dixistadelmann.se

På 1920-talet bombade britterna irakiska byar. Det var då ”världens störste statsman” under 1900-talet, Winston Churchill, pläderade för att man borde använda giftgas mot vad han kallade ociviliserade stammar: ”I am strongly in favour of using poisonous gas against uncivilised tribes”.

Bild, kartbutiken.se

Det är inte alltid så lätt att förstå hur de politiska konjunkturerna växlar i västerlandet och det kan vara svårt att välja rätt bland de politiska alternativen om man alltid vill ha maktens ljumma vind i ryggen. Gudskrigarna i Afghanistan var hjältar när de stred mot sovjetiska soldater, men blev reaktionära kvinnohatare och avskyvärda terrorister när de senare attackerade USA:s intressen.

Hade man för ett år sedan talat om islamistiska terrorister i det syriska inbördeskriget, så hade man i bästa fall betraktats som en politisk stackare som helt hade gått på den syriska regimens propaganda eller i sämsta fall för att vara en regimvänlig propagandamakare. Nu när Isis sprider sin terror från Syrien och på allvar hotar USA:s intressen i mellanöstern blir rapporteringen i vår media plötsligt annorlunda. Nu rapporteras om Isis massakrer både i Syrien och i Irak. USA attackerade Saddam Husseins Irak med förevändningen att det fanns massförstörelsevapen i landet och att regimen gav skydd åt Al Qaida; inget av detta var sant. Den bittra sanningen för amerikanerna blev att det var USA:s invasion som ledde till att Al Qaida och liknande grupper etablerade sig i Irak. Saddam Hussein gjorde man emellertid sig av med. Saddam Hussein som USA tidigare hade stött när man tillsammans jagade och dödade kommunister i landet. Den irakiska diktatorn hade även supermaktens stöd när han överföll prästerskapets Iran, vilket ledde till ett långt och blodigt krig.

En regim som attackerar delar av den egna befolkningen i städer och byar med stridsflyg, artilleri och pansar, en sådan regim måste störtas. Ja, om den inte är en väststödd nation då, som Ukraina. Här är det helt plötsligt helt rätt agerat av Ukrainas styrande att sätta in sin krigsmakt. Talar man om att det måste förhandlas fram en vapenvila som senare övergår i fredsförhandlingar och på sikt ett avtal mellan de olika intressena i Ukraina, då är man helt plötsligt en Putinpropagandist.

Synen på de Röda khmererna i Kambodja är också intressant. Khmererna var USA:s motståndare i ett krig som var en utlöpare av Vietnamkriget. Khmererna besegrade USA och deras förtrogna innan man införde vad många kallar ett skräckvälde i Kambodja. Till sist lyckades de även reta upp sin granne Vietnam genom sin hänsynslösa politik. Vietnamesiska trupper, tillsammans med inhemsk kambodjansk opposition, störtade khmerernas terrorvälde. Då börjar USA stödja de Röda khmererna mot Vietnam. USA kräver att khmererna skall få vara kvar som Kambodjas representant i FN. Khmererna tillåts upprätta militärbaser i det USA-stödda Thailand för ett fortsatt gerillakrig mot den nya vietnamstödda regeringen i Kambodja. Så kan det gå när konjunkturerna växlar. Men nu när några gamla khmerledare har dömts i internationell domstol för sina brott mot mänskligheten blir de Röda khmererna återigen ett bra verktyg att slå i huvudet på politiska motståndare. Jaså, du är kommunist eller socialist, hur var det med Stalin och de Röda khmererna?

Hur skall man då hamna rätt i de politiska konjunkturerna, frågar jag HEUCB. ”Det handlar inte om rätt eller fel, jag har använt den framgångsrika taktiken att alltid surra mig tillsammans med den svenska nyhetsrapporteringen vid Imperiemaktens mast och sedan får man se vart vindarna för oss. Hittills har det gått bra. Makt är alltid rätt”, svarar utrikesminister Carl Bildt självsäkert.

