dixistadelmann.se

Sitter och bläddrar igenom några gamla fackföreningstidningar som har blivit liggande på skrivbordet. Om nu Jusek, som jag är medlem i, vill bli kallade för ”fackförening”. Det låter väl för mycket ”1900-tal”, kollektiva lösningar, kamp och sånt där förlegat, antar jag. Nej, dagens Jusek är mer en blandning av försäkringsbolag och karriärcoach. Därför blir jag lite förvånad när mina ögon faller på en artikel som talar om att de svenska ersättningarna från sjukförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen och arbetslöshetskassan har fallit från toppskiktet i OECD till under snittet. En sådan rapportering väntar jag mig inte riktigt av min fackföreningstidning, vars världsbild nästan alltid är stabilt borgerlig. Undersökningen av de svenska socialförsäkringsnivåerna har gjorts av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Jag kan bara konstatera att den svenska civilisationsgraden fortsätter att sjunka.

Detta har tydligen inte den sympatiske skådespelaren Stellan Skarsgård riktigt noterat ännu. Han må vara förlåten från sin utsiktspunkt i Hollywood. På en fråga var han bor i nättidningen The Talks, svarar han följande: ”I live in Sweden because the taxes are higher, nobody is starving, good health care, free schools and universities. It is a civilized country and I like that.” Han får skynda sig hem Stellan medan något av vår civilisation finns kvar. Stora delar av den armé av arbetslösa vi nu har i Sverige har ju inte ens någon A-kassa och på gatorna röjer brunskjortor till riksdagsmän omkring med järnrör i händerna. Vad var det du sa om civiliserat land Stellan?

Sådana tankar kan man få av att läsa Jusek-tidningen. Det var inte riktigt vad jag hade väntat mig.

In i det sista fortsätter utrikesminister Carl Bildt att göra drängtjänst åt supermakten i väster. Under Olof Palmes tid hade vårt land en röst i världen - ja egentligen mer än så - vi var en röst i världen. Carl Bildt, som säkert anser sig själv vara en minst lika betydande person i utrikespolitiken som någonsin Olof Palme var, har degraderat denna röst i världen till att likt en papegoja upprepa vad herrarna i Washington och Bryssel talar om; i Bildts fall twittrar han herrarnas ord vidare och detta blir sedan Sveriges officiella utrikespolitik.

Nu när visselblåsaren Edward Snowden tillsammans med tre andra (Asma Jahangir, Pakistan, Basil Fernando och Asian Human Rights Commission, Bill McKibben och 350.org) har fått Right Livelihood-priset, ofta kallat det alternativa Nobelpriset, har utrikesminister Carl Bildt fått kalla fötter. Han vill inte på något sätt bidra till att genera supermakten. I samma stund som Snowden fick det svenska priset för att han avslöjade USA som historiens största näste för spioneri bestämde sig UD under Bildt för att stoppa traditionen att Right Livelihood-stiftelsen tillkännager pristagarna i UD:s lokaler.

I sin motivering skriver Right Livelihood-stiftelsen att Snowden får priset för att han: ”med stort mod och skicklighet har avslöjat en statlig övervakning av hittills oanad omfattning som ägt rum utanför demokratisk kontroll och i strid med grundläggande medborgerliga rättigheter”.

Om Sverige kan fördöma en nation som:

använder dödsstraff inom rättskipningen,

använder utomrättsliga avrättningar/mord mot dem som betraktas som nationens fiender,

ser oskyldiga offer som något nödvändigt i kampen mot nationens fiender,

använder tortyr,

låser in människor utan formella anklagelser och utan rättegång,

startar folkrättsvidriga angreppskrig,

störtar misshagliga länders regeringar,

övervakar och spionerar på allt och alla?

Självklart!

Självklart?

Ja, om det inte handlar om USA. För då är vi tysta, så tysta, i bästa fall; i sämsta fall är vi till och med medbrottslingar.

Bild, Edward Snowden, wikipedia.org

Efter att Alliansen förlorade valet och när Fredrik Reinfeldt avgick som statsminister och aviserade sin avgång som partiledare trodde jag att det skulle bli lättare att andas igen, men livremmen kring bröstkorgen är fortfarande lika spänd. Vänstern på den politiska skalan lyckades i stort sett bara behålla sin väljarandel från förra valet och FI misslyckades med att komma in i riksdagen trots att partiet var mycket nära. Där gick många progressiva väljares röster till spillo.

För många år sedan läste jag August Strindbergs ”Inferno” och speciellt en scen har etsat sig fast i mitt minne. Strindberg kommer svårt nedgången, efter sin uppslitande skilsmässa från sin andra hustru Frida Uhl, till Paris. Han är på flykt från sina själsliga demoner och står på kvällen i mörkret på sitt hotellrum, dit han precis har anlänt och spanar ut genom fönstret. Det är mörkt och han ser ingenting, men han föreställer sig att utanför fönstret breder en vacker blomsteräng ut sig. Med denna tilltalande tanke kommer han så småningom till ro i sin säng och somnar. När han sedan vaknar stiger han omedelbart upp och går fram till fönstret. Synen som möter honom är inte den vackra blomsterängen utan en ruffig bakgård fylld av utedass. Med ens blir den stackars Strindberg övertygad om att han har dött under natten och hamnat i Emanuel Swedenborgs exkrementhelvete.

