kvar som president i en övergångsministär fram till att ett nyval skulle hållas. Detta avtal stod västmakterna (USA och EU) bakom tillsammans med den ukrainska oppositionen och Janukovytj och Ryssland.

Den nazistiska/fascistiska delen av oppositionen ville emellertid annorlunda. Deras stormtrupper gick återigen till våldsamt angrepp mot Janukovytj regim. I gatustrider med hänsynslöst våld från båda parter dödades alltför många människor. Det hela slutade med att Janukovytj tog det säkra före det osäkra och flydde från huvudstaden Kiev. Oppositionen hade nu definitivt makten i sina händer. Här hade USA och EU kunnat kräva att det överenskomna avtalet skulle hållas. Det gjorde man inte.

En ny regering bildades. Nazister/fascister ingick med viktiga poster. Här hade väst återigen chansen att med stor avgörande tyngd kräva en ny regim utan nazister och fascister. Detta gjorde man inte heller.

Den nya regimen med representanter från extremhögern representerade oppositionen som har sitt huvudsakliga stöd i västra Ukraina. Stora delar av den övriga befolkningen lämnades utan inflytande. Här hade väst återigen kunnat kräva att hela landet skulle vara representerat i den nya regeringen. Det gjorde man inte.

I segerns ögonblick blev västmakterna tydligen fartblinda, man hade kunnat köra över Ryssland i det gamla Jugoslavien och i Kosovo och i Libyen, men nu står Ryssland inför förändringar i ett land, Ukraina, som anses vara så viktigt av många orsaker, bland annat historiska, att Ryssland under Vladimir Putin tydligen är villig att riskera oerhört mycket.

Vad Ryssland under president Putin, tillsammans med de rysktalande i östra Ukraina sedan har gjort, det vet vi alla. Det behöver inte jag skriva om. Vi får bara hoppas på att situationen i Ukraina inte urartar totalt.

Varför skriver jag detta? En kamp mellan västra Ukraina med stöd från Väst och östra Ukraina med stöd från Ryssland, där respektive del slåss för sina korrupta politiker har nu övergått till en mycket farlig situation med fascister/nazister i det nya styret och ryska trupper på Krim. Krigstrummorna mullrar dovt. Jag måste få ordning på mina egna tankar. Jag har så svårt att acceptera den världsbild som nu trycks ner i min hals med nästan exempellös kraft. Det sägs ju att hos ”den andre” förekommer bara propaganda, men då undrar jag: vad är jag som intresserad mediekonsument i Sverige utsatt för när det gäller händelserna i Ukraina?

På bara några dagar har det trummats ihop en västerländsk politisk opinions- och åtgärdsstorm mot Ryssland som jag har svårt att minnas att jag någonsin har upplevt förut. Det måste ju finnas några proportioner. Jag menar, vilka åtgärder vidtogs när USA folkrättsvidrigt invaderade Irak? 1 miljon döda och flera miljoner flyktingar blev det resultatet! Det tuggade vi i oss ganska bra utan att brusa upp i kritik och sanktioner. Sanktioner? Mot imperiemakten? Skojar du? Till USA, som allt som oftast är en krigförande nation, säljer vi vapen och som inte det vore nog gör vi även detta till några av de värsta diktaturerna i världen, exempelvis Saudiarabien, bara för att det gäller en USA-stödd regim.

När det handlar om USA finns det hur mycket förståelse som helst, men om den andra sidan i sitt närmaste närområde försöker uppträda ens i närheten av vad det stora landet i väster gör i hela världen, då bryter helvetet löst.

I den av SVT:s nyhetssändningar jag såg (20140303) uttalade sig SVT:s korrespondent i Kiev om risken för väpnade strider mellan ryska trupper och regimtrogna ukrainska soldater. Korrespondenten menade att eftersom länderna hade en till stora delar gemensam historia och gemensamma erfarenheter, när ukrainare och ryssar slogs tillsammans i den sovjetiska Röda Armén i det ”Stora Fosterländska Kriget” för att under fruktansvärda uppoffringar till sist besegra Nazi-Tyskland, så minskade detta faktum risken för en upptrappning. Ja, det var Sovjetunionen som bar den tyngsta bördan i kampen mot nazismen, även om vi i väst får lära oss en annorlunda historia, detta sagt inom parentes. Problemet med korrespondentens utsaga är att den inte tar upp det faktum att alltför många så kallade ukrainska nationalister (ofta en eufemism för ukrainska nazister och fascister) arbetade tillsammans med tyskarna och deltog i fruktansvärda illdåd. För likväl som Ukraina rymmer bemärkta platser för det okuvliga motståndet mot nazismen, som Sevastopol, finns även skammens minnesmärken som Babij Jar, där det ohämmade våldet mot civila segrade. Män, kvinnor och barn vars enda brott var att de ansågs vara undermänniskor utrotades som ohyra. Läs historien och notera hur frekvent det var med ukrainska hjälptrupper till nazisterna. Som exempel fanns det ukrainska vakter i utrotningslägret Sobibor.

Nu sitter det representanter i den nya ukrainska regimen vars tankegods vilar på samma ideologi (nazismen/fascismen) som mörkrets krafter hade under det andra världskriget. I ett djupt splittrat land med helt sönderslagen ekonomi, precis efter våldsamma händelser som vissa kallar statskupp, andra benämner revolution, blir en av deras första åtgärder att ge sig på det ryska språkets ställning i landet. Samtidigt har man i Ukraina rehabiliterat ökända krigsförbrytare från andra världskriget. Och skamlöst nog kan vi i väst inte ens ta avstånd från dessa krafter! Hör bara hur vår utrikesminister, Carl Bildt, hela tiden undviker frågan.

”Fascismen är borgerlig; den har överallt kommit till makten så gott som uteslutande med stöd av de borgerligt, antisocialistiskt inriktade folkgrupperna, den har i sina grunddrag bevarat den borgerliga produktionsordningen, den privata äganderätten till produktionsmedlen, den i princip fria konkurrensen, och den avvisar tanken på ekonomisk utjämning.” Detta skriver Herbert Tingsten (1896-1973) i sin bok ”Nazismens och fascismens idéer” från 1965. Den etablerade högern i Tyskland trodde att man kunde använda nazismen som ett kontrollerat vapen mot vad man betecknade som samhällsomstörtande ideologier. Hitler skulle slå tillbaka vänstern och sedan skulle allt återgå till det normala, när nazismen hade gjort sitt. Men rasismens våldsamma eldstorm slocknar inte förrän allt är förbränt. Detta är historiens lärdom.

Fascister har återigen blivit USA:s verktyg i kampen mot fienden. Detta mönster känns igen från Latinamerika, där USA under decennier behärskade kontinenten genom sitt stöd till fascister. Även här i Europa har vi exempel på samma mönster. Jag tänker då på den USA-stödda militärjuntan i Grekland för inte alltför länge sedan.

Nazismens dödsfiender var bolsjevismen och judendomen och i Sovjetunionen förenades dessa i nazismens propaganda så förhatliga företeelser. Och att sedan Sovjetunionen var befolkad av folkslag (exempelvis slaver) som definierades, enligt denna perversa ideologi, som undermänniskor som skulle leva som slavar om de behövdes, annars utrotas, förstärkte bara brutaliteten i nazismens krig på östfronten. Jag läser nu en finsk roman, Barnmorskan av Katja Kettu, som utspelar sig under det andra världskriget och där det i ett samtal mellan vapenbröderna nazi-tyskland och Finland, representerade av en SS-officer och en sjuksköterska, uttrycks hur man såg på ryssarna som folk. SS-officeren säger: ”Det är lättare att göra en ädel springare av ett svin, än att göra människa av en ryss”. För några år sedan såg jag en engelsk dokumentär om nazitysklands krig på östfronten. En idag gammal man berättar att han som liten pojke bodde på ett barnhem i den sovjetiska staden Charkov (nuvarande Ukraina) som var ockuperad av tyskarna. Tyskarna hade stängt staden och förhindrade att livsmedel nådde civilbefolkningen. Vårdarna på hemmet varnade barnen för tyskarnas våld, men trots detta drev hungern den lille pojken att leta upp en burk med lock. Trots att han var skräckslagen vågade han be en tysk vaktpost om mat. Soldaten tog burken och försvann. När pojken fick den tillbaka sprang han bort i skydd för att öppna burken. Då var den fylld med mänsklig avföring. Det tycks mig som om något av denna syn på ryssar lever kvar även utanför de rena nazi-kretsarna. Under min egen värnplikt fick jag höra från befäl mer än en gång under skjutövningar på måltavlor i form av pappkroppar: ”Skjut mot magen så vodkan stänker”. Min egen utbildning var med pansarvärnsvapen och i ett skarpt läge skulle vi enligt officerarna stoppa massanfall av sovjetiska stridsvagnar fyllda med ”små asiater”.

I publicservice-media tycks man helt ha tappat konceptet och det finns ingen hejd på alla ”experter” på Östeuropa och Ryssland som får uttala sig. I Agenda (20140126) hade man till och med grävt fram det gamla högerspöket Anders Åslund, vilken betecknades som ekonom och ”östeuropakännare”. Anders Åslund, vars specialitet var att under sovjettiden klistra begrepp från beskrivningen av ledningen i Kreml på den svenska socialdemokratin. Hans beskrivning av vad som höll på att hända i Kiev under demonstrationerna och kravallerna mot Viktor Janukovytj var: ”Janukovytj har bara 8000 kravallpoliser och några tusen rena ligister bakom sig i Ukraina”. Med analyser på den nivån är det ganska svårt för en intresserad svensk allmänhet att försöka förstå vad som händer i landet. När han sedan sade att oppositionen mot Janukovytj kämpade för ”europeiska värden”, ja då undrade jag som är historiskt intresserad vad detta innebär idag. Sist sådana ord hördes var från tysk sida under andra världskriget när det sades att den tyska civilisationen slogs med europeiska värden som ideologisk grund mot den sovjetiska judebolsjevismen och de asiatiska horderna.

Men jag undrar ändå om inte Maria Persson Löfgren gick ännu längre i att beskriva hur smutsigt ryssen arbetar när hon i Godmorgon Världen i radions P1 påstod att det var Ryssland som hade utfört gasattacken i Syrien som ledde till stormakternas ingripande och hennes ”bevis” var att den ryska ledningen hade kallat attacken en ”provokation”, vilket man alltid gjorde när man själv låg bakom händelsen. Detta hade MPL minsann läst på nätet. Och mycket riktigt: jag hörde sedan inte ett ord ifrån någon annan medieinstitution om detta påstådda ryska övergrepp. Allt dog bort i tystnad, men MPL tystnar inte, hon röjer vidare i samma spår som sin föregångare Kjell Albin Abrahamson. När KAA riktigt kom loss kunde han skrika i falsett om att ryska revolutionen var en bluff, liksom Stora Fosterländska Kriget, liksom det ekonomiska och politiska systemet och som inte denna drapa riktigt räckte till klämde han i med att till och med de omhuldade babushkorna var riktigt elaka. Då stängde jag av min radio, men jag antar att han fortsatte med barnen, så att ingen radiolyssnare skulle lämnas kvar i villfarelsen om att det fanns något som inte var riktigt ont i Sovjet-Ryssland.

Får alla experter på Östeuropa och Ryssland, antingen de är knutna till försvaret eller annars bara är extrema ryssätare, fortsätta att elda på varandra slutar det väl snart med att Babij Jar blir förklarad som en höjdpunkt i den europeiska civilisationens kamp mot ryssen, medan Sevastopol blir en skammens plats, där alltför många tyska hjältar stupade i kampen mot bolsjevismen. Det här sista var kanske allt för svartsynt, men man vet aldrig.

Vadå? Hur jag har fått en sådan förvriden syn på Ryssland? Läs Ivan Gontjarov, Ivan Turgenjev, Nikolaj Gogol, Fjodor Dostojevskij, Lev Tolstoj, Anton Tjechov, Maksim Gorkij och Vladimir Majakovskij, se konst av Vasilij Kandinskij, Kazimir Malevitj och Aleksandr Rodtjenko, se film av Sergej Eisenstein, Elem Klimov och Nikita Michalkov och läs på om andra världskriget, sedan är det ganska svårt att oreserverat delta i hatkörerna mot Ryssland.

Situationen i dagens Ukraina är mycket komplicerad. Får man be om lite eftertanke och moderation; mer hjärna och öron och mindre mun, så kanske det hela löser sig utan en massa våld och lidande. Vi måste ha en rättsordning i världen, där det råder någon slags likhet inför ”lagen” oavsett om det handlar om USA, Europa eller Ryssland. Och den bruna färgen på den politiska paletten måste bort, i vilket land den än uppträder!

Nedanstående text skrevs till förra valrörelsen (2010), då Mård fortfarande var aktuell som partiledare i Centern och var en av de ledande ministrarna i den borgerliga regeringen. Nu är hon borta ur rikspolitiken efter sin avgång, men subventioneringen av de välbeställdas städning retar fortfarande gallfebern på mig.

Det är mycket i livet som jag inte förstår mig på. Hur kan till exempel medel och överklassens problem med att hålla rent och snyggt omkring sig vara en så stor politisk fråga?

Om jag tycker det är tråkigt och jobbigt att andas? Har aldrig funderat på frågan; jag är en levande människa, alltså andas jag. Om jag tycker att det är tråkigt och jobbigt att sköta min personliga hygien? Har aldrig funderat på frågan; jag är en levande människa, alltså tvättar jag min kropp. Om jag tycker det är tråkigt och jobbigt att hålla mitt hem städat och i ordning? Har aldrig funderat på frågan; jag är en levande människa, alltså försöker jag efter bästa förmåga hålla rent och snyggt.

Om jag på grund av ålder eller handikapp har svårt med att sköta mig själv eller min städning, ställer ett civiliserat samhälle upp med hjälp enligt principen: var och en efter förmåga, åt var och en efter behov. Enligt denna enkla och vackra princip är vår gemensamma sektor uppbyggd. Borgerligheten har problem med ”förmågan och behovet”, man vill inte betala för denna princip. Det är bra om den offentliga sektorn minskar i storlek, anser man. Åldringens och den handikappades hemhjälp har under många år skurits ner, allt för att minska på skatterna. Sedan kommer det som skär i mitt hjärta; hur kan man samtidigt begära att samhället skall subventionera städning hos starka och friska människor, som inte vill prioritera städning i sitt liv, som anser sig vara av en annan sort, som inte skall behöva hålla på med något så tråkigt, som anser att någon annan skall ta hand om deras skit. Jag menar, vill de att någon skall städa hemma hos dem, får de väl betala vad det kostar. Hur kan de begära att samhället skall subventionera detta, samtidigt som den offentliga sektorn skär ner?

En man och en kvinna som är starka och friska och som inte kan hålla rent omkring sig, borde i min värld möjligtvis vara berättigade till handikappersättning, för något fel måste det vara på dem. Men subventionerad städning hemma? Icke!

Sedan finns det element av över och underordning i ”pigsamhället”, ett samhällssystem från en svunnen tid, som jag hoppas aldrig kommer tillbaka. Under en period sökte jag lägenheter på nätet och tittade då och då på äldre våningar i centrala stan. Där fanns nästan alltid en liten avskild kammare vid köket. Detta minimala utrymme går under namnet ”pigkammare”. Pigkammaren representerar en svunnen tid, en hemsk tid av över- och underordning.

Jag har funderat på en affärsidé; denna privilegierade medel och överklass, som ”inte har tid” att städa, hur har de tid med sina utlandssemestrar, sommarhus, fritidsbåtar, sin golf, sin tennis, sin skidåkning? Jag bara undrar. Vore det inte smart om jag startade en firma med anställda från förorter som inte har råd med utlandssemestrar, sommarhus, fritidsbåtar, golf, tennis, skidåkning? Jag menar, man skulle slå två flugor i en smäll. De privilegierade skulle få minskad stress och mer tid och samtidigt skulle mina anställda få åka till Thailand, bebo och sköta ett sommarhus, ha hand om en segelbåt, spela lite golf och åka skidor i Schweiz. Bra för alla parter! De underprivilegierade tar hand om all den tid som de privilegierade ”tvingas” lägga på fritidsintressen, därmed kan de privilegierade få massor av tid över för det så kallade livspusslet. Eller är det något jag inte har tänkt på?

Och så argumenten från högerhåll: vänstern föraktar städyrket. Städyrket är av tradition ett av de mest lågbetalda yrkena vi har, men inte ens denna låga lön är det värt för städköparna att betala. Nej, subventioner måste till. Jag säger: höj de lågbetaldas löner och lär er betala vad det kostar!

Subventionerna av städtjänster skapar arbete, sägs det. Det är inga problem med att hitta arbetsuppgifter i ett samhälle. Det finns en närmast oändlig mängd arbetsuppgifter, problemet är finansieringen. Det finns viktigare arbetsuppgifter för samhället att finansiera. Antalet vårdplatser inom sjukvården har halverats sedan 1990-talet. Många vittnar nu om att det är kris och att antalet vårdplatser behöver öka igen. Lägg pengarna här, eller inom omsorgen, ja behoven är oändliga.

Att jämföra ”pigavdraget” med avdraget för hantverkartjänster är missvisande. Hantverkartjänsterna som subventioneras har ett element av konjunkturpolitik, genom den multiplikatoreffekt som finns i byggsektorn. Och om man vill skoja till det lite kan man säga, att köpa en hantverkares kunskaper innehåller ett extremt tydligt element av över- och underordning. Hur lång utbildning du än har som beställare, hur mycket du än tjänar, vilket högstatusyrke du än arbetar i, för hantverkaren är du bara en hjälplös stackare, ja närmast något som katten har släpat in, en oduglig existens, vars enda chans att överleva är beroende av hantverkarens närmast övermänskliga förmåga till människokärlek. Fråga mig, jag bodde i villa under cirka tjugo år och under denna tid utvecklade jag en grav hantverkarskräck!

Varför är näringslivsministern så tyst idag? Maud, Maud, var är du? Inte mår en käck kvinna som du dåligt av att bli avslöjad som hycklare. På sätt och vis hade du ju ändå rätt, när du sa att du införde pigavdraget för att de lågbetalda kvinnorna skulle ha råd att anlita städhjälp. Nu visar statistik att hela sex promille av de lågavlönade har använt sig av RUT-avdrag och cirka etthundra ensamstående föräldrar har också gjort avdraget. Sex promille och hundra stycken, du har ett hjärta av guld, Maud! För det var väl för deras skull du gjorde det?

Jag tror, eller rättare sagt, det är min fasta övertygelse, att produktionsordningen, det vill säga hur ett samhälles produktion av varor och tjänster är organiserad, till stor del bestämmer hur ett samhälle ser ut och hur det uppträder. Det moderna sättet att förklara samhällsfenomen är emellertid ett annat. Idag är det vanligt att det mesta skall analyseras genom en individpsykologisk modell. Då jag vill bli en modern människa och inte längre betraktas som en relikt har jag försökt modernisera mitt tänkande.

När Bengt Westerberg valdes till partiledare för Folkpartiet, var han ett högeralternativ, i det då till stora delar socialliberala partiet. Högervridningen av svensk politik har sedan dess tilltagit och Westerberg betraktas väl med dagens politiska läge som utgångspunkt, som närmast en socialliberal. Sedan Rottingmajoren tog över i Folkpartiet har det partiets högervridning antagit farten från en skenande karusell och många av dagens socialliberaler känner sig säkert smått illamående. Även jag har under en lång period undrat vart det partiet är på väg.

När USA folkrättsvidrigt angrep Irak argumenterade Rottingmajoren för att Sverige skulle sluta upp i kriget och sända svenska trupper för att hjälpa USA:s stridskrafter i Irak.

Folkpartiet driver vidare linjen att vårt land skall gå med i valutaunionen EMU. Ja, ni läste rätt. När i stort sett allt, som motståndarna till en gemensam europeisk valuta varnade för, har slagit in, eller är på väg att slå in, vill fortfarande Folkpartiet ha en anslutning till EMU.

När den internationella finansmarknaden nyss har kollapsat och när den politiska sektorn sedan tvingades gå in och styra upp den finansiella verksamheten för att inte konsekvenserna för världsekonomin skulle bli katastrofala, vidhåller Folkpartiet sin syn på den ekonomiska politiken. Man framhärdar i åtgärder som privatiseringar och avregleringar. Politiken skall ta sin hand från marknaden. Folkpartiet har inte lärt någonting.

Jag, med min nyantagna individpsykologiska förklaringsmodell som grund, har hittat diagnosen på Rottingmajoren och hans Folkparti. Man har helt enkelt drabbats av vad jag definierar som NSS. Nu blir nog Freud orolig i sin himmel, snart är han inte ensam längre på sin piedestal. Det är inte länge sedan jag började psykologisera samhällsfenomen och redan har jag skapat en ny diagnos. Starkt jobbat Dixi! NSS? Ja, det betyder Nationellt Självskade-Syndrom.

Hur botar man då NSS? Det här med terapi och utbildning som medel för självinsikt, det känns för mycket 70-tal. Jag går mer på Rottingmajorens egen linje; sluta med daltandet, här krävs mer rejäla tag. Jag föreslår helt enkelt att vi ger majoren och hans parti en rejäl spark där bak i höstens val. Låt dom flyga ur riksdagen!

Och vid närmare eftertanke återgår jag nog till min gamla förklaringsmodell med produktionsordningen. Det här psykologiserandet och min nyuppfunna NSS-diagnos slänger jag på soptippen. Det gav för dåliga historiska associationer.

Bild, Jan ”Rottingmajoren” Björklund, wikipedia.org