dixistadelmann.se

Jag hade en gång en nyårsnattsmardröm. Hade väl ätit något dåligt. Och kanske druckit något.

Han kladdade och skvätte med förrätten, kokt hummer, så att det kverulerades kring bordet.

- Vem gav honom att dricka före champagnen?

- Han hade säkert med sig.

- Fan, han luktar ju som de ruskiga kvarteren i det ruskiga Marseille!

- Skaldjur och dåligt brännvin.

Efter förrätten duschades han av, kammades till, fluffades upp och kom nyklädd tillbaka till huvudrätten.

- Var är piggvaren?

- Låt han inte dricka mer!

- 9997, och precis där man sitter, det är så snyggt.

- Ja, nu står ju det inte 9997, på bokryggen, utan 2666.

- Tänk om man kunde köpa så snygga böcker i möbelaffären.

- Möbelaffären? Du kan ju pröva i bokhandeln.

Hon snörpte på munnen och försökte samtidigt dölja detta bakom ett iskallt leende.

- Det finns väl mer chablis? Jaså, nu är vi nere på de små flaskorna.

- Vadå liten flaska?

- Petit, petit, petit! Varken alkohol eller bildning biter tydligen på henne.

- Låt inte flaskan stanna vid honom, för Guds skull.

- Snart kommer Margaret Teacher. Då blir det lugnt.

- Nej, inte Margaret Teacher. Nåd!

Och det var två timmar kvar på det gamla året.

… måhända ett udda försök till nyårshälsning. Här kommer ett nytt försök: Gott Nytt År!

På Benga-Johans tid var det så folkkära och framgångsrika svenska herrhandbollslandslaget förknippat med den berömda gurkburken. Nu när dagens damhandbollslandslag har kommit hem från EM-turneringen draperade med bronsmedaljer är det dags att växla upp metaforerna. Att se vårt svenska damhandbollslandslag, där i princip hela laget spelar eller har spelat i Sävehof, är som en halv special med gurkmajonäs från Oves.

- Oves?

- Ja du vet, Sveriges goaste mos.

- Med gurkmajonäs? E dom så bra tjejerna?

- Ja, så bra e dom!

Oves gatukök i Sävedalen, Stenstrom.com

Kasta skräpet över bord, o människa! Gör din livsbåt lätt, endast lastad med det som du behöver – ett trivsamt hem och enkla nöjen, ett par vänner som är värda att kallas så, någon att älska och någon som älskar dig, en katt, en hund, ett par pipor, tillräckligt med mat och tillräckligt med kläder och litet mer än tillräckligt att dricka, ty törst är en farlig sak.

Jerome K Jerome ur ”Tre män i en båt”

I min ungdom läste jag ”Historien skall frikänna mig” av Fidel Castro och jag läste Che Guevaras bolivianska dagbok. Jag var med dem i bergen på Kuba, jag var med Che i den bolivianska djungeln. Kort sagt jag var en av de skäggiga revolutionärerna. Detta innan jag ens hade den skäggväxt som krävdes för att tillhöra ”Los Bartos”.

Nu när jag är äldre och skulle kunna odla ett riktigt revolutionärt skägg, ligger jag slätrakad på soffan och läser ”Tre män i en båt”. Vart tog revolutionen vägen och var kom den lille nöjde småborgaren ifrån? Satan!

God Jul önskar jag er alla som ibland förirrar er in till Dixi Stadelmann.

Själv får jag ingen ”God Jul”, för hur skulle en jul kunna vara god, utan ål på julbordet. Rökt ål och jul är ju ett, liksom tvåfotsdribblingen är för evigt förknippad med Mäster Sören Börjesson. Jag är en ansvarstagande människa, som trots att jag älskar ål i alla former har slutat att äta denna nästan utrotningshotade fisk. Jag kan fortfarande med viss rörelse minnas när jag åt stekt ål med dillstuvad potatis på Havnekroen i Gilleleje. Med en Classic och en Ålborg till, så var det en bit av paradiset redan på jorden. Men sedan tog det slut. Endast på julbordet har jag, trots mitt dåliga samvete, haft en liten, liten bit rökt ål. Tills i år, nu kan jag inte fortsätta med denna njutning, mitt samvete förbjuder mig. Satans fransoser, äter soppa med glasål, små centimeterstora ålyngel som aldrig får chansen att växa upp! Håll er till grodor och lämna ålen åt civiliserade människor.

