”Aerodynamik är för folk som inte kan bygga motorer”, lär Enzo Ferrari ha sagt. Det kanske kan låta stöddigt, men ”Den Gamle” hade ju en del att vara stöddig för. Men nu undrar jag om inte Enzo där i himlen skulle vilja modifiera sitt uttalande. I dagens F1 räcker det definitivt inte med bara motorer, hur suveräna de än må vara, vilket de senaste åren har visat.

Chefskonstruktören hos Red Bull, Adrian Newey, skulle kunna travestera ovanstående citat av Enzo Ferrari och säga: Motorer är för folk som inte kan aerodynamik. Och hur sann vore inte denna utsaga med alla dessa år som bakgrund, när läskeblaskbilarna med Vettel bakom ratten, närmast har kört i åttor kring resten av starfältet. Som sagt var: motorer är för dem som inte kan aerodynamik, sa Adrian Newey och satte en Renaultmotor i chassit.

Men vad är det jag skriver? Det låter ju som jag nedvärderar Frankrikes stolthet inom motorsporten: Renault. Det vill jag verkligen inte göra. Länge leve Fransoserna, som gav oss franska revolutionen med parollerna: Frihet, jämlikhet och broderskap. Och som om detta inte vore nog: Renaultmotorer inom motorsporten. Allons enfants de la Patrie…

Jag är definitivt optimist inför nästa års F1-serie. Nytt reglemente innebär att alla startar i någon mening från noll. Ferrari kan definitivt bygga motorer, även små glödheta turbomotorer, det har historien redan visat. Nästa år tillkommer aerodynamiken – var så säkra!

Har man motor, aerodynamik och Alonso bakom ratten kan allt hända. Vi har den skönt skimrande lille spanjoren, den stegrande hästen och definitivt den bästa motortraditionen – vad har ni!

bild, wikipedia.org

Nu har vi bott här på kajkanten i nästan exakt fem år och vi trivs fantastiskt. Det har hänt mycket roligt, men även en del tråkigheter, sånt är ju livet. Men det definitivt konstigaste hände den andra hösten som vi bodde här.

Om ni tycker att fotot är dåligt, så betänk att fotografen, som är min sambo, drabbades av total älgfrossa.

- Nej Carl, det är ingen ubåt.

- Men för helvete Bildt, det är ingen rysk ubåt, det är en svensk Älg!

Det är lätt att tillvaron i det moderna samhället får en att känna sig lätt valiumvaggad. När man är inne i sina rutiner flyter allting på. Men så händer något, en Brechtsk distanseringseffekt, en händelse, som får en att stiga ur ramarna kring verklighetens rutiner.

Jag satt i mitt arbetsrum vid datorn och min sambo satt och talade i telefon i sitt. Helt plötsligt hör jag henne skrika närmast i falsett:

- Titta ut! Men Herre Gud!

Jag vänder förskräckt på huvudet och ser en älg komma galopperande på kajen. En älg mitt i stan, jag tror knappt mina ögon! Den springer ganska fort med en liksom fjädrande gång. Kring mulen står en sky av saliv. Efter några sekunder är den utanför mitt synfält. Min sambo som har sprungit in i vardagsrummet för att kunna följa älgen, skriker igen, nu om möjligt ännu mer upphetsad:

- Han halkade och ramlade ner i hamnbassängen!

För mitt inre ser jag hur älgstackarn, om man nu kan kalla ett djur som är otroligt mycket större när man ser det i verkligheten än på Tv, för stackare, tumla runt på kajens sten och sedan slå i kajens lägre nivå, innan den hamnar i vattnet. Det kan aldrig gå bra, tänker jag. Han måste ha brutit något.

- Jag ringer 112, hör jag mig själv säga.

Vad skall man annars göra?

Jag slår 112, med darrande fingrar och en kvinna svarar nästan ögonblickligen:

- Vad har hänt?

Med en i upphetsningen något sviktande röst säger jag:

- Något fruktansvärt har hänt.

Samtidigt hör jag min sambo ropa från vardagsrummet:

- Han simmar ut mot älven.

Ett ögonblick i tystnad går medan jag samlar mig. Vad skulle kvinnan på larmcentralen tro när hon hör: ”något fruktansvärt har hänt”?

