dixistadelmann.se

De måste ha sett slagna ut där de gick på trottoaren längs muren, som två trötta riddare av den sorgliga skepnaden. Ingen av dem sa något. Tommy gick där och liksom drog de sura trilskande benen efter sig. Om han stannade skulle det omedelbart skjuta rottrådar ur hälarna, som utan problem skulle tränga genom skornas sulor och omedelbart börja penetrera trottoarens asfalt. Sedan skulle han stå där för evigt förvandlad till naken svart hängbok, stilla vajande i höstvinden; alltså fortsatte han att gå.

     De kom till en öppen plats där de återigen fångade Norrebrogade, rundade muren som skar vasst ut i mörkret och svängde ner mot sjöarna. Hela tiden spanade Tommy förgäves efter en Taxi.

- Jävla mur till att vara lång, sa Jonas plötsligt och grinigt.

En ensam bil passerade dem och Tommy kunde för ett ögonblick nästan känna den mjuka kupevärmen smeka vänsterkinden. Det stack i bröstet när han tänkte på den svarta asfalten, nattradion, den bleka instrumentbelysningen, motorns sång och någonstans därframme, det hägrande målet. Fy fan vad han frös! Natten rann som kallt vatten längs kroppen på honom, hur knäppt den översta rockknappen än var. De röda bakljusen bleknade sakta bort framför honom.

- Det är en kyrkogård, fick han ur sig till slut.

- Vadå?

- Bakom muren ligger en kyrkogård, upprepade Tommy överdrivet sakta och tydligt, som om det hade varit någon mindre vetande han hade talat med.

     Just nu var Jonas som ett skavsår på hälsenan. Varför i helvete hade han drabbats av honom? Han förbannade sitt öde. Återigen kände han stelheten i nacken och skräcken från det slutna bagageutrymmet trängde fram på nytt och för ett ögonblick ropade det efter hämnd i honom. Den fräcke lille jäveln! Men han motade bort tankarna och fortsatte i ett helt normalt tonläge:

- Assistenskyrkogården är Köpenhamns största kyrkogård. Här ligger HC Andersen, Kierkegård och Nexö begravda.

- Jaha och......

Han väntade en lång stund på en fortsättning som inte kom. Jonas blanka likgiltiga röst retade honom.

- Örsted också, fyllde han sedan i.

     Han mindes den varma sommareftermiddagen han och Karin hade tillbringat med att vandra omkring därinne bland gravarna, i en bedövande, nästan trolsk grönska, med de stora tunga träden, vars rötter hämtade näring ur den feta myllan, som tak. En makaber bild tog form i honom, av trädrötter som bryter sönder den förmultnade kistväggen i sin jakt efter näring, av kött med konsistens som smör. Han skakade av sig obehaget. De hade inte hittat Nexös grav, men Kierkegård, denne kuf, av sin samtid ofta hånad och förbisedd hade fått en imposant sista boning, som de nästan hade sprungit på direkt. Det hade varit en sällsam upplevelse att få beträda marken som nu var den store filosofens täcke och bli bländad av solkatter från hans pråliga sängstolpars guld.

- Det är en vacker plats, lät han undslippa sig mer eller mindre av misstag.

Jonas högg direkt.

- En vacker semesterdag vallar du runt min syster bland de döda.

Han förstod att Karin hade berättat.

     Det var som om Jonas läste ur en anklagelseakt.

- Så mycket känner jag henne att jag vet att hon hellre hade legat på en badstrand eller shoppat...

Han tystnade, eftersom han höll på att gå på en cykel som stod parkerad på trekvart i mörkret, men efter att ha klarat hindret fortsatte han:

- Att du känner dig hemma på kyrkogårdar kan jag förstå. Det är väl den enda plats där du framstår som levande, men ge fan i att dra med dig Karin i dina idiotier. Hon vill leva ett normalt liv.

Det sista sa han med en röst som nästan var på väg upp i falsett.

- Vad är ett normalt liv?

Tommys fråga måste ha kommit överraskande för Jonas blev tyst.

De fortsatte att gå sida vid sida.

- Tror du på något Jonas, frågade Tommy  plötsligt och fick det att låta som en anklagelse.

Nu behövde han inte vänta på en reaktion, den kom direkt.

- Du kan sluta spela överlägsen, du behöver inte hålla husförhör med mig, men om du känner att du måste veta vad lillebror Jonas tror på, så ska han tala om det för dig. Han tror på sig själv och sin familj. Han tror på att tjäna pengar, på att köpa hus, bil och stereo. Han tror på att knulla, ja just nu tror han jävligt mycket på att knulla. Det räcker för honom.

     Jonas hade nu stannat framför Tommy och stirrade honom anklagande rakt i ansiktet. Tommy nästan kokade av ilska, trött på vad han upplevde som Jonas återkommande provokationer. Inte ens hans gnagande dåliga samvete kunde få honom att orka ta emot hur mycket som helst och ingen vet hur det hade slutat om inte en ledig taxi plötsligt hade bromsat in vid trottoarkanten bredvid dem och avbrutit skeendet.

     Snart satt de båda surmulna men bekvämt tillbakalutade i värmen och susade fram i natten mot hotellet. Radion spelade Kim Larsen, ”Hva gor vi nu lille du”.

Hinduismens heligaste man drabbades en dag av att en rödmyra sprang på hans arm när han var ute i sin trädgård. Eftersom hans tro stipulerade att allt liv är heligt, även en liten rödmyras, försökte han försiktigt mota bort myran med en förhoppning om att myran helt enkelt skulle ramla av armen ner på gräset. Myran ville emellertid annorlunda och rusade längs armen upp mot den heliga mannes nacke. Innan mannen han reagera bet myran honom i nacken. Myrans ettergift sved till. Mannen försökte vifta bort myran utan att lyckas då myran tog skydd på mannens rygg. Sedan pågick en tvekamp en lång stund. Myran rusade mellan ryggen och nacken. Myrans ettergift sved. Den heliga mannens hals och nacke blev rödare och rödare av sveda. Till slut svek emellertid lyckan den ettriga myran och han träffades av en dödande handflata. ”Dö ettriga pissmyra”, den heliga mannen var utom sig. Myran var död och den heliga mannens plåga var över. Sitt dåliga samvete fick han leva med resten av livet; han hade förbrutit sig mot en viktig livsregel. Hans rykte var fläckat.

Alla likheter med verkligheten i historien ovan är avsiktliga. Verkligheten? Ja, MotoGP. Pissmyra? Ja, Marc Marquez. Helig man? Valentino Rossi!

Nej, vänta nu lite. Jag menar verkligen inte att Marquez är en pissmyra, han skall inte ens jämföras med en rödmyra, men i Malaysias GP uppträdde han som en sådan mot Rossi. Till slut lackade Rossi ur och begick ett mycket allvarligt regelbrott; kanske var det till och med ett oförlåtligt sådant. Och ja, Valentino Rossi är motorcykelsportens heliga man!

Nu avgörs allt i det sista loppet som körs på Jorge Lorenzos spanska hemmaplan och där Rossi har en bestraffning att dras med. Kan Valntino Rossi hålla undan? Årets MotoGP gör mig galen!

bild, Marc Marquez, theguardian.com

bild, Valentino Rossi, wikipedia.org

USA och andra NATO-länder har redan under en ganska lång period bombat mål i Syrien. Trots detta har det varit tyst om viktiga frågor, som om dessa nationer har stöd i FN och i folkrätten för sina åtgärder och om det har varit civila förluster vid attackerna.

Så började även Ryssland bomba mål i Syrien som en del av det syriska inbördeskriget. Då bev det genast ett annat ljud i skällan: Stöd i FN? Folkrätten? Alla dessa civila offer!

Det talas ofta om att den ryska propagandan sköljer över, inte bara invånarna i Ryssland, utan hela världen. Jag läser inte ryska och följer inte heller engelskspråkiga nyheter från ryska kanaler något vidare. Därför är jag mer orolig för den västliga propagandan som dränker mig via de medier som jag dagligen tar del av.

Tillbaka till syrien-frågan: här har ju medie-apparaten i väst haft ”lite otur”. Det dröjde ju bara några dagar efter Rysslands ingripande i Syrien innan USA-flyg bombar det enda sjukhuset i en provins i Afganistan. Visserligen blir jag direkt medveten om, via svensk media, att det måste röra sig om ett misstag och att vi bör nöja oss med denna version, men sjukhuset administreras av Läkare Utan Gränser och tiotals av både sjukvårdspersonal och patienter dödas, vilket gör saken extra känslig i väst. Sedan kommer nya pinsamma nyheter om att en visselblåsare har tagit fram material om att USA:s drönarbombningar runt om i världen periodvis har haft ända upp till nittio procent oskyldiga civila förluster. (USA:s president Barack Obama hann knappt tillträda sitt ämbete innan han fick Nobels fredspris).  Kanske inte så lätt då att fortsätta köra med stora ”civila förluster” i ryska bombningar? FN och folkrätten gör bara saken ännu mer pinsam. USA och deras allierade har inget stöd i FN och i folkrätten för sina bombningar medan Ryssland faktiskt har ”inbjudits” av den erkända syriska regimen. Ridå!

Att västmakterna agerar i Syrien ses som den naturligaste saken i världen, medan Rysslands agerande anses vara en försvårande ”inblandning”. Detta är det meningen att vi skall svälja utan vidare eftertanke, trots att Syrien har varit Rysslands och Sovjetunionens närmaste allierade i Mellanöstern under femtio år.

För övrigt så matades vi ju länge med synen på kriget i Syrien att några fredsförhandlingar inte var önskvärda då det bara var en tidsfråga innan den Syriska regimen skulle falla. Det handlade ju om att hela folket stod enat mot den isolerade Bashar al-Assad. Den största och viktigaste delen av det väpnade motståndet mot Assad bestod av liberala demokrater som slogs för västerländsk demokrati. Sanningen som till slut har visat sig är att de som slåss mot den syriska regimen är i princip samma skäggiga gudskrigare med medeltida livsideal som har plågat oss sedan USA:s invasion av Irak.

Frågan är om dessa gudskrigare inte har infiltrerat den amerikanska krigsindustrin. Varhelst de amerikanska bomberna slår ner växer det snart upp små skäggiga män med automatkarbiner på ryggen ur bombkratrarna. Smyger de in frön till gudskrigare i våra bomber? Kan de vara så jävliga, Jihadskäggen?

Lösningen i Syrien? Det måste bli en politisk förhandlingslösning som gör slut på det fruktansvärda kriget. Inbördeskriget blir ofta det grymmaste kriget.

Skenet från två strålkastare lyste i vindrutan när han kom till sans igen. Insiktens iskalla knytnäve knöt sig kring hjärtat, när han förstod vad som höll på att hända. Trots att den mötande bilen tycktes närma sig oerhört snabbt, var det som om han själv tänkte och rörde sig i slowmotion. Varför reagerade ingen annan i bilen, undrade han desperat. Den mötande föraren blinkade nu med helljuset. Ingen reaktion. Han vände på huvudet för att se varför föraren inte reagerade; ett mot nackstödet tillbakalutat huvud, två slutna ögon och en slapp halvöppen mun bekräftade hans misstankar.

- Helvete!

Jonas besinningslösa röst från baksätet ekade gällt i hans huvud och samtidigt var det som om förtrollningen släppte. Den mötande bilens signalhorn brölade nu i dödsångest. Tommy fick tag i ratten med vänsterhanden och drog till. Gatans mittmarkering kom rusande från höger och lade sig återigen till rätta till vänster om dem. Den mötande bilen gick klar!

     Dragan vaknade med ett ryck och hans förlamade armar och händer fick liv igen. Nu var det plötsligt tre händer som kämpade för att få kontroll över den sladdande bilen. Tommy tappade taget kring ratten och när Dragan blev ensam om styrningen lyckades han till sist återta kontrollen över bilen igen.

     En bedövande, kväljande tystnad uppstod i bilen medan alla tycktes rannsaka sig själva; vad var det som hade hänt? Under tiden hade Dragan vevat ner sidorutan och körde nu huvudet nästan helt utanför bilen. Fartvinden sköljde hans ansikte i ett försök att vädra bort tröttheten.

     Jonas bröt till sist brutalt och överraskande tystnaden.

- Stanna!

Han var mycket upprörd. Dragan visade ingen reaktion. Han körde vidare, visserligen långsammare nu än tidigare och med huvudet återigen i bilen, men han fortsatte att köra som om ingenting hade hänt.

- Stanna för helvete, kom det återigen från Jonas.

Men fortfarande kunde ingen reaktion skönjas från förarplatsen. Först när Mette i betydligt mjukare ton bad honom att stanna, svängde Dragan in till vägkanten och bromsade in. Han släppte ratten, lät händerna vila mot låren, lutade huvudet tillbaka och tycktes lyssna. Mette bad honom i bevekande ton att ta chansen till lite vila. Någon av de andra skulle kunna köra istället för honom. Han nickade tyst och steg ur bilen.

     Allt gick så fort, så först när Tommy satt på förarplatsen, förstod han vad som höll på att hända. Visserligen var det säkert så att han var nyktrast i sällskapet, med undantag av Dragan förstås, men han tycktes ju vara så uttröttad att han var en trafikfara av den anledningen, men trots detta gick det inte att komma ifrån att han var i färd med att köra bil i påverkat tillstånd. Hans samvete protesterade och ett inre schackrande började; alternativet var väl att de ringde efter en Taxi. Men Dragan då? Han kunde väl parkera bilen och åka med. Fan, sluta vela nu! Snart är vi framme och ingenting kommer att hända. Med detta hade han slutligen övertygat sig själv.

     Eftersom han inte visste vart de skulle, lotsade Mette honom från baksätet. De körde längs sjöarna, tog till höger över Dronning Louises bro ut på Norrebro. Han körde långsamt och försiktigt, liksom kände sig fram, tänkte på vad han gjorde och det kändes snart ganska bra trots en nervös inledning.

     Dragan sov i framsätet bredvid honom. Mette berättade mellan väganvisningarna att han var från Bosnien och hade kommit till Danmark som flykting från det jugoslaviska sönderfallet. Sedan några år tillbaka var de grannar. Han körde ut livsmedel till butiker på dagarna och ofta svarttaxi på nätterna. Det mesta av pengarna skickade han ner till sina föräldrar och yngre syskon.

     De följde en mycket glest trafikerad Norrebrogade. Han såg på klockan i bilen, om den nu gick rätt, att det var mitt i natten. Klockan var strax två, men han kunde ha varit tröttare och detta faktum gladde honom. Efter kyrkogården svängde han vänster och sedan tappade han bort sig på smågatorna, innan Mette ställde allt till rätta igen; med hennes hjälp hittade han till slut rätt. Han parkerade nedanför en dyster grå hyreskasern i puts och tegel.

     Nu vaknade även Jonas och Catrin till liv därbak, men Dragan sov lugnt vidare, trots det stök som uppstod, när de skulle ur den trånga bilen. Det verkade inte gå att väcka honom. Mette sa till Tommy att han skulle låta Dragan sova, när hon såg att han stoppade två hundralappar, tillsammans med bilnycklarna i hans jackficka, innan han steg ur. Han vaknar väl när det blir för kallt, tänkte han och stängde dörren så ljudlöst han kunde.

     Catrin och Mette stod vid sidan av i mörkret vid husväggen och talade lågt med varandra. Mette tycktes vara missnöjd över något, att döma av de brottstycken av samtalet som nådde Tommy. Jonas såg frusen och fortfarande lite ihopkurad ut, som om han inte hade kommit ur baksätet ännu. Tommy frågade honom om han var trött i lite retsam ton, vilket fick honom att snabbt gaska upp sig:

- I helvete heller, svarade han truligt och sparkade iväg en sten från trottoaren ut på gatan.

- Kom nu pojkar, sa Mette liksom uppmuntrande till dem när hon gick förbi, samtidigt som hon rotade efter något i handväskan.

Jonas undrade oroligt varför inte Catrin skulle med, men Mette lugnade honom med att hon bara skulle hem och hämta en flaska whisky. Hon bodde runt kvarteret, så det skulle inte ta lång tid. Tommy visste inte vad han skulle tro, men en sak stod klar för honom, att för honom hyste hon inget intresse, vilket han intalade sig var lika bra det.

     Mette tog steget upp på avsatsen för att öppna ytterdörren, vacklade till, sjönk ner åt höger sida, återfick balansen med ett konststycke till balansakt, drog sig upp med hjälp av dörrhandtaget till normalt stående position och kvar på stenen låg klacken från hennes högra sko.

- Satan, var hennes korta kärnfulla reaktion.

     Hon låste upp dörren och tog ett haltande steg in i trappuppgången. Nu hade även Jonas fattat vad som hade hänt och snabbt var han där, fick tag i dörren, släppte in Tommy, innan han med några snabba steg var förbi Mette och med styrka och förvånansvärd smidighet böjde han sig ner och lyfte upp den överraskade och försvarslösa Mette som en säck på sin axel. Den förvånade tystnaden bröts av Mettes pärlande skratt som plötsligt bröt fram som en rusig vårbäck. Tommy såg bara hennes sparkande ben som gick som fågelvingar i en lam låtsasprotest och där ovanför på Jonas axel, en välformad kvinnostjärt som hans fantasi, helt reflexmässigt, genast såg naken.

- Släpp ner mej din galne svensk, skrek Mette uppifrån trappan med alkoholgäll röst, utan att låta det minsta missnöjd.

Jonas med sin last hade redan hunnit långt upp och försvann utom synhåll runt den första avsatsen. Det var med tunga och medvetet långsamma steg som Tommy följde efter.

     Först på tredje våningen hann han ikapp dem. Mette, omtumlad, fnissande och brandkårsröd i ansiktet, letade återigen efter dörrnycklarna i sin handväska. Jonas stod skrattande, framåtlutad med händerna mot knäna och pustade nöjt ut efter sin bedrift.

     När han hade hämtat andan igen, sa han med låg röst, så att inte Mette som hade hittat nycklarna, öppnat dörren och bjudit dem att stiga in och nu stod inne i hallen skulle höra, till Tommy:

- Nu vet jag hur dina knän mår.

- Jävla apkonster, svarade Tommy surt.

     Hallen var mörk och trång med slitna mörkgröna vävtapeter. Trots att en taklampa lyste mitt i den långa, mycket smala korridorliknande hallen, var det svårt att se. Mette fick snabbt av sig skorna och försvann in till höger, varifrån hon ropade att de kunde vänta i vardagsrummet medan hon fixade något att äta och dricka. Jonas och Tommy lyckades också till slut få av sig både skor och ytterkläder i den trånga ringen, utan att ronden slutade med knockout, trots att Tommy utdelade ett par tryckare bakom en falsk fasad av omedvetenhet. Sedan försvann Jonas in på toaletten och lämnade honom ensam kvar bland kläder och skor.