Jag kan känna med August Strindberg; jag drömmer själv om politikens blomsterängar. En grön sommaräng fylld med röd vallmo breder ut sig inför min inre syn. Var och en efter förmåga, åt var och en efter behov, så enkelt och så vackert, enligt denna tanke kan man organisera ett samhälle, där demokratins blomsterängar breder ut sig.

Men återkallad till verkligheten får jag en helt annan utsikt. Socialdemokratin har i sin förvandling från samhällsförändrande arbetarparti till samhällsförvaltande medelklassparti misskött välfärdssamhället, men det som de borgerliga partierna har gjort under deras åtta år av regeringsinnehav mot välfärdssamhället är fruktansvärt. Som en knivmördare har de lämnat kroppen av det vi gemensamt hade byggt upp, full av hugg, liggande på marken. Vi har nu en samhällskropp som är en skugga av sitt forna jag, täckt av varande sår, ett samhälle drabbat av nekros där brunhögerns likmaskar kryper fram ur såren i mängder. Tretton procent av rösterna får ett rasistiskt parti med rötterna i nazismen! Jag måste ha hamnat i Swedenborgs exkrementhelvete!

Så kommer jag att tänka på att Socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven, som nu troligen blir statsminister i en ny regering, brukar koketttera med att han inte kan skilja på höger och vänster i politiken. Ja, ni läste rätt; vi har en ordförande i SAP som skryter med att han inte kan skilja på höger och vänster och hur många gånger han än blir avvisad av de borgerliga partierna slutar han aldrig att drömma om att få samregera med borgarna. Riktigt lycklig är han nog bara när han får berätta om att han minsann har suttit vid samma bord som storkapitalet. Dagen efter valet - bara mörker. Finns det ingen ljusning någonstans?

bild, bosseliden.wordpress.com

När man ser dagens pompösa statsminister, i form av Fredrik Reinfeldt, mästra socialdemokraternas Stefan Löfven på samma sätt som han tidigare gjorde med Mona Sahlin i debatten, är det svårt att tro att han inte alltid har varit historiens största statsman. Minns när han som relativt nyvald statsminister var på officiellt besök i Washington och fick träffa USA:s president George W Bush.

Så satt äntligen lille Fredrik bredvid den store Presidenten. Fredrik satt längst fram på stolssitsen rak i ryggen och smekte den store Presidenten med sina underdåniga cockerspanielögon. I sin lilla svettiga vänsterhand hade Fredrik gömt sitt autografblock och en penna. Han skulle minsann inte försitta chansen att få den store Presidentens autograf.

Så glad han var över att få komma hit. Nu skulle han ställa allt till rätta. I Fredriks barndom hade Olof Palme generat det stora landet med sina tarvligheter. Palme hade talat om folkrätt, självbestämmande, demokrati och rättvisa. Han hade påstått att det inte var rätt att en stor nation plågade en liten nation. Så oförskämd han hade varit!

Sedan kom Göran Persson. Han hade varit mycket försiktigare, mer inkännande. Men dock hade han skrapat med foten och försiktigt viskat fram att det kanske inte var helt rätt att bryta mot folkrätten och starta angreppskrig mot Irak. Sedan när det var sagt kunde Persson andas ut och äntligen börja fraternisera med den store Presidenten.

Efter mötet när Fredrik kommer ut, tåras nästan hans cockerspanielögon när han tänker på att han har den store Presidentens autograf i fickan. Nu ska han få träffa en filmstjärna i Kalifornien som har blivit guvernör. Fredrik är lycklig!

Och när Fredrik sedan kommer hem, kan han tala om för sin UTRIKESMINISTER, att han, Fredrik, minsann också är kompis med den store Presidenten. Men det är klart, så bra kompis som UTRIKESMINISTERN är med Supermaktens representanter, kommer aldrig Fredrik att bli. Carl har ju i princip varit Supermaktens man i Sverige sedan urminnes tider.

Bilder, Fredrik Reinfeldt och George W. Bush, wikipedia.org

Minns hur det var…

Fredrick Federley har, efter sitt uppträdande i beslutsprocessen kring FRA-lagen, bytt namn till Fredrick Fjäderfä. Detta på grund av att han före riksdagsbeslutet flaxade med sina små vingar och spände sitt lilla bröst och kacklade högt så att alla skulle höra; han skulle minsann stoppa FRA-lagen han. Men när det började blåsa kallt och hans partikamrater och alliansbröder krävde att han skulle ställa upp för regeringens förslag tystnade kacklet och han blev blek och tyst som en nackad höna. Stukad lade han till slut ner sin röst i frågan. Senare röstade han till och med för ett något reviderat förslag i frågan.

Nu har han vaknat till liv igen, eller är det kanske så att det handlar om hönans dödsryckningar när den springer omkring utan huvud? Man kan ju undra! Nu vill han tillåta sexköp igen. För kapitalismens nyliberala predikanter är det ett rött skynke att inte alla aspekter på mänskligt liv kan kapitaliseras. Ingenting mänskligt tycks få stå utanför penningens domäner. Fredrick Fjäderfä kacklar vidare, men orkar någon lyssna?

Fredrick Federley, wikipedia.org

Minns hur det var…

”Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor, sade biskop Eva Brunne i sin predikan”.

Det var ett fult och brutalt påhopp (citatet ovan från Aftonbladet) som Jimmie Åkesson, dagen till ära klädd i folkdräkt, och hans partikamrater i SD drabbades av vid gudstjänsten i Storkyrkan, som inledde riksmötets öppnande. Jag menar vilka hade inte rest sig och gått om prästen hade talat om alla människors lika värde i sin predikan.

Ja, kommunister hade inte rest sig och gått, inte heller socialister, eller anarkister. Socialdemokrater gick bevisligen inte heller, de satt kvar tillsammans med miljöpartister, folkpartister, kristdemokrater, centerpartister och moderater. Men nazister och fascister hade säkert rest på sig efter ett sådant påhopp på deras ideologiska grund. Nazister och fascister hade gjort gemensam sak med Jimmie Åkesson och hans SD-kamrater och lämnat kyrkan i protest.

Så ska de tas, de som talar om alla människors lika värde, man samlar sina ideologiska kamrater och tågar iväg i protest. Kan vi hoppas på att det gäller i riksdagen också Jimmie?

Jimmie Åkesson, wikipedia.org

Minns hur det var…

Det borgerliga blocket fick flest röster och ser ut att regera vidare.

- Nej, nej, nej.

Brunhögern röstades in i riksdagen och kan komma att fungera som vågmästare.

- Skam!

Det är väl så långt som jag orkar tänka idag. Får väl återkomma när andningen fungerar igen. Det tar nog bara något halvår. Förresten är det bara fyra år kvar till nästa val. Vad är väl fyra år mot en evighet – ingenting.

Det finns ett berg som är tvåtusen meter högt. En gång var tusende år kommer en fågel och slipar sin näbb mot bergets topp. När hela berget är nedslipat och ligger platt mot marken – ja, då har en sekund i evigheten förflutit.

Det gäller att ha perspektiv på tillvaron. Bara fyra år kvar.

Minns hur det var…

Jag får väl erkänna att veckans nyhet att den borgerliga regeringen har beslutat att flytta över tusen miljoner kronor från biståndet till finansen och Anders Borg har gjort mig riktigt uppbragt. Uppbragt? Ja, det är väl en eufemism, i själva verket blev jag skitförbannad: Nä nu jävlar, nu ringer jag upp finansminister Anders Borg!

Sagt och gjort; men finansministern ville inte kännas vid något ansvar. Han var visserligen nöjd med beslutet, men han var inte inblandad, sa han. Beslutet hade tagits av de borgerliga partiledarna. Min upprördhet kunde han över huvud taget inte förstå. Själv tyckte han att det här med bistånd till utvecklingsländerna är överskattat: ”Dom kan väl kamma till sig, äta lite fiskleverolja, börja på gym och skaffa ett jobb som alla andra”.

Statsminister Reinfeldt ansåg sig också vara oskyldig. Han hade minsann semester, läste och lyssnade på musik och slappnade av i största allmänhet. Jaså, du läser Lars Gustafsson och lyssnar på opera. Högern har ju alltid hållit sig med hovpoeter och finkultur, tänkte jag, men som om Fredrik kunde läsa mina tankar kom svaret direkt: ”Jag läser Camilla Läckberg och lyssnar på Magnus Uggla”. Jaha du, tänkte jag.

Även Rottingmajoren var oskyldig visade det sig. Han satt i trädgården på landet och polerade rottingen som hade flisat sig under året. Nu skulle den bli som ny. ”Ett satans jobb att hålla arbetarungarna borta från kunskap och bildning”, sa han.

Mård Olofssons glansdagar är tydligen över och hon lät lite övergiven ensam där i badtunnan på gården. ”Jag badar med bävern här i badtunnan”, sa hon glatt, innan jag slängde på luren, skräckslagen som jag blev när hon ville skicka ett mms med sin ”ivriga bäver”. Uj, uj, det har gått utför med centertanten, tänkte jag. Det måste vara Göran Hägglund som är den skyldige funderade jag sedan vidare.

Och mycket riktigt, det var Göran Hägglund som hade tagit beslutet, nu när de andra hade semester. Han var mycket nöjd med detta beslut. Biståndet låg honom som kristen mycket nära hjärtat. Beslutet hade gått fort att fatta. Hans ”beslutsstöd” var närmast osvikligt och låg där på skrivbordet i tjänsterummet. ”Jag bara öppnar Boken på måfå och läser Den Högstes meddelande till mig. Skriften sade mig: ”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har”. Matteus 13:12”, sa Göran. ”Det konstiga är att jag alltid får samma svar på mina frågor, oavsett om det gäller biståndet, skattefrågor, socialförsäkringen eller sjukförsäkringen”, fortsatte Göran och lät nästan lite galet fnittrig. Du har väl tejpat boksidorna så att den bara kan öppna sig på ett sätt, tänkte jag, men sa inget.