När jag har kommit så här långt finns ingen återvändo; jag måste berätta! Har raffinaderierna exploderat? Har en oljetanker på älven gått upp i lågor? Har två fullsatta bussar krockat med varandra? Är människor skadade eller döda?

Nej! En älg har ramlat i vattnet. Jag hör inte ens tillstymmelse till lättnad hos kvinnan på larmcentralen, när hon professionellt lotsar mig vidare med frågor om vad jag bor etc. Det slutar med att hon kopplar mig till den lokala polisen.

Efter en stund som känns som en evighet, svarar en polis och det räcker att jag säger ordet ”älg” för att jag skall bli avbruten:

- Ja, jag vet, vi är helt nedringda av älgspanare, vi ska se vad vi kan göra.

Efteråt, när man oroligt har funderat på om älgen skadade sig, hur han klarar älvens strömmande vatten, hur det går om det kommer ett fartyg, hur han skall komma upp ur vattnet etc, etc, hör vi på de lokala nyheterna att hamnmyndigheterna och polisen har sänt ut båtar för att leda älgen till ett ställe där han kan ta sig upp ur vattnet.

I nästa nyhetssändning från lokalradion hör vi att han har klarat sig upp ur vattnet, men att han nu stör trafiken på den lokala motorleden. I min oro tänker jag, att har han klarat sig så långt vore det ju tragiskt om han blir påkörd av en bil, eller att polisen tar beslutet att han måste avlivas.

Hur det gick? Jag vet inte, jag har inte hört något mer, men jag hoppas innerligt att skogens konung nu har hittat tillbaka till lingonris och ljung och att han nu under skogens tallar står och funderar på hur det gick till när han halkade på kajen, badade i hamnen, simmade i älven, mötte polisen, sprang mellan bilarna på motorleden och slutligen återkom till sin skog.

Och i larmcentralens fikarum kanske dom just nu skrattar åt ”flanen” som ringde och sa att ”något fruktansvärt har hänt”, när en älgstackare bara passade på att bada i hamnen när han ändå var på stadsbesök, men det bjuder jag på!

”Överdådet hos företagsledarna är skandalöst. Vi ska undersöka vad som kan göras både vad gäller etiska regler i näringslivet och vad gäller beskattning för att kunna bekämpa dessa omåttliga ersättningar”. Dessa ord läser jag i tidningen. Är det Flamman, tänker jag lite tankspritt och tittar på första sidan igen. Nej, det är ur Jusek-Tidningen 05/2008. Det är eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker som kräver att företagens direktörer skall avstå från de enorma bonusar som betalas ut i flertalet länder och branscher. Detta sade Juncker vid ett möte med Euroländernas finansministrar i mitten av maj. Så långt har det alltså gått att även i stabilt borgerliga kretsar börjar insikten sprida sig om att de skamlöst giriga direktörerna håller på att gå för långt.

Annars brukar det vara så att de ständigt återkommande borgerliga debattörerna, med sitt prat om att stora löneskillnader skulle vara en förutsättning för välstånd i ett samhälle, bara vill legitimera en borgerlig livssyn och i detta syfte hänvisar de till förmenta nationalekonomiska modeller. Själv söker jag mig till den moderna nationalekonomins störste, Keynes, som med sina teorier visade att jämt fördelade inkomster i ett samhälle, inte bara ger människorna livskvalitet, utan är en förutsättning för en långsiktig och uthållig välståndsutveckling i ett samhälle.

Den inom nationalekonomin klassiska teorin, som var förhärskande fram till den stora depressionen på 1930-talet, är återigen på väg att återta (eller har återtagit, i alla fall i vårt land) sin position som den teori, efter vilken de nationalekonomiska tankesätten formuleras. Staten skall bedriva en “laissez-faire-politik” som lämnar marknaden i fred. Detta skall medföra att samhällsekonomin hamnar i ett jämviktsläge, där det totala utbudet är lika med den totala efterfrågan. Några långvariga ekonomiska kriser med arbetslöshet, kan enligt detta synsätt inte uppkomma. Arbetslösheten antas bero på att lönerna är för höga, vilket leder till ett utbudsöverskott av arbetskraft. På lite sikt skall detta överskott pressa priset på arbetskraft och jämvikt på arbetsmarknaden skall bli resultatet. Marknadens osynliga hand ger på sikt det bästa ekonomiska resultatet för människorna enligt detta synsätt. Förklaringsmodellen borde ha torpederats för gott av verkligheten, i form av den stora depressionen.

Även dagens kris är ett bevis på hur det går när de demokratiska instanserna abdikerar från den ekonomiska sektorn, men det vi ser i dag av samhällelig intervention på finansmarknaden, vill jag påstå är ett tillfälligt fenomen. Trenden är trots allt en politisk utveckling som överensstämmer med den klassiska liberala teorin kring nationalekonomin.

En ny förklaringsmodell lanserades av Keynes. Modellen, en revolution i sig, skulle sedan utgöra grunden för en exempellös ekonomisk och demokratisk expansion under hela efterkrigstiden. Modellen visar att det är orealistiskt att tänka sig att priser och löner är så flexibelt lättrörliga att de skulle återställa en situation med full sysselsättning. Men framför allt sätter modellen sökljuset på efterfrågesidan i ekonomin. Sänkta löner leder till minskad köpkraft, vilket i sin tur medför minskat efterfrågetryck i ekonomin och detta minskar företagens försäljning. Den neråtgående spiralen är etablerad.

Kontentan av Keynes teorier blir att samhällsekonomin, om den lämnas att sköta sig själv enligt vad den klassiska teorin förordar, antingen hamnar i arbetslöshet eller inflation och att den inte utan samhälleligt ingripande kan ta sig ur denna situation. Det är intressant att se att svenska ekonomer som Myrdal och Olin (Stockholmsskolan), spelade en viktig roll i detta paradigmskifte.

Keynes teorier legitimerar blandekonomin med ett demokratiskt inflytande på delar av ekonomin. Skatter, offentlig sektor och relativt jämt fördelade inkomster är inte en broms för samhällsekonomin, utan snarare en förutsättning för en långvarig och jämn tillväxt.

”Men se hur mycket Zlatan tjänar”, brukar vara försvaret, när någon bodknodd till halvdirektör syns i media. Inför alla fotbollsintresserade står direktören där med byxorna nere, utan att han ens märker det. Zlatan har ”examen” varje vecka när han inför 80 000 ”examinatörer” träder in på den gröna mattan. Fotbollspubliken i gemen är mycket kunnig, minst hälften av ”gubbarna” på läktaren har vigt så mycket av sitt liv till fotbollen att de utan att blinka skulle ta över förbundskaptensrollen, om de nu bara blev erbjudna jobbet! Det är annat det, än den genomsnittliga kunskapsnivån hos de pensionärer som springer på bolagsstämmorna för att få äta gratis och sola sig i glansen från de stora kapitalägarna. Jag har personligen hört hur en något avdankad före detta stjärna som bestämt sig för att varva ner i en sydsvensk klubb, säkert med en bra lön, blev behandlad av fotbollspubliken, när de tyckte att han inte gjorde sig förtjänt av lönen. Av hänsyn till spelaren och klubben, nämner jag här inga namn. När spelaren halvjoggar förbi ståplats, springer en fly förbannad man fram till räcket vid sidlinjen och skriker:

- Din överbetalda jävla klumpröv!

Ja visst, inte speciellt finstämd prosa, men direkt från hjärtat kom det.

Tänk om Skandia-direktören Lars-Erik Pettersson hade mötts av en fly förbannad bolagsstämma när det visade sig att han och några av kollegerna hade tillskansat sig ersättningar och förmåner av astronomiska storlekar. Små aktieägare som skrålar i kör:

- Din överbetalda jävla klumpröv!

Nej, något sådant riskerar givetvis inte direktörerna. De arbetar i en betydligt mer skyddad miljö och därför borde de inte relatera sina löner till de största fotbollsartisternas inkomster.

Den sommaren nådde de fram till floden.

På andra sidan kunde de ana slutet

på den övermänskliga ansträngningen.

Tanken på belöning gömde de

längst in i sina hjärtan.

Alla rädda för att ögonen

skulle förråda dem.

Fram till dess hade han varje morgon

sett solen gå upp.

Varje dag en ny seger.

Men trots den desperata kraftsamlingen

tog de sig aldrig över.

Den vintern började de retirera.

I fortsättningen såg han bara

solen gå ner.

De sade att kriget var slut,

men undvek hans blick

Han tänkte, ”det tar aldrig slut”,

utan att svara.

När han väl hade tagit de första stegen tillbaka

fortsatte han så hela livet.

Att tänka innan man talar är som att torka sig i röven innan man skiter.

                      Arne Anka

bild, jobspapa.com

Sommarloven i min barndom brukade jag tillbringa på en liten ort i södra Sverige där det under semestern varje år visades en ”sommarfilm” på Folkets Hus. På anslagstavlan vid kiosken var filmaffischen uppsatt. Vi som var för unga för att se den barnförbjudna filmen fick skapa våra egna historier inspirerade av filmaffischen. Filmaffischen avslöjade vilken genre det handlade om och det var alltid någon som sade sig ha en kompis eller en kompis till en kompis eller kanske ett äldre syskon som hade sett filmen och som kunde förtälja oss andra om handlingen. Här skarvades det nog ganska friskt ibland.

Men en sommar satt det en konstig filmaffisch på anslagstavlan vid kiosken. Sminkade unga män i svart kängor och vita långkalsonger med svart kubb på huvudet och en filmtitel som ingen blev klok på. Urverk apelsin? Filmsnacket dog ut efter ett tag. Ingen kände någon som hade sett filmen. Affischen gav inga ledtrådar om genre så vi hade inga andra filmer av samma typ att diskutera kring. Något måste göras.

Jag och min bästa kompis, trots att vi inte ens var tonåringar ännu, bestämde oss för att försöka komma in på filmen. Vi hade tur, i kassan satt inte den vanliga gamla tanten som var stenhård med åldersgränsen, utan en ung uttråkad tjej med putande läppar och blicken förlorad i fjärran. För henne kunde vi lika gärna ha varit två insekter, därför kom vi in!

Det vi sedan såg. Det vi sedan såg. Två helt oförberedda småkillar uppväxta i det trygga folkhemmet fick vara med om en resa genom ett svart hål rakt ut i ett annat universum. Det var som om en atombomb hade exploderat i själva huvudskålen.

Efteråt var världen inte sig lik. Resten av den sommaren talade vi ett annat språk med ord som dragis, divotchka, gulliver, ultravåld… De andra förstod ingenting och lika bra var väl det. Vi skulle aldrig se en västernfilm mer. Vi hade sett något annat.

En sen natt smög jag ut och tog med mig affischen hem.

Senare på hösten satt ofta en liten kille på biblioteket hemma på torget och lyssnade i hörlurar på Ludwig van.

bild, bestscifibooklist.com

I dagarna har katalogerna för de ”moderna” auktionerna på Bukowskis och Stockholms Auktionsverk publicerats och även auktionerna har hunnit avverkas och som den ”auktionsråtta” jag en gång var, har jag inte kunnat avhålla mig från att titta efter vad som bjuds i ”glasväg” i år. Och inte var det så roligt, varken kvantitativt eller kvalitativ, men ”besöket” på auktionsverken förde i alla fall med sig det positiva att några glasfunderingar väcktes till liv. För några år sedan deltog jag, när lusten föll på, i debatter om konstglas på ett annat forum på nätet och vad som aldrig slog fel var att när Ulrica Hydman-Vallien debatterades nådde debattvinden närmast orkanstyrka.

Jag har ingenting av UHV i mitt hem, däremot har jag till exempel Bertil Vallien, Eva Englund och Corneille och intresserar mig även för de andra medlemmarna i Cobragruppen, (UHV sägs ofta vara ”för inspirerad” av Corneille). Trots detta vore det mig mycket främmande att avfärda UHV på det nedlåtande sätt som gjorts i många debatter.

Ett faktum är att inte många är likgiltiga inför det hon skapar och det måste väl ses som en kvalitet i sig att betraktaren aktiveras. Själv har jag varit skeptisk till vad UHV har åstadkommit, framför allt när det gäller hennes glas. Jag har tyckt att hon behandlar glaset på ett okänsligt sätt och inte tagit hänsyn till materialets speciella kvaliteter, utan använt det som om det vore tyg eller duk. För några år sedan besökte jag emellertid Vida museum och konsthall på Öland och kunde där se ett stort urval av vad makarna Vallien har åstadkommit. Framför allt min syn på UHV förändrades efter detta besök. När jag fick se henne som målare, textilkonstnär och glaskonstnär, slogs jag av med vilken konsekvens hon redan från början har drivit sin konstnärliga linje och vilken säkerhet hon har i sitt uttryck. Bertil som är en av mina stora favoriter tycker jag faktisk efter detta besök var svagare i sitt uttryck i de tidiga verken än Ulrica.

Ibland undrar jag om inte detta nedlåtande avfärdande av UHV bara är ett exempel på hur man vill definiera sig själv i förhållande till den så kallade ”folkliga” smaken. För det är ovedersägligen så att UHV är mycket populär som formgivare och konstnär i breda folklager. Och en sak tror jag alla kan skriva under på, oavsett hur man rankar kvaliteten på det hon gör, hon har gjort oerhört mycket för att popularisera svensk glaskultur. Säga vad man vill, men hennes sätt att avdramatisera synen på glaset är frigörande för många. Att göra ett unikat i glas med stora råttor som dekoration är väl så långt man kan komma från den stela finkulturella syn som ofta tycks prägla synen på svenskt glas. Denna närmast dadaistiska uppenbarelse var i alla fall förlösande för min syn på UHV.

Jag kan inte riktigt släppa det här med den i mitt tycke överdrivna negativa kritik som UHV ofta drabbas av. En viktig källa till denna kritik tror jag är könsaspekten. Framför allt en grupp av äldre män verkar ha svårt att hantera framgångsrika yrkeskvinnor. Är det en tillfällighet att under rubriken ”Keramik” tycks Lisa Larson ha samma funktion av ”spottkopp” som UHV har. Jag tror inte det.

Under en glasauktion för några år sedan satt jag bredvid en grupp av manliga handlare. Under auktionens gång förde de en livlig diskussion om priser, kvalitet, design mm, men när avdelningen infann sig då UHV:s objekt skulle avhandlas, kommenterades detta av en äldre herre i gruppen på följande sätt: ”nä nu kommer fruntimret, då går vi och fikar”. Sedan reste sig gruppen och gick. Efter att UHV:s glas var sålt kom de tillbaka.

Alltså UHV, som benämndes ”fruntimret”, hennes glas var så ointressant för dessa män att de gick, medan allt annat glas under auktionen var mycket intressant och var värt att kommentera på olika sätt.

Nej, nu blev jag så inspirerad att det börjar värka i ”köptarmen”; det där ”råttunikatet” skulle göra sig bra hemma hos mig! ”Om man hade pengar…..”

Hydman-Vallien-verk, wikipedia.org

Varför

frågade hon med rösten full av flytande blått

och försökte samtidigt få honom att smälta in i sin akvarell.

Men i rummet hörde han bara missnöjets metronom slå.

Spartacus och de andra slavarna hade sett och förstått.

Nu kantade de vägen till Rom upphängda på sina kors

med tomma uthackade ögonhålor.

Som grafiska tecken.

Ett maktens makabra meddelande.

Hungriga kvinnors öppna händer sträcktes mot himlen

som om bröd någonsin hade kommit därifrån.

Istället ett åskans muller av järnskodda hovar mot stensättning

innan kosackernas sablar högg in.

Men Tsarens tid var utmätt.

Det sista han såg innan bindeln för evigt släckte hans ljus

var den unge mannens hand där revolvern vilade.

En liten hand på semester från pennan.

Sedan stod han och stirrade rakt in i mörkret

och väntade på döden.

Snart skulle han inte behöva vara rädd för att kräkas längre.

Den vita rosen dricker rött blod.

Som om mordet inte vore nog

skulle segrarna skända honom på nytt

genom påståendet att han var motståndare till FRIHETEN.

Denna sommarmorgon klättrade 100000 man ur sina skyttegravar.

I sina tunga ränslar började de att gå mot fiendens linjer.

Order hade givits om att ingen fick ta skydd

innan fiendens skyttegravar hade nåtts.

Till kvällen när general Haig satte sig till bords för middag

var 60000 döda eller sårade.

Nästa morgon skulle hans ridstig som vanligt vara sandad.

Tänk om generalens häst störtade och han slog sig!

Millioner mäns bön om att det måste finnas en gräns för lidandet

besvarades av exekutionsplutonerna.

Deras massakrerade kroppar som stegpinnar i en stege

rest mot äran, makten och marknaden.

Därför är mitt klasshat starkt som en röntgenstråle

svarade han.

Vilken färg har lyckan frågade hon.

Han såg att i penseln lyste solen.