     In till vänster låg vardagsrummet i mörker Han famlade längs väggen tills han hittade en strömbrytare som tände en plafond i taket. Lampan orkade bara ge ett sparsamt gult skimmer. Rummet var relativt litet, hade ljusa neutrala tapeter, och en vacker mörk parkett, som framträdde i ljuset från plafonden. Mitt i rummet, med ett stort fönster som bakgrund, var det möblerat med en svart soffgrupp i skinn som såg ny ut och ett lågt brunt soffbord. Längs långväggen stod en vitlackad bokhylla som gav ett billigt intryck, utan böcker, men med en cd-spelare på en hylla i mitten. Det hela gav en känsla av provisorium. Det saknades mattor på golvet och tavlor på väggarna. I ett hörn växte en stor benjaminfikus i en vit självvattnande kruka. Den kommer att dö om den inte får mer ljus, konstaterade han sakligt. Det var för övrigt den enda växten i rummet. På långväggen bredvid bokhyllan fanns en stängd dörr. Tommy antog att det var sovrummet.

     Han satte sig ner i en av fåtöljerna och sjönk ner i den mjuka pösigheten med armarna på armstöden, som om han var rädd för att sugas ner, samtidigt som Jonas dök upp i rummet. Det syntes att han hade blött håret och kammat det. Det låg nu bakåtslickat längs skallbenet och gav honom ett vasst utseende.

- Toaletten är trång som ett skåp, inledde han med, men det finns ingen ventilation.

Tommy undrade vart han ville komma.

- Alltså inget drag, fortsatte han sin byggnadstekniska utläggning. Det är med andra ord inget dragskåp, sa han sen flinande.

Tommy förstod nu att det var menat som ett skämt, ett förbannat dåligt skämt, framförallt för att det kom från Jonas och han kunde redan nu räkna ut vad slutsatsen skulle bli.

- Och eftersom det inte är ett dragskåp, ger du fan i att sätta dig och skita där, Tommy.

Det sista var tydligen mycket roligt sagt, eftersom Jonas fick kämpa för att inte brista ut i ett gapskratt, innan han upptäckte hur förbannad Tommy blev och mildrade det hela:

- Fan Tommy det var bara ett skämt.

Tommy svarade med en trött grimas och viftade samtidigt lite med högerhanden i luften som om det var en irriterande fluga han försökte mota bort.

     Mette kom in med ost och en flaska rött tillsammans med tre glas. Brickan svajade betänkligt i hennes armar och han satt på helspänn beredd att rycka in; säkert helt i onödan, eftersom han ändå inte skulle hinna göra något om brickan föll. Trots middagen tidigare på kvällen kände han otroligt nog att det fanns plats för ost i magen. Och vin skulle inte skada heller. Som tredje hjul under vagnen var situationen okomfortabel för honom, alltså läge för mer olja. Hon slog sig ner i den lediga fåtöljen trots Jonas ivriga blickar, som syftade till att få ner henne i soffan bredvid honom själv.

     Sedan åt de ost, drack vin, pratade, skrattade och blev fullare, (i alla fall Mette). Tiden gick och i takt med att Mettes ögonlock blev tyngre och obetvingligt sökte sig neråt mot kinderna, kunde Jonas inte dölja sin otålighet. Tommy kunde se hur han alltmer oroligt forskande studerade Mette. När det sista av vinet försvann ner i ett glas, gjorde han sitt drag. Han frågade Mette vart Catrin hade försvunnit. Hon som bara skulle hämta en whisky och bodde runt hörnet. Mette tittade på klockan med fuktig blick och efter lite kalkylerande insåg hon det orimliga i situationen, reste sig på ännu vingligare ben och gick in i sovrummet för att ringa.

- Du måste ju ha lite sällskap, sa Jonas menande med en slirig grimas.

- Jag kan ju inte lämna dig ensam, det vore ju oansvarigt, fortsatte han.

     Mette dröjde och efter en stund som blev nervpåfrestande lång för Jonas, reste han sig och gick in i sovrummet för att se vad som hade hänt. Dörren stängde han noga efter sig.

     Han kom ut efter några minuter och räddade genom detta Tommy från sömnen.

- Hon har somnat med luren i handen och går inte att väcka, sa han liksom i förbigående, men med klangen från den tyngsta begravningsklockan dovt vibrerande i rösten.

Resultat MotoGP, Australien, Phillip Island:

1. Marc Marquez, Honda

2. Jorge Lorenzo, Yamaha

3. Andrea Iannone, Ducati

4. Valentino Rossi, Yamaha

Efter att ha sett loppet på TV tidigt söndag morgon vet jag två saker: Resultatet och att bättre motorsport har jag aldrig sett och kommer troligen aldrig att få se. De fyra första ryttarna går i mål inom en sekund. Vilket lopp!

Frågorna är desto fler:

Hur många gånger växlade placeringarna mellan de fyra första under loppet?

Hur kunde Marquez köra in nästen en sekund på den ledande Lorenzo på de två sista varven och sedan  ta sig förbi?

Hur många hästkrafter har de lyckats pressa in i Ducatimotorn? Nerför rakan med havet som bakgrund trodde jag ett tag att Duccen skulle uppnå tredje flykthastigheten och lämna jordatmosfären för rymden! Läskigt.

Hur skall Rossi klara att hålla undan för Lorenzo i VM-tabellen i de återstående tävlingarna?

Årets MotoGP gör mig galen!

Jag lärde mig spela grammofon innan jag hade lärt mig gå. Den första EP:n jag hörde var med Little Richard som hade någon slags turkos dräkt på sig. Hans frisyr påminde om morsans söndagspudding. Han hade foten på pianot, jag trodde han spelade med skorna på fötterna. Det var rock´n´roll. Ja, det är fortfarande äkta rock´n´roll.

Claes Yngström i Dalademokraten 20150929

På Gammeltorv blev de till sist säkra, men redan mycket tidigare hade de kunnat ana musiken i luften. Den rann som varm ånga fram längs den trånga Vestergade, förhindrad av nattens mörka lock att stiga rakt upp och upplösas, bredde ut sig på den öppna platsen och följde topografin i ett lätt fall ner mot Nytorv, för att sedan leta sig vidare i gränderna ner mot vattnet, där den till sist kondenserades av kylan och försvann i tystnaden.

