dixistadelmann.se

På festen där man

diskuterade Hamletuppsättningen blev de generade

när hon sa att hon verkligen arbetar som vårdbiträde.

Alla klagar på socialrealismen,

Men ingen gör något åt den.

Göran Greider

Joseph Conrad hade fel. Det var inte mörkrets hjärta han beskrev i sin roman. Det var bara helvetets förgård. Rasismen, kolonialismen och imperialismen var förspelet och förutsättningen för det som komma skulle, men det värsta återstod.

Varför finns det idag så många människor som känner behov av att relativisera nazismens brott mot mänskligheten? Brott mot mänskligheten har begåtts i de flesta ideologiers och religioners namn, men till skillnad mot övriga ideologier och religioner så är nazismen som ideologi ett brott mot mänskligheten. Nazismen som ideologi är en förbrytelse i sig själv! Det går aldrig att på något sätt relativisera nazismens brott, genom att jämföra dessa med några andra.

Fängelser, fångläger, arbetsläger och koncentrationsläger finns i vår samtid och/eller är en del av hela mänsklighetens historia. Det var tex engelsmännen som ”uppfann” koncentrationslägret under Boerkriget i början av 1900-talet.

Dödsläger, förintelseläger och utrotningsläger är däremot unika begrepp som används för det system av nazistiska utrotningsläger i Östeuropa, vars enda (till skillnad mot de nazistiska koncentrationsläger där döden och tvångsarbetet existerade sida vid sida) syfte var att maskinmässigt och i industriell skala utrota män, kvinnor och barn. Exempel på sådana läger var Sobibor och Treblinka.

Jag har läst boken, ”Jag är den sista juden, Treblinka (1942-1943)” av Chil Rajchman, översatt och med förord av Salomon Schulman. Chil Rajchman deporterades tillsammans med sin syster till utrotningslägret Treblinka. Systern fördes omedelbart till gaskammaren. Rajchman blir en av de 57 människor som överlever Treblinka. I detta läger dödades uppemot 900 000 människor. I samband med en fångrevolt lyckas Rajchman fly och direkt efter flykten skriver han ner sitt vittnesmål i en anteckningsbok som sedan ligger till grund för denna bok.

Jag har under i stort sett hela mitt liv, med litteratur, film och TV som grund, försökt förstå vad det var som hände under förintelsen. Detta gränslösa brott mot mänskligheten, som är en del av vår gemensamma historia och som även kommer att vara en del av den framtida mänsklighetens historia, har alltid legat som en gåta vilken kräver svar.

Jag tror att jag är klar nu. Genom Rajchmans helvetesskildring har jag skådat rakt ner i mörkrets hjärta. Mörkrets hjärta, där inget ljus kan finnas, där ondskan är så förtätad att ingen förklaringsmodell fungerar. Jag får helt enkelt konstatera att Treblinka var ondskans svarta hål. Nazismen som ideologi, i teori och praktik, dess ursprung och framväxt kan förklaras enligt olika modeller och jag vet vilken modellbeskrivning jag stödjer, men hur kan man någonsin förklara Treblinka.  I de nazistiska koncentrationslägren fanns i alla fall ett uns av, en visserligen brottslig, sjuk och ond logik; nazismens oönskade människogrupper tvingades arbeta i läger tills de dog. I Treblinka fanns ingen som helst logik, här härskade bara en totalt urspårad bottenlös svart ondska. I boken beskrivs hur en vakt kör ett spett rakt igenom bröstkorgen på en fånge. Varför? Han hade makten att göra det och ville bara pröva hur det kändes att göra det. En grupp unga nyanlända kvinnor tvingas stå nakna ute i snö och kyla. Varför? Det roade vakterna att höra hur de kvinnliga fångarna till slut bönade och bad om att få gå in i gaskammaren för att i alla fall en stund innan de dog få undslippa kylan.

Filmer som Claude Lanzmanns ”Shoah” och böcker som Primo Levis ”Är detta en människa” har tidigare lotsat mig genom mörkret. Jag är klar nu. Genom Chil Rajmans ”Jag är den sista juden, Treblinka (1942-1943)”, har jag skådat rakt ner i mörkrets hjärta. Och vad finns det då att tillägga.

bild, Auschwitz, wikipedia.org

Idag för sjuttio år sedan (1945-01-27) befriade sovjetiska trupper Auschwitz. Dagen har blivit Förintelsens minnesdag.

Jag läser i tidningen att den brittiska organisationen Oxfam uppger att den rikaste procenten av världens invånare snart äger mer än vad de resterande nittionio procenten gör tillsammans och jag förstår att denna uppgift har gett upphov till en het debatt. Denna tid vi nu lever i tycks allt mer likna skiftet arton-/nittonhundratal med närmast gränslösa klasskillnader. Texten nedan skrevs 2010, men är tyvärr lika aktuell idag.

Den brittiske professorn Richard Wilkinson har tillsammans med forskaren Kate Pickett skrivit boken ”Jämlikhetsanden” (The Spirit Level). Kring denna bok står en het debatt i vårt land just nu. Som bandhundar skäller borgerligheten på författarnas teorier och slutsatser. Vad är det då för fruktansvärda, omstörtande tankar som presenteras i boken? Jo, på grundval av mer än trettio års forskning kring vad ojämlikhet gör med samhällen presenterar författarna tesen att jämlika samhällen producerar mer livskvalitet än ojämlika, bland annat genom att folkhälsan blir högre och brottsnivån blir lägre. Blev ni inte upprörda över denna fruktansvärda slutsats?

Nej, jag har också svårt att se vad det är som är så upprörande med detta. Man måste nog vara en inbiten borgare för att känna hur skräcken kyler ryggraden när man smakar på ordet ”jämlikhet”. Minns att franska revolutionens paroll var: ”frihet, jämlikhet, broderskap”. Men då var det borgerlighetens krav gentemot den överordnade adeln som stod i centrum. Den franska revolutionen var borgerlighetens revolution. Först med Pariskommunen, 1870, kom de proletära massornas krav att kanaliseras. Jag behöver väl inte tillägga att Pariskommunen dränktes i blod, då de härskande klasserna slog ner revolutionen. Nog om detta.

De senaste trettio åren har vårt samhälle präglats av en alltmer galopperande ojämlikhet. Arbetarklassen har lämnats på efterkälken i den samhällsomvandling där privatisering och avreglering är nyckelbegrepp. Den typiske borgaren vill ha välfärd, men är inte villig att betala för någon annan än sig själv och sina närmaste. ”Solidaritet; vad hette det sa du”? ”Solidaritet; vad betyder det”? ”Ah, glöm det, jag vill inte veta”. ”Det låter inte trevligt alls”. ”Uj, vad otrevligt det värkte till i plånboken”.

Visst, det gör ont när illusioner brister. Inte ens myten om att den sociala rörligheten är större i den privatkapitalistiska marknadsekonomins drömland USA, än i den förstelnade ”sosseekonomins” Sverige, undgår boken att punktera. Det är lättare att göra en klassresa nerifrån och upp i historiskt jämlika länder som Sverige, än i ojämlika som USA. Smaka på den!

I radions P1, i programmet OBS, lyssnade jag på Lena Halldelius utmärkta inlägg i debatten. Hon är docent i praktisk filosofi vid Malmö Högskola och drev en vänsterståndpunkt. Men det jag fäste mig vid var en referens till författaren, feministen och filosofen, Mary Wollstonecraft (1759-1797). Wollstonecraft hävdade att utan jämlikhet finns inget samhälle, bara herrar och tjänare. Umbäranden är illa nog, men underordning är värre. Ojämlikhet korrumperar både fattig och rik, fångar alla i en frihetsberövande dynamik av dominans och förödmjukelse, falsk stolthet och skam.

Vilken salva! Vad har jag att tillägga efter den bredsidan; ingenting, i alla fall inte just nu. Jag packar ihop min lilla bordskanon, tar med mig ammunitionen bestående av ettöres smällare och smyger tyst iväg innan krutröken skingras.

bild, Mary Wollstonecraft, wikipedia.org

Lagen för resursallokering i en privatkapitalistisk marknadsekonomi är järnhård. Resurser allokeras inte efter behov, utan det är köpkraften som styr var resurserna hamnar. De fattiga i världen dör i sjukdomar som ofta skulle vara enkla att bota, men de har inga pengar, alltså blir de ointressanta för de profitsuktande läkemedelsbolagen.

Men det är väl bra med kapitalism? Vi i västvärlden lever ju gott i en kapitalistisk världsordning.

Att låta oss i de rika länderna avgöra om det ekonomiska systemet är gott eller inte, är som att fråga det mätta lejonet på savannen om han är nöjd med situationen. Jag tror inte att lejonet och den jagade antilopen har samma syn på naturens ordning. Det borde vara de tiotusentals fattiga barnen som dör varje dygn, året runt, på grund av hur ojämlikt resurserna fördelas i världen, som avgör om systemet är gott eller ont.

Det sjukvårdssystem som är mest renodlat privatkapitalistiskt i västvärlden är USA:s. Det är minst trettio procent dyrare än det svenska (som andel av BNP), men lämnar ändå en stor andel av den amerikanska befolkningen utanför. Det finns områden i USA där den fattiga befolkningen har en barnadödlighet som kan jämföras med ett U-land.

Sverige har varit unikt, vi var kanske det enda landet i världen där det inte gick att avläsa ett barns socioekonomiska situation i barnets hälsostatus. Men med några borgerliga regeringsår till, så är säkert ordningen återställd; det kan ju inte vara rätt att mindre bemedlade föräldrars barn skall vara lika friska som rika föräldrars. Det måste finnas incitament i ett samhälle; hur går det annars?

Strupen brinner. Jag springer, springer,
men idag är allt som igår.
De har oss i fällan, de har oss i fällan.
Vi springer i cirkel, i blodiga spår. De lyfter bössorna, de skrattar och siktar
och luften stinker av blod och av bly.
Vargarna snavar. Vargarna stupar.
Vi kan inte hugga. Vi kan inte fly.

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!
Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna.
De skjuter honorna, de skjuter ungarna,
och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

Kampen är ojämn. De skjuter ur bakhåll,
och ingen darrar på handen idag.
De stänger vår frihet med röda flaggor,
de känner vargarna och vargarnas lag,
de vet att vi alltid följer flocken,
att när vi var ungar och mor gav oss di,
så fick vi i oss med modersmjölken
att röda flaggor går ingen förbi!

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!
Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna.
De skjuter honorna, de skjuter ungarna,
och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

Våra ben är snabba och käftarna starka,
så svara mig ledarvarg, svara mig du,
varför låter vi oss hetsas och slaktas,
varför lyder vi flockens tabu?
Vi kan inte, får inte bryta mot lagen.
Min stund är inne. Jag blundar när
han som ska bli mitt öde
ler och lyfter sitt blanka gevär.

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!
Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna.
De skjuter honorna, de skjuter ungarna,
och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

Jag vägrade lyda. Jag sprang igenom.
Jag trotsade flaggorna och bröt mig ut.
Min livstörst var starkare än flockens lagar,
nu hör jag jägarnas förvånade tjut, och strupen brinner, jag springer, jag springer,
men allt är inte idag som igår.
Jag var i fällan men bröt mig ur den,
och utan byte får jägarna stå.

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!
Nu ropar jägarna, nu ylar hundarna.
De skjuter honorna, de skjuter ungarna,
och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

Rysk originaltext och musik: Vladimir Vysotskij (1938-1980), skådespelare, poet och vissångare.

Svensk text: Carsten och Ola Palmaer.

bild, ryskt frimärke med Vysotskij, wikipedia.org

En italiensk journalist fick en intervju med Storbritanniens dåvarande premiärminister Margaret Thatcher (1925-2013) och den första frågan anspelade på en landskamp i fotboll dagen före:

- Hur känns det att förlora mot Tyskland i er nationalsport?

- Vi har i alla fall slagit dem i deras, två gånger, replikerade Thatcher blixtsnabbt.

Efter att ha läst ovanstående i tidskriften ”Pennan och Svärdet” är det bara att erkänna att spöket var ganska vasst i näbbet!

bild, battletanks.com

Bilden ovan visar en ”tung pjäs”, en centertank med smeknamnet Tiger, i Tysklands mest älskade landslag, Die Kriegsmaschine, i nationalsporten fältmanöver, allt enligt Margaret Thatcher, the milksnatcher.

Kristna konservativa krafter i USA, läser jag i tidningen, anklagar påve Franciskus för att var marxist eftersom han vid upprepade tillfällen har kritiserat konsumtionssamhället och det orättvisa globala ekonomiska systemet.

I en intervju i en ny bok, ”This Economy Kills” säger påven att hans budskap inte är sprunget ur någon kommunistisk ideologi. Påven torgför bara evangeliets tankar som kyrkan har predikat sedan två tusen år tillbaka. Vidare citerar Franciskus kyrkofäderna Ambrosius av Milano och Johannes Chrysostomos. Han konstaterar allvarligt att om han skulle säga samma sak som de, skulle ”vissa anklaga honom för att ge en marxistisk predikan”.

Jag som är ateist ser hellre att påven är marxist än katolik! Ja, jag vet hur absurt det låter, men Franciskus kunde väl som den colombianske prästen och befrielseteologen Camilo Torres (1929-1966) ta konsekvenserna av hur dagens värld ser ut och erkänna sig som både katolik och marxist. Den smällen skulle skaka den katolska kyrkan i sina grundvalar!

Tillbaka till verkligheten: det måste vara skrämmande för dagens högerkristna att de första kristna levde i vad som kan liknas vid en kommunistisk gemenskap. Sedan gick det som det brukar gå när maktstrukturer cementeras i dogmer; kyrkan, liksom många av de kommunistiska utopierna perverterades.

bild, Påve Franciskus, svd.se

I dag.

Tretton ord.

Vilken sjuk jävla värld

vi lever i!

Tystnad.

När Mona Sahlin valdes till ny partiledare för Socialdemokraterna tänkte jag: nej välj inte den anti-intellektuella tuggummi-Mona för allt i världen! Under hennes ledarskap väntar bara en fortsatt ideologisk ökenvandring höger ut. Sedan kom Håkan Juholt och ett visst hopp tändes. Ett hopp som snabbt släcktes. Man utmanar inte de mäktiga högerkrafterna i partiet om man inte har mer på fötterna. Och nu leder Stefan Löfven partiet …

Socialdemokratin har under det senaste decenniet fortsatt sin resa med liberala marknadslösningar som ledstjärna. Arbetslöshetsmålet har tonats ned och en fristående Riksbank har nu bara inflationsmålet att styra mot. Den ekonomiska politiken har bakbundits med överskottsmål som i praktiken har gjort en Keynesiansk politik omöjlig. Resultatet ser vi i den höga arbetslösheten. Under sextiotalet talades om en ”friktionsarbetslöshet” på cirka en procent och det sades att en regering aldrig skulle kunna sitta kvar om arbetslösheten närmade sig tre procent. Nu har vi i högkonjunktur fem procents öppen arbetslöshet och i lågkonjunktur uppåt tio procent. I en valrörelse hörde jag dessutom en moderatpolitiker som pläderade för en ”balansarbetslöshet” på mellan fyra och fem procent för att hålla inflationen fortsatt låg. Socialdemokratins ekonomiska politik är på sin höjd en något mindre rå variant av borgarnas och slår något mjukare mot samhällets svaga grupper, men något annat än en gradskillnad mot den borgerliga politiken blir det inte.

Mona Sahlin är en representant för denna Socialdemokrati som har sålt ut de värderingar som byggde folkhemmet och det starka välfärdssamhället. Socialdemokratin behöver en vitaliserande vänstersväng och vi är fortfarande många som minns de dagar då en radikal arbetarrörelse styrde landets utveckling. I ett av sina sista tal i Riksdagen, den femte februari 1986, improviserade Palme dessa poetiska rader om den generella välfärden.

”Den lyfter bort oron från mycket av det oväntade som kan inträffa och slå sönder våra liv och våra drömmar; vi dras mot det ljusa och det goda, tid och ork frigörs för att upptäcka andra människor; trygga och befriade från rädslans och orons förlamning kan vi låta livsluften växa och sprida sig inom oss och från människa till människa.”

Den portalparagraf som inledde de socialdemokratiska partiprogrammen 1944-2001 och vars avskaffande menar jag var slutpunkten för det socialdemokratiska partiets historiska roll som radikal samhällsbyggare, följer nedan.

“Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.”

bild, Olof Palme, wikipedia.org

Det finns ingenting så skrämmande för ett härdat samvete som ett ungt naket öga. Det vet ingenting. Därför förstår det allt.

                      Stig Dagerman (1923-1954)

Jag läste med stor sorg om hur det stod till med Michael Schumacher nu ett år efter skidolyckan. En skidolycka, efter att år efter år, varv efter varv, susat runt banor världen över med en tjutande F1-motor bakom ryggen i närmast överjordiska hastigheter, en skidolycka, så banalt. Nu genomgår Schumi och hans närmaste den tuffaste matchen. Ett år efter olyckan kämpar den gamle mästaren med att kunna sitta upp. Ett år efter olyckan känner han nu igen sin fru och sina barn, enligt vad jag läste. Jag tänker på den störste i F1-historien och minns honom i täten i den röda Ferrarin med en tre och en halvliters V-10 som skjuter på där bakom. Episkt!

Här nedan kommer en några år gammal text som får fungera som en hyllning till mästaren

bild, Michael Schumacher, masterherald.com

Jag har följt F1 med stort intresse sedan början av 1970-talet. Ronnie Peterson var en av min barndoms och ungdoms stora idoler. I många år har jag kunnat följa loppen via television, men i år tog det nöjet slut, då en kanal som jag inte har i mitt kanalutbud tog över sändningarna. Jag är nu återigen hänvisad till att på ett större avstånd följa motorcirkusen. När jag började följa F1 sändes det inte på televisionen, utan jag läste med glupande intresse Ronnie Petersons krönikor i tidskriften Teknikens Värld. Så egentligen är jag tillbaka vid utgångspunkten och kanske är jag ganska nöjd med detta. Jag måste erkänna att efter att ha fått uppleva den enastående epoken Michael Schumacher har en viss mättnad inträtt. Jag får väl försöka väcka aptiten igen genom att skoja med F1!

Utvecklingstakten inom motorsportens kungaklass är enorm. Men under de senaste åren har det på förarsidan tagits ett steg tillbaka i utvecklingen. För att ”bevisa” detta tar jag föga fantasifullt till de gamla vanliga metoderna som ständigt används när det gäller att analysera skeenden inom F1. Ja ni har säkert redan gissat rätt, det är Hegels dialektik och Darwins utvecklingslära jag kommer att använda.

Utgår man från Darwins utvecklingslära har det skett en snabb utveckling inom förarsläktet. I F1:s urtid fanns Vittorio Brambilla, även kallad ”Gorillan från Monza”, en förare med en rå och brutal körstil, som i sina bästa stunder kunde ta sig fram stödd på knogarna utanför sin bils sittbrunn. Några decennier senare hade skapelsens krona intagit depån. Jag talar givetvis om ”den tyske skomakaren”, som utklassade allt annat i sin bil och som utanför bilen gick upprätt, med rak rygg, utan balansproblem. Nu när Skomakaren har dragit sig tillbaka, trodde många att finländaren Kimi skulle ta över. Utvecklingsmässigt är det en tillbakagång, då Kimi bara är förmögen att gå upprätt, i perioderna mellan sina frekventa barrundor. Barrundorna tillbringar han till stor del i ryggläge med slutna ögon.

Analyserar man förarutvecklingen i F1 med hjälp av Hegels dialektik framträder följande bild. Förarna kan indelas i två typer: Tesen, som kännetecknas av förare med taktisk och strategisk intelligens. Förare som kör med hjärnan. Antitesen, som kännetecknas av förare som alltid i alla situationer försöker vara snabbast. Förare som kör med hjärtat. De yppersta exemplen på förare enligt de två linjerna, är för Tesen: fransmannen Prost och för Antitesen: brasilianaren Senna.

Så hände det som alla trodde var omöjligt, på nittiotalet trädde ”den tyske skomakaren” in på banorna. Han blev en Syntes mellan Tesen och Antitesen. Historiens störste racerförare hade gjort entré.

Nu när Skomakaren har dragit sig tillbaka känns helt plötsligt årets F1-säsong lite grå och trist. Utvecklingen på förarsidan har retarderat både enligt Darwin och Hegel. Men nu när tävlingarna har kommit till Europa, sitter man väl snart framför TV:n igen och stirrar på Tesen och Antitesen och visst kommer man att sakna Syntesen, men så länge de röda bilarna finns kvar är man torsk på F1.

Jag tror på den ensamma människan
på henne som vandrar ensam
som inte hundlikt löper till sin vittring,
som inte varglikt flyr för människovittring:
På en gång människa och anti-människa.

Hur nå gemenskap?
Fly den övre och yttre vägen:
Det som är boskap i andra är boskap också i dig.
Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.

Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven.
Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk.
Det opraktiska är det enda praktiska
i längden.

                      Gunnar Ekelöf ur Färjesång (1941)

bild, Gunnar Ekelöf, wikipedia.org

Jag fortsätter att läsa om klass ur ett arbetarklassperspektiv. Nyss läste jag ”Yarden” av Kristian Lundberg. Och om den romanen var skarp, blankpolerad och sparsmakad som ett samurajsvärd, är den roman jag nu har läst, ”Thick as a brick,” av Micke Evhammar, mer som ett köksbordssamtal en sen natt efter en flaska vin. Här blandas medelålders floskelfylld sentimental gnällighet: ”vad blev det av vårt liv”, med en ibland klarsynt klassanalys. Där ”Yarden” var ett manifest för revolution är ”Thick as a brick” en elegi över en avradikaliserad arbetarrörelse. Vad hände med Sverige när Portalparagrafen togs bort ur Socialdemokratins partiprogram. Vad blir kvar av utopin när inte längre målet om att produktionsmedlen skall ligga i hela folkets händer finns kvar?

Romanernas olika perspektiv, tror jag, har sitt huvudsakliga ursprung i huvudpersonernas ställning på arbetsmarknaden. ”Yardens” huvudperson kan karaktäriseras närmast som en okvalificerad ”daglönare”, längst nere i klasspyramiden, medan huvudpersonen i ”Thick as a brick” är en yrkeskunnig byggnadsarbetare, en relativt välbetald hantverkare. För den ene är tanken på en revolutionär omdaning av samhället en realitet, för den andre räcker det med en radikaliserad socialdemokratis reformistiska samhällsomvandling.

Micke Evhammars roman, ”Thick as a brick”, kan sammanfattas i ett par nyckelmeningar. ”Det är en ständig kamp. Kom ihåg det grabben. Vi får ingenting gratis”. ”Vi håller på att bygga framtiden och ingen jävel ska få komma och ta den ifrån oss”. Orden är uttalade av huvudpersonens far, arbetaren, fackföreningsmannen, partimannen. Faderns ord är med dagens bakgrund ett eko från en svunnen tid, då arbetarrörelsen var subjektet i den samhällsomvandling som pågick. ”Samhällsbygget” var ett kollektivt projekt där arbetarklassen var motorn.

Romanens huvudperson lever i en annan tid än fadern. Det som nu återstår är det privata projektet, det som finns kvar när arbetarklassen förlorat det primära inflytandet över samhällsbygget. Detta återspeglas i följande citat: ” Hur mycket tomhet ryms det i ett normalstort, standardiserat svenskt kök”? ”Hur många ord kan uttalas utan att någonsin möta varandra”.

Visst lever vi i en småborgerlig tid. En tid då vi fyller det tomrum, som det gemensamma politiska projektet lämnade, med köksrenoveringar, shopping, semesterplaner, mode och smink. Var och en sin egen lyckas smed. Livsprojektet blir att putsa på bilden av sig själv och sina närmaste.

Det som på något sätt åstadkommer att huvudkaraktären i Evhammars roman kommer på banan igen, efter en rad personliga nederlag, är att han får en viktig och utmanande arbetsuppgift. Han skall bygga en mycket konstfärdig grind i storformat. Det symptomatiska för tiden är att det inte handlar om ett arbete för samhällets gemensamma bästa. Det skulle ju till exempel kunna ha varit en grind till en allmän park, istället är det en grind till en privat villaträdgård i en fashionabel villaförort. Hur det går skall jag inte avslöja här. Ni får läsa själva. Romanen är väl värd sina läsare, även om jag inte tycker att den når sådana höjder som ”Yarden” av Kristian Lundberg. Detta gäller framför allt på den språkliga sidan.

För trettio år sedan såddes nyliberalismen av den politiska högern i västerlandet. Sedan växte arbetslösheten, klyftorna, oron, skräcken och hatet. Nu trettio år senare blänker knivbladen och vi skördar fascismen och nazismen. Som man sår får man skörda, eller rättare sagt: de sår och vi skördar.