För Röde Orm och hans vän var det blodkorven på Harald Blåtands julbord som var höjdpunkten. Efter åren de hade tillbringat som lejda krigare hos araberna, där gris var förbjudet att äta, kom de nu tillbaka till det nordiska julbordet. Maten fick det att sjunga i deras hjärtan, men det som nästan blev för mycket var när blodkorven serverades. Tjock som en mansarm och kryddad med timjan fick den dessa ärrade krigares ögon att tåras av hänförelse. Den rökta ålen är på mitt julbord vad blodkorven var för Röde Orm. Men nu är det slut.

Så fira ni jul och lalla runt och var lyckliga med er snälla och menlösa amerikanska coca-cola-tomte. Utan ål, är det vår mytologiske lille gårdstomte som kommer för mig. Han var inte att leka med. Han skulle trugas, skötas om och pysslas med. Han krävde kort sagt respekt. Var han nöjd blev han ett skydd för gården. Om han av någon anledning blev missnöjd bröt helvetet lös. Jag läste en historia om en gårdstomte som varje julaftons kväll fick risgrynsgröt med mjölk och mycket smör serverad av gårdens herre på förstukvisten. Men ett år hann bonden inte själv med att göra i ordning och servera tomten gröt. Han bad istället drängen att göra grötjobbet. Drängen blev förmanad att vara noggrann med mjölk och att absolut inte vara snål med smöret.

När tomten, som var lite försenad, sent på julaftons kväll kom för att njuta av sin gröt, blev han stående framför tallriken. Först trodde han inte sina ögon, sedan kände han hur vreden inom honom växte fram het och okontrollerad. Det fanns inget smör på gröten! Mjölk, ja, men smöret fattades. Ilskan var nu så stor att det enda som kunde lindra hans plåga var tanken på hämnd. Tomten gick och hämtade sin hammare och begav sig sedan in i lagården för att söka upp bondens bästa mjölkko. Med ett välriktat slag rakt i pannan, exakt mellan ögonen, fällde han kon, som föll ihop och dog utan ett ljud. Tomten stod en stund och beskådade sitt verk. Han såg in i kons tomma livlösa ögon och kanske var det den kalla julnatten som ändå gjorde att han kände sig hungrig. Smör eller inte, det var ju synd om gröten fick förfara. Så han lade ifrån sig hammaren, kände efter i fickan att han hade träskeden med sig och gick tillbaka till boningshusets förstukvist, där gröten stod kvar. Visserligen hade den slutat att ryka och var knappt längre ens ljummen, men han började ändå sleva i sig med god aptit. Det var då han gjorde den hemska upptäckten; smöret låg dolt under gröten. Av någon anledning hade smöret lagts i botten, innan gröten och sedan mjölken hade fyllts på. Nu drabbades tomten av dåligt samvete. Vad hade han gjort. Bondens bästa mjölkko hade han besinningslöst slagit ihjäl.  Vad skulle han nu göra? Han bestämde sig efter att ha ätit upp gröten att helt enkelt byta ko. Tomten var aldrig rådlös. Det tog visserligen hela natten, men innan gården vaknade hade han släpat bort den döda kon till granngården. Där bodde för övrigt folk som tomten inte tyckte om. Han lämnade kadavret i lagården och tog istället med sig granngårdens bästa mjölkko. Turligt nog var de båda korna ganska lika till utseendet. Vägen tillbaka var betydligt lättare för tomten att gå. Kon trampade förnöjt vid hans sida.