     Han hörde ”I want to hold your hand”, som ett eko från det tidiga sextiotalet. Beatles framkallade som alltid minnet av kalla fötter i konstläderstövlar, surblöta lovikavantar, nariga kinder och ett varigt gult snor som av tyngdlagen obönhörligen tvingades ner mot en svidande torr överläpp. Varför var det alltid mörk kall vinter, när han tänkte på sin tidiga barndom?

     De ökade steglängden uppmuntrade av vad de hörde och svängde in på Vestergade. Här kom en tyngre brygd vällande fram, mer av svart bottensats, än lätt vitt skum. Den smakade burköl, förväntan, lust och galenskap. ”Brown sugar”, Stones, varmt sjuttiotal, då allt fortfarande var möjligt, Palme, Giap, Moto Guzzi 850 Le Mans, Ralf Edström, Daniel Ortega, Ronnie Pettersson, Castro, Pugh, Mohammad Ali, Nationalteatern, Pele, Peps, Gerd Muller, Deep Purple, Sören Börjesson...

- Här är det!

Tommy väcktes abrupt ur sjuttiotalet av Jonas och upptäckte att han hade gått förbi trappan som ledde upp till klubben.

     Därinne var det klaustrofobiskt trångt, dunkelt och hett som hos satan själv. Allt gungade, golvet, taket, väggarna och människorna i en rytm som dikterades av musiken och alkoholen. Kol-, väte- och syreatomerna frisläppta ur flaskan, fungerade som bollar i en galen pingismatch mellan den skruvande basen och smashande baskaggen, där bollarna for omkring i rummet med en sådan fart att de gick rakt igenom hår, hud och skallben in i hjärnan och slog sönder allt vett och förstånd på de som träffades.

     Han fick tag i Jonas, tog ett bastant tag i hans axlar med båda händerna och omväxlande, ibland sköt honom framför sig, eller bara hängde fast. Bardisken hägrade där framme bakom alla människor. De banade sig väg framåt genom att följa väggen, där det fanns ett minimalt utrymme mellan människornas ryggar och teglet; ett utrymme som de med diskret utnyttjad muskelkraft kunde utvidga och därigenom tog de sig sakta men säkert framåt och till slut nådde de målet.

     De kilade in sig vid bardisken och medan de väntade på sin tur att beställa, studerade han alltmer fascinerad vad som hände bakom disken. Där arbetade två unga kvinnor, den ena mörk och den andra blond, båda klädda i svart och i lika spartanskt korta frisyrer, exakt och oförtrutet som fyrtaktsmotorer, med att dämpa publikens brinnande törst. Två beställningar åt gången, uteslutande öl (grön), en halv kroppsvridning bakåt, varvid två öl lyfts upp ur backar fästa något framåtlutande i höfthöjd på väggen, ölen förs till två ölöppnare, likaså fästade på väggen mellan backarna, en för högerhand och en för vänsterhand, en lätt knyck med handlederna öppnar kapsylerna som faller ner i två uppsamlingslådor, sedan återigen en kroppsvridning, denna gång framåt och de båda ölen placeras på bardisken vid de törstande, varvid betalningen hämtas och en ny beställning tas upp. Detta rörelsemönster upprepades om och om igen till synes i en evighetens koreografi.

     De fick sina öl. Musiken pumpade I bortre hörnet låg ett litet överfullt dansgolv, där dansen böljade fram och tillbaka i ett virrvarr, som om de dansande var inblandade i kaotisk närstrid, med blanka vapen, på ett dimhöljt tyskt slagfält. Rockhistoriens största mun förmedlade kvällens lösen, ”I can get no satisfaction”. Han kände ett lätt illamående komma upp, som en vit flagg från magen. Efter att först ha kämpat emot insåg han det fåfänga i detta när kallsvetten bröt fram. Han vände sig mot Jonas för att tala om att han skulle gå på toaletten, men Jonas var borta. Bara hans urdruckna öl stod kvar där på bardisken.

     Han blev tvungen att mer eller mindre bryta sig väg genom folkmassan, som till en början stod fast, men som när hans desperation ökade, vek undan likt ett i vinden vajande sädesfält och han hann fram till toaletten i sista stund.

     Pissoarens ammoniakstank slog emot honom när han öppnade dörren. Där inne fanns två toalettdörrar. Han valde den vänstra och den var ledig. Som i en dimma fick han tag i toalettpapper, gjorde rent ringen så gott det gick i hastigheten, fick ner byxorna och sedan slog han sig befriad ner.

     Efteråt kunde han känna hur kallsvetten sakta torkade i pannan och längs ryggraden. Han öppnade kranen och lät vattnet strila ner i handfatet tills det var riktigt kallt, sedan blötte han högerhanden och baddade ansiktet. Genom väggarna tyckte han sig känna Smokie Robinsons ljumma rinnande honung fylla lokalen i ”Tracks of my tears”. Han slöt ögonen och kunde faktiskt njuta, trots att han satt på en skiten toalett.

     Det knackade på dörren. Han förblev tyst.

- Tommy?

Det var Jonas. Tommy antog att Jonas hade upptäckt att han var borta från sin plats vid bardisken och hade blivit orolig. Han tänkte väl på sitt uppdrag.

- Ja, Tommys röst lät tunn och han harklade sig innan han fortsatte, ja jag kommer.

Han gjorde sig klar utan att stressa det minsta och låste upp dörren. Till hans förvåning stod Jonas kvar därute.

- Fan, du borde bara få skita i ett dragskåp, sa han och blåste missnöjt mellan läpparna.

Tommy stängde dörren utan att säga något, men kände hur det brände i magen.

- Snabba dig. Jag har två kvinnor på gång därute.

Jonas lade sin arm över hans axel och drog honom mjukt med sig ut från toaletten. Han kunde förvånad känna hur Jonas kropp ångade av värme.

- Två kvinnor, sa Tommy i frågande ton, men inväntade inget svar, utan fortsatte istället, du kommer väl ihåg att jag råkar vara gift med din syster, utan att hans röst avslöjade att han fann situationen roande.

- Vänta dig inget för egen del. Du är bara med som sällskap. Det är jag som jobbar övertid i natt, svarade Jonas med en röst som Tommy tyckte lät retsamt triumferande.

