dixistadelmann.se

”En viktig fråga inför framtiden är därför: Hur ska vi kunna förhindra att den lilla grupp, som idag uttalar ett klart invandrarhat, drar till sig fler? Rasismens grogrund kan ofta sökas i människors ekonomiska och sociala villkor. Vi bekämpar därför rasismen också genom att slåss för full sysselsättning, ekonomisk expansion och social rättvisa. I ett samhälle, där människor vet att de får jobb, kan försörja sig, känner social trygghet och ser optimistiskt på sin och sina barns framtid, har rasismen svårt att få något egentligt fotfäste.”

Olof Palme på en konferens för Fred och frihet på Folkets Hus i Stockholm 1984.

Jag läser ovanstående i Göran Greiders lysande bok, ”Ingen kommer undan Olof Palme” och GG har som vanligt rätt: Nej, Palme var ingen socialliberal politiker, nedstigen från överklassen för att leda arbetarrörelsen. Han var en demokratisk socialist som interagerade med en mäktig arbetarrörelse och där målet var en radikal samhällsomvandling. Jag är oerhört glad för att jag är så pass gammal att jag har personliga erfarenheter från denna tid. Det gör att jag, trots vad som nu händer, kan känna en viss förtröstan.

Om jag hade kunnat skriva, hade jag skrivit exakt som Göran Greider. Den mannen har aldrig någonsin placerat ett enda ord fel. Ja, kanske ett kommatecken då, alla är ju dödliga. Politik, litteratur, musik, naturvetenskap, trädgård, säg något som inte den mannen kan inrymma i sitt encyklopediska vetande. Jag kan lugnt luta mig tillbaka och leka vidare med min blogg. Varför skall jag anstränga mig, när Göran gör det så mycket bättre? Hans ord blir mina ord! ”Sången han sjöng, var min egen”.

- Devot dyrkan, passar dig inte, Dixi. Något fel har väl han, Greider?

- Det skulle väl vara filmsmaken hans då. Där är jag inte imponerad.

- Skönt, tycker du har varit lite blek om nosen ett tag, men nu känner man igen dig igen, Dixi; alltid nåt att gnälla på.

Låt oss hoppas att klimatmötet i Paris, som öppnades idag, blir mer lyckat än fiaskot i Köpenhamn 2009, där man helt misslyckades med att ta fram ett nytt klimatavtal.

Texten nedan skrevs 2009, men äger fortfarande aktualitet.

Klimatmötet i Köpenhamn som avslutades i förra månaden, utan några avgörande framgångar för vår gemensamma kamp mot klimatförändrande utsläpp, var ett belysande exempel på hur Sveriges ställning i världen har förändrats under de senaste decennierna. Vårt land fungerade tidigare som en brobyggare mellan de tidigt industrialiserade länderna och utvecklingsländerna. Nu är vår identifikation total med den rika västvärlden. Ett exempel på detta är statminister Reinfeldts uttalande efter den misslyckade Köpenhamnskonferensen, där han konsekvent skyllde misslyckandet på utvecklingsländerna med Kina i spetsen.

För ett tiotal år sedan, i en diskussion kring lunchbordet på jobbet, talade vi om klimatförändrande utsläpp. Frågan var för den breda allmänheten relativt ny och vår kunskapsbas var ganska ranglig. Efteråt roade jag mig med att plocka fram siffror som diskussionsunderlag och dessa chockerade de flesta. Om Kinas utsläpp per capita fick vara utgångspunkten, med index 100, så var Sveriges index per capita 500 och USA:s närmast chockerande siffror, 1000. Idag har Kinas klimatutsläpp, med landets snabba ekonomiska utveckling som bakgrund ökat, men Kinas utsläpp är fortfarande bara cirka 25 procent av USA:s, per capita. Det är belysande siffror. Före 1976 var Kinas klimatpåverkan försumbar och då hade de industrialiserade länderna haft klimatutsläpp i nästan två hundra år. I klimatfrågan måste västvärlden ta på sig huvudansvaret och inte minst viktigt, kostnaderna.

Ett sätt att blanda bort korten är att hänföra klimatutsläppen till nation. Då blir givetvis Kina en stor utsläppsnation på grund av sin gigantiska befolkning, men detta kan inte vara ett korrekt sätt att se på saken. Med samma sätt att resonera skulle det i en ransoneringssituation, som tex i Sverige under andra världskriget, varit korrekt för ett hushåll om två personer att protestera mot att grannen hade större tilldelning. Det faktum att grannfamiljen bestod av tio personer skulle inte påverka tilldelningen; ett ganska absurt sätt att diskutera.

Länder som Kina, Indien och Brasilien måste givetvis dra sitt strå till stacken, men det tyngsta lasset måste västvärlden dra, med USA i spetsen. Dagens största klimatbov är inte Kina, det är USA.

LO-förbunden har i dagarna presenterat sina lönekrav inför 2010-års lönerörelse. 2,6-procent tror jag det blev. I mina ögon är det ett högst modest krav. Trots detta kunde jag idag se i min morgontidning att näringslivet hade köpt annonsplats där man propagerade för att LO:s lönekrav var helt orimliga i dagens ekonomiska situation. Om detta kan man skriva mycket, men jag skall hålla mig kort. Betänk att lönernas andel av BNP har minskat under en tjugoårsperiod och att den kris vi ser idag inte har sitt ursprung i att näringslivet inte orkar bära lönekostnaderna. Krisen har tvärt om sitt ursprung i att allt större andel av BNP används för spekulation, med de risker som detta medför. Efter kraschen står vi nu med ett efterfrågeunderskott. Vem skall köpa det som produceras, när så många riskerar att bli arbetslösa och när dessutom löneökningarna, om näringslivet får bestämma, fryser inne?

De senaste årens bokslut för västvärlden kan sammanfattas så här: Kapitalistdirektörernas bonusprogram fick namn som ”wealthbuilder” och ”sharetracker”, medan arbetarklassens ”bonusprogram” har namn som ”sorry loser” och ”poor sucker”!

Är det någon som tror att framtiden blir annorlunda?

Va, är jag lat? Har jag använt en gammal text? Ja vadå, ändra årtalet och decimalsiffran så stämmer texten ovan gällande avtalsrörelsen år efter år. Motsättningen mellan arbete och kapital finns där oavsett vad de än försöker lura i oss.

