dixistadelmann.se

Thomas Mann. Ja, jag skrev ju om tysk litteratur igår, med anledning av att jag äntligen hade läst Christa Wolf. Och så vaknade jag i morse och min första tanke var: jag glömde ju Thomas Mann. Han var ju också nobelpristagare. ”Döden i Venedig” och ”Tonio Kröger” har jag ju läst. Dessa räknas, om jag minns rätt, som långnoveller. Det måste väl snart vara dags att ta sig an Buddenbrooks också. Med lite styrketräning skall jag nog klara av att lyfta ”eländet”. Ligger man och läser den i sängen kan det bli som olyckorna man läser om i tidningen, när bilen ramlar av domkraften och krossar amatörmekanikern under den.

När jag sitter och skriver detta hör jag plötsligt att Ola Magnell med låten ”Sång för de svikna”, spelas på svensktoppen. Detta klassiska radioprogram har verkligen tagit sig de senaste åren. När radion står på P4, efter det att ”Godmorgon världen” är slut på P1, spetsar jag alltid öronen för att jag inte skall missa Lars Winnerbäck och Miss Li i ”Om du lämnar mig nu”. Jag ryser och får tuppeskinn så skönt till den låten och dessutom känner jag mig lite ung och modern när jag lyssnar på Winnerbäck.

Återigen tillbaka till Ola Magnell; det krävs ett geni för att lotsa en ”fågellåt” iland. Fågellåt? Ja, texter med fåglar som bärande element. Magnells låt inleds med: ”Det sitter en fågel och sjunger i parken intill”. Inte ens Wiehe och Afzelius kunde ju få fågeln att lyfta. Jag har fortfarande inte hämtat mig från deras återföreningsskiva som kom i slutet av 1980-talet, med titlar som ”Mitt hjärtas fågel” och ”Som en duva”. Men Magnell han kan han; bara att rimma ”prekär” och ”kär”; underbart! Nästan i samma klass som Lalla Hansson med ”gatan” och ”stratan”. Tuppeskinn igen! Det är annan klass det än: ”She loves you yä, yä, yä”.

- Dixi, du blir allt mer lik fet grädde.

- Fet grädde?

- Ja, man orkar bara med små portioner av dig, sedan storknar man rätt snabbt.

- Ursäkta då.

- Behövde du skriva allt detta för att tala om att du minsann har läst Thomas Mann. Och förresten, det gick ju rätt bra för grabbarna bakom ”she loves you yä, yä. yä”. Eller hur? Dixