dixistadelmann.se

Han sprang och det dröjde inte länge innan plågan infann sig, trots detta fortsatte han att springa. Varje hjärtslag var tungt som en sandsäckshöger från Sonny Liston och luftens syre som skulle lindra hans skrikande cellers plåga, blev istället till brinnande bensin i luftrör och lungor. Mitt i steget kände han plötsligt en hand som tog ett kraftigt tag i hans vänstra axel. Han hade inte tidigare uppfattat några steg bakom sig, antagligen för att han hade varit så absorberad av sin egen smärta, så handen på axeln kom totalt överraskande. All den kraft han tidigare hade uppbådat för att springa, rann ögonblickligen bort och han blev hjälplöst stående och såg samtidigt Jonas som inte hade kunnat stanna, dråsa förbi. Tommy tog några raglande steg mot muren som omgav Tivoli, vilken fångade upp hans rygg. Han lyfte ansiktet med vidöppen mun mot himlen tills även bakhuvudet vilade mot den skrovliga muren; han måste få luft.

     Gradvis kom han till sans igen. Framför honom stod, eller snarare dansade Jonas med energiska snabba hopp, oförmögen att stilla sin fortfarande adrenalinstinna kropp.

- Vilket jävla liv det blev, Jonas lät uppspelt som ett barn på julafton.

     En lång stund fortsatte han sedan att pladdra på, mer eller mindre sammanhängande, om vad som hade hänt och om vad han borde ha gjort och visst skulle ha gjort, om inte snuten hade kommit i en jävla fart med blåljusen på och sirenen tjutande med nästan samma läte som vakterna skulle ha frambringat med sina tomma munnar när han hade bankat ur deras tänder, som skulle ligga spridda som guldklimpar i Alaska på den svarta asfalten och som han sedan skulle ha plockat upp och stoppat i fickan som en jävla trofe, men vad skulle han ha deras äckliga tänder i fickan för, så istället skulle han ha gått tillbaka in, slagit näven i bardisken och krävt en öl i en jävla fart och som betalning skulle han lassat upp en grabbnäve tänder. Fy fan vad han skulle ha gjort en massa om inte snuten hade kommit!

- Är du klar nu, avbröt Tommy med en röst vars mjukhet överraskade även honom själv.

Jonas tystnade förvånat.

- För om du är det, fortsatte Tommy med samma silkeslena röst, skall jag förklara vissa saker för dig. Och lyssna nu noga, fyllde han sedan i, innan han tog en konstpaus.

Jonas hade nu kommit ner från tårna och stod platt på båda fotbladen.

- Jag tänker inte låta en jävla psykopat som du förstöra min kväll. Vill du vara i sällskap med mig lugnar du ner dig nu och ser till att du nyktrar till. Hädanefter bestämmer jag och du lyssnar och håller käft. Är det klart, frågade han sedan, med all den hotande vrede som samvaron med Jonas hade framkallat, liggande mycket tätt under ytan.

Innan Jonas hade hunnit samla sig till ett svar fortsatte han:

- Nu går du ett varv kring Tivoli. Det är bara att följa muren och när vi sedan träffas igen skall du ha lugnat ner dig. Är det klart?

Jonas började gå direkt, utan att säga ett ljud. Tommy stod förvånad och ensam kvar en stund, innan han själv började gå den mörka, glest trafikerade gatan fram, samma gata som han hade gått någon eller några kvällar tidigare, men det kändes ändå som om det hade varit mycket länge sedan.

     Jonas kom ikapp honom utanför centralstationen.

- Du haltar, var det första han sa.

- Ja jag haltar, svarade Tommy lakoniskt.

Sedan gick de tysta bredvid varandra. Tommy försökte i smyg utröna i vilket skick Jonas befann sig i och kom fram till att han både hade lugnat ner sig och nyktrat till en smula, vilket betydde att det kanske skulle fungera.

Vadå? Läser ni inte Ulf Lundells blogg? Ja då missar ni ju sådana här godbitar:

”Mitt i allt hördes trumpetande. Tranorna på väg söderöver. Jag kände mej direkt som kapten Kidd. Jag rullade ihop framtidskartan och gömde den i en ihålig trädstam. Jag ska ta fram den när tranorna återvänder. Nu är höst och vinter och jobb.”

Ulf Lundell i bloggen Badgers Drift från september 2015

Så länge Ulf Lundell, Plura Jonsson och Bob Dylan och stekt salt sill med kokt potatis, lingon och löksås finns, är dagen värd att leva.

Storbritanniens konservative premiärminister David Cameron har haft sexuellt umgänge!

Skandal? Det kan väl knappast vara en skandal. Det handlar väl egentligen bara om biologi.

Med en gris? Som sagt var, det handlar bara om biologi: ett svin söker ett svin; galt önskar sugga.

Var suggan död? Nej, nu börjar det bli riktigt äckligt!

Var suggan egentligen bara ett avhugget grishuvud? Nä, fy fan! Då måste man vara riktig inavlad engelsk överklass och uppfödd på en privat internatskola för att kunna uppskatta sådana ”finesser”. Och det stämmer ju in på Cameron och de flesta andra i den engelska eliten. Så var i ligger avslöjandet?

Nöff, nöff!

Bild, David Cameron, mshumphreycushion.wordpress.com

Stämningen var fortfarande tryckt dem emellan och det sades inte mycket mer än nödvändigt. Jonas drack öl medan han drack mineralvatten. Han kände att det var nödvändigt om han ville hålla sig på rätt sida om gränsen. Uppe på rummet hade han varit höggradigt berusad, men nu hade han lyckats mjuklanda. Han var dock lite orolig för hur kvällen skulle sluta för Jonas, som tycktes besitta en vildsint törst, även om det just för stunden inte tycktes vara någon akut fara.

     Baren i hotellets foaje hade så här tidigt på kvällen bara enstaka gäster, som antingen stod vid bardisken eller satt i de bekväma skinnfåtöljerna kring små runda låga bord. Under den breda raka trappan som gick upp till konferenssalarna, satt en ensam barpianist i smoking och fluga och spelade örongodis vid ett minimalt och vid den här tidpunkten på kvällen tomt dansgolv. Miljön var så blank att han omedvetet knep med tårna i skorna mot golvet för att inte riskera att glida ur baren och hamna på den kalla trottoaren utanför, som en för hårt anlagd curlingsten.

     Det var Jonas som bröt tystnaden genom att fråga om han hade ringt hem till Karin och talat om att de inte skulle komma hem idag. När han skulle svara blev han med ens så torr i munnen att han först var tvungen att ta en klunk mineralvatten och trots att han sedan förberedde sig under glasets hela väg ner mot bordsytan, lät det så tunt när han väl svarade jakande, att han blev orolig för att lögnen skulle genomskådas, så att han bredde på med att hon mådde bra och tyckte att det var en bra ide att han skulle visa Jonas Köpenhamn. Det blev återigen tyst och han blev tvungen att undvika Jonas blick en lång stund, innan han fyllde på med att hon hade hälsat också.

     Han såg den unga blonda kvinnan från första kvällen, i blå uniform med vit blus bakom disken. Hon hälsade nya gäster välkomna med ett ljust leende som både var professionellt och spontant, varmt och kallt samtidigt. Hon var så vacker, så förbannat ouppnåeligt vacker att det sved i bröstet på honom. Hans händer kunde förnimma känslan av vit marmor.

- Vad tittar du på?

Han kom till sans igen av Jonas fråga och svarade så oberört som möjligt att han inte tittade på någonting, utan satt och tänkte på vart de skulle gå senare på kvällen.

- Det är du som är experten, sa Jonas leende. Du får bestämma.

     Det var det som var problemet. Han ville ha sina ställen för sig själv, eller rättare sagt, han ville inte tvingas dela dem med någon som han inte själv hade valt och han ville inte ha dem recenserade av någon som Jonas. Det var inte annorlunda än att man inte delade sina svampställen eller fiskeplatser med vem som helst.

- Vi testar något nytt. Vi hör vad taxichauffören rekommenderar, svarade han.

Jonas nickade, innan han utan förvarning reste sig upp och gick mot bardisken. Tommy såg att han beställde två flaskor öl av bartendern, som han fick och betalade, innan han återigen gick mot deras bord och slog sig ner.

- Här får du en öl istället för ditt vatten. Det ser så torftigt ut med mineralvatten. Man kan tro att du har alkoholproblem.

Det sista var tydligen menat som ett skämt eftersom han skrattade. Tommy drog inte ens på munnen.

- Ta det lugnt, natten är lång. Vi får väl se vem som står distansen ut, kontrade han.

Tommy drack upp sitt vatten och öppnade ölen, fyllde glaset och skålade sedan lite skämtsamt med Jonas.

     Trots att han inte hade ätit på hela dagen, hade han tills nu kunnat motstå skålen med salta jordnötter som stod mitt på bordet. Jonas hade precis tagit en näve och tycktes tugga njutningsfullt och det räckte med bara ett ögonblicks ouppmärksamhet för att viljestyrkan skulle svika och han fann sig själv sittande med högernäven full med underbara salta feta jordnötter som han girigt stoppade i munnen och började tugga. Satan vad hungrig han var! Öl och jordnötter, vilken härlig kombination det var. Han visste att nu när han hade börjat äta dessa förbannade jordnötter skulle han inte kunna sluta. Detta faktum tillsammans med att pianisten spelade och sjöng Elton Johns Nikita, började bli för mycket för honom och droppen kom när Jonas upptäckte den blonda bakom disken och kommenterande började blotta hennes kropp, som om det var en självklarhet att han ägde makt att sakta klä av henne plagg för plagg.

- Nu drar vi, sa han samtidigt som han reste sig.

     Det blev ett hastigt uppbrott, men efter några inledande lama protester från Jonas sida, fann han sig i situationen och egentligen var han nog ganska nöjd med att komma iväg. De åkte upp till rummet där båda tömde blåsorna, innan de tog hissen ner igen och gick mot utgången för att få en taxi.

     Det var en mörk och lite småkylig höstkväll, men det gick ingen nöd på Tommy i rock och kavaj, Jonas däremot hade ingen rock över kavajen, men tycktes inte känna av den lite råa kylan. Pojkar fryser aldrig, tänkte Tommy avundsjukt.

     Det tog bara någon minut innan en taxi hade kört fram och de satt på plats, Jonas i framsätet, omedelbart samtalande med chauffören och Tommy i baksätet. Först när de hade kommit ut från parkeringen fick chauffören en syl i vädret och kunde fråga vart de skulle.

- Kör mot centrum, hörde han Jonas säga, innan han slöt ögonen i den varma och ombonade bilkupen.

     Han satt med huvudet lutat mot nackstödet och trots de slutna ögonlocken kunde han förnimma gatlyktornas ljus som en puls i ögonen, när de passerades av den svarta Mercedesen. Efter ett tag upptäckte han att hjärtat slog i samma takt. Det blev som en vision av en arbetande vågmaskin i den ljumma olja han svävade i, som med evighetens mjuka andning sakta gungade honom till vila i en livets vågrörelse. Han var helt avslappnad.

     Något väckte honom ur detta tillstånd. Förvirrad kände han att han hade erektion.

- Vakna!

Jonas uppfordrande ansikte var vänt emot honom och han kunde samtidigt se chaufförens nyfikna ögon i backspegeln.

- Det blir ett ställe som Preben rekommenderar, med dricka, mat och musik.

Det hördes att Jonas var igång på alla cylindrar. Han vände sig om mot chauffören igen, utan att invänta någon reaktion från Tommy. Chauffören började snart skratta igen. De hade tydligen roligt i framsätet. Preben, heter han så, chauffören, tänkte Tommy. Han var en rödbrusig, medelålders man, med fett tunt tillbakakammat hår och ådrig näsa, klädd i vit skjorta med stora svettringar under armarna. Den stora Mercedesen lotsade han framåt mellan medtrafikanterna på ett lika  självklart sätt som om det hade varit en gocart han körde.

- Det låter bra, svarade Tommy, nu när han ändå hade blivit väckt, men Jonas lyssnade inte på honom.

Han hade väl fullt upp med att förstå chaufförens danska, antog Tommy, samtidigt som han förgäves sökte hitta tillbaka till sitt tidigare tillstånd.

     Strax innan de kom fram till Rådhusplatsen svängde bilen höger och efter en kort stund stannade den vid trottoarkanten och Jonas vände sig återigen om mot baksätet, denna gång för att fråga om han hade plånboken i ordning. Tommy förstod att han skulle betala. Chauffören fick så rejält med dricks att han snabbt som sjutton flög ur bilen och öppnade bildörrarna åt dem båda och sedan önskade han dem en trevlig kväll, innan han for i väg med en rivstart.

     När taxin hade lämnat dem blev de förvirrade stående utanför. Det strömmade countrymusik ur ett på glänt öppet fönster.

- Jaså Preben gillar country, sa Tommy något syrligt, till synes rakt ut i tomma luften.

Jonas var på väg in och vände sig om i dörren för att övertyga den tveksamme som stod kvar på trottoaren.

- Kom igen nu, kvinnor i cowboystövlar och korta kjolar bara väntar på oss. Du vet, tjurar och kor.

Ibland gick hans käckhet Tommy på nerverna. Han hade aldrig varit på ett countryställe i hela sitt liv och han hade inte lust nu heller. Tjurar och kor, fy fan vad dumt.

     Han fick mer eller mindre kasta sig framåt för att ta dörren som Jonas släppte rakt i ansiktet på honom. Därinne var det hett, mycket folk och hög stämning, massor av cowboyboots och minsann en del cowboyhattar också. Jonas fungerade som plog och drog honom framåt i trängseln. De passerade en lång bardisk till vänster. Det var trångt, förbannat trångt, men till slut hade de hittat ett ledigt bord, längst in i lokalen, vid en liten scen som tycktes vara förberedd för ett band eftersom det stod instrument uppställda på den.

     Tommy tog av sig rocken och lade den på den lediga stolen bredvid och satte sig sedan på den obekväma men robusta pinnstolen. Under tiden hade Jonas åter försvunnit in i trängseln. Tommy tittade sig förstulet omkring och såg att de hade haft tur som hade hittat ett ledigt bord. Det fanns ett tiotal bord framför scenen som alla var upptagna. Medelåldern på publiken tycktes vara högre än han var van vid, men efter ett tag stod det klart för honom att många var i fyrtioårsåldern, det vill säga i samma ålder som han själv. Skillnaden var att här såg de ut att vara i den ålder de verkligen var. Hans erfarenhet från många andra ställen, var att de frekventerades av människor som försökte se yngre ut. Behovet att förställa sig tycktes vara mindre här. Han var ju i Danmark. Tack gode gud för det!

     Jonas kom tillbaka med en vällastad liten bricka och ställde två stora fatöl och sedan ett glas gammeldansk och ett glas whisky på bordet. Innan han satte sig kontrollerade han så att inte någon hade spillt öl på hans nya kavaj.

- Det var rena kriget att komma fram med brickan, sa han.

De tog sina räddande små glas, skålade och drog innehållet i sig i ett svep och båda var sedan lika snabba med att doppa mularna i den underbara ölen, Carlsberg fat!

     Den öronbedövande volymen på musiken som strömmade ur högtalarna gjorde det svårt att samtala. Han kände igen Carlene Carter från radion. Det trånga utrymmet framför scenen och mellan borden fylldes snart av dansande par som roade sig av hjärtats lust. Plötsligt stod det en kvinna framför Jonas och på ingen tid alls hade han fått av sig sin kavaj och var uppe på dansgolvet med henne i famnen. Tommy tittade roat på när de dansade, samtidigt som han var tvungen att erkänna att han kände ett spår av saknad, ja nästan avund, som han snabbt motade bort, för han borde väl ta sitt ansvar för att det skulle bli en trevlig kväll för Jonas, nu när Jonas på sätt och vis hade hamnat här i Köpenhamn för hans skull.

     Återigen lyfte han sitt glas öl och drack och igen balanserade han på slak lina. Under honom fanns ett mäktigt tomrum av besinningslös berusning, vars yttersta begränsning neråt var absolut som betong. Han var hungrig trots att magen var full av vätska.

     Jonas kom tillbaka tidigare än vad Tommy hade tänkt och satte sig tungt på den protesterande stolen, utan att säga något.

- Det var snabbt avklarat, sa Tommy, mest för att säga någonting.

Jonas svarade inte, men att döma av ansiktsuttrycket hade något hänt. Han såg både besviken och arg ut. Några bord bort kunde Tommy se kvinnan som Jonas hade dansat med, slänga långa blickar mot deras bord, samtidigt som hon talade nära och intensivt med sin väninna. Jonas tömde sin öl i ett enda svep, slog glaset i bordet så hårt att Tommy ryckte till och sedan sa han alldeles för högt:

- Skål för kvinnan.

Först nu såg Tommy hur berusad han var. Det såg ut som om det var Jonas högerarm som inte bara höll i ölglaset som stod på bordet, utan också balanserade överkroppen, en överkropp som om man tittade noga, rörde sig i ofrivilliga cirklar eller kanske snarare i ellipser och vore det inte för den på bordet säkert förankrade högerarmen, skulle Jonas definitivt falla. Det tycktes Tommy överflödigt, men för säkerhets skull sa han till Jonas att sitta kvar, medan han själv skulle ta sig till bardisken och få en kopp kaffe för Jonas räkning.

     När han sedan kom tillbaka nöjd med sig själv för att han hade lyckats balansera koppen i den mänskliga röran kring bardisken, utan att spilla, vilket med tanke på i vilket tillstånd han själv var i måste betraktas som en bragd, såg han att Jonas var borta. Han satte sig ner och placerade kaffekoppen på den plats där Jonas tidigare hade suttit och tittade sig sedan lite oroligt omkring i lokalen. Överallt var det folk, men någon Jonas såg han inte. Han lugnade sig själv med att han troligen hade gått på toaletten.

     Musiken pumpade på ur högtalarna, folk hade roligt, drack, dansade och åt. Vilken veckodag var det? Han hade blivit tidsvill, men kom fram till att det måste vara onsdag. Hotellrummet var betalt till i morgon. Och sen? Ett svart hål öppnade sig för honom vid tanken på framtiden.

     På andra sidan bordet stod kaffet och blev kallt. Han var hungrig, eller snarare utsvulten, men när han hämtade kaffet hade han läst menyn på en griffeltavla vid bardisken; hamburgare och pommes frites, eller ännu värre, grillbit, blotta tanken på detta fick honom att må illa. Kaffet som ändå höll på att gå till spillo fick duga. Det var i alla fall bättre än ingenting. Fyra sockerbitar i koppen och det blev rena energidrycken. Förbannat också, var är han? Det fanns tyvärr ingen mjölk och han kände rovdjursklorna mot magsäckens insida när han svalde det svarta kaffet.

     Sedan stod han där igen och balanserade på andra sidan bordet. Håret var blött och stod på ända som om han hade vaskat ansiktet och sedan dragit de blöta händerna genom håret.

- Sätt dig ner, så ska jag hämta en kopp kaffe åt dig. Du ser ut att behöva det, sa Tommy glad över att se honom igen.

Jonas satte sig ner och Tommy banade sig ny väg mot baren för att göra om hela proceduren igen. När han kom tillbaka hade musiken tystnat i högtalarna och folk hade slutat att dansa. Det låg förväntan i luften.

     Jonas tog emot koppen och drack sedan girigt i små klunkar, eftersom innehållet fortfarande var hett. Mellan två klunkar sa han mycket sakta och med ansträngd tydlighet:

- Kaffe var vad jag behövde.

     Tommy hade en tanke han satt och tryckte på. Han väntade bara på rätt tillfälle att säga det. Han ville härifrån, till något bättre ställe att äta på. Samtidigt ville han inte släpa på en allt för berusad Jonas, utan när de lämnade lokalen skulle Jonas ha nyktrat till, i alla fall något. Den sedan gårdagskvällen stela och ömmande nacken, värkte fram ett annat budskap som pockade på hans uppmärksamhet; lämna honom här. Du har inget ansvar för honom. Han klarar sig själv. Han slog i från sig tanken. Jonas hade gett honom det viktigaste budskapet i hans liv; Karin levde och han, Jonas, var trots allt hennes bror.

     Bandet kom in på scenen från en dörr dold bakom ett draperi. Trummis, basist, gitarrist, pianist, alla män, men de hade en sångerska, klädd i vita cowboyboots, mycket kort svart läderkjol, svart skjorta med vita broderier och en liten vit läderväst ovanpå. Det fattades bara en cowboyhatt på hennes huvuds långa blonda hår för att bilden skulle vara komplett. Hon var inte så ung som det första intrycket gav sken av, upptäckte Tommy, när han sedan de hade kommit igång att spela, studerade hennes ansikte närmare. Det var ett hårt sminkat medelålders ansikte och kroppen var också tyngre än den syntes vara vid en första blick. Hon hade vita trosor.

     Deras första låt var Jambalaya. Volymen var lika plågsamt hög som tidigare. Jonas hade vänt sin stol, så att han satt mer eller mindre med ryggen mot Tommy. Båda två befann sig så nära scenen man kunde komma, egentligen för nära för att det skulle vara trevligt med tanke på volymen.

     Redan efter den inledande låten, tyckte Tommy, även om han först intalade sig att det bara var inbillning, att sångerskan ägnade Jonas en viss uppmärksamhet. Hennes blick var lite för ofta hos honom och dröjde sig liksom kvar. Trots att han bara såg Jonas snett bakifrån, kunde han se hans mun röra sig då och då, som om han satt och sjöng med i refrängen. Att så skulle vara fallet verkade inte rimligt. Jonas hade inte något större musikaliskt intresse, i alla fall var det inte något som Tommy kände till och att han skulle kunna sjunga med i dessa countrylåtar föreföll otroligt. Trots att han skärpte hörseln så mycket han orkade, kunde han inte urskilja Jonas röst ur ljudmassan som strålade fram ur förstärkarna. Han tyckte sig snart se en oro som sakta spred sig på scenen och som utgick från sångerskan. Hon tycktes kommunicera allt oftare med sina medmusikanter genom, i alla fall till en början, för publiken dolda, menande blickar och gester.

     Om Tommy hade varit osäker och till och med antagit att det hela grundade sig på inbillning, blev han snart mer och mer säker på att någon spred oro och att denne någon var Jonas, även om han fortsatte att slå bort denna känsla, men hur han än ansträngde sig kom den tillbaka.

     I en lågmäld ballad tyckte han sig höra och han såg definitivt att Jonas mun rörde sig, men det kunde väl inte vara så. Satt han och kastade... på sångerskan? Bekräftelsen kom i nästa låt som var en upptempolåt och som avslutades hastigare än vad i alla fall Jonas tycktes ha tänkt sig, för när låten tog slut, hängde avslutningen på vad han hade skrikit upp mot scenen hjälplöst kvar i luften. Ordet bankade med hysterisk kraft mot Tommys trumhinnor, i vad som för honom tycktes vara en evighet, innan kraften sakta, så oändligt sakta, började avta och han kunde komma till sans igen ur sin förlamning och sträcka sig framåt mot Jonas axel och med full kraft gripa tag i den och skaka om honom, samtidigt som han skrek ut i den uppkomna tystnaden:

- Vad i helvete håller du på med, din jävla snorvalp.

     Publikens applåder bröt fram och dränkte alla vidare försök till muntlig kommunikation dem emellan. Tommy hade fått tag i sin rock och försökte nu fösa en protesterande Jonas från bordet mot utgången. Tre ordningsvakter bröt fram ur publiken och innan ens applåderna hade tystnat var både han och Jonas på väg ut ur lokalen, trots att Jonas kämpade emot så gott han kunde i det tillstånd han var i. De två vakterna, vilka båda var i tungviktsformat, som i samförstånd hade tagit sig an Jonas, hade emellertid inga problem att få ett övertag. Tommy som kände sig orättvist behandlad, men som inte var ovillig att lämna lokalen, bara det kunde ske under något så när värdiga former, försökte tala med ”sin” vakt. Detta hade han dock ingenting för, ett bastant tag i nacken och där bakom en bulldozers kraft, förflyttade honom med förskräckande fart mot utgången.

     Dörren flög upp, öppnad med hjälp av hans eget ansikte och sedan stod han på gatan efter att ha utfört en balansakt ur den högre skolan, när han hade försökt, både att undvika att ramla och att hamna mitt i trafiken på den trafikerade gatan utanför, där han kom farande som en projektil.

     På trottoaren rättade han först till rocken och kände sedan på näsan, innan han började att gå. Han kände sig fruktansvärt utskämd och förnedrad och brydde sig inte ens om att vänta på Jonas. Efter bara några steg hörde han emellertid, utan att han orkade vända sig om för att se vad som hände, hur dörren flög upp igen och hur Jonas vilt skrikande och gapande gjorde sin entre ut i köpenhamnsnatten.

     Någonstans bakom ryggen dök en polissiren upp, samtidigt som Tommy hörde någon som sprang mot honom. Han vände sig om och fick se Jonas komma springande på trottoaren. Rädslan kändes som krälande ormar på hans rygg och snart sprang han också.

Man kan vinna F1-lopp genom bra strategi, eller helt enkelt genom tur eller så har man den bästa bilen och den starkaste föraren. Singapores GP var som en tidsmaskin tillbaka till 2004. Ferrari-bilen var återigen överlägsen och föraren som den här gången inte var legendaren Michael Schumacher utan ”Mini-Schumi” Sebastian Vettel spelade i en egen division. Och som detta inte räckte kom Kimi Räikkönen trea. Forza Ferrari!

Kimi är ett kapitel för sig själv…

Jag har svårt att förstå varför man behöver semester när man kör Ferrari, men Kimi tycker han behöver det ibland.

Solen gör Kimi väldigt törstig. Jag menar: solen gör alltid Kimi VÄLDIGT TÖRSTIG!

bild, Kimi Räikkönen, grandprixracing.blogg.se

Att Jonas misstroget studerade honom märkte han ingenting av. Han var helt sluten i sig själv i sin självpåtagna kamp mot det som han i stunden döpte till liberala sanningsministeriets nyhetssändning.

- Förnedra oss inte så, vi är inga barn. Ta oss på allvar, vädjade han mot radion.

Han var nu lite lugnare, kanske hade hans upprördhet börjat trötta ut honom.

- Alla som inte direkt viker sig inför västmakternas krav på absolut hegemoni, kan inte jämföras med Adolf Hitler. Vi förstår mer än så.

Han fortsatte att tala rakt ut i rummet.

- Världen är mer komplicerad än vad ni vill få oss att tro.

Nu tittade han på Jonas, som om han och Jonas var inbegripna i ett politiskt samtal.

- För en tid sedan kritiserade Bill Clinton Nelson Mandela för dennes kontakter med Kadafi, i västerlandet definierad som tredjehitler, förstehitler är Saddam Hussein och andrehitler är Milosevic. Du är med va, frågade han plötsligt Jonas.

Jonas satt tyst och hans ansikte gav inget svar. Det var helt uttryckslöst.

- Då svarar Mandela, att om han umgås med en gammal vän, så är det ingenting som Bill Clinton har med att göra. Fattar du? Medan USA länge stödde rasistregimen, stödde Libyen de svartas frihetskamp. Även det överlägsna självgoda västerlandet har sin säck av svart historia att släpa på. Vi har kolonialismen och neokolonialismen att stå till svars för. Miljoner döda. Vi lät en hel generation unga män dö i kampen för makt och marknader i första världskriget. Miljoner döda. Nazismen uppstod i den västerländska kulturen. Miljoner döda. Den urskillningslösa flygbombningen uppfanns också här. Guernica, Warszawa, Rotterdam, Hamburg, Dresden, Tokyo, Hiroshima, Nagasaki, Hanoi. Miljoner döda. De behöver inte lägga allt till rätta för oss, vi kan tänka själva om vi bara får underlaget, sa han med ett allvar som om det ingick i en liturgi.

     Han hade nu fått på sig byxorna, utan att han själv tycktes veta hur det hade gått till.

- Samtidigt som en svensk radiojournalist, med de höga idealens darrande stämma, rapporterar hem från Belgrad om svårigheterna att arbeta på gatorna under Natos bombningar, eftersom många uppretade belgradbor ser västerländska journalister som representanter för fiendestaterna och därmed anser det vara legitimt att ge dem stryk, bombar Nato med avsikt ett hus i Belgrad som innehåller etermedia och dödar ett antal jugoslaviska journalister.

     Han gick nu omkring i rummet, fortfarande med bar överkropp, medan han talade.

- Den officiella bilden som dom fyller oss med är att Nato tvingades börja bomba Jugoslavien för att stoppa ett folkmord som utfördes av serber på kosovoalbaner i Kosovo, men det finns inte bara svart och vitt, verkligheten är ofta grå. Anledningen till att Nato börjar bomba Jugoslavien är att Jugoslavien inte skriver under Rambouilletavtalet, som i själva verket är ett diktat, vilket är formulerat så att det inte kan skrivas under utan att Jugoslavien i viktiga avseenden förlorar sin självständighet. Våldet i Kosovo är nu, efter att Natotrupper har tagit kontrollen, minst lika omfattande som före inledningen av bomboffensiven, men nu är det främst serber och zigenare som är offer. Det som av väst definierades som ett folkmord, började till största delen, först efter att bombningarna hade inletts. Nu efter krigets slut har det även visat sig att rapporterna om folkmord var betydligt överdrivna. Tänk om det i själva verket bara handlar om ett maktspel, där USA har bestämt sig för att krossa en förhatlig regim och för att samtidigt ytterligare befästa sin världshegemoni? Tanken är väl inte orimlig och då borde media diskutera saken så att vi vanliga människor kan bilda oss en uppfattning. Förresten lär det vara så att USA nu har en flygbas i Albanien.

     Jonas hade nu lagt upp fötterna på det låga soffbordet och lutat sig bekvämt tillbaka i fåtöljen. Hans spända käkmuskler avslöjade emellertid att han inte alls var så avslappnad som han ville påskina.

     Nyhetssändningen var slut, men Tommy ångade på i rummet, som en boxare, dansade han omkring med bar överkropp och jabbade oavbrutet, eller snarare dansade han mellan ämnena, frenetiskt käftande, omedveten om att motståndaren för tillfället hade paus i andra ringhörnan.

- Ta Saddam Hussein, fortsatte han, när han anföll Iran lyckades väst inte ens fukta hyckleriets altare med sina tårar, eftersom Iran då efter den islamska revolutionen var en av de stora fienderna. Vi applåderade i smyg och sålde vapen i mängder. Kuwait var en betydande finansiär för Irak. När kriget sedan tog slut på grund av båda parters totala utmattning, kunde vi väl inte ana att Saddam några år senare skulle bryta folkrätten och anfalla vår vän och stora oljeleverantör, Kuwait. Vilket brott! Det stora propagandamaskineriet drogs igång, för nu är

det dags att kväsa Saddam. Han har helt enkelt gått för långt. Nu dammar väst av de stora orden igen, frihet, folkrätt, demokrati mot diktatur, ja du vet hela köret.

     Att han här vände sig till Jonas betydde inte att han på något sätt väntade sig någon reaktion och han fick heller inte någon. Det betydde bara att han för ett ögonblick återigen blev medveten om att det fanns en annan människa i rummet. I dessa sammanhang var han sedan länge, kanske hade det alltid varit så, van vid en oförstående tystnad från omgivningen och hans vanliga forum hade därför blivit hans inre, där en ständig men sluten debatt pågick. Att hans tankar via stämbanden vibrerade ut i rummet var egentligen inget han tänkte på just nu.

- Problemet med att Kuwait inte ens med bästa vilja i världen kunde beskrivas som en fullfjädrad demokrati, löste man i två steg; först rapporterade man att landet var en diktatur som nästan var demokratisk och i nästa steg blev det en demokrati, visserligen med diktatoriska tendenser men....

     Han avbröts av Jonas som nu definitivt verkade ha tröttnat på föreläsningen.

- Ja nu vet jag att du är kompis med Saddam, Milosevic och Kadafi och att du inte gillar USA, men sluta nu för fan upp med att tjata.

Tommy blev tyst och tog på sig skjortan. Driver han med mig undrade han, eller har han missuppfattat allt? Kanske är det jag som uppträder förvirrat. Det är väl det jag håller på med, att supa bort vettet, men han hann knappt tänka tanken till slut innan han var igång igen.

- Det är inte det som det handlar om och det vet du också. Jag vill bara bli tagen på allvar. Ser du inte att dom behandlar oss som barn. Jag är inte ”kompis” med Saddam, Milosevic och Kadafi, jag vill bara att åtgärder som vidtas måste vila på en rättsordning och inte bara ha sin grund i den starkes rätt. Diktatorer som mördade med stöd från väst kommer aldrig att fördömas och fällas i domstol. Se bara på Suharto i Indonesien, en av de värsta massmördarna i vår tid, han har nu tvingats bort från makten, men kommer aldrig att få betala för sina brott mot mänskligheten, eftersom han stöddes av USA.

Han lät nu ännu mer uppgiven.

- Det finns inte en sanning. Det finns inte en väg. Att bara beskriva allt i enkla termer av ont och gott, svart eller vitt är att underskatta oss. Vi måste tillåtas att skapa oss en egen uppfattning på grundval av ett intellektuellt hederligt offentligt samtal. Vi måste kunna välja. Vi måste tillåtas välja. Vi kan välja.

Han tystnade ett ögonblick som för att hämta andan.

- De vill göra det omöjligt att ens drömma om möjligheten till en annan framtid. De kallar det demokrati och marknadsekonomi, men demokratin fick vi bara för att de var tvungna att ge oss något, när revolutionen stod för dörren. Makten köpte rätten till fortsatt makt med politisk demokrati som betalningsmedel. Nu när det inte längre finns något reellt hot kvar mot vårt samhällssystem, annat än i mediafiktionens värld, vill man den här gången köpa tillbaka den politiska demokratin med den privata ekonomiska lyckodrömmen som betalningsmedel. Demokratin som begrepp hör till högtidstalens värld, men den demokratiska maktens sfär skall i sinnevärlden vara så liten som möjligt utan att man riskerar att hyckleriet genomskådas och det viktigaste av allt, själva grundbulten i vårt samhällssystem, någon ekonomisk demokrati är inte önskvärd.

     Återigen tystnad, men bara ett kort ögonblick, medan Tommy lät blicken fara ut genom fönstret. Staden låg kvar på andra sidan glaset. Insikten slog honom att den hittills obestämda känsla som gjorde sig allt mer dominerande i hans liv, kunde han nu plötsligt sätta ord på; numera fanns livet i allt tilltagande grad på andra sidan glaset. Han tillät sig inte utveckla och fördjupa tankegången utan hakade återigen i den räls där han så ofta rusade fram.

- Dom kallar det för marknadsekonomi för att det låter mjukare och renare än privatkapitalistisk ekonomi, men snart, mycket snart, så här vid historiens slut, har man tvättat kapitalismens solkiga lakan rena, hängt dem på tork i den solvarma mjuka sommarvinden och ingen kommer ens att vilja minnas de snuskiga handlingar som hade smutsat dem och de som fortfarande minns att det kan finnas en marknadsekonomi med gemensamt ägande kommer att dö i tystnad med den vetskapen.

     Jonas log hånfullt åt denna harang, som tycktes honom mer än lovligt patetisk, men Tommy såg inte detta med sin inåtvända blick. Han kunde se tomheten i sitt återstående liv. Han ville inte ägna det åt att välja pensionsfonder, elleverantör, teleoperatör, husläkare, välja mellan femtiosju tevekanaler som alla visade samma kommersiella dynga, välja mellan radiokanaler som alla bara spelade den senaste listmusiken, läsa en morgontidning vars ledarsida spottade honom i ansiktet varje morgon. Han ville inte tillbe Clinton, Gates och Murdoch och känna hur främlingskapet och självföraktet växte dag för dag.

Jonas fick chansen att bryta in och tog den.

- Sluta nu för fan Tommy, Jonas var nu riktigt upprörd och orden närmast forsade fram.

- Sådana som du finns inte längre. Du är en relikt. Att se och höra dig är som att förflyttas till en annan tid. Du borde ligga som en fossil evigt förenad med urberget. En Tyrannosaurus Rex som kom promenerande på Ströget skulle inte vara mer bortkommen än vad du är. Du finns inte. Du finns ta mig fan inte, skrek han så saliven sprutade ur den förvridna munnen.

Samtidigt, noterade Tommy, var det som om en insekt planlöst vandrade omkring i Jonas ansikte med okontrollerade muskelryckningar som följd.

     Han hade under tiden rest sig ur fåtöljen och fann sig nu stående någon meter framför Tommy, som hypnotiserades av hans knutna nävar som svängde hjälplöst i små cirklar i höfthöjd. Jonas vände sig om mot fönstret och Tommy såg hans knutna händer sträckas ut mot byxbenen.

- Snabba på nu så att vi kan lämna den här förbannade sarkofagen. Jag kan inte andas här.

Jonas lät plötsligt mycket trött.

- Vad Clinton gjorde med Monica Lewinsky är en metafor för vad USA gör med resten av världen!

Med detta fick Tommy sista ordet.

På grund av tekniska problem har min blogg legat nere under en period. Av förklarliga skäl har det då inte blivit några uppdateringar. Men nu är jag igång igen! Och minsann har man inte blivit lite av en ”riktig” bloggare; det har inte varit lätt att vara utan blogg. Nu är jag riktigt bloggsugen.

Höst? Säger ni att det är höst? Tanken är väl fri. Jag lever i våren! Sedan borgarklassen bestämde att: ”nittonhundratrettiotalet vore mysigt att återskapa”, lever jag i nittonhundrasjuttiotalet. Mysigt, i alla fall för mig, ni som tvingas återuppleva trettiotalet måste ha ett helvete.

Som sagt var tanken är fri: i Sannegården är det vår!

Sannegården: mars 2015.

Sannegården: april 2015.

 

 

 

 

 

Solen strålade in genom fönstret och han låg och tittade upp mot det vita taket, där ljuset och skuggorna spelade. Det måste vara mitt på dagen, tänkte han och landade samtidigt i hotellrummet på Amager i Köpenhamn. Klockan var två och han mådde mycket bättre efter att ha fått vila ut. Magen kändes acceptabel och illamåendet var borta. Han lyfte huvudet från kudden och rörde det lite fram och tillbaka och konstaterade nöjt att av huvudvärken fanns inte ett spår, även om det återstod lite av stelheten i nacken. Det var helt underbart att återigen få vara ensam, men det skulle säkert inte dröja länge innan Jonas var tillbaka.

     Han reste sig ur sängen och hämtade en stor flaska mineralvatten från skrivbordet. Han öppnade flaskan med fumliga fingrar och drack sedan girigt ur den med stora klunkar, sittande i en av fåtöljerna vid fönstret. Blicken lekte planlöst över stadsbilden, men fastnade på Marmorkyrkans kupol, när han kom att tänka på att han måste ringa hem till Karin. Varför kände han obehag inför detta? Beskedet att hon levde hade ju fyllt honom med en sådan glädje. Varför skulle det nu vara så svårt att tala med henne? Han borde bara ringa upp och be om förlåtelse för vad som hade hänt, en dum händelse i livets spel, som skulle ha kunnat få fruktansvärda konsekvenser. Hon skulle ha svarat i telefonen med den vanliga varma glada rösten och berättat att hon hade flyttat hem igen. Hennes lägenhet var uppsagd och allt skulle bli bra. Han skulle inte säga någonting om den andra mannen. Men om det andra som de måste tala om förr eller senare....

     Han kom på sig själv med att vända sig om mot skrivbordet för att se om flaskan med gammeldansk stod där som den skulle och det gjorde den. Han måste sluta dricka. Den tanken var en besvärjelse, som en pärla på ett radband. När han kom hem skulle det vara slut med flaskorna lovade han sig själv, en ny pärla mellan tummen och pekfingret som han fingrade på ett tag. Han kände sig för ett ögonblick stark i den tanken.

     Dörren öppnades utan förvarning och Jonas kom in med händerna fulla av kassar.

- Jaså du sitter här i bara kalsingarna. Det är verkligen på tiden att vi ger dig lite stil, var det första han sa när han fick se Tommy i fåtöljen vid fönstret.

- Här ska du se vad jag har handlat!

Dörren gick igen bakom honom. Han fick upp alla kassarna på bänken i hallen och hängde av sig. Tommy hade fortfarande inte sagt någonting, utan avvaktade bara det spektakel som han anade skulle komma. Jonas log med hela ansiktet och lyfte upp en flaska ur en av plastpåsarna, som om han vore en trollkonstnär som hade bytt ut duvorna mot flaskor.

- En fin flaska whisky!

Han såg ut som om han hade väntat sig applåder, men publiken var mer svårflörtad än så.

- Jag tycker inte om whisky, eller rättare sagt jag dricker det bara i nödfall, kommenterade Tommy med spelad surmulenhet.

Jonas lät sig inte nedslås, utan trodde sig ha starka kort på hand.

- Det är ingen vanlig jävla bonnwhisky, utan en fin single malt, så bered dig på en sinnlig njutning som gränsar mot det erotiska.

Han gick fram mot Tommy och ställde ner flaskan på bordet för beskådan.

- Jag får väl ge mig då för ditt erotiska argument. Det har ju inte varit något överflöd av sådant på sistone, sa Tommy och sprack upp i ett leende.

Han var tvungen att erkänna för sig själv att Jonas hade en komisk ådra och en lätthet i anslaget när det gällde livets handhavande, som ibland var svår att stå emot.

- Känn på den, flaskans kurvor håller alltid vad de lovar, till skillnad mot de kvinnliga, deklamerade Jonas, med en röst som plötsligt hade blivit dramatisk och högtravande.

     Med stela överdrivna rörelser som bland annat innehöll ett högre benlyft än normalt närmade han sig återigen kassarna, som innehöll hans inköpta varor och med sin nya röst tillkännagav han sedan att han hade köpt två par byxor till Tommy av elegantaste snitt. Dessa fiskade han upp ur en av kassarna och demonstrerade genom att hålla upp dem för beskådan ur olika vinklar. På samma sätt gick han sedan igenom ett antal boxershorts och skjortor. Han var noga med att poängtera att alla plagg var i den största storleken. Till sist visade han några par strumpor som han hade köpt in på eget bevåg. Bara inte de också är i största storleken tänkte Tommy för sig själv.

- Vad har du köpt åt dig själv då, undrade Tommy när det såg ut som om visningen var slut.

Utan att säga något höll Jonas upp armarna och svängde runt i ett försök till en gracil dansrörelse, som fick något löjligt över sig när den utfördes av en kraftig ung man. Först nu såg Tommy att han var klädd i en mörk blazer med ljusa byxor.

- Allt är nytt från topp till tå, förklarade han och räknade sedan upp, skor, strumpor, kalsonger, skjorta, kavaj och byxor.

Nu förstod Tommy att denna inköpsturne måste ha kostat och tog ett ögonblicks sats innan han frågade hur mycket. Det blev tyst aningen för länge och han passade under tiden på att dricka ur det sista ur mineralvattenflaskan för att ha något att göra.

- Åtta tusen kronor var allt jag fick med mig, svarade Jonas, så maltwhiskyn fick jag ta på två års avbetalning, men jag fick en bra ränta, sköt han in efter en konstpaus.

Tommy höll på att sätta vattnet i fel strupe.

Nu såg han att Jonas var besvärad, ja närmast generad. Det var väl i detta hans uppträdande var grundat, tänkte Tommy.

- Du kan vara lugn Tommy, det blev pengar kvar. Här är lite växel till din plånbok.

Jonas hade tydligen bestämt sig för att fortsätta sitt spel.

     I Tommys inre pågick en kamp, skulle han bli förbannad eller helt enkelt acceptera faktum. Det som gjorde honom upprörd var att Jonas på ett sådant sätt hade utnyttjat hans förtroende, speciellt med den bakgrunden att han visste hur mycket pengar det fanns i den familjen, men hur försiktig man där alltid hade varit med att spendera dem, framför allt om det gällde att vara generös mot andra än dem själva. I sitt inre hade han alltid tänkt på dem som snåla.

     Själv kom han ur enklare förhållanden, men han hade lärt sig att vara generös med pengar. Han kom att tänka på ett gräl med Karin, där det hade gått hetare till än vanligt. Karin hade sagt, eller snarare skrikit, att han inte skulle vara så självgod och betrakta sig som godare för att han var generös med pengar. Detta faktum kunde inte kompensera att han ofta var förbannat ogin som människa och kanske hade hon rätt, eller rättare sagt han visste att hon hade rätt.

     Han lugnade ner sig och för att visa att saken var utagerad bad han Jonas sätta sig så att de kunde smaka på innehållet i den nya flaskan. Inte för att han var sugen, tvärt om, efter den morgonen kände han att den tomma magen längtade efter allt annat än whisky, men han behövde ändå lite lugn och kunde han köpa sig det genom detta offer fick det bli så.

- Pengar är världsliga ting, konstaterade Tommy överslätande, medan Jonas hällde upp rejält i glasen.

- Skål för en trevlig kväll, sa Jonas samtidigt som han höjde glaset.

De drack båda varsin rejäl klunk och inte var det lätt att svälja, även om Jonas gjorde allt för att dölja det.

- Ja inte smakade det som det kostade. Det får bli gammeldansk för mig i fortsättningen, sa Tommy i skämtsam ton, samtidigt som han grimaserade.

Jonas tog inte illa upp utan konstaterade bara att det kanske var bra att de då skulle ha var sin flaska.

     Stämningen hade lättat och de samtalade om ditt och datt en stund. Tommy var rädd för att samtalet skulle glida in på hans egen situation. Han antog på goda grunder att Karin hade berättat för sin bror om vad som hade utspelat sig i hans liv det senaste året, att han hade slutat arbeta, börjat dricka, hans patetiska utflykt till torpet i skogen; bara på en punkt kände han sig något så när trygg, inte ens Karin kände till det som han betraktade som den verkliga orsaken till denna eländiga cirkus.

Han tog en klunk till och kände värmen sprida sig i kroppen, även om det sved förbannat illa i magen, samtidigt som sällskapligheten tittade fram med sitt förskrämda lilla ansikte hos honom. Han visste vad han skulle kunna starta och han gjorde det med beräkning.

- Vad har du på gång då Jonas?

 När Jonas kom igång med att tala om sig själv och sina planer fanns ingen hejd. Tommy kunde lugnt luta sig tillbaka, se intresserad ut, placera in lite stickord här och där, smådricka i lugn och ro och låta tiden gå. Och tiden gick.

     De hade båda blivit rejält berusade och samtalet hade övergått till något som skulle kunna karaktäriseras som mental gyttjebrottning. De tumlade runt i ett tillstånd av akut tankehalka, som gjorde alla genomtänkta grepp mer eller mindre omöjliga att utföra. Bara tanken på stående brottning var löjlig, likaså knästående; alla försök här till slutade bara i en imbecill krälande gemensam fylleglädje.

     Det hela avbröts när Jonas satte på tv:n för att få lite musik som bakgrund. Efter några minuter med MTV i rummet hade Tommy tappat lusten och reste på sig för att gå och duscha, fortfarande endast iklädd kalsonger. På vägen fiskade han upp de växelpengar som Jonas hade lämnat på skrivbordet, tittade först demonstrativt på de få slantarna i sin handflata och stoppade dem sedan i sin plånbok, som han lade tillbaka i rockfickan.

- Var glad för dom pengarna, dom räcker till en pölse på Rådhusplatsen om pölsemannen är snäll mot dig, ropade Jonas i rummet och skrattade sedan högljutt.

     Han duschade, först i så varmt vatten som han orkade med, sedan avslutade han med en minut i iskallt vatten. Han kontrollerade tiden med sin klocka och sällan hade väl en minut känts längre. Det kalla vattnet gjorde att han kände sig något nyktrare. Att få borsta tänderna efter morgonens illamående och maltwhiskyn var en njutning.

     När han stod där med rakhyveln i handen och torkade av den immiga spegeln med handduken, framträdde något, mer och mer för varje drag med tyget, något som han hade svårt att känna igen och som misstroget stirrade tillbaka på honom. Det stämde helt enkelt inte med den inre bild han hade av sig själv. Var kom de rödsprängda ögonen ifrån, att han hade många dagars skäggstubb skulle han åtgärda nu och det oklippta håret kunde han också göra något åt, men det uppsvällda gubbenimånenansiktet vad skulle han göra med det och trots att han nyss hade duschat varmt och borde ha en rödmosig frisk färg, var hans hy gulblek med stora svarta hål kring ögonen. Han såg helt enkelt för jävlig ut.

     Iförd sina nya boxershorts som faktiskt passade ganska bra steg han ut i rummet. Jonas tittade på honom från fåtöljen och konstaterade att det inte hade hjälpt så mycket med boxershorts. I handen höll han upp fotostatkopian med fotot av sonen till mannen som Tommy hade träffat i Nyhavn.

- Du måste ha tappat det här när du la ner växeln i plånboken, sa Jonas.

Tommy tackade och tog emot pappret och stoppade snabbt ner det i plånboken utan att förklara närmare.

- Nä, nä tala nu om vem det föreställer, blev Jonas reaktion.

Efter lite inledande tvekan bestämde sig Tommy för att berätta historien, visserligen i en kort och neutral ton, men han berättade ändå. Hela tiden kändes det som om han avslöjade något privat, ja närmast intimt om någon annan människa, vars förtroende han svek.

     Jonas reaktion gjorde honom mycket besviken, samtidigt som hettan i den överraskade honom.

- Släng det förbannade fotot! Vad rör det dig? De är förlorare och man skall inte ge sig i lag med förlorare. Det smittar.

- Lägg dig inte i detta. Du har ingenting med det att göra. Jag skulle aldrig ha talat med dig om det, svarade Tommy i hård besviken ton.

Han hade brusat upp snabbt och hårt och för att mildra det hela fortsatte han sedan i mjukare ton.

- Hur vet vi vilka som är förlorare? Vi kanske är förlorare båda två?

- Tala för dig själv du. Det är möjligt att du är en förlorare, men jag är definitivt ingen. Jag tänker ta mig fan vinna det här kriget, svarade Jonas med en hård blick som han inte kunde undvika att se.

- Vilket krig, undrade han, men ångrade sig i samma stund han hade sagt det.

- Livet Tommy. Livet är ett krig.

Som om Jonas skulle behöva tala om för honom att livet var ett krig! Jonas tittade ut genom fönstret och de blev båda tysta.

     Tommy bytte kanal till radions P1 för att lyssna på eftermiddagsekot, samtidigt som han började klä på sig de nya kläderna. Det tog en stund, eftersom de skulle packas upp och märkeslappar skulle klippas bort. Jonas som nu hade tinat upp igen tittade roat på.

     Som vanligt dröjde det inte länge förrän nyhetssändningen hade fått upp honom i varv. Allt skulle kommenteras, mera sällan i positiva ordalag, men desto oftare med grova förolämpningar mot den eller de personer, grupper, eller företeelser som förargade honom. De faktorer i ett skeende som han inte tyckte togs fram, eller ännu värre förtegs eller förvreds, var han genast med och plockade fram i en slags parallell sändning där han själv blev reporter. Jonas var nu helt mållös och satt bara tillbakalutad och beskådade skådespelet.

Efter en påtvingad paus från fotbollen på över en månad stod jag återigen med laddade batterier på läktaren, lite glad och mycket förväntansfull. Det kändes verkligen att jag hade börjat sakna fotbollen igen under serieuppehållet. Så skönt att vara ÖIS:are!

Nu efter matchen, 1-1 mot Höllviken på Gamla Ullevi, kommer jag återigen ihåg vad fotbollen egentligen handlar om: 1 procent glädje och skönhet och 99 procent frustration, sorg och smärta.

bild, sambadefensiv.se

Vänta på mig, så vänder jag åter.

Men du måste verkligen vänta.

Vänta, när höstregnen för med sig vemod.

Vänta, när snön yr,

vänta, när det är varmt,

vänta, när andra inte väntar, eftersom de har glömt gårdagen.

Vänta, när breven inte kommer från fjärran platser,

vänta, när alla andra har tröttnat på att vänta tillsammans med dig.

Vänta på mig, så vänder jag åter.

Önska dem inte välgång,

de som är övertygade om att det är dags att glömma.

Låt min mor och son tro att

jag inte längre finns,

låt vänner tröttna på att vänta.

De kommer att sitta vid brasan och dricka beskt vin.

Till minne av min själ…

Vänta. Ha ingen brådska att dricka med dem.

Vänta på mig, så vänder jag åter

för att trotsa döden.

Låt dem som inte väntar på mig säga:

”Han hade tur.”

De kommer inte att förstå hur du, mitt i elden,

genom din väntan räddade mig.

Hur jag överlevde vet bara du och jag

- du visste helt enkelt hur man väntar

som ingen annan.

1941

Konstantin Simonov (1915-1979), efter James F. Gebhardts prosatolkning.

Dikten ovan blev mycket läst och älskad under kriget och är fortfarande en av de mest kända dikterna på det ryska språket.

Konstantin Simonov var en berömd sovjetisk författare som tillbringade ”det stora fosterländska kriget” med att som krigskorrespondent förflytta sig från det ena sovjetisk-tyska frontavsnittet till det andra, medan han för att stödja krigsinsatsen skrev både poesi och prosa såväl avsedd för soldaterna som civilbefolkningen.

Konstantin Simonov, wikipedia.org

Klassamhället djupnar för var dag som går, här som i resten av västvärlden. Den överväldigande majoriteten av invandrare hör naturligtvis till samma breda arbetarklass som de etniska svenskarna gör. Men Sverigedemokraterna har fått alltför många att se en fiende i det som är en klassbroder eller en klassyster. Sverigedemokraterna är därför ytterst ett parti som arbetar för överheten i detta klassamhälle. Medierna späder ofta på genom att skildra sociala problem i det djupnande klassamhället som om de handlade om etnicitet.

Men det etniska är ytfenomen. På djupet finns de sociala klasserna och könen och det är det som arbetarrörelsen måste tala om.

Ovan, ett utsnitt av Göran Greider från Dalademokratens ledarsida 20121201

Göran Greider är som ett träblåsinstrument som i händerna på den ljumma sommarvinden alstrar en vacker, mjuk och mänsklig ton. Men vem hör den spröda melodin i skrikarnas, gaparnas och järnrörens tid?

Det första han gjorde när han vaknade var att tända lampan och titta på klockan. Den var åtta. Han hade alltså sovit ungefär fyra timmar. Han kände en värkande stelhet som utgick från nacken eller bakhuvudet och som sedan strålade ut i axlarna. Bakom sig kunde han höra Jonas lugna andning. Det hade inte varit någon dröm.

     Nu kände han vad som hade väckt honom. I magen körde det runt på samma välbekanta sätt som så många gånger tidigare. Han låg och försökte kämpa emot ett tag, men till slut blev han tvungen att rusa upp mot toaletten. Toalettdörren hann han inte låsa efter sig och innan smällen från den igenslängda dörren ens hade ekat ut, hade han fått ner kalsongerna, satt sig på plats och tarmen hade börjat tömma sig. Då kom illamåendet över honom. Det fanns ingen tid att fundera, utan han böjde sig bara reflexmässigt framåt och den eruptiva uppkastningen hamnade i badkaret, där den gulbruna sörjan med gröna inslag exploderade som en expressionistisk blomma mot den vita emaljen. Sedan kom nästa med samma kraft och nästa.

     Någonstans långt ifrån hörde han mellan uppkastningarna Jonas grymta, men när illamåendet hade lagt sig något och han fick möjlighet att samla ihop sig, var det tyst igen. Han stönade och lutade det tunga huvudet i sina händer, som han stödde mot de bara knäna.

- Fy fan, kved han ynkligt för sig själv innan han slöt ögonen.

     Han hade ingen aning om hur länge han hade suttit så, när det knackade på dörren. Han sa ingenting, utan lyssnade bara som om han hoppades att han hade hört fel, men snart knackade det igen.

- Har du flyttat in på dass för gott, lät det från andra sidan dörren.

Han förblev tyst.

     Dörren öppnades och Jonas stack in huvudet, bara för att direkt dra ut det och stänga dörren med en smäll.

- Helvete vad det luktar, lät det återigen från andra sidan.

- Jag är magsjuk, svarade Tommy med en darrning på rösten som förargade honom.

- Tack gode Gud att han lever, för ett ögonblick trodde jag att det var den dåligt balsamerade mumien som satt där inne.

Han hörde hur Jonas skrattade på andra sidan dörren.

- Håll käft och lämna mig i fred.

Han hade nu blivit förbannad på riktigt.

- Visst, gör dig du klar bara. Vi åker efter frukosten.

För ett ögonblick undrade han om Jonas drev med honom.

- Jag åker ingenstans idag. Jag är sjuk.

Det förblev tyst. Han lyssnade spänt efter en reaktion, men kunde ingenting höra.

     När han hade känt efter en stund, kom han fram till att det inte längre fanns någon vätska kvar i honom, som för tillfället pockade på att komma ut. Han torkade sig noga och spolade sedan tre gånger. Badkaret såg för jävligt ut och han funderade ett ögonblick på hur han skulle få det rent utan tillgång till rengöringsmedel, borste och trasa.

     Det värsta gick att spola bort med duschen, men det mest trögflytande blev kvar oavsett hur hård stråle eller hur varmt vatten han använde. Det fanns ingen annan råd än att använda händerna. Först hällde han ut schampo i badkaret, sedan gnuggade han med båda händerna tills det var så rent som han kunde få det. Till sist sköljde han karet med duschen. Han hade då stått med nedböjt huvud så länge att huvudvärken nu var kraftigare än tidigare. Han tvättade händerna noga, gång på gång, tills de var absolut rena. Under hela den proceduren undvek han att se sig själv i den stora spegeln ovanför handfatet. Egentligen skulle han ha velat borsta tänderna också, men det orkade han inte, så det fick räcka med att skölja munnen med vatten. Tänderna kändes sträva mot tungan.

     I rummet låg Jonas på rygg under täcket med armarna under huvudet. Tommy kände hur Jonas studerade honom, utan att han orkade säga något. Istället gick han till sin väska och rotade desperat i den tills han hittade en karta med smärtstillande tabletter, som han tryckte ur förpackningen, en efter en ner i tandborstglaset. Fortfarande kände han Jonas ögon i ryggen.

     Han gick sedan tillbaka in på toaletten och hällde alla tabletterna i munnen. När han sedan stod där med munnen full av sakta smältande illasmakande tabletter, förbannade han sin dumhet. Hur skulle han kunna svälja alla dessa på en gång? Turligt nog var han dock så torr i munnen att tabletterna inte smälte mer, medan han fyllde tandborstglaset med vatten. Sedan tog han sats och hällde vattnet i munnen, samtidigt som han mer eller mindre tryckte ned alla tabletterna i matstrupen, så att ögonen tårades och bara med stor möda lyckades han undvika att kräkas på nytt. Han drack ett nytt glas vatten och stapplade sedan tillbaka mot den väntande sängen.

- Ser man ut som du gör borde man använda boxershorts istället.

Han hörde på rösten hur Jonas flinade, men han orkade inte att gå i svaromål. Och vad skulle han ha kunnat säga i denna fråga? Sängen hägrade och med två steg var han i den och den njutning det innebar att krypa ner under täcket gick inte att beskriva. Han lade sig på rygg med armarna under täcket, slöt ögonen, lät sig sakta tinas upp och bara väntade på att tabletterna skulle börja verka.

     Det störningsmoment som fanns, var att han visste att Jonas inte skulle kunna hålla tyst någon längre stund och mycket riktigt kom det snart:

- Vilka tabletter du än äter, så vet jag en sak; det finns ingen läkare som ordinerar att de skall tas dussinvis.

Tommy låg tyst och blundade och egentligen ville han inte ens för sig själv erkänna att han lyssnade, men han kunde inte undvika att göra det, trots att han verkligen försökte.

- Helvete vad du ser ut. Fet och uppsvälld är du. Du rör dig som en sjuk gammal gubbe, äter tabletter som en kärring. Hur fan har du kunnat deka ner dig så på ett år.

Tommy låg fortfarande tyst, han ville inte svara. Detta provocerade Jonas, vilket hördes på att hans röst som blev forcerad.

- Du borde skärpa till dig!

Sedan tystnade han ett ögonblick som om han tog ny sats.

- När vi kommer hem ska jag ta med dig på gym och se till att du blir människa igen, om inte annat så för Karins skull.

Tack Jonas för att jag får gå på gym med dig. Tack för att du tar dig an mig och gör mig till människa igen. Vad skulle jag vara utan dig, tänkte han sarkastiskt.

     Det blev äntligen tyst i rummet. Tommy låg fortfarande med slutna ögon. Han hörde hur Jonas satte sig upp i sängen och sträckte på sig. Nu var det dags att handla. Utan att orka öppna ögonen sa han:

- Vi kan inte åka hem idag.

Han väntade en kort stund på en reaktion som inte kom, innan han fortsatte.

- Ät du frukost först, sedan kan du handla nya kläder på stan, jag betalar givetvis, sköt han in som ett sockrat bete. När du kommer tillbaka har jag vilat ut. Sen ikväll bjuder jag på middag, så får du se lite av stadens nattliv.

Han öppnade ögonen, vilket kändes som en eftergift och tittade på Jonas som satt i sina boxershorts med fötterna på golvet och såg tveksam ut.

- Men Karin då?

- Jag ringer henne och förklarar situationen, svarade Tommy i faderlig ton.

- Okey så gör vi, kom det efter en stunds tvekan. Det kan vara roligt att få lite semester i Köpenhamn. Jag kan vara ledig några dagar.

Jonas hade svalt betet och Tommy kände en enorm tillfredsställelse. Han var ännu inte redo för att åka hem. Några dagars frist var vad han behövde och Jonas kunde han nog stå ut med, om han var tvungen.

     Han blundade igen och kände hur hans kropp sakta sänktes ned i den kroppsvarma oljan bakom det skyddande akvarieglaset, när tabletterna började verka.

     Jonas beställde upp frukost på rummet. Han ville väl inte gå ner i matsalen och se ut som en luffare, antog Tommy, även om det var lite överdrivet, för så illa åtgångna hade inte hans kläder blivit, tyckte Tommy.

     När Jonas hade lagt på telefonluren hände något konstigt. Tommy låg och dåsade, eller kanske snarare halvsov med slutna ögon och kunde till sin egen överraskning plötsligt känna hur Jonas började bädda hans säng med överkastet. Tommy fann sig snart liggande på rygg, dold i sängen, med ett överkast som helt täckte honom. Då han var fruktansvärt trött och kände att ingen omedelbar fara hotade, låg han stilla kvar utan att säga någonting. Jonas antog säkert att han sov. Det knackade på dörren som snabbt öppnades. Tommy hörde främmande fotsteg i rummet, som han antog måste var från rumsbetjäningen. Han hörde brickan ställas ner på skrivbordet vid väggen och sedan blev det för ett ögonblick tyst. Han kunde för sitt inre se Jonas ta fram sin plånbok för att hämta pengar till dricks. Då vek han undan överkastet och satte sig upp i sängen och hälsade den unge mannen i sin blå uniform, som för ett kort ögonblick såg något överraskad ut, men som snabbt fann sig, med ett glatt godmorgon. Den överraskade mannen återgäldade hälsningen med ett snabbt uppfiskat professionellt leende, fick sina pengar av Jonas, som såg aningen besvärad ut och gick sedan ut genom dörren.

- Jag trodde du sov, försökte Jonas urskulda sig med.

- Du är väl en jävla fåne du, svarade Tommy med en röst som avslöjade att situationen inte var helt oangenäm.

     Han vek undan överkastet, lade ner det på golvet och återgick till att ligga på rygg med slutna ögon. Sedan förklarade han för Jonas att han kunde ta pengar ur den stora väskan. Pengarna var visserligen svenska, men han kunde växla på centralstationen. Jonas skulle även handla ett par byxor, några kalsonger och skjortor åt honom. Invändningarna avfärdade han kort med att den största storleken brukar passa. När han ändå var på det generösa humöret, passade han på att erbjuda Jonas att ta bilen också. Jonas tackade i dämpad ton.

     Tommy låg och lyssnade på hur Jonas spisade frukost och trots att hans egen mage var tom var det inget som lockade. Strax innan rumsdörren öppnades hörde han Jonas säga lågt för sig själv:

- Helvete vad pengar han har.

Dörren stängdes och det blev tyst.