Ja, så gick det till när beslutet fattades i vår regering om att ta tillbaka pengarna som skulle gå till världens fattigaste. Dixi Stadelmanns blogg behövs om sanningen skall fram! Trot om ni vill.

Minns hur det var…

Den 15/8-2007 citerades socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrson (m) i Svenska Dagbladet enligt följande: ”De nya skärpta riktlinjerna för sjukskrivningar ska bidra till att betala regeringens skattesänkningar”. Svart på vitt, sanningen utan omskrivningar, direkt från hjärtat, för omvägen via hjärnan kan ju inte uttalandet ha tagit? Även hos många borgerliga väljare, måste ett sådant uttalande, få det att vända sig i magen. För vad är det Christina Husmark-Pehrson egentligen säger? Jo, de svaga och sjuka ska betala de starkas skattesänkningar. Så hade väl Jesus bergspredikan sett ut om Fan själv hade skrivit den!

Då, var det långt till valet; nu har vi strax ett nytt valår och i detta läge måste till och med borgerlig hybris ge vika för verklighetens insikter. När svårt cancersjuka kvinnor inte längre kan hålla anletsdragen ordnade inför det svarta hål av oro som är deras framtid och de gråter framför TV-kamerorna, inte endast påverkade av den bittra kamp de tvingas föra mot sin sjukdom, utan kanske lika mycket på grund av oro för vad de skall leva av, då sviker regeringens politiska mod. Man förstår att det är politiskt självmord att offentligt erkänna att det är de sjuka som skall betala skattesänkningarna och istället kryper man bakom Försäkringskassans rygg. Nu är det helt plötsligt inte regeringens omdaning av socialförsäkringssystemet som slår så hårt mot de svagaste, utan helt skamlöst påstår man att det är Försäkringskassans tillämpning av lagen som är hård och hjärtlös. Detta trots att FK är regeringens expertmyndighet på området och att myndigheten i sina remissvar till regeringens lagförslag har påtalat att det som nu händer skulle bli resultatet om förslagen blev lag. FK var inte ensamma om att varna för dagens situation, det gjorde många tunga remissinstanser, bland andra TCO.

Högerdebattörernas gemensamma råskäll på Försäkringskassan, den senaste tiden, har blivit komisk. I SVT:s morgonprogram ser jag Thomas Idergaard från Timbro och före det ordförande i Moderata ungdomsförbundet, med politisk hemvist strax höger om Djingis Khan, sitta och kräva att medarbetarna på  FK skall visa civilkurage genom att vägra följa de lagar riksdagen har stiftat, samtidigt som han i princip stödjer regeringens ”uppstramning” av sjukförsäkringen.

När man karaktäriserar människor som närande eller tärande, närmar man sig det fascistoida. Om en människa definieras som tärande på samhällskroppen blir nästa steg att kalla denne för “parasit” och sedan är man inne på ett sluttande plan; för hur behandlar man parasiter?

Ett civiliserat välfärdssamhälle måste präglas av en annan människosyn. Alla föds och dör hjälplösa. Till en början behöver vi hjälp för att kunna utvecklas till samhällsnyttiga individer, sedan är vi alla med och bidrar till samhällets utveckling efter förmåga, för att till sist återigen behöva få hjälp igen. Var och en efter förmåga åt var och en efter behov! Enklare och vackrare kan det inte sägas.

Bild från tidningen Socialförsäkring

Minns hur det var…

Minns hur det var…

Mina öron har just trillat av, men det gör inte så mycket, jag har hört nog. Jag är tydligen inte nog förhärdad för denna tid, så därför är jag glad att det plötsligt blev så tyst.

Jag lyssnade på tisdagens Studio Ett i radions P1, där den före detta folkpartiledaren Bengt Westerberg, kommenterade vårdskandalen med det privata vård- och omsorgsbolaget Caremas vanvård av gamla och försvarslösa. Bengt Westerberg kommenterade detta med en cynism som fick mig att tro att jag först hade hört fel. Han sa helt enkelt att vad vi kan lära oss är att eftersom de privata vård- och omsorgsbolagen kan ta ut så stora vinster ur verksamheten, så måste det slösas bort stora resurser i den offentligt drivna vården och omsorgen.

Ja, om det är att slösa att inte låta de gamla ligga och dö ensamma och nerkletade med avföring från topp till tå, om det är att slösa att inte ransonera de gamlas blöjor, om det är att slösa att inte fuska med tjänstgöringslistor för att ge sken av att man har mer personal än vad man egentligen har, om det är att slösa att använda pengar till utbildning av personalen istället för att öka aktieutdelningen, då ”slösas” det säkert mycket inom den offentliga vården och omsorgen. Men så skall det vara i ett civiliserat samhälle där det privata vinstintresset måste stå tillbaka för moralen. Solidaritet med de svaga går före profitintresset, detta är tydligen svårt att förstå för stora delar av borgerligheten.