Jonas drog tillbaka sin arm från hans axel.

- Försök nu vara lite trevlig, för min skull, fyllde han i och log samtidigt spefullt.

- Jag skall försöka göra mitt bästa, svarade Tommy, samtidigt som han återigen tog sats för att försöka ta sig fram till bardisken. Bakom ryggen hörde han Jonas säga lågt för sig själv:

- Det är just det som oroar mig.

     Det gick lättare den här gången. Omgivningen hade väl vant sig vid att han trängde sig fram och tillbaka och lämnade nu bättre plats. Återigen vid disken beställde han en öl. Inte för att han behövde den, men det var ett sätt att få tiden att gå snabbare. Bakom bardisken arbetade kvinnorna lika frenetiskt som tidigare. Han förstod inte hur de orkade i längden. Med tanke på kvantiteten öl som måste gå åt här en kväll som denna, var det inte svårt att förstå ölkapitalets ställning i Danmark. Särskilt kulturlivet, hade han tidigare märkt, var ofta sponsrat av Carlsberg, Här ikväll slet man på leder, muskler och levrar för kulturen. Den lite absurda tanken fick honom att skaka på huvudet.

     Då och då mellan klunkarna skymtade han Jonas, som flängde omkring på dansgolvet utan att förtröttas, med vad som tycktes vara två kvinnor i hans egen ålder.

     Tiden gick, där han stod med sin öl och det blev färre gäster kvar och trängseln minskade till en mer behaglig nivå. Även kvinnorna bakom bardisken kunde nu ta det lite lugnare och hade till och med tid att slänga några ord mellan sig, samtidigt som de drack var sin mineralvatten.

     Jonas och damerna lämnade till sist dansgolvet till förmån för bardisken och efter att ha bjudit dem på öl presenterade han dem för Tommy. De hette Mette och Catrin, två skrattande och hårdsminkade blondiner i högklackat. Jonas och Mette tycktes ha fattat tycke för varandra och han hade högerarmen kring hennes midja. Hennes handslag var fast och rakt på sak, medan Catrins var mer svalt avvaktande. Tommy kunde inte undgå att se hur glansen i Catrins ögon släcktes samtidigt som hon hälsade på honom och även om han inte ville erkänna det, sved det till i honom.

     Jonas höll låda och fick damerna att skratta åt sina problem med danskan. Tommy var mest tyst och lät Jonas sköta det hela. Efter en stund förstod han att det lutade åt att det hela skulle sluta med ett nachspiel hos Mette, vilket fick hans olust att öka, men Jonas tycktes inte gå att stoppa, så det dröjde inte länge innan de alla fyra stod på gatan utanför och väntade på taxi. Åtminstone Tommy och Jonas väntade på den Taxi de antog att Mette hade beställt från sin mobiltelefon, men istället dök det till slut upp en många år gammal Mazda 323, som nog hade varit vit en gång i tiden, innan rosten satte tänderna i den. Mette och Catrin steg direkt in i den, som om det var den naturligaste sak i världen. Tommy blev stående tvekande, men Jonas fattade snabbt galoppen och satt snart i baksätet mellan kvinnorna. Hur nu han kunde hamna där, när kvinnorna var först in i bilen. Alla tre var emellertid så berusade att de snarare var att betrakta som en organisk massa, vars rörelsemönster för en utomstående betraktare var totalt omöjligt att förutse, snarare än tre individer med rationellt grundat rörelseschema.

     Tommy var sist in i bilen och han fick platsen på framsätets galon bredvid föraren. Från baksätet hördes ingen körorder, bara fniss, skratt och stök och eftersom Tommy inte visste vart de skulle uppstod en tystnad som han till sist tyckte blev pinsam och då även chaufförens frågande blick i innerbackspegeln ignorerades, blev han till sist tvungen att urskuldande förklara för chauffören att han inte visste vart de skulle. Denne tog blicken från backspegeln, vände ansiktet mot Tommy och blottade då ett bett i stål, i vad som säkert skulle föreställa ett leende, samtidigt som han drog upp axlarna mot öronen i en hjälplös gest. Det såg ut som om tänderna hade bytts ut mot ett stålnät som var fäst i över- och underkäken och utan att Tommy hann tänka det minsta kom den spontana frågan:

- Vad har du gjort?

Tommy ångrade sig i samma stund och om han genom att bita av sig tungan hade kunnat hindra de förflugna orden hade han gjort det, men nu var det för sent. Vad hade han med saken att göra. Varför besvära en främmande man? Tänk om han tog illa vid sig.

     Situationen räddades av Mette. Tommy såg henne i ögonvrån luta sig framåt och lägga högerhanden på chaufförens axel och säga:

- Kör oss hem, Dragan.

Bilen startade med ett ryck som övergick i en rossling, samtidigt som Mette fortsatte:

- Han fick käken sönderslagen i förra veckan av dom snaggade idioterna.

Hon strök honom med en öm gest över den mörka skäggstubben, innan hon lutade sig tillbaka. Jonas och Catrin var tysta i baksätet.

- Han är min granne, fortsatte hon och tystnade sedan.

     Det kändes svårt för Tommy att inse att Danmark hade två ansikten, ett leende mot turisterna och deras pengar och ett ofta fientligt, aggressivt mot invandrarna, svartskallarna. Även om främlingsfientlighet och rasism hade brett ut sig också i Sverige under åren då välfärdssamhället monterades ner, var det fortfarande en underström i samhället, som inte tilläts komma upp till ytan på samma sätt som i Danmark, där även det politiska etablissemanget kunde underblåsa invandrarfientligheten på ett sätt som han inte trodde kunde ske i Sverige, än så länge var det väl bäst att tillägga, tänkte han luttrat. En överväldigande skamkänsla kom plötsligt över honom, som grundade sig i insikten om att oavsett hur han själv såg på det hela, var han en del av detta skamlösa system som bygger på de starkas utsugning av naturresurser, djur och människor. Hur tog han sitt personliga ansvar; tanken skar som en kniv i honom. Det var ju så att han inte bara var en del i detta; han levde ju faktiskt gott av det också, i alla fall materiellt sett. Kanske är det priset man får betala för att orka leva i det kapitalistiska paradiset, att fälla tårar ibland, som får fungera som balsam för själen, en tillfällig bot mot det institutionaliserade självföraktet som anfaller i de korta pauserna mellan de orgiastiska konsumtionsperioderna, tänkte han cyniskt.