På morgonen när pigan mjölkade den ”nya” kon, låg tomten dold på höskullen och lyssnade. Pigan mjölkade, berömde kon och tog sig sedan an nästa. Tomten var nöjd att allt hade ordnat upp sig, men drängen skulle han nog ge en läxa.

Nu är ju inte jag någon hetlevrad, snarstucken tomte av den gamla sorten och någon hammare brukar jag inte heller gå omkring med i fickan, så ingen i min omgivning riskerar att drabbas, men visst, jag måste erkänna att när ålen saknas på julbordet är det lite av den lille smörsaknande tomtens vrede som kommer över mig. I mitt inre skriker en elak besviken röst: Var fan är ålen!

Bild, sydostran.se

Jag läser i tidningen att USA och Kuba är på väg att normalisera förbindelserna mellan nationerna. Jag funderar: kan det vara riktigt att belöna en nation som:

använder dödsstraff inom rättskipningen,

använder utomrättsliga avrättningar/mord mot dem som betraktas som nationens fiender,

ser oskyldiga offer som något nödvändigt i kampen mot nationens fiender,

använder tortyr,

låser in människor utan formella anklagelser och utan rättegång,

startar folkrättsvidriga angreppskrig,

störtar misshagliga länders regeringar,

övervakar och spionerar på allt och alla?

- Men Dixi, en nation och dess politik kan ju förändras över tiden. Man måste väl kunna prata med och ha ekonomiska och politiska förbindelser även med Kuba?

- Kuba? Jag talar om USA!

Jag växte upp med en oerhörd respekt för kunskap, klokhet och bildning. På denna punkt tror jag att jag är ganska representativ för min tid. Ja, kunskap, klokhet och bildning är så viktigt för mig att jag till och med kan kalla det ett livsmål. Därmed säger jag inte att jag har lyckats, jag är långt därifrån, men jag kämpar på och försöker. ”Kämpar” kanske är fel ord, det låter som om det vore något jobbigt, så är det absolut inte. I min strävan efter kunskap, klokhet och bildning ligger en oerhörd glädje som präglar hela livet. Livet må ofta vara ett rent helvete, men det är alltid ett intressant helvete!

Men vad är det som händer idag? Alltför många människor har fått för sig att den informationsrevolution vi genomlider genom internets intåg i våra liv har förändrat värdet av kunskap, klokhet och bildning. Jag kan i mina mörka stunder till och med gå så långt i min pessimism att jag kan tycka att dessa begrepps värde har totaldevalverats i denna tid. Men den bittra sanningen för dessa ”moderna” människor, med sina ”intelligenta” elektronikmaskiner alltid redo i sina händer, är att den ständigt nåbara information de tror är så värdefull, är relativt värdelös i mänskliga sammanhang, om den inte förädlas till just kunskap, klokhet och bildning. Och detta kan bara ske i en långvarig, långsam och ofta ganska jobbig process. Det är först när informationen spjälkas upp i våra personliga tankestrukturer som den kan förädlas till något mycket värdefullt.

Vår hjärnas innehåll, dess tankemässiga struktur är som en gran. Man har inte skapat en vacker julgran i sitt vardagsrum bara genom att ställa in granen mitt i rummet och sedan låta lådan med den vackra och rikliga julgransutsmyckningen stå kvar i ett hörn. Nej, det blir en vacker julgran först när man tar på sig arbetet med att packa upp julgransutsmyckningen och placera ut den i granens grenar. Våra julgranar kommer att se olika ut och kanske till och med vara vackra i olika grad, men de blir ett uttryck för våra personligheter. Men låter man den tomma granen stå i vardagsrummet med den ouppackade lådan, då blir det en förbannat torftig jul oavsett hur många julgranskulor av alla modeller lådan må innehålla. Amen!

Vad jag har i toppen på min julgran? En röd stjärna givetvis, har inte ni det också?

bild, dreamstime.com

- Dixi! Du får inte skriva i grön tweedkostym.