USA och andra NATO-länder har redan under en ganska lång period bombat mål i Syrien. Trots detta har det varit tyst om viktiga frågor, som om dessa nationer har stöd i FN och i folkrätten för sina åtgärder och om det har varit civila förluster vid attackerna.

Så började även Ryssland bomba mål i Syrien som en del av det syriska inbördeskriget. Då bev det genast ett annat ljud i skällan: Stöd i FN? Folkrätten? Alla dessa civila offer!

Det talas ofta om att den ryska propagandan sköljer över, inte bara invånarna i Ryssland, utan hela världen. Jag läser inte ryska och följer inte heller engelskspråkiga nyheter från ryska kanaler något vidare. Därför är jag mer orolig för den västliga propagandan som dränker mig via de medier som jag dagligen tar del av.

Tillbaka till syrien-frågan: här har ju medie-apparaten i väst haft ”lite otur”. Det dröjde ju bara några dagar efter Rysslands ingripande i Syrien innan USA-flyg bombar det enda sjukhuset i en provins i Afganistan. Visserligen blir jag direkt medveten om, via svensk media, att det måste röra sig om ett misstag och att vi bör nöja oss med denna version, men sjukhuset administreras av Läkare Utan Gränser och tiotals av både sjukvårdspersonal och patienter dödas, vilket gör saken extra känslig i väst. Sedan kommer nya pinsamma nyheter om att en visselblåsare har tagit fram material om att USA:s drönarbombningar runt om i världen periodvis har haft ända upp till nittio procent oskyldiga civila förluster. (USA:s president Barack Obama hann knappt tillträda sitt ämbete innan han fick Nobels fredspris).  Kanske inte så lätt då att fortsätta köra med stora ”civila förluster” i ryska bombningar? FN och folkrätten gör bara saken ännu mer pinsam. USA och deras allierade har inget stöd i FN och i folkrätten för sina bombningar medan Ryssland faktiskt har ”inbjudits” av den erkända syriska regimen. Ridå!

Att västmakterna agerar i Syrien ses som den naturligaste saken i världen, medan Rysslands agerande anses vara en försvårande ”inblandning”. Detta är det meningen att vi skall svälja utan vidare eftertanke, trots att Syrien har varit Rysslands och Sovjetunionens närmaste allierade i Mellanöstern under femtio år.

För övrigt så matades vi ju länge med synen på kriget i Syrien att några fredsförhandlingar inte var önskvärda då det bara var en tidsfråga innan den Syriska regimen skulle falla. Det handlade ju om att hela folket stod enat mot den isolerade Bashar al-Assad. Den största och viktigaste delen av det väpnade motståndet mot Assad bestod av liberala demokrater som slogs för västerländsk demokrati. Sanningen som till slut har visat sig är att de som slåss mot den syriska regimen är i princip samma skäggiga gudskrigare med medeltida livsideal som har plågat oss sedan USA:s invasion av Irak.

Frågan är om dessa gudskrigare inte har infiltrerat den amerikanska krigsindustrin. Varhelst de amerikanska bomberna slår ner växer det snart upp små skäggiga män med automatkarbiner på ryggen ur bombkratrarna. Smyger de in frön till gudskrigare i våra bomber? Kan de vara så jävliga, Jihadskäggen?

Lösningen i Syrien? Det måste bli en politisk förhandlingslösning som gör slut på det fruktansvärda kriget. Inbördeskriget blir ofta det grymmaste kriget.

Igår lyssnade jag på Ulf Lundells nya skiva efter lunchekot i radion. Vanligtvis är jag närmast beroende av P1, men när Fredrik Reinfeldt skulle sommarprata flydde jag fältet.

Jag fick ett brev från Fredrik Reinfeldt i valrörelsen 2010. Jag upptäckte att avsändaren var Moderaterna först när jag hade öppnat det. Det satt ett frimärke på framsidan och mitt namn och min adress var skrivet med vanlig kulspetspenna. Därför var jag helt oförberedd när jag läste meddelandet som brevet innehöll. Först när jag lade ifrån mig försändelsen såg jag att det på baksidan var märkt med Moderaterna, men det var så dags då, skadan var ju redan skedd.

Vad ville då Fredrik Reinfeldt mig? Jo, han ville att jag skulle rösta på honom och hans parti i det stundande valet. Och det kan han väl få göra, som en del av valrörelsen. Men sättet han gjorde det på gör mig så upprörd. Smaka på den här frasen: ”Rösta med Sveriges enda arbetarparti, nya Moderaterna”.

Den dagen då krig betyder fred, frihet är lika med slaveri, den dagen då kärlek är synonymt med hat, först då Fredrik, är ditt parti det gamla högerpartiet, ”Sveriges enda arbetarparti”. Måtte den dagen aldrig infinna sig!

Men fram till den dagen, Fredrik Reinfeldt, betyder skam fortfarande skam.

Fredrik Reinfeldt, wikipedia.org

Nedanstående text skrev jag 2010 då israeliska styrkor med brutalt övervåld stoppade Ship to Gaza på internationellt vatten. Nu hör jag på radion att man återigen på internationellt vatten har tagit kontrollen över fartyget. USA och deras närmaste allierade äger världen och gör vad de vill.

Jag måste erkänna att jag först blev grundlurad av våra vänstervridna och antiisraeliska medier. Jag fick uppfattningen att Ship to Gaza handlade om att människor av idealitet fraktade förnödenheter via fartyg till den nödlidande befolkningen i Gaza och att israeliska styrkor i östra Medelhavet bordade och tog kontrollen över fartygen i ett försök att upprätthålla blockaden mot Gaza-remsan. I den israeliska attacken mot aktivisternas fartyg dödades många människor.

Men nu har jag av den israeliska nyhetsrapporteringen fattat att jag har varit grundlurad. I själva verket gick det till som följer. De skrupelfria aktivisterna på sina fartyg lyckades lura ut de stackars israeliska kommandosoldaterna och deras helikoptrar på internationellt vatten. Sedan jagade fartygen ikapp helikoptrarna och aktivisterna kastade sina änterlinor ombord på de flygande maskinerna. Horder av terroristaktivister bordade helikoptrarna med de skräckslagna unga kommandosoldaterna ombord. Först anföll Dror Feiler, den gamle fallskärmsjägaren, med saxofonen i högsta hugg. Efter honom kastar sig Mattias Gardell, professorn i religionshistoria, mannen med det aggressiva underbettet och marinkårsfrisyren, med liv och lust in i striden mot de israeliska elitsoldaterna. Sist kommer författaren Henning Mankell med den sylvassa pennan, mannen som jag först trodde hade blivit överviktig att döma av TV-bilderna, men som jag sedan förstod bara dolde sina fruktansvärda muskler under den vida skjortan.