     Två kattögon, rovdjursögon, dök upp i hjärnan, insläppta av hans oseende ögon, till en början svagt lysande på avstånd, furnuftsmässigt otolkade, liksom sedda genom en ofokuserad lins. Ändå väckte det något i honom, som att få ett gruskorn i skon.

Jag har blivit sängliggande en tid på grund av en skada och då får man möjlighet att fundera. Antingen kan man tänka på vår fula, förvridna och sjuka samtid, eller så kan man tänka på….. – svensk glaskonst! Jag tänker helst på det sistnämnda. En anledning kan ju vara att min tradition att varje sommar besöka det svenska glasriket av olika anledningar har brutits de två senaste åren.

”Glasriket”? Ja, man kan ju fråga sig om vi ens har kvar ett glasrike nu när vi lät en dyrkad entreprenör lägga ner vår svenska kronjuvel till glasbruk. Orrefors finns inte längre; smaka på den: ORREFORS FINNS INTE LÄNGRE!

Jaså, ingen bryr sig? Varför i helvete skall vi ha hundratals JAS-plan när vi inte har något att försvara? Vi är ju helt kulturlösa. Vi är som en hop drogade ungar i alla åldrar som rasar runt på ett USA-ägt köpcenter där allt kostar en spänn. Först till kvarn får först mala. Var ligger kassan?

Nog med magsurhet nu, bättre att fundera på en glasutställning jag såg på Glasmuseet i Växjö 2010. Nedanståend text skrev jag då. Håll till godo!

bild, smalandsmuseum.se

 

 

 

 

På internet kan du vara vem du vill. Konstigt att så många väljer att vara idioter.

                      Gammalt internetordspråk

Själv funderade jag länge på vem jag skulle vara på nätet, innan jag valde att bli Dixi Stadelmann.

Men om sanningen skall fram tycker nog många att jag är hälften av varje. Hälften av varje? Ja, Dixi och idiot.

Han kände den kritiskt granskande blicken, först svepa över dem båda, innan den stannade till ett extra ögonblick på Jonas. Den var visserligen bara aningen för lång, men den skapade ändå en stark obehagskänsla hos honom.

     Hotellets restaurang var en skapelse i fluffig nyrokoko, stor och luftig med mycket gott om rum mellan borden och denna kväll var det glest besatt med gäster, vilket gjorde att rummet nästan gav ett ödsligt intryck. Fönstrens råglas ut mot gatan, gav varken möjlighet till inblick utifrån för förbipasserande, eller utblick mot gatan för restaurangens gäster. Här satt de bara några få steg in från den kring centralstationen slamrande verkligheten, i en ombonad omgivning som präglades av diskreta blickar, lågmäld konversation och någon tunnhårig försiktig nick, vars betydelse bara stod att läsa för de invigda.

     Han satt vänd från rummet i en generös sittmöbel med armstöd, vars stoppning i sits och rygg fick hans marterade kropp att sväva inbäddad i moln. Bristen på utsikt kompenserades av att han hade kontroll på Jonas, som satt i en soffa med ryggen mot väggen. Trots att Jonas satt där till synes avslappnad och tyst, spred han en oroskänsla omkring sig, en otålighet som Tommy kände påverkade honom, ja till och med retade honom, men som han bestämde sig för att ignorera. Han skulle minsann äta middag nu i lugn och ro och denna stund skulle Jonas inte få förstöra. Han hade minsann haft sin stund på countreystället, tänkte Tommy grinigt. Förövrigt var han var så hungrig att det nästan flimrade för ögonen.

     Borsjtj med smetana för honom själv och räkcocktail till Jonas serverades och därtill mineralvatten att dricka. Vattnet framkallade visst missnöje hos Jonas, men han var också hungrig och tystnade snart. Tommy kände, vilket han antog att också Jonas gjorde, med tanke på vilken förvånande foglighet han reagerade med, att han hade ett mentalt övertag på Jonas efter det som hade hänt tidigare på kvällen.

     Medan han åt den röda soppan slog frågan honom, vad var det som utspelades dem emellan. Här bröt tankar om ”mentalt övertag” fram hos honom, som om han och Jonas var inblandade i något slag av tvekamp. Jonas råkade bara vara hans frus bror, mer komplicerat än så var det inte. Det var bara omständigheternas spel, som tvingade dem att en tid umgås närmare med varandra än vad de hade gjort tidigare. Några tankegångar som kunde leda längre än så, tillät han sig inte, utan han bestämde sig snabbt för att han just nu kanske var lite mentalt överspänd, vilket inte var så konstigt, med tanke på att han bara för ett dygn sedan bokstavligt talat hade slagits för sitt liv. Han måste bara slappna av.

     De åt under tystnad. Soppan var god och stillade den absolut värsta hungern. Medan de väntade på huvudrätterna försökte Tommy hitta ofarliga samtalsämnen, alltför mycket dem emellan kände han vilade på instabil grund. De rörde sig på vad som skulle kunna liknas vid ett minfält, där orden var steg och där nästa steg kunde leda till att foten sattes ner på en trampmina. Hur många gånger, under den senaste tiden, hade inte livet kastat ut honom på detta fält, tänkte Tommy, samtidigt som han försökte undvika att ömka sig själv.

     Det dukades ut och huvudrätterna kom in tillsammans med en flaska rödvin (franskt), som hade valts på rekommendation och som om den smakade som den kostade måste vara gudomlig att dricka. Under avsmakningen tyckte han visserligen bara att det var strävt i munnen, men hur mycket om vin kunde han?

     Han serverades kalvlever provencale med tomat och lök sauterad i olja, smaksatt med vitlök och det bästa av allt, råstekt potatis kryddad med timjan. På Jonas tallrik låg grillad tournedos med grönsaker, bakad potatis och bearnaisesås. Levern var perfekt, nästan smältande, utan att ha kvar något av den råa känsla som han tyckte så illa om.

     De smakade allvarliga av vinet, men brast snart ut i skratt tillsammans, ett skratt som hade sin orsak i de mycket speciella nyupptäckta munrörelser som de båda tyckte stunden krävde, för att detta enligt utsago utsökta vins smak skulle komma till sin fulla rätt, men inte att förglömma, även deras senare försök att med pretentiösa beskrivningar ge det vin rättvisa, som visst smakade gott, men som de inte ansåg sig kunna närma på annat sätt än med ironi, bidrog lika mycket till att den lika plötsliga som oväntade munterheten uppstod. Hur enkelt var det inte att dricka öl! Visserligen blev man pissnödig av öl, men den pissnödiga attityden slapp man i alla fall, tänkte Tommy.

     Isen var nu bruten igen, tack vare vinet och de kunde återigen umgås på en mer avslappnad nivå, även om minorna låg kvar och väntade i jorden på oförsiktiga fötter.

     Efter maten kände han hur innehållet i blåsan tryckte på och han blev tvungen att resa sig för att gå på toaletten. Toaletten låg en trappa ner. Trappan var smal och brant och först gick han enligt det normala mönstret, höger ben före vänster ben och höger igen och så vidare, men efter att ha sett sig om och konstaterat att han var ensam, bytte han till en försiktigare taktik, höger hand på ledstången och sedan höger ben som följs upp av vänster, sedan höger igen och återigen vänster, på samma sätt som små barn och försiktiga gamla besegrar en trappa. Han hoppades att anledningen var att han var så full.

     När han kom tillbaka hade Jonas beställt kaffe och konjak. Han hade gärna velat ha efterrätt också, eftersom han ansåg att det inte var någon riktig middag om den inte hade en söt avslutning, men eftersom kaffet redan var beställt av Jonas, bet han i det sura äpplet och svalde förtreten utan att knota utåt. Kaffet och konjaken serverades och det som de båda behövde mest, med tanke på deras alkoholkonsumtion, var nog utan tvekan kaffet.

- Är det så här du har dragit dig fram under tiden i Köpenhamn, frågade Jonas plötsligt i pausen mellan två kaffeklunkar.

- Vad menar du, svarade han oförstående.

- Ja som en löjlig gåsleverradikal, flykting från tidens ondska, tröstande sig på den ena guldkrogen efter den andra, för om allt annat är åt helvete så är i alla fall maten god och alkoholen lindrande.

Jonas flinade till synes nöjd med sig själv.

Han är full, var Tommys första tanke, eller kanske mindre full än vad jag har trott. Det senare var definitivt ett värre scenario. För att hindra att Jonas kom med en eventuell fortsättning bröt han in.

- Ge fan i att kalla mig gåsleverradikal.

Men det var ingen riktig hetta i hans ord, snarare en road nyfikenhet, som lyste igenom och som överraskade även honom själv.

- Jag är snarare som en trädgårdssnigel som släpar mig runt på gatorna, efterlämnande en sträng av glidslem och vart jag än går i den här stan finns redan en slemrand där. Jag har varit överallt. En trädgårdssnigel i kökslandet finns det ingen som orkar bry sig om, men om man ändå hade varit en mördarsnigel på spenaten, då kanske någon hade haft engagemang nog att avsluta ett snigelliv.

Tommy tystnade ett ögonblick innan han fortsatte:

- Se upp så att du inte halkar på gatorna här.

- Vadå halkar?

- På snigelslem, svarade han med ett torrt ögonblickskort leende.

Om det var menat som en lustighet, tycktes den ha gått Jonas helt förbi att döma av hans förbittrade ansiktsuttryck, när han sa:

- Hur fan kunde min syster hamna i klorna på en sån patetisk figur som du.

Frågan klingade ut till synes ohörd, men hörd var den och likafullt fick den sjunka undan obesvarad. Något i min person och i det liv jag för är tydligen oerhört provocerande för Jonas, tänkte Tommy med en kylighet som han hoppades inte var alltför tillkämpad, men som så ofta grep självbevarelsedriften in och gjorde att han för stunden inte ville fördjupa sig vidare i saken, istället tänkte han med ett inre svart leende, att svaret kanske är att hon har överseende med sniglar.

     Även om han gärna hade suttit kvar en stund till, förstörde den otålighet och aggressivitet som han märkte hos Jonas nöjet för honom och han begärde in notan.

     Först trodde han att den var felräknad. Den måste vara felräknad, 3900 danska kronor! Han sträckte sig över bordet efter menyn, som låg bredvid Jonas.

- Det är konjaken som kostar, sa Jonas som i förbigående.

Tommy sa ingenting, men letade upp rubriken ”spiritus” och där under ”cognac - eau de vie” i menyn och hans ögon föll nästan omgående på raden med Remy Martin, Louis XIII, 3cl, 1200,00, alltså tre centiliter cognac för tolvhundra kronor! Han och Jonas hade druckit var sin cognac för tillsammans tvåtusenfyrahundrakronor och nu kunde han inte ens minnas hur den hade smakat. Han gav Jonas en lång blick, men sa ingenting. Inuti kokade det i honom, men nöjet att se honom tappa fattningen ville han inte ge Jonas, utan istället lade han till rejält med dricks och betalade utan att röra en min.

     Jonas reste sig upp, men han satt kvar ett ögonblick, som för att suga ut den sista möjligheten till vila. Jonas tittade frågande på honom, men innan han reste sig upp sa han bara helt kort i den neutralaste ton han kunde uppbåda:

- Tacka inte, bjud igen när du kan.

Jonas tycktes inte ha hört vad han sagt, utan han var redan på väg ut. Tommy fick ta rejäl fart för att hinna ikapp hans rygg som försvann mot garderoben.

     Utanför var det kallt. En taxi stannade på gatan bredvid dem efter bara några få steg. Tommy såg frågande på Jonas, som skakade på huvudet:

- Klockan är ju bara barnet, nu får du visa mig ett ställe med lite drag.

Tommy vinkade avvärjande mot taxichauffören, som körde vidare. Han lyfte sedan på handleden och såg att klockan var halv tolv, körde ner händerna i rockfickorna och tog sats.

Stod och stekte rödspättefileer med två gjutjärnsstekpannor igång samtidigt. Kom att tänka på min favorittrummis Ian Paice (ja, ja Levon Helm, du är också en favorit), när han hanterade dubbla baskaggar i den oförglömliga ”Fireball”.

Två stekspadar? Två stekspadar! Mindblowing!

- Dubbla stekpannor, dubbla stekspadar, dubbla baskaggar?  Dixi, är du allvarlig?

- Dixi Stadelmann är alltid allvarlig!