 

- Grön tweedkostym?

 

- Ja, du låter ju som Paddan i ”Det susar i säven”.

 

 

 

bild,  christiandahlgren.wordpress.com

 

 

  

När jag igår kväll i SVT:s Agenda såg och hörde Göran Persson hamnade jag som i en tidsmaskin…

Eftersom det svenska folket valde ”fel” i folkomröstningen om EMU och valde att behålla den svenska kronan i strid med det svenska etablissemangets vilja, kommer säkert kraven om en ny folkomröstning som ett brev på posten. Vår demokrati tycks ju vara så vist ordnad att nya omröstningar följer tills etablissemangets linje vinner.  Det folkförakt som de styrande inom politiken och näringslivet i Sverige visade efter EMU-valet hösten 2003 fick mig då att tänka på Brecht som ironiskt yttrade om DDR-regimen efter upproret i Berlin 1953 att regeringen borde avskeda folket och sedan välja ett annat.

Då, hösten 2003 var Göran Persson statsminister, när jag, troligen påverkad av etablissemangets syn på hur det okunniga, obildade svenska folket var beskaffat, hade en underlig dröm.

En obskyr kommentar till EMU-valet hösten 2003.

Natten efter EMU-valet,

som för etablissemanget blev rena kvalet,

hade jag en dröm inspirerad av ”Den sista färden”.

Ja, nog är den underlig denna världen.

Dom hade kallat oss oupplysta, bakåtsträvande, obildade, ja nästan inavlade

och visst alla människor är inte riktigt navlade.

Jag drömde om en skogsman, med kniv och gevär.

Ja, det var så, jag svär.

Han var olycklig och arg,

i denna skog så djup och karg.

Han hade inte funnit någon kvinna,

trots att det var det enda han ville vinna.

Nu fick han i skogen någon se,

Persson med svampkorgen fick honom att le.

Han tänkte, Persson får väl duga,

i brist på fruga.

Nu tar jag honom till min stuga!

Kläderna åkte fort av

och ”pinnen” fylldes snabbt av sav.

Han ser ut som en kulting,

Ja, en riktig rullting.

Åsynen av en naken Persson gjorde skogsmannen nöjd.

Och visst, han var jävligt böjd.

Ensamheten hade gjort honom förvriden

och på ett ögonblick hade han fått av sig sviden.

”Nu när jag dig bakifrån skall gnugga,

vill jag att du låter som en sugga”!

Men stackars Persson kunde bara gny,

Emy, Emy, Emy.

Vad skall då denna hemska dröm betyda?

Jag har svårt att den tyda.

Det kanske är sådana drömmar man får,

när utvecklingen åt galet håll går,

med en arrogant makt,

som visar tydligt folkförakt.

Om fotbollslaget Barcelona hade varit handbollslaget Barcelona:

Om vi gör mål på kontringar? Aldrig! Det vore för lätt, ja snudd på osportsligt. Vi låter alltid motståndaren samla sitt försvar, det skall vara en utmaning att göra mål. Om vi skjuter? Klart vi skjuter! Men inga vanliga skott. Ett konventionellt skott kan ju vilket bonkegäng som helst åstadkomma; nej vi har bestämt att det bara är japanare som räknas.

Men nu är ju fotbollslaget Barcelona inget handbollslag, utan kanske världens bästa fotbollslag, eller i alla fall det läckraste (förlåt mig ÖIS). Men varför måste de så ofta göra sin hängivna publik så frustrerad? Jag har hört ryktas att fotbollens underbara fridsfurste, fotbollens Mahatma Gandhi, Andres Iniesta, i fortsättningen skall spela sina matcher i sockeplast. Han lär vara orolig för att han i någon olycklig situation skall åsamka motståndaren smärta. Skruvdubb som träffar ben kan göra väldigt ont.

Varför vi gör allt så svårt som möjlig? Varför vi saknar alla former av cynism? Vi är Barcelona!

Och kanske är det därför som Fotbollslaget Barcelona är så lätta att älska. Ja, det är därför jag alltid blir som en liten pojk när jag tänker på min av Lionel Messi signerade matchtröja.

Bild, Andres Iniesta, wikipedia.org

Kristian Lundbergs roman ”Yarden”, som jag har skrivit om här tidigare, är en av de få böcker man läser under en livstid som för alltid finns kvar inom en. Den både bekräftade och förändrade min syn på samtiden. Lundberg såg samma sak som jag själv ser och han kunde dessutom beskriva det med ett närmast smärtsamt vackert språk. Att han kunde uttrycka det jag varje dag ville säga, utan att kunna, minskade min känsla av alienation och därigenom gjorde han mitt liv lättare att leva. Tack, Kristian Lundberg för detta!

Nu har jag läst Lundbergs fristående uppföljare till ”Yarden” med titeln, ”Och allt skall vara kärlek”. Denna roman lämnar mig som läsare kvar med min villrådighet. Visst, Lundberg skriver med en närhet och en innerlighet som är sällsynt, men jag känner ändå en tveksamhet. Romanen är så kalejdoskopisk, fragmentarisk och bildar en så vag mosaik att jag undrar efteråt vad det egentligen var jag läste. Jag menar att när jag ser på konstnären Francisco de Goyas (1746-1828) berömda bilder av krigets grymheter är dessa bilder så konkreta att de tar tag i mig och bokstavligen ruskar om själen tills det gör närmast outhärdligt ont. Lundberg däremot hackar sönder handlingen tills det konkreta kärleksbudskap han vill beskriva framstår som en ren abstraktion. Jag kan gråta inför en bild av Goya, men när jag ser en kubistisk bild av Georges Braque (1882-1963) är det inte min själ som berörs, det är snarare mitt intellekt. Likadant är det med Lundbergs roman, jag berörs intellektuellt av hans språkliga förmåga, men hans närmast kubistiska sätt att hantera verkligheten fjärmar mig som läsare.

Jag kan inte sluta tänka på Kristian Lundbergs roman ”Yarden”. Tankarna kring den går runt i huvudet som spetsen på en tandläkarborr. Rakt ner i pulpan!

Jag har bokfört de böcker jag har läst under de senaste trettiotre åren och det är inte ofta jag har gett högsta betyg, 5+, som ”Yarden” fick. Jag betygsätter böckerna mellan 1 och 5. Vid behov kan sifferbetyget förstärkas med ett plustecken, eller försvagas med ett minustecken. Jag är hänsynslöst subjektiv i min betygssättning; det handlar om vad jag tycker, inte om hur litteraturhistorien ser på verket. Exempelvis fick ”Yarden” betyget 5+, medan Strindbergs ”Röda Rummet” fick nöja sig med 5- och Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov” fick betyget 4. Betyget gäller vid just det tillfället, när boken lästs. Läser jag boken flera gånger kan betyget förändras. Tanken slår mig, att om jag skulle sätta betyg igen, skulle nog ”Bröderna Karamazov” få ett högre betyg. Jag får nog läsa om den.

Som sagt var, det är inte många böcker som har fått 5+. Här kommer hela listan:

B Traven, ”De hängdas revolution”

Gunter Grass, ”Blecktrumman”

Robert C Friend, ”Fången i Ba Choi”

Erich Maria Remarque, ”På västfronten intet nytt”

Joseph Zsuffa, ”Babels avgrund”

William Golding, ”Flugornas herre”

Torbjörn Säfve, ”Jag brinner”

Sven Grassman, ”Bokslut”

Per Olov Enquist, ”Legionärerna”

Leo Trotskij, ”Ryska revolutionens historia”

Kerstin Ekman, ”Händelser vid vatten”

Dalton Trumbo, ”Johnny var en ung soldat”

Torgny Lindgren, ”Hummelhonung”