Att de stackars israeliska soldaterna, beväpnade med bara automatvapen och kanoner, undkom med livet i behåll kan bara betecknas som ett under.

Nu kommer världssamfundets instanser som FN, säkerhetsrådet, internationella domstolar, Israels rättsvårdande myndigheter och USA:s regering att ställa allt till rätta igen. Terroristaktivisterna kommer att fördömas och Israel kan återgå till sin roll som västerlandets utpost i den barbariska arabvärlden. Skönt!

Dror Feiler, Mattias Gardell, Henning Mankell, wikipedia.org

 

 

De må äga, de må styra och ställa, borgarna, men fortfarande finns det fritänkare i vårt land. Göran Greider är en intellektuell rese. Nedan följer en ledare från Dalademokraten (2015-05-25). Läs och begrunda.

Halva mitt vuxna liv har jag varit medlem i Europaunionen, eller Europeiska Gemenskapen som det hette när Sverige gick med efter folkomröstningen 1994. Jag röstade nej, då 1994, men accepterade som de flesta andra efterhand medlemskapet av realpolitiska skäl. Men utan entusiasm.

Känslan av att det europeiska projektet, som nästan uteslutande byggts uppifrån, håller sig med en självbild som är förskönad och ibland förljugen har för min del kvarstått: Var det verkligen fredstanken som gav impulsen till det europeiska enandet?

Handlade det inte snarare om fördelarna som industri och kapital såg med en gemensam inre marknad? Och har det inte hela tiden funnits en närmast artonhundratalsmässig stormaktsdröm i botten på det europeiska projektet? Och säger inte EU:s oförmåga att hantera döden på Medelhavet något om en kvardröjande kolonial syn på icke-européer?

Europa som fredsprojekt är den bärande myten i all liberal och även socialdemokratisk ideologisk plädering för Europaunionen. Det är begripligt, ty vem kan argumentera mot freden?

Långt mer illavarslande är att EU:s officiella självbild också förefaller ha styrt nästan all historieskrivning (och mycket journalistisk bevakning) om den europeiska integrationen. Under läsningen av Peo Hansens och Stefan Jonssons ”Eurafrika – EU:s koloniala rötter” (Leopard förlag) blir jag faktiskt smått chockad över vad som utelämnats i den vedertagna historieskrivningen. Begreppet Eurafrika är idag knappast levande någonstans men under mer än ett halvsekel var det centralt i europeisk storpolitik.

Efter första världskriget masslakt hade den koloniala världsordningen, med de europeiska stormakterna i centrum, råkat i gungning. USA och snart också Sovjet trädde fram som stormakter och bland europeiska intellektuella spred sig undergångskänslor och geopolitisk vanmakt. I Tyskland stationerade segrarmakterna icke-vita trupper som framkallade skräckvisioner hos såväl eliter som vanligt folk: svarta soldater påstods våldta vita kvinnor och Hitler varnade i Mein Kampf för ”negerblodet” i Europas hjärta men även liberaler och socialdemokrater i västvärlden varnade för ”det naturvidriga bruket av färgade i de tyska Rhendistrikten” när vithetsnormen skakades.

På tjugotalet föddes de paneuropeiska idéerna. Tanken var att de europeiska staterna måste ena sig men att det bara kunde ske om de enorma naturrikedomarna i Afrika samtidigt också exploaterades; bara så kunde Europa förses med livsrum. ”Europa kan bara återfödas i Afrika”, hette det i rader av böcker som lyfte fram Eurafrika som lösningen på problemen.

I EU- mytologin dras paneuropén Coudenhove-Kalergi ofta fram som en föregångare, men då glöms det alltid bort att exploateringen av Afrika – och dess enligt honom rasmässigt efterblivna befolkning – var en förutsättning för ett enat Europa: Det var därifrån den ekonomiska styrkan skulle hämtas.

Efter andra världskriget låg Europa i ruiner samtidigt som de antikoloniala rörelserna växte i styrka särskilt i Asien. Till Afrika hade dock den antikoloniala smittan inte nått, förutom i Algeriet där Frankrike blodigt slog ner ett uppror redan vid krigsslutet (och snart skulle kalla in franska Natotrupper för att krossa uppror och agera den fria världens väktare).

Under de dryga tio åren från krigsslutet i maj 1945 till undertecknande av Romfördraget 1957 formerades en mäktig geopolitisk stormaktsdröm där Eurafrika utgjorde centrum. Samtidigt som franske utrikesministern Robert Schuman den 9 maj 1950 kungjorde sin berömda deklaration - som inleddes med orden ”Världsfreden kan inte upprätthållas utan konstruktiva insatser mot hotande faror” - bedrev hans regering ett hårt kolonialt krig i Indokina. I deklarationen nämns att en av Europas viktigaste uppgifter är ”utvecklingen av den afrikanska kontinenten”.

På EU:s officiella hemsida förtigs helt vilken oerhört central roll den koloniala ambitionen hade. Och när en annan av de viktiga arkitekterna bakom det integrerade Europa, belgaren Paul-Henri Spaak (ibland kallad Mr Europe) yttrar sig i avkolonialiseringens begynnande tid och i känslan av att Europa ansattes från alla håll kunde det låta så här: ”Vad allt detta innebär är i själva verket ett försök att göra den vite mannen till ett villebråd. Den vite mannen ska lämnas försvarslös, han ska berövas möjlighet att föra sin talan, skall lämnas hjälplös.” Ur den känslan hos ledande europapolitiker byggdes en geopolitisk stormaktsdröm om Europa.

Stefan Jonsson och Peo Hansen sätter ljuset på en fundamental, men sedan länge förträngd drivkraft i bildandet av Kol- och stål unionen och EEC: Kolonialismen. Men det är ingen anekdotiskt eller essäistisk historieskrivning de sysslar med, utan ett massivt grävande i de avgörande dokument och ställningstaganden som lödde ihop de franska och belgiska kolonierna i Afrika med planen att integrera Europa. Adenauers Tyskland såg en chans att få en fot i områden där landet mist alla kolonier och Frankrike ansåg sig inte på egen hand kunna stå för alla investeringar som behövdes för att väcka liv i kontinenten. Tanken var att Europa hade en ”civiliserande mission” på ”den mörka kontinenten”.