Själv såg ju Bengt Westerberg till att Röda Korset, där han en tid var ordförande, innan han avgick på grund av skandalen med hans orimligt höga ersättning, inte ”slösade” bort alla sina resurser på de behövande, en icke oansenlig mängd pengar hamnade ju i hans egen plånbok.

Jag har alltid undrat varför det är så tyst i svensk debatt om det privatkapitalistiska ”föregångslandet” USA, när det gäller vård och omsorg. I detta land är ju sjukvården extremt privatiserad och vad har detta medfört? Jo, kostnaden för sjukvården i USA som andel av BNP är cirka 30 procent högre än i Sverige. Ja, ni läste rätt, i det privatiserade paradiset USA är sjukvården mycket dyrare än i Sverige, trots att en stor del av den amerikanska befolkningen av ekonomiska skäl är utestängd från en bra vård.

Jag anser att i ett civiliserat samhälle skall inte alla aspekter på att vara människa kapitaliseras. Vård, skola och omsorg skall hållas utanför profitjakten. Dessa sektorer tar vi i demokratisk anda gemensamt ansvar för och driver utan vinstintresse. Va, kallar ni mig extremist? Ni era förbannade marknadstalibaner och tjuvar som stjäl de gamla och försvarslösas resurser!

Går det förresten att sy fast ett par ”avtrillade” öron?

Bengt Westerberg, sverigesradio.se

Minns hur det var…

Jag har aldrig hört en människa, makthavare eller inte, misshandla vårt språk som vår infrastrukturminister Åsa Torstensson © gör. Hennes språk är som konkret poesi utan hjärna, som om en lobotomerad Åke Hodell skrev hennes manus. Språket är amputerat på all mening. Ett språk, där begrepp som subjekt, predikat och objekt helt har förlorat sin innebörd, faller ur hennes mun. Kombinera den sedvanliga politikerprosan med total brist på språklig insikt och ni har Åsa Torstenssons klistergröt till tal. Hemskt! Ja, ja, hemskt och hemskt, nu låter jag nästan som en konservativ gubbe som gnäller om språkets förflackning, men en rysare är det i alla fall.

I början av den borgerliga regeringens mandatperiod lovade jag mig själv, för att skapa lite spänning i tillvaron, att om Torstensson kunde prestera två språkligt korrekta meningar som följer på varandra, skulle jag rösta på centerpartiet. Jag blev helt kallsvettig, när jag insåg vad jag hade lovat och vad jag riskerade. JAG SKULLE RÖSTA BORGERLIGT! Om jag bara hade lovat att klippa av mig tungan, men detta.

Nu efter snart fyra år är jag helt lugn, jag kommer inte att behöva rösta borgerligt. Och det kan ju faktiskt vara bra med Torstensson i regeringen av en annan orsak också; när det går så dåligt för borgarna i opinionen, kan man snart vänta sig fiske i grumliga vatten. Ett förslag om språktest för invandrare vore inte helt otroligt för att locka brunanstrukna väljare. Men med Torstensson förvirrat svamlandes i bakgrunden, med ordboken upp och ner, vore det ju att bjuda på ett gapskratt!

Bild från wikipedia.org

Minns hur det var… (Tur att man inte har gått i Rottingmajorens skola; tänk bara hur illa det då kunde ha blivit med stavningen i rubriken ovan. Jag ryser).

Nu när det är valår igen kan det vara på sin plats att se tillbaka på hur det började för dagens borgerliga regering. Den borgerliga regeringens första år kan väl inte karaktäriseras på något annat sätt än att det var ett riktigt “Annus Horribilis”, för den delen av det svenska folket som röstade borgerligt (och oss andra).

Tre ministrar avgick redan första året. Till den avgående försvarsministerns, Mikael Odenbergs, försvar måste dock sägas att han var den förste som kunde gå med rak rygg. Han tog konsekvenserna av sin övertygelse, vilket förtjänar respekt. De två tidigare avgående däremot, Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilo, packade ner sin arrogans, girighet och skam och smög ärelösa i väg.

Det är unikt i modern svensk politisk historia att en nytillträdd regering så snabbt har fallit så lågt när det gäller folkets sympatier. Att det var så relativt tyst om detta i media beror säkert på att den borgerliga dominansen är kvävande. Betänk att ända upp till 90 procent av de svenska dagstidningarna företräder borgerligheten.

I dag, då svårt sjuka människor drabbas av den borgerliga politiken, kan man träffa människor utanför den borgerliga kärntruppen som skäms för att erkänna att de röstade borgerligt i det senaste valet. Detta tror jag beror på att den borgerliga regeringen har överträtt en moralisk gräns, en gräns som står skriven i de flesta människors hjärtan.

Redan som små barn får de flesta lära sig vissa moraliska regler som sedan sitter kvar resten av livet. Vi får lära oss att ta hand om den som är svagare, att dela livets frukter så lika och rättvist som möjligt och att i möjligaste mån hjälpa varandra att bära de svårigheter som uppstår i livet.