Joyce Carol Oates, ”Livets uppkomst”

Joyce Carol Oates, ”Vad jag levde för”

Per Olov Enquist, ”Livläkarens besök”

Harry Martinsson, ”Nässlorna blomma”

Lena Andersson, ”Var det bra så”

E J Hobsbawm, ”Imperiernas tidsålder”

Åsa Linderborg, ”Mig äger ingen”

Michail Bulgakov, ”Mästaren och Margarita”

Kristian Lundberg, ”Yarden”

Göran Greider, ”Ingen kommer undan Olof Palme”

Böckerna är listade i den ordning de är lästa. 23 böcker med högsta betyg, på trettiotre års läsning.

Hm, det var inte många böcker ur litteraturhistorien det. Jag får kolla vad ”klassikernas klassiker” fick för något betyg. ”Brott och straff” fick betyget 4+.

-”Förlåt mig Fjodor”!

”Läs Idioten, den passar dig”, tänker Fjodor Dostojevskij i sin himmel.

Fjodor Dostojevskij, bild från wikipedia.org.

Kristian Lundberg är född 1966 och är bosatt i Malmö. Som ung var han med i den litterära grupperingen Malmöligan. Han har givit ut ett tjugotal böcker, både lyrik och prosa. I år  (2010) tilldelades han Ivar Lo-Johanssons personliga pris.

Malmöligan, en sorts diktens desperados, som bildades i mitten av 80-talet och som splittrades 1993, bestod förutom av Kristian Lundberg, av Clemens Altgård, Per Linde, Lukas Moodysson, Håkan Sandell och Martti Soutkari. Gruppen var inspirerad av den danska lyrikscenen (Michael Strunge och Sören Ulrich Thomsen).

Nog formalia, nu talar vi om romanen ”Yarden”. Författaren Kristian Lundberg skriver: ”Allt det jag berättar om är sant. Jag berättar det först för mig själv. Jag prövar mitt tilltal. Jag vill att ni skall se det jag känner.”

En litterär skandal har kastat tillbaka huvudpersonen (Kristian Lundberg) till hans ursprung, den värld han en gång kom ifrån. En värld där valkarna inte sitter i arslet, utan i händerna på de människor som bär informationssamhället, eller det postindustriella samhället, eller lek- och nöjessamhället, eller vilken annan eufemism man väljer att använda för att benämna en mogen privatkapitalistisk marknadsekonomi, på sina värkande axlar. Även om många har svårt att tro det är det inte Maud Olofsson, direktörerna, entreprenörerna, bankmännen, spekulanterna, artisterna eller skådespelarna som bygger maskinerna, fabrikerna, bostäderna, som lyfter, som vänder åldrade söndervärkta kroppar. Det är den tysta arbetarklassen som gör vårt samhällssystem möjligt. Det är livsvillkoren för denna klass Yarden behandlar.

Romanens språk är avskalat, hårt, blankt och skär som en knivsegg i finaste kolstål genom de ridåer av omskrivningar som draperar och döljer de mekanismer som upprätthåller klassamhället.

Det finns i romanen ett moraliskt imperativ som jag känner igen från författare som B Traven, och Upton Sinclair. Här finns ingenting av torr marxistisk teori, men den polemiska kraften i Manifestet går igen.

Bild, Kristian Lundberg, wikipedia.org

Ett avsnitt ur Kristian Lundbergs roman, Yarden, följer nedan. Läs!

Jag är hemma i arbetet. Jag har alltid arbetat. Det finns i mina gener; en arbetsmoral.

                      Under flera veckor har jag tänkt att jag skulle skriva en slags dagbok. Notera timmar. Ansikten. Meningar. Uttryck. Jag har tänkt att jag skulle sammanställa min rapport från underjorden, att jag skall föra samman debet och kredit i livsuträkningen och se vad resultatet blir. Varför? Ett svar: det är så mycket värre än vad jag hade kunnat föreställa mig. Skillnaden mellan det som pågår på ytan – kultursidor, debattartiklar, motioner, insändare – och det som sker i underjorden är gigantisk. Det är en klyfta som i det närmaste är ogripbar. Jag lever i valfiskens buk.