Konsekvenserna av denna forskning är - oerhörda. Författarna bryter sönder EUs officiella självbild och driver in ett glödande spett i mängder av naiv EU-forskning och EU-panegyrik. Bildandet av EEC/EU innebar inte slutet på kolonialismen – utan en fortsättning av den med andra medel. De självständiga stater som bildades i Afrika fastnade redan från början, genom att associeras till EECs forna kolonialmakter, i ett nykolonialt beroende som försvårade utvecklingen.

Analysen har dessutom bäring på dagens EU, där dagens dödliga flyktingdrama på Medelhavet vittnar om Europas kluvna syn på Afrika: Kontinenten är värdefull, men inte dess innevånare. Under Ukrainakonflikten blev det uppenbart att det nästan är tabu att förstå dagens EU i termer av en stormakt med en global, geopolitisk agenda: EU vill ju bara fred och handel.

EU har ingen maktsfär, ingen intressesfär och är inte alls som andra stormakter. Därmed har varje maktanalys av EU:s agerande mer eller mindre omöjliggjorts, vilket bidragit till en så stark demonisering av Putins ryska (förvisso svårt aggressiva) stormakt att konflikten till slut bara kan förstås i termer av det onda mot det goda.

EU är ju en snäll makt, som inte vill någon illa – det är budskapet när EU agerar. Den naiva synen på en stormakt är farlig för oss alla.

Den 9 maj infaller Europadagen. Vad är det för en dag egentligen?

Göran Greider

Psykiatriexperterna tvistade om terroristen och massmördaren Breivik var psykiskt sjuk eller inte, vilka syndrom han eventuellt led av, de studerade hur han uppträdde, när han log och om han grät. Experterna tvistar och slår varandra i huvudet med diagnoser.

Förlåt en obildad människa från en annan tid, en tid då man studerade ideologier, såg politik inte som en simpel popularitetsomröstning, utan som ett uttryck för reella intressemotsättningar mellan grupper i samhället, förlåt att jag är en människa från en förgången värld, men kan det inte vara så att fanskapet Breivik helt enkelt är en fascist, eller kanske till och med nazist?

Borde inte nationen Norge var ämnet för en studie. Hur kan befolkningen rösta fram en regering som innehåller partiet som en gång Breivik tillhörde?

Men vad vet jag, jag med mitt enkla och burdusa resonemang.

USA med sin ekonomiska kris och sina krig i Irak och Afghanistan har inte längre förmåga att agera som man har gjort tidigare i Latinamerika och kanske är det så att presidenten Obama har infört ett mått av anständighet i förhållandet till andra stater, som nästan helt saknades under till exempel president George W Bushs era.

- Varför har det aldrig varit en kupp i USA?

- Det finns ingen amerikansk ambassad i Washington!

Privatskolans reklamaffisch inför barnens skolval:

Hos oss har ni alltid roligt!

Vi lovar:

egen dator,

lite läxor,

mycket fritid,

höga betyg,

men inget gammalt tråkigt och dammigt bibliotek.

Det vi däremot inte får se är reklamaffischens baksida. Där står det finstilta: Vi lovar att så mycket som möjligt av skolpengen skall gå direkt ner i våra ägares fickor.

I åtta år hade Rottingmajoren den direkta makten att peka ut skolans nya väg, auktoritärt och med hela handen: fortsätt den breda vägen rakt ut i den marknadsliberala öknen.

Resultatet ser vi idag, redovisade i internationella PISA-undersökningar. Vi plågas av en svensk skola i fritt fall. När skall vi fatta att vi inte kan låta denne auktoritetstörstande gamle militär (själv med högst medelmåttiga betyg från gymnasiet) förstöra ett skolväsende som en gång i tiden presterade resultat i världsklass. Vårt grannland Finland, som nu ofta ligger i topp, följde vår modell fram till att privatiseringsvansinnet med det påföljande marknadsvansinnet tog över i vårt arma land och se nu hur det går för Finland och Sverige (Finland i topp, Sverige närmast i bott).

Vi måste få denne man med sina antikverade tankar om skolan att sluta stöka, säger jag, samtidigt som jag hoppas att vår nya regering kan återgå till en anständig utbildningspolitik igen.

bild, Jan Björklund, wikipedia.org

Jag läser i tidningen (Dalademokraten 20150304) om att Karneval förlag ger ut en ”broschyr” om kriget i Ukraina med titeln ”Bakom kulisserna i Kiev”, skriven av den amerikanske journalisten Robert Perry.

Jag läser: ”Om hur amerikansk nykonservatism och ukrainsk nazism drev fram en kupp och ett krig i Ukraina”. Och jag måste erkänna att jag höll på att få frukostkaffet i fel strupe. Kan man skriva så här i dagens Sverige? Ja, får man skriva så här idag. Är rysshatets överstepräst, Carl Bildt, underrättad? Är hans underprelater inom svensk Public Service, med namn som Maria Persson Löfgren, Elin Jönsson och Fredrik Wadström, medvetna om denna text?

Det måste väl vara en rysk propagandatext, som nu den nyttiga idioten Dixi Stadelmann hjälper till att sprida på sin obetydliga blogg. Nej, ”Bakom kulisserna i Kiev” är skriven av en amerikansk respekterad och välrenommerad journalist, känd för sina avslöjanden i Iran-Contras-affären, och han gör exakt samma iakttagelse som jag själv har gjort. Han skriver om mediernas skildring av Ukraina-krisen: ”Den mest ensidiga bevakningen i mannaminne av en större internationell kris”. Och jag känner plötsligt att jag finns. Jag är inte ensam. Det finns andra som tänker som jag!

Själv håller jag på att kvävas av all den ensidiga bevakning som trycks ner i min hals. Jag vägrar att se konflikten som en moralitet, som en kamp mellan det genomgoda och det totalonda, en kamp mellan ett vitt västerland och ett svart österland, behärskat av den onda fursten Putin. Det enda som, vilket ligger i sakens natur, kan skildras i termer av svart och vitt är religionen: Gud är god och satan är ond. Och religionen, kan jag tycka, har vi väl fått lite för mycket av just nu, så skilj politiken från religionen. Politiska skeenden är aldrig enbart svarta eller vita. Underskatta inte vår intelligens, gör oss inte till idioter! Vi är tänkande varelser. Ge oss något annat än vad ni hittills har gett oss: Maria Persson Löfgren, Elin Jönsson och Fredrik Wadström. I väntan på detta, som jag egentligen inte tror kommer att hända, läser jag Aftonbladet Kultur och letar samtidigt efter andra skrifter, som en ”broschyr” om kriget i Ukraina med titeln ”Bakom kulisserna i Kiev”.