Nu har vi en borgerlig regering som bryter mot denna för de flesta människor så djupt sittande moral. Maud Olofsson talar vitt och brett om att det är dags att bryta med den “sossefiering” som hon anser att Sverige lider av. Den demokratiska socialismen, som Olof Palme bekände sig till, hade sin kärna i följande ord: “var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Dessa ord sammanfaller märkligt väl med den moral som många av oss bär i våra hjärtan.

Den borgerliga regeringens moral tar sig uttryck i det så kallade “pigavdraget”. Är du gammal och skröplig eller handikappad och dina ekonomiska resurser är knappa, ja då drar samhället in på din hemtjänst. Det gäller ju att spara på skattepengarna. Är du däremot frisk, stark och har goda inkomster, men inte gillar att städa, då är samhället generöst. Du behöver inte ens betala vad din städning kostar. Samhället ställer upp med subventioner. Det måste löna sig att vara frisk och stark, tycks vara den nya tidens motto!

Det är denna förbrytelse mot den moral som sitter så djupt i de flesta människors hjärtan som gör mig så full av förtröstan. Den borgerliga regeringen flyger all världens väg i nästa val! Men fram till dess kommer honungen att flyta in i de besuttnas munnar och piskan att vina över dem som redan har det svårt och det gör mig mycket ont.

Nu när valrörelsen snart går in i ett hetare skede är det på sin plats att minnas. Under rubriken: ”Minns hur det var…” kommer Dixi Stadelmann att publicera minnesbilder från dessa åtta år som den borgerliga regeringen har styrt Sverige. Say no more…

bild, For wider streets – Vote Conservative, Klaus Staeck 1974, sammlungen-archive.zhdk.ch

Det var säkert många med mig som visste vad Annie Lööf hade med sig i sin ryggsäck när hon valdes till ny ordförande i Centerpartiet. För detta krävs inte mer än vanligt politiskt intresse. För den vanliga centerpartisten tycks det däremot ha kommit som en ren överraskning när Lööf ur sin ryggsäck packade upp Margaret Thatcher och Ayn Rand. Där låg även en ”Att göra-lista” med punkter som: platt skatt, avskaffa lagen om anställningsskydd, sälj ut public service och ännu mer i samma anda.

”Va? Är hon nyliberal? Det hade vi ingen aning om.” Det verkar vara många av dagens centerpartister som står där med sina tappade hakor. Men Annie Lööf är inte mycket att hålla i när det blåser. Nu tycks hon ha drabbats av svår bendarr. I takt med att knäna svänger i vinden kvider hon fram: ”Men inte är jag nyliberal. Inte alls. Jag skulle aldrig sälja min gamla mormor till ett privat vårdbolag. Inte ens för flera tusen!”

Men Annie, hämtar man sin inspiration från Ayn Rand, då får man finna sig i att etiketteras som nyliberal. Rand ville ju faktiskt avskaffa all form av beskattning och med detta alla former av transfereringar. Total privatisering av allt gemensamt, inklusive staten; det var Rands mål. Och Thatcher, mycket kan man anklaga henne för, men någon socialliberal var hon inte. Hennes hjärttemperatur var väl bara aningen över den absoluta nollpunkten och det var när hon var som varmast på judagen med det minsta barnbarnet i knäet.

Dixi Stadelmann tycker att man skall spela med öppna kort i politiken. En nyliberal, är en nyliberal, är en nyliberal!

Annie Lööf

Med tanke på det faktum att av tio möjliga ledarsidor i vårt land, företräder åtta eller kanske till och med nio en borgerlig politik och vore den servilitet som präglar dessa tidningars granskning av vår borgerliga regering måttstock, borde jag be om ursäkt för mitt oerhörda brott. Hur kunde jag tro att Hans Excellens Utrikesminister Carl Bildt (HEUCB) kunde behandlas som vilken annan politiker som helst. Visst, här kan man ta heder och ära av Mona Sahlin, Lars Ohly och kanske till och med Maud Olofsson och många fler, men att skriva en stillsam satir om HEUCB borde rendera mig evig fördömelse.

Men detta straff står inte i paritet med mitt brott! Varför detta dalt med en människa som har förbrutit sig mot HEUCB på detta flagranta sätt. Min själ får inte ro, mitt samvete plågar mig. Jag lovar att fördriva hela Lördag kväll med min arma bak blottad och jag skall låta min högra hand piska skinkorna tills de domnar. Samtidigt kommer jag att recitera: “Helig, Helig, Helig HEUCB” minst 5000 gånger. Naughty, naughty me!

Ja visst skojar jag, i stället skriker jag i mitt sugrör: Carl Bildt borde avgå som utrikesminister!

Inte för hans smutsiga aktieaffärer som han bara har utfört enligt högerns sedvanliga princip: pengar luktar inte.

Utan för att han inte kan vara utrikesminister i ett litet land som är extremt beroende av att det finns en universell rättsordning, en folkrätt. Stormakter som USA vill inte ha en folkrätt, de vill skriva sina egna regler. I en sådan värld blir de små länderna rättslösa. När Bildt blev en del av krigslobbyn och propagerade för USA:s folkrättsvidriga angreppskrig mot Irak, diskvalificerade han sig samtidigt för arbetet som utrikesminister i Sverige.