                      Jag är inte bara en besökare från en skyddad plats. Jag är tillbaka där allt började för mig. Kroppsarbetet. Att hyra ut sina muskler. Att förflytta meningslösa enheter från en plats till en annan. Bli en likgiltig siffra i ett bokslut. Att egentligen aldrig förstå vad som sker och varför det inträffar.

                      Skall jag ta hand om min broder? Svaret är: du har ingen broder. Du har bara dig själv. Och vi är många nu som svarar: nej, vi har bara varandra, inte du, inte jag, bara vi.

                      Klasskamp.

                      Får man inte lätt ett löjets skimmer över sig om man som medelålders centrallyriker plötsligt börjar tala om ett sådant diffust begrepp som klasskamp?

                      Kanske. Jag vet inte. Ärligt talat: jag bryr mig inte. Det är inte längre en abstrakt mening, en formel utan innehåll, det är en dynamisk process som redan pågår – och där vi står som ständiga förlorare. Vi för inte klasskamp. De gör. De som redan äger.

                      Vi lägger bara ner våra vapen. De förflyttar hela tiden sina positioner.

                      Ändå säger inte begreppet klasskamp vad det verkligen handlar om.

                      Det utgår ändå ifrån att klasserna skulle vara definierade, tydliga. Benämningarna måste vara grövre än så: de egendomslösa. De som äger. På godsföretaget där jag arbetat ett par nätter den senaste veckan får jag veta att de har avskedat två av de sex fast anställda. Antalet försändelser som skall sorteras och transporteras är oförändrat. Arbetsbördan blir alltså större – och vid toppar, som till jul, hyr man in extra personal på timmar. Sådana som jag. Sådana som jag som gör det möjligt att avskeda fast anställda personer och minimera de fasta kostnaderna. Jag är inlurad i ett system som jag avskyr; som när sig av mig, som jag när mig av. Kan man då vara solidarisk? Det står alltid en ny person bakom den som vägrar böja sig, bocka sig. Jag måste arbeta för att kunna betala hyran, köpa mat. Det är vad jag gör – reglerar skulder. Och efter ett par månader i systemet orkar jag inte längre tänka på att jag skall sammanfatta mina erfarenheter;  att jag skall skriva om det som måste uttalas.

                      Allt oftare tänker jag istället att svaret på den fråga som makten aldrig ställer till oss blir att sluta vända den andra kinden till; att istället ta upp stenen från marken och kasta den, hårt och skoningslöst.

Tänk så fel jag hade! Jag trodde att dagens Rolling Stones handlade om att med girighet, distans och ironi som bränsle segla penningskutan från hamn till hamn. Men att döma av Martin Scorseses konsertfilm ”Shine A Light” från 2008 är dagens Rolling Stones minst lika mycket Stones som för trettio år sedan. Gubbarna brinner lika hett som någonsin.

Eller är det Scorsese som är en så skicklig yrkesman? Han kanske till och med skulle kunna få mig att sitta och njuta av en konsert med Robbie Williams, eller Britney Spears; tanken gör mig kallsvettig. Spears? Ja, ja, en orimlig tanke, visst, men man kan väl få skrämma sig själv lite; som att se en skräckfilm.

Annars är konsertfilmer en ganska svår genre, alla utom de mest inbitna fansen tröttnar rätt fort av den inbyggda monotonin. Men Scorsese tycks vara genrens okrönte kung. Har man sett ”The Last Waltz”, om The Bands avskedskonsert, är det bara att skriva under på hans mästerskap.

Men inte ens Scorsese, hoppas jag vid allt som är heligt, skulle kunna få liv i fyra sillkonserver av känt svenskt fabrikat. Må de för alltid vila i frid!

Martin Scorsese, wikipedia.org