Vladimir Putin, eller som han heter hos oss: Satan. Bild, wikipedia.org.

Idag, åttonde mars, på internationella kvinnodagen, kommer tanken till mig; är det inte dags att gå vidare nu? Ge barnen tillgång till båda sina föräldrar, släpp loss kvinnornas kreativa kraft på arbetsmarknaden, ge männen chans att mogna som människor. Hur? Se till att män och kvinnor delar lika på föräldraledigheten!

Inför dessutom sex timmars arbetsdag, så har vi lösningen på det så kallade ”livspusslet”.

bild, wikipedia.org

Kanske är vintern eftertankens tid. Idag när drömmen om en hägrande vår har fått ge vika för en iskall vintervind skriver jag dessa rader efter att som vanligt ha läst Dalademokraten till frukostkaffet. Tanken slog mig när jag läste ledarsidan att situationen i ”tidningssverige” är ganska absurd; här sitter jag i mitt kök i Göteborg och läser en morgontidning med bas i Dalarna. Jag har ingen som helst anknytning till Dalarna och har bara varit på genomresa i dessa trakter en gång i min tidiga ungdom. Men nu när jag tänker efter kommer jag ihåg att jag fortfarande har kvar en fiskekniv som jag köpte som souvenir i Mora vid detta tillfälle; alltid något!

Varför läser jag då Dalademokraten? Egentligen borde jag ju som den absoluta majoriteten runt Göteborg gör, läsa Göteborgsposten, men jag har alltid haft ambitionen att läsa en tidning vars ledarsida genomsyras av min egen syn på hur samhället skall organiseras. I ett bredare perspektiv har ju också tidningar en viktig opinionsbildande roll och varför skall jag bidra med mina pengar till att en samhällssyn som jag inte i något avseende delar får ökat genomslag? Med denna bakgrund valde jag Arbetet som morgontidning när jag för tjugofem år sedan flyttade hemifrån till min första egna bostad. Denna tidning läste jag sedan hela tiden med stor behållning tills den helt chockartat lades ner. Att sedan välja GP var för mig lika otänkbart som att helt vara utan en morgontidning och eftersom jag visste att Göran Greider, vilken jag hyser stor beundran inför, fanns på DD blev valet inte så svårt. Så nu sitter jag här och läser en två dagar (postgången) gammal tidning med artiklar om Falun, Borlänge, Leksand och Mora varje morgon. Ja, om sanningen skall fram så är det väl ledarsidan och kultursidan som jag ägnar störst intresse åt. Och med den vitalitet och det samspel med läsarkretsen som ofta finns på ledarsidan är det alltid ett stort nöje att läsa den.

Jag skall hålla mig kort; så länge som den politiska ensidigheten i dagspressen är så massiv att jag som boende i rikets andra stad inte kan hitta en lokal morgontidning med en från den gängse normen avvikande politisk färg och vitaliteten på DD:s ledarsida är intakt, så länge kommer jag att fortsätta prenumerera på Dalademokraten.

Läste i tidningen för en tid sedan att Rottingmajoren vid en utfrågning inte lyckades pricka in betydelsen av tre ord i ett språktest. Ja, nu överdrev jag lite, han lyckades faktiskt med det första. Trots att han hade att välja mellan fyra olika alternativ, gick han dock bet på de andra två. De ord han missade ordförståelsen på var ”letargi” och ”aritmetik”.  I min värld är jag ganska säker på att en majoritet av gymnasieungdomarna vet att ”letargi” betyder håglöshet, slöhet och att ”aritmetik” betyder räknelära. Är jag då överraskad över att vår före detta utbildningsminister, som alltid företräder en auktoritär, repressiv, sorterings- och kunskapsskola, visade sin okunnighet? Inte ett dugg!

Det fanns en tid då folkpartiet var ett humanistiskt parti för en bildad medelklass. Dagens parti företräds emellertid av ett politiskt ”råskinn”. Jag drar mig faktiskt inte för att tillskriva Jan Björklund detta epitet. Fiskar man röster i samma grumliga vatten som SD får man finna sig i detta. FP är idag ett parti som redlöst flyter omkring i en stinkande soppa av språktester, burkor, repression, hierarkier och auktoritära idéer.

Det är tur att en hedervärd person som Ingrid Segerstedt-Wiberg, salig i åminnelse, slapp uppleva sitt socialliberala partis förvandling. Hon hade garanterat inte känt igen sig i dagens parti. Det finns många sympatisörer till dagens FP som säkert lika gärna skulle kunna rösta på SD.

Björklund, blir du ertappad i brunhögerns uniform, hjälper det inte om du påstår att du minsann har rena vita underkläder, du blir dömd efter vad omgivningen med egna ögon kan se.

bild, Jan Björklund, wikipedia.org

- Jan Björklund och Göran Hägglund! Sluta nu slåss! Platsen ni slåss om är ju inte ens ledig. Jimmie är ju bara sjuk. Han är snart frisk och tillbaka igen. Det är väl inte så konstigt att man kan bli lite utbränd när man med en sådan energi eldar hatets låga.

Jag läser i tidningen att den brittiska organisationen Oxfam uppger att den rikaste procenten av världens invånare snart äger mer än vad de resterande nittionio procenten gör tillsammans och jag förstår att denna uppgift har gett upphov till en het debatt. Denna tid vi nu lever i tycks allt mer likna skiftet arton-/nittonhundratal med närmast gränslösa klasskillnader. Texten nedan skrevs 2010, men är tyvärr lika aktuell idag.

Den brittiske professorn Richard Wilkinson har tillsammans med forskaren Kate Pickett skrivit boken ”Jämlikhetsanden” (The Spirit Level). Kring denna bok står en het debatt i vårt land just nu. Som bandhundar skäller borgerligheten på författarnas teorier och slutsatser. Vad är det då för fruktansvärda, omstörtande tankar som presenteras i boken? Jo, på grundval av mer än trettio års forskning kring vad ojämlikhet gör med samhällen presenterar författarna tesen att jämlika samhällen producerar mer livskvalitet än ojämlika, bland annat genom att folkhälsan blir högre och brottsnivån blir lägre. Blev ni inte upprörda över denna fruktansvärda slutsats?