Bildtregeringen, i början av nittiotalet, karaktäriserade sig själv som den mest kompetenta svenska regeringen någonsin. Mot bakgrund av den inkompetenta ekonomiska politik denna regering förde, som ledde landet i fördärvet, blir hans uttalande om kompetens skrattretande.

Men dagens regering, med Bildt som utrikesminister, kan definitivt utnämnas till den ”krigskåtaste” svenska regeringen någonsin. Räcker inte Bildts uttalanden, så finns ju Rottingmajorens och de andra folkpartisternas krav på att Sverige skulle sluta upp på USA:s sida i Irak.

HEUCB, wikipedia.org

Bildt är fortfarande tyst i u-båtsfrågan, men är han inaktiv? Sällan! Han har återupptagit sin vana från u-båtsvalsens glansdagar. Hjälper inte militären till, får man jobba själv, tänker han. Efter en bättre middag med vita bönor i salladen letade han upp sin portabla hydrofon, som hade legat undanstoppad länge och sedan återupplivade han sin gamla vana att bada skumbad med hydrofonen nedsänkt mellan knäna i badkaret. Hörlurarna på huvudet skavde till en början, men snart vande han sig. Det var nästan som i gamla dar.

Han hade dåsat i det varma vattnet en lång stund, när det plötsligt bubblade till och ett misstänkt miniubåtsljud i hörlurarna gjorde honom klarvaken. Den omisskännliga odören av dålig ”ryssdiesel” spred sig i badrummet. Ivrigt rusade han upp och började genomsöka vattnet med armarna vevandes i skummet. Ivrig, så ivrig, var han, men ingenting hittade han. Han började känna missmod. Inte en misslyckad ubåtsjakt igen, tänkte han, innan han fick den lysande iden att släppa ut vattnet, så att miniubåten inte skulle kunna gömma sig i skummet.

När det slurpande ljudet från det sista vattnet ebbade ut, stod han och stirrade ner i avloppet, fortfarande med hörlurarna på huvudet. Hur kunde han vara så dum, frågade han sig, samtidigt som ”sanningen” slog honom med full kraft; ubåten hade smitit ut genom avloppet! Återigen en misslyckad ubåtsjakt.

Men ett ännu värre misslyckande blev sedan hans samtal med den gamle vännen Bush. USA:s president hade varit helt ointresserad av hans iakttagelser och helt enkelt avfärdat honom med orden: ”Börja inte veva den där gamla valsen igen Calle, vi har ingen nytta av den längre. Det är Usama som gäller idag, inte ryssen”. Desperat hade han agnat ett nytt bete, men Bush hade avfärdat honom med en fnysning och med orden: ”Visst, vi styr informationen till allmänheten, men inte ens vi kan övertyga opinionen om att Usama har ubåtar i svenska vatten”.

Bildt lade förkrossad på telefonluren. USA:s president hade definitivt krossat hans dröm om att återuppliva den gamla ”hitten”. Nu återstod bara en pinsam tystnad i frågan för honom.

Jag gjorde min militärtjänstgöring under 1981 och 1982. Det var minst sagt en chock att efter genomgången grundskola och gymnasium, vilka präglades av kvinnor och deras värderingar, få uppleva en militär utbildning som sköttes av män med tankemönster man inte trodde fanns kvar i ett civiliserat samhälle. I skolan fick man lära sig att ta hand om varandra, vara hygglig i största allmänhet och leva sparsamt med samhällets resurser. I det militära var det andra normer som gällde. Vuxna män kunde skrika könsord rakt upp i ansiktet på en stackars värnpliktig tonåring och samtidigt låta saliven skölja över offrets ansikte. Resurserna var oändliga och befälen hade fria händer att leka bort skattepengarna. Den tröst man hade var vetskapen om att dessa militärer fanns ”inlåsta” på regementena och att deras status i det övriga samhället var extremt låg.

Så kom chocken; det stod plötsligt en sovjetisk gammal dieselubåt på grund utanför Karlskrona. Med ens fick de svenska officerarna svikt i stegen och deras ryggar rätades ut. Med slippriga leenden förkunnade de att nu var det nästan krig, närmare än så här gick det inte att komma. Nationen darrade till. Men det värsta av allt var att de nu fick uttala sig i media och att de dessutom togs på allvar. En hysteri spred sig i samhället. Det gamla rysshatet/rysskräcken blommade upp med förskräckande kraft.

Under en beredskap under denna galna tid gick larmet. Gryningen var kall och vällinggrå och snart fylldes kaserngården av unga rustade män och deras befäl. Var det övning eller allvar, det var frågan som jag tror att de flesta ställde sig. I mitt bröst slog hjärtat som en klocka i en tom och kall katedral innan beskedet kom och allt till slut avblåstes som en övning. Kanske är det minnet av denna känsla som gör att Ubåtsfrågan fortfarande intresserar mig mycket.

Överallt längs våra kuster opererade den lede ryssen i jättelika ubåtsoperationer, enligt militären och Carl Bildt. Trots våra stora militära insatser fick vi aldrig se en fångad eller sänkt sovjetisk ubåt. Den som vågade ifrågasätta militärens bild fördömdes som medlöpare till Sovjetunionen. Galenskapens överstepräst var Carl Bildt som gjorde en snabb karriär på ubåtsvalsen.

I slutet av åttiotalet var jag ute på tjänsteresa på västkusten och längs vägen där jag kom körande i min bil, intet ont anandes, blev jag plötsligt stoppad i en vägspärr. Här i ett sund sade sig militären ha stängt in en sovjetisk miniubåt med ubåtsnät. Det kändes som en film när en officer i full krigsmundering och skarpladdat vapen, först bad mig veva ner rutan och sedan stack in sitt huvud för att kontrollera att ingen hade gömt sig på golvet i bilen. Efter detta krävde han med myndig röst att jag skulle öppna backluckan. Turligt nog hade jag inga sovjetiska soldater med mig den dagen, utan jag kunde faktiskt till slut något obehaglig till mods, åka vidare. Så långt hade hysterin gått!

Nu så här efteråt när Sovjetunionen har fallit hopar sig frågorna: var låg ubåtsbaserna, hur såg miniubåtarna ut, varför har inga av de hundratals sjömän som måste ha varit inblandade i operationerna trätt fram, eller i alla fall någon av de tusentals män som måste ha varit en del av logistiken i dessa operationer. Eller var det så att det bara var minkar som retades med den svenska marinen? Det inspelade ljudet från påstådd sovjetisk Ubåt i färd med att kränka Sverige har ju nu i alla fall visat sig vara ljud från en svensk skuta vid namn Amalia.

Carl Bildt som gjorde karriär med ubåtsvalsen som grund får vi alla fall fortsätta att dras med.

Här dansar Carl Bildt, valsernas kung, i sin egenkomponerade U-båtsvals: ”Östersjöns vatten är kallt och ryssens u-båtar ser jag överallt. Ja, jösses Amalia, ja, jösses Amalia”, lyder refrängen. Men efterhand som folk vaknar ur sin berusning, tröttnar de på dansen. Dansgolvet börjar tömmas. Carl Bildt märker inte att han snart är solitär. U-båtsvalsen övergår i eftertankens bleka blues, men Bildt dansar maniskt kvar i den vals som lyfte honom till makten och härligheten.

Snart vaknar han emellertid ur sin extas och finner sig ensam kvar. ”Kom tillbaka gott folk”, skriker han desperat, ”vi dansar Irak-valsen istället”. Han lockar och han pockar, men ur högtalarna strömmar eftertankens bleka blues allt högre och folk går skamsna hemåt.

Återigen ensam kvar på dansgolvet drömmer Bildt om comeback. Han drömmer om den nykomponerade Georgien-valsen, som han skall dansa med den gode vännen, Georgiens president, Mikheil Saakashvili, mannen med artistnamnet Jackasswillie. Förlåt mig, efter presidentens krig med Moskva, ändrades ju artistnamnet till Stackarsville. Bildt och Stackarsville äger dansgolvet, valsernas kungar!

Blev just uppringd av HEUCB. Han var mycket upprörd för att slutet på refrängen inte hade kommit med. Så här kommer hela refrängen: ”Östersjöns vatten är kallt och ryssens u-båtar ser jag överallt. Ja, jösses Amalia, ja, jösses Amalia”, sanningen är bara tråkig formalia”. Så lyder hela refrängen.

Vad betyder HEUCB? Det betyder givetvis: ”Hans Excellens Utrikesminister Carl Bildt”!

bild, barnensskattkista.files.wordpress.com

Guatemala [1954-] 200 000 DÖDA

Laos [1960-talet] 250 000 DÖDA

Uruguay [1960-talet: organiserar dödsskvadronerna]

Brasilien [1960-talet: stödjer militärjuntan]

Kambodja [1960- och 1970-talet] 600 000 DÖDA

Vietnam [1961-1973] 1 900 000 DÖDA

Sydafrika [1960- och 1970-talet: stödjer apartheid]

Indonesien [1965] 400 000 DÖDA

Grekland [1967] 8 000 DÖDA

Chile [1973] 15 000 DÖDA

Argentina [1970-talet: stödjer militärjuntan]

El Salvador [1977] 70 000 DÖDA

Irak [1980-talet: stödjer Saddam i byggandet av kemiska vapen]

Nicaragua [1980-talet] 30 000 DÖDA

Afghanistan [1980-talet: stödjer Bin Laden]

Grenada [1983] 100 DÖDA

Libyen [1986] 50 DÖDA

Östra Timor [1988] 200 000 DÖDA

Panama [1989] 2 000 DÖDA

Turkiet [1993-1994] 14 000 DÖDA

Afghanistan [1990-talet: stödjer talibanerna]

Irak [1991] 113 000 DÖDA

Irak [1990-talet: sanktioner] 500 000 DÖDA

Serbien/Kosovo [1999] 6 000 DÖDA

Afghanistan [2001] 5 000 DÖDA

Irak [2003] 1 000 000 DÖDA

Presidentval? Barack Obama? Svaret blir: Business as usual. Är det Syrien, Iran eller kanske ett nytt varv i Irak som står på tur?