Vi tror inte på oss själva längre. Vi tror på golf och Bingolotto. Och på moderaterna. Vi har inga visioner. Hur kan mina landsmän vara så in i helvete dumma?

                                                                  Ulf Lundell 1997

 Bild, Amelin, oilpainting.shop

En anekdot ur det verkliga livet om konstnären Albin Amelin kommer här nedan. Jag har haft den i min dators gömmor ett tag, så jag kommer inte riktigt ihåg dess ursprung längre. Men den är bra!

Albin Amelin var politiskt och socialt engagerad i sin konst, men hans tavlor med blommotiv värderades högst av marknaden. Blomstermålningarna blev hans ”säljtavlor”. De gav brödpengar. Det berättas att en gång på 1950-talet behandlades han av läkaren och professorn Bengt Ihre. När Amelin blev frisk erbjöd han läkaren en tavla som tack. ”Vad för slags tavla önskas”, frågade Amelin. ”En blomma”, svarade läkaren, varvid han fick följande svar av Amelin: ”Det kunde jag ge mig fan på att du skulle ha en sån djävla borgerlig smak. Men ser du, det skall du inte få. Du skall få en tavla med hammaren och skäran”

Bild, Amelin, oilpainting.shop

Minns hur det var…

Den 15/8-2007 citerades socialförsäkringsminister Christina Husmark-Pehrson (m) i Svenska Dagbladet enligt följande: ”De nya skärpta riktlinjerna för sjukskrivningar ska bidra till att betala regeringens skattesänkningar”. Svart på vitt, sanningen utan omskrivningar, direkt från hjärtat, för omvägen via hjärnan kan ju inte uttalandet ha tagit? Även hos många borgerliga väljare, måste ett sådant uttalande, få det att vända sig i magen. För vad är det Christina Husmark-Pehrson egentligen säger? Jo, de svaga och sjuka ska betala de starkas skattesänkningar. Så hade väl Jesus bergspredikan sett ut om Fan själv hade skrivit den!

Då, var det långt till valet; nu har vi strax ett nytt valår och i detta läge måste till och med borgerlig hybris ge vika för verklighetens insikter. När svårt cancersjuka kvinnor inte längre kan hålla anletsdragen ordnade inför det svarta hål av oro som är deras framtid och de gråter framför TV-kamerorna, inte endast påverkade av den bittra kamp de tvingas föra mot sin sjukdom, utan kanske lika mycket på grund av oro för vad de skall leva av, då sviker regeringens politiska mod. Man förstår att det är politiskt självmord att offentligt erkänna att det är de sjuka som skall betala skattesänkningarna och istället kryper man bakom Försäkringskassans rygg. Nu är det helt plötsligt inte regeringens omdaning av socialförsäkringssystemet som slår så hårt mot de svagaste, utan helt skamlöst påstår man att det är Försäkringskassans tillämpning av lagen som är hård och hjärtlös. Detta trots att FK är regeringens expertmyndighet på området och att myndigheten i sina remissvar till regeringens lagförslag har påtalat att det som nu händer skulle bli resultatet om förslagen blev lag. FK var inte ensamma om att varna för dagens situation, det gjorde många tunga remissinstanser, bland andra TCO.

Högerdebattörernas gemensamma råskäll på Försäkringskassan, den senaste tiden, har blivit komisk. I SVT:s morgonprogram ser jag Thomas Idergaard från Timbro och före det ordförande i Moderata ungdomsförbundet, med politisk hemvist strax höger om Djingis Khan, sitta och kräva att medarbetarna på  FK skall visa civilkurage genom att vägra följa de lagar riksdagen har stiftat, samtidigt som han i princip stödjer regeringens ”uppstramning” av sjukförsäkringen.

När man karaktäriserar människor som närande eller tärande, närmar man sig det fascistoida. Om en människa definieras som tärande på samhällskroppen blir nästa steg att kalla denne för “parasit” och sedan är man inne på ett sluttande plan; för hur behandlar man parasiter?

Ett civiliserat välfärdssamhälle måste präglas av en annan människosyn. Alla föds och dör hjälplösa. Till en början behöver vi hjälp för att kunna utvecklas till samhällsnyttiga individer, sedan är vi alla med och bidrar till samhällets utveckling efter förmåga, för att till sist återigen behöva få hjälp igen. Var och en efter förmåga åt var och en efter behov! Enklare och vackrare kan det inte sägas.

Bild från tidningen Socialförsäkring

Minns hur det var…

Jag är en främling

i denna tid.

Denna tid är en främling

i mig.

En ny Dag varje dag! (Ja, jag är göteborgare.) Nu behöver jag inte hoppas på nya avsnitt på SVT som jag gjorde när jag skrev nedanstående. Jag har nämligen köpt en DVD med en massa avsnitt, hela första säsongen, så nu kan jag njuta när jag vill. Det finns bara ett problem, ser man på Dag sent på kvällen är det nästan omöjligt att somna sedan. Det kluckar som av sockerdricka i magen, men det kanske bara gäller för mig.

Äntligen, en ny omgång av Dag! Dag? Jaså, ni är fast i det anglosaxiska träsket. Ser på serier från HBO, eller OBH, eller BHO, ja, vad det nu heter. Hur som helst har ni då missat en härlig mängd snusk, slask, smuts och allmän skörlevnad, men även intelligens, igenkänning och en massa bra skådespeleri. Men framför allt har ni avstått från en helsikes massa skön svart och sjuk humor. Men för allt i världen låt inte mig störa er som tror att det som händer, händer i USA. Jag och många med mig vet att den norska dramakomedin Dag är sensationellt bra!

Hur ofta diskuterar man komediserier i P1:s Studio Ett. Inte så ofta, men Dag var uppe till avhandling häromdagen. Det är skönt med bekräftelse ibland. Jag finns, även mina erfarenheter är värda något, trots att jag skyr huvudfåran som pesten och aldrig har sett ett avsnitt av Sopranos, inte läser deckare och hatar planlös shopping.

Kom igen Dag, tabletter, bön eller alkohol, allt är godkänt som får en att orka igenom ett dygn till.

Sol.

Lärkdrill.

En perfekt crossboll.

Kioskluckan öppen

sprucken fotbollskorv

med senap

och en kall dricka.

Ibland är livet

stolpe in

och tre poäng.

                      Bengt Cidden Andersson (1948-2013)

Man behöver inte vara troende för att känna till begreppen helvetet och paradiset. Konsten och litteraturen har gett oss alla bilder av hur det ser ut i helvetet. Hur paradiset ter sig är väl lite mer diffust, människan har ju som vanligt lättare att beskriva det onda än det goda, men Bengt Cidden Andersson (salig i åminnelse) och jag kan tala om paradiset med viss expertis. Paradiset är nämligen en fotbollsmatch där man själv väljer vilken spelare man vill vara. Pax för att springa in på plan som Leo Messi!

Eller skulle man kanske vara Sören Börjesson i den vackra blåröda dräkten, som med en lååång tvåfotsdribbling snurrar upp försvararen och sedan smeker upp bollen i krysset?

- Lååång?

-Ja, Lååååång då. Man har väl sett mäster Sören hur många gånger som helst på Ullevi och hans autograf ligger i samlingen. Man får väl skryta lite ibland?

Minns hur det var…

Mina öron har just trillat av, men det gör inte så mycket, jag har hört nog. Jag är tydligen inte nog förhärdad för denna tid, så därför är jag glad att det plötsligt blev så tyst.

Jag lyssnade på tisdagens Studio Ett i radions P1, där den före detta folkpartiledaren Bengt Westerberg, kommenterade vårdskandalen med det privata vård- och omsorgsbolaget Caremas vanvård av gamla och försvarslösa. Bengt Westerberg kommenterade detta med en cynism som fick mig att tro att jag först hade hört fel. Han sa helt enkelt att vad vi kan lära oss är att eftersom de privata vård- och omsorgsbolagen kan ta ut så stora vinster ur verksamheten, så måste det slösas bort stora resurser i den offentligt drivna vården och omsorgen.

Ja, om det är att slösa att inte låta de gamla ligga och dö ensamma och nerkletade med avföring från topp till tå, om det är att slösa att inte ransonera de gamlas blöjor, om det är att slösa att inte fuska med tjänstgöringslistor för att ge sken av att man har mer personal än vad man egentligen har, om det är att slösa att använda pengar till utbildning av personalen istället för att öka aktieutdelningen, då ”slösas” det säkert mycket inom den offentliga vården och omsorgen. Men så skall det vara i ett civiliserat samhälle där det privata vinstintresset måste stå tillbaka för moralen. Solidaritet med de svaga går före profitintresset, detta är tydligen svårt att förstå för stora delar av borgerligheten.

Själv såg ju Bengt Westerberg till att Röda Korset, där han en tid var ordförande, innan han avgick på grund av skandalen med hans orimligt höga ersättning, inte ”slösade” bort alla sina resurser på de behövande, en icke oansenlig mängd pengar hamnade ju i hans egen plånbok.

Jag har alltid undrat varför det är så tyst i svensk debatt om det privatkapitalistiska ”föregångslandet” USA, när det gäller vård och omsorg. I detta land är ju sjukvården extremt privatiserad och vad har detta medfört? Jo, kostnaden för sjukvården i USA som andel av BNP är cirka 30 procent högre än i Sverige. Ja, ni läste rätt, i det privatiserade paradiset USA är sjukvården mycket dyrare än i Sverige, trots att en stor del av den amerikanska befolkningen av ekonomiska skäl är utestängd från en bra vård.

Jag anser att i ett civiliserat samhälle skall inte alla aspekter på att vara människa kapitaliseras. Vård, skola och omsorg skall hållas utanför profitjakten. Dessa sektorer tar vi i demokratisk anda gemensamt ansvar för och driver utan vinstintresse. Va, kallar ni mig extremist? Ni era förbannade marknadstalibaner och tjuvar som stjäl de gamla och försvarslösas resurser!

Går det förresten att sy fast ett par ”avtrillade” öron?

Bengt Westerberg, sverigesradio.se

Minns hur det var…

Jag har aldrig hört en människa, makthavare eller inte, misshandla vårt språk som vår infrastrukturminister Åsa Torstensson © gör. Hennes språk är som konkret poesi utan hjärna, som om en lobotomerad Åke Hodell skrev hennes manus. Språket är amputerat på all mening. Ett språk, där begrepp som subjekt, predikat och objekt helt har förlorat sin innebörd, faller ur hennes mun. Kombinera den sedvanliga politikerprosan med total brist på språklig insikt och ni har Åsa Torstenssons klistergröt till tal. Hemskt! Ja, ja, hemskt och hemskt, nu låter jag nästan som en konservativ gubbe som gnäller om språkets förflackning, men en rysare är det i alla fall.

I början av den borgerliga regeringens mandatperiod lovade jag mig själv, för att skapa lite spänning i tillvaron, att om Torstensson kunde prestera två språkligt korrekta meningar som följer på varandra, skulle jag rösta på centerpartiet. Jag blev helt kallsvettig, när jag insåg vad jag hade lovat och vad jag riskerade. JAG SKULLE RÖSTA BORGERLIGT! Om jag bara hade lovat att klippa av mig tungan, men detta.

Nu efter snart fyra år är jag helt lugn, jag kommer inte att behöva rösta borgerligt. Och det kan ju faktiskt vara bra med Torstensson i regeringen av en annan orsak också; när det går så dåligt för borgarna i opinionen, kan man snart vänta sig fiske i grumliga vatten. Ett förslag om språktest för invandrare vore inte helt otroligt för att locka brunanstrukna väljare. Men med Torstensson förvirrat svamlandes i bakgrunden, med ordboken upp och ner, vore det ju att bjuda på ett gapskratt!

Bild från wikipedia.org

Minns hur det var… (Tur att man inte har gått i Rottingmajorens skola; tänk bara hur illa det då kunde ha blivit med stavningen i rubriken ovan. Jag ryser).

Nu när det är valår igen kan det vara på sin plats att se tillbaka på hur det började för dagens borgerliga regering. Den borgerliga regeringens första år kan väl inte karaktäriseras på något annat sätt än att det var ett riktigt “Annus Horribilis”, för den delen av det svenska folket som röstade borgerligt (och oss andra).

Tre ministrar avgick redan första året. Till den avgående försvarsministerns, Mikael Odenbergs, försvar måste dock sägas att han var den förste som kunde gå med rak rygg. Han tog konsekvenserna av sin övertygelse, vilket förtjänar respekt. De två tidigare avgående däremot, Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilo, packade ner sin arrogans, girighet och skam och smög ärelösa i väg.

Det är unikt i modern svensk politisk historia att en nytillträdd regering så snabbt har fallit så lågt när det gäller folkets sympatier. Att det var så relativt tyst om detta i media beror säkert på att den borgerliga dominansen är kvävande. Betänk att ända upp till 90 procent av de svenska dagstidningarna företräder borgerligheten.

I dag, då svårt sjuka människor drabbas av den borgerliga politiken, kan man träffa människor utanför den borgerliga kärntruppen som skäms för att erkänna att de röstade borgerligt i det senaste valet. Detta tror jag beror på att den borgerliga regeringen har överträtt en moralisk gräns, en gräns som står skriven i de flesta människors hjärtan.

Redan som små barn får de flesta lära sig vissa moraliska regler som sedan sitter kvar resten av livet. Vi får lära oss att ta hand om den som är svagare, att dela livets frukter så lika och rättvist som möjligt och att i möjligaste mån hjälpa varandra att bära de svårigheter som uppstår i livet.

Nu har vi en borgerlig regering som bryter mot denna för de flesta människor så djupt sittande moral. Maud Olofsson talar vitt och brett om att det är dags att bryta med den “sossefiering” som hon anser att Sverige lider av. Den demokratiska socialismen, som Olof Palme bekände sig till, hade sin kärna i följande ord: “var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”. Dessa ord sammanfaller märkligt väl med den moral som många av oss bär i våra hjärtan.

Den borgerliga regeringens moral tar sig uttryck i det så kallade “pigavdraget”. Är du gammal och skröplig eller handikappad och dina ekonomiska resurser är knappa, ja då drar samhället in på din hemtjänst. Det gäller ju att spara på skattepengarna. Är du däremot frisk, stark och har goda inkomster, men inte gillar att städa, då är samhället generöst. Du behöver inte ens betala vad din städning kostar. Samhället ställer upp med subventioner. Det måste löna sig att vara frisk och stark, tycks vara den nya tidens motto!

Det är denna förbrytelse mot den moral som sitter så djupt i de flesta människors hjärtan som gör mig så full av förtröstan. Den borgerliga regeringen flyger all världens väg i nästa val! Men fram till dess kommer honungen att flyta in i de besuttnas munnar och piskan att vina över dem som redan har det svårt och det gör mig mycket ont.

Nu när valrörelsen snart går in i ett hetare skede är det på sin plats att minnas. Under rubriken: ”Minns hur det var…” kommer Dixi Stadelmann att publicera minnesbilder från dessa åtta år som den borgerliga regeringen har styrt Sverige. Say no more…

bild, For wider streets – Vote Conservative, Klaus Staeck 1974, sammlungen-archive.zhdk.ch

När deras stridsvagnar rullar på våra gator.

När deras soldater marscherar utanför våra fönster.

När de betraktar våra naturtillgångar som sina.

När de tillsätter och avsätter våra regeringar.

Ja, då skall jag ansluta mig till kören,

som skanderar att de hotar oss.

Men!

När våra stridsvagnar rullar på deras gator.

När våra soldater marscherar utanför deras fönster.

När vi betraktar deras naturtillgångar som våra.

När vi tillsätter och avsätter deras regeringar.

Då är det inte de som hotar oss

och vår kör som skanderar om hot

får klara sig utan mig.