Nej, jag har också svårt att se vad det är som är så upprörande med detta. Man måste nog vara en inbiten borgare för att känna hur skräcken kyler ryggraden när man smakar på ordet ”jämlikhet”. Minns att franska revolutionens paroll var: ”frihet, jämlikhet, broderskap”. Men då var det borgerlighetens krav gentemot den överordnade adeln som stod i centrum. Den franska revolutionen var borgerlighetens revolution. Först med Pariskommunen, 1870, kom de proletära massornas krav att kanaliseras. Jag behöver väl inte tillägga att Pariskommunen dränktes i blod, då de härskande klasserna slog ner revolutionen. Nog om detta.

De senaste trettio åren har vårt samhälle präglats av en alltmer galopperande ojämlikhet. Arbetarklassen har lämnats på efterkälken i den samhällsomvandling där privatisering och avreglering är nyckelbegrepp. Den typiske borgaren vill ha välfärd, men är inte villig att betala för någon annan än sig själv och sina närmaste. ”Solidaritet; vad hette det sa du”? ”Solidaritet; vad betyder det”? ”Ah, glöm det, jag vill inte veta”. ”Det låter inte trevligt alls”. ”Uj, vad otrevligt det värkte till i plånboken”.

Visst, det gör ont när illusioner brister. Inte ens myten om att den sociala rörligheten är större i den privatkapitalistiska marknadsekonomins drömland USA, än i den förstelnade ”sosseekonomins” Sverige, undgår boken att punktera. Det är lättare att göra en klassresa nerifrån och upp i historiskt jämlika länder som Sverige, än i ojämlika som USA. Smaka på den!

I radions P1, i programmet OBS, lyssnade jag på Lena Halldelius utmärkta inlägg i debatten. Hon är docent i praktisk filosofi vid Malmö Högskola och drev en vänsterståndpunkt. Men det jag fäste mig vid var en referens till författaren, feministen och filosofen, Mary Wollstonecraft (1759-1797). Wollstonecraft hävdade att utan jämlikhet finns inget samhälle, bara herrar och tjänare. Umbäranden är illa nog, men underordning är värre. Ojämlikhet korrumperar både fattig och rik, fångar alla i en frihetsberövande dynamik av dominans och förödmjukelse, falsk stolthet och skam.

Vilken salva! Vad har jag att tillägga efter den bredsidan; ingenting, i alla fall inte just nu. Jag packar ihop min lilla bordskanon, tar med mig ammunitionen bestående av ettöres smällare och smyger tyst iväg innan krutröken skingras.

bild, Mary Wollstonecraft, wikipedia.org

Lagen för resursallokering i en privatkapitalistisk marknadsekonomi är järnhård. Resurser allokeras inte efter behov, utan det är köpkraften som styr var resurserna hamnar. De fattiga i världen dör i sjukdomar som ofta skulle vara enkla att bota, men de har inga pengar, alltså blir de ointressanta för de profitsuktande läkemedelsbolagen.

Men det är väl bra med kapitalism? Vi i västvärlden lever ju gott i en kapitalistisk världsordning.

Att låta oss i de rika länderna avgöra om det ekonomiska systemet är gott eller inte, är som att fråga det mätta lejonet på savannen om han är nöjd med situationen. Jag tror inte att lejonet och den jagade antilopen har samma syn på naturens ordning. Det borde vara de tiotusentals fattiga barnen som dör varje dygn, året runt, på grund av hur ojämlikt resurserna fördelas i världen, som avgör om systemet är gott eller ont.

Det sjukvårdssystem som är mest renodlat privatkapitalistiskt i västvärlden är USA:s. Det är minst trettio procent dyrare än det svenska (som andel av BNP), men lämnar ändå en stor andel av den amerikanska befolkningen utanför. Det finns områden i USA där den fattiga befolkningen har en barnadödlighet som kan jämföras med ett U-land.

Sverige har varit unikt, vi var kanske det enda landet i världen där det inte gick att avläsa ett barns socioekonomiska situation i barnets hälsostatus. Men med några borgerliga regeringsår till, så är säkert ordningen återställd; det kan ju inte vara rätt att mindre bemedlade föräldrars barn skall vara lika friska som rika föräldrars. Det måste finnas incitament i ett samhälle; hur går det annars?

När Mona Sahlin valdes till ny partiledare för Socialdemokraterna tänkte jag: nej välj inte den anti-intellektuella tuggummi-Mona för allt i världen! Under hennes ledarskap väntar bara en fortsatt ideologisk ökenvandring höger ut. Sedan kom Håkan Juholt och ett visst hopp tändes. Ett hopp som snabbt släcktes. Man utmanar inte de mäktiga högerkrafterna i partiet om man inte har mer på fötterna. Och nu leder Stefan Löfven partiet …

Socialdemokratin har under det senaste decenniet fortsatt sin resa med liberala marknadslösningar som ledstjärna. Arbetslöshetsmålet har tonats ned och en fristående Riksbank har nu bara inflationsmålet att styra mot. Den ekonomiska politiken har bakbundits med överskottsmål som i praktiken har gjort en Keynesiansk politik omöjlig. Resultatet ser vi i den höga arbetslösheten. Under sextiotalet talades om en ”friktionsarbetslöshet” på cirka en procent och det sades att en regering aldrig skulle kunna sitta kvar om arbetslösheten närmade sig tre procent. Nu har vi i högkonjunktur fem procents öppen arbetslöshet och i lågkonjunktur uppåt tio procent. I en valrörelse hörde jag dessutom en moderatpolitiker som pläderade för en ”balansarbetslöshet” på mellan fyra och fem procent för att hålla inflationen fortsatt låg. Socialdemokratins ekonomiska politik är på sin höjd en något mindre rå variant av borgarnas och slår något mjukare mot samhällets svaga grupper, men något annat än en gradskillnad mot den borgerliga politiken blir det inte.

Mona Sahlin är en representant för denna Socialdemokrati som har sålt ut de värderingar som byggde folkhemmet och det starka välfärdssamhället. Socialdemokratin behöver en vitaliserande vänstersväng och vi är fortfarande många som minns de dagar då en radikal arbetarrörelse styrde landets utveckling. I ett av sina sista tal i Riksdagen, den femte februari 1986, improviserade Palme dessa poetiska rader om den generella välfärden.

”Den lyfter bort oron från mycket av det oväntade som kan inträffa och slå sönder våra liv och våra drömmar; vi dras mot det ljusa och det goda, tid och ork frigörs för att upptäcka andra människor; trygga och befriade från rädslans och orons förlamning kan vi låta livsluften växa och sprida sig inom oss och från människa till människa.”

Den portalparagraf som inledde de socialdemokratiska partiprogrammen 1944-2001 och vars avskaffande menar jag var slutpunkten för det socialdemokratiska partiets historiska roll som radikal samhällsbyggare, följer nedan.

“Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”

bild, Olof Palme, wikipedia.org

När jag igår kväll i SVT:s Agenda såg och hörde Göran Persson hamnade jag som i en tidsmaskin…

Eftersom det svenska folket valde ”fel” i folkomröstningen om EMU och valde att behålla den svenska kronan i strid med det svenska etablissemangets vilja, kommer säkert kraven om en ny folkomröstning som ett brev på posten. Vår demokrati tycks ju vara så vist ordnad att nya omröstningar följer tills etablissemangets linje vinner.  Det folkförakt som de styrande inom politiken och näringslivet i Sverige visade efter EMU-valet hösten 2003 fick mig då att tänka på Brecht som ironiskt yttrade om DDR-regimen efter upproret i Berlin 1953 att regeringen borde avskeda folket och sedan välja ett annat.

Då, hösten 2003 var Göran Persson statsminister, när jag, troligen påverkad av etablissemangets syn på hur det okunniga, obildade svenska folket var beskaffat, hade en underlig dröm.

En obskyr kommentar till EMU-valet hösten 2003.

Natten efter EMU-valet,

som för etablissemanget blev rena kvalet,

hade jag en dröm inspirerad av ”Den sista färden”.

Ja, nog är den underlig denna världen.

Dom hade kallat oss oupplysta, bakåtsträvande, obildade, ja nästan inavlade

och visst alla människor är inte riktigt navlade.

Jag drömde om en skogsman, med kniv och gevär.

Ja, det var så, jag svär.

Han var olycklig och arg,

i denna skog så djup och karg.

Han hade inte funnit någon kvinna,

trots att det var det enda han ville vinna.

Nu fick han i skogen någon se,

Persson med svampkorgen fick honom att le.

Han tänkte, Persson får väl duga,

i brist på fruga.

Nu tar jag honom till min stuga!

Kläderna åkte fort av

och ”pinnen” fylldes snabbt av sav.

Han ser ut som en kulting,

Ja, en riktig rullting.

Åsynen av en naken Persson gjorde skogsmannen nöjd.

Och visst, han var jävligt böjd.

Ensamheten hade gjort honom förvriden

och på ett ögonblick hade han fått av sig sviden.

”Nu när jag dig bakifrån skall gnugga,

vill jag att du låter som en sugga”!

Men stackars Persson kunde bara gny,

Emy, Emy, Emy.

Vad skall då denna hemska dröm betyda?

Jag har svårt att den tyda.

Det kanske är sådana drömmar man får,

när utvecklingen åt galet håll går,

med en arrogant makt,

som visar tydligt folkförakt.

Under rubriken: ”Nazismen i vår kultur” anmäls boken: ”Vårt förakt för svaghet”, av den norske professorn Harald Ofstad (1920-1994) i tidskriften Pennan & Svärdet. Boken utkom redan 1971, men kommer nu i nyutgåva.

”Vårt förakt för den socialt misslyckade, för den som förlorar och lider nederlag, är en del av den kraft som driver vårt samhälle till större effektivitet. Bakom den demokratiska fasaden har ett nazistiskt byggnadsverk börjat ta form”. Detta är ett citat ur boken som får en att hicka till. Nazismen handlar väl om ren och skär ondska och inte är väl vi vanliga medelklassmänniskor onda. Det är ju dom andra som är onda. Ondskan som förklaringsmodell är ett tunt och svagt verktyg om man skall försöka förstå samhälleliga skeenden, så tänker jag.

Nazismen som ideologi bjöd anhängarna att utrota alla judar, zigenare och andra så kallade ”mindervärdiga folk” och vidare socialister, kommunister, homosexuella, handikappade … Kärnan i deras ideologi är dyrkan av styrkan och föraktet för svaghet och detta manifesteras i mördandet. Skala bort antisemitismen och kärnan i den moderna fascismen/nazismen blir kvar; den starke skall härska över den svage och den svage är bara värd förakt, eftersom han låter sig behärskas.

Jag har alltid varit intresserad av historia och politisk historia och kanske framförallt av andra världskriget. ”Fakta” och siffror är en sak, men inte mycket har gripit mig så djupt som två hjärtskärade berättelser från barn som tvingades uppleva nazismen.

I Bosse Schöns bok om svenskar som slogs som frivilliga i waffen-SS återbesöker författaren Auschwitz tillsammans med en nu gammal kvinna av judisk börd. Hon berättar om hur SS-läkaren Mengele tillsammans med assistenter skar bort hennes ena armbåge i ett perverst medicinskt experiment. Hur kan någon skära bort armbågen på en liten flicka i ett rum som fylls av hennes skrik av smärta!

För några år sedan såg jag en engelsk dokumentär om nazitysklands krig på östfronten. En idag gammal man berättar att han som liten pojke bodde på ett barnhem i den sovjetiska staden Charkov som var ockuperad av tyskarna. Tyskarna hade stängt staden och förhindrade att livsmedel nådde civilbefolkningen. Vårdarna på hemmet varnade barnen för tyskarnas våld, men trots detta drev hungern den lille pojken att leta upp en burk med lock. Trots att han var skräckslagen vågade han be en tysk vaktpost om mat. Soldaten tog burken och försvann. När pojken fick den tillbaka sprang han bort i skydd för att öppna burken. Då var den fylld med mänsklig avföring.

Nazismens brott får aldrig relativiseras.

Idag växer och marscherar åter brunhögern med den ekonomiska krisen och en brutal högerpolitik som god jordmån, men det kanske värsta är att deras värderingar förgiftar så många ”vanliga” människors tankar. Rädda och osäkra människor i ett sammanhang av arbetslöshet och nedskärningar hugger som strykrädda hundar mot den som är svagare. I vårt land har vi lasermannen och Malmö-skytten, i grannlandet Norge, Breivik, i Tyskland en terrorgrupp som under tiotalet år mördade invandrare, vi har rasistiska mord i Italien och Ungern….

Till slut orkar man inte ens tänka på eländet. Det är tur att det fortfarande finns intellektuella som Göran Greider, hos honom kan man hämta styrka. Jag avslutar detta svarta hål till inlägg med en av hans dikter.

Dagboksdikt den 22 juli 2012

Dagen går.
Rösterna kommer tillbaka.
De sextionio döda på ön.

Man tänker alltid att
sorg inte har
något med sommaren att göra:
en snödriva
i de vajande vetefälten.
Vad gör den där?
Vad gör de här förtvivlade skriken
i den varma sommarvinden?

Men efter mitten av juli
har grönskan mist
något av sin oskuldsfullhet.

Älggräset lyser i kvällen
längs dikesrenarna.
Det börjar höras ett torrare
prasslande ur björkarna.

Dagböckerna glesas ut.

För att gå rakt på sak:
Det som är svårt att förstå
är att det ännu
denna dag
ett år senare, finns
rasister kvar,
att det finns extrema högerpartier
och att de finns överallt
i detta Europa.

De som mördades på ön
borde ha fått dem
att förändras.
Vi hör deras röster.
De borde ha
nått alla vid det här laget
och förändrat oss alla.

De viskar genom sommardagen.

Från tiden när jag växte upp
kan jag inte minnas
att det fanns
några högerextremister synliga
omkring oss.
Inga sådana organisationer
fanns i alla fall.
Nu är det trettio-fyrtio år senare.
Mannen som tog färjan ut till Utöya
gömde sig i ett halvsekel
inne i det här samhället.
Vi har jobbat på samma jobb som honom.
Han var granne med oss.
Vi bytte alldagliga ord
någonstans inne
i det stora samhällsdunklet.

Nu har jag blivit mer vaksam.

Han ropade ”Dö, marxister”
därute på den gröna ön.
Det har gjort mig
mer marxistisk.
Ja, faktiskt.

Men de här tårarna
som vill fram
ur mitt ansikte
kommer ur en gemensam källa.

”När alla ansiktena kommer”
säger AUFs ordförande
Eskil Pedersen
i radion denna dag.

Han tackar alla dem som hört
hans sommarprogram.
Han sjöng en mycket
enkel sång till modet.

Han berättade om sin ö.

Ser utsändningen från Utöya.
Alldeles stilla inför
bilderna: husen, den lilla scenen,
ansiktena.
Hunden märker att vi är
litet annorlunda idag.
Mikael Wiehe sjunger.
Varför är inte den svenske
statsministern där?

Någon sommar
kommer också
jag att fara till den där ön.

Den är
mänsklighetens ö.

Göran Greider

Jag läser om att våra svenska banker återigen gör rekordvinster och jag minns när vi svenskar ägde storbanken Nordea. Jag bara undrar var är den demokratiskt ägda banken nu?

Vi hade en gång en bank, jag bara undrar: var är den banken nu…

Staten säljer ut en del av sitt ägande i bankkoncernen Nordea. På sikt är avsikten att hela ägandet skall avvecklas. 255 miljoner aktier, motsvarande 6,3 procent av hela Nordea har nyligen sålts. ”Intäkterna från försäljningen kommer att användas för att stärka stabiliteten i Sveriges ekonomi, genom en minskning av statsskulden”, säger finansmarknadsminister Peter Norman. Alliansregeringen fortsätter sin kamp mot att svenska folket gemensamt och i demokratisk ordning äger företag.

Hur tänker man då när man motiverar den senaste utförsäljningen? För Nordea-aktierna fick man in cirka 20 miljarder kronor. Enligt uppgifter i pressen kommer en minskning av Sveriges relativt modesta statsskuld med 20 miljarder kronor att minska statens årliga ränteutgifter med 100 miljoner kronor. 2010 fick staten 500 miljoner kronor i aktieutdelning från sitt ägande i Nordea. Till detta kommer en betydande värdestegring på Nordea-aktierna över tiden, då bankkoncernen Nordea är ett mycket välskött företag. Verkar det vara en bra affär att sälja ut inkomstbringande tillgångar för att minska en statsskuld som medför relativt låga räntekostnader? Knappast.

Är det något som de återkommande internationella finanskriserna har visat är det betydelsen av stabilitet i denna för vårt samhällsliv så betydelsefulla sektor. Finanssektorn är en samhällelig infrastruktur vars stabilitet är så avgörande att samhälleligt ägande är av avgörande vikt. Detta borde stå klart för alla utom för de mest nyliberala marknadstalibanerna. I dagens situation är förlusterna socialiserade medan vinsterna är privatiserade. Senast i dagarna fick de danska skattebetalarna gå in via staten och ta över den kapsejsade Amagerbanken.

Vore högerregeringen mer rakryggad skulle man tala om för svenska folket att utförsäljningarna av våra gemensamma tillgångar är en ideologisk hjärtefråga, men det vill man inte göra, istället formulerar man krystade ekonomiska argument.

Nu i tystnadens tid vaggar vi likt blåstång i strändernas svall, sövda av ”shopping”, kommersiell TV och personliga lyckodrömmar. Under det politiserade 1970-talet var protesterna mot dåtidens borgerliga regeringar betydligt hetare. Nedan refereras delar av Blommans sångtext, ”Dom borde tjacka spikskor” (1977), en protest mot Fälldins borgerliga regering, som tog vid efter valet 1976. Nisse G Åsling (Nils Gunnar Åsling) var centerpartist och industriminister.

DOM BORDE TJACKA SPIKSKOR

.

.

Snitsaren Nisse G Åsling
fixar industrin, morsning vilken blåsning,
han borde tjacka spikskor, och listigt dra iväg.

.

.

Löften, kan ingen jävel ge dom löften,
jag har väl aldrig sett ett värre rövarband.
Snart så måste vi försöka,
få dom där å sluta stöka,
eller tjacka spikskor och listigt dra iväg.

Löften, kan ingen jävel ge dom löften,
jag har väl aldrig sett ett värre rövarband,
Visst är det skit me vår regering,
snacka me dom där, är ju knappt nån mening,
så jag tjackar spikskor och listigt drar iväg.

Så jag tjackar spikskor och listigt drar iväg.

Bild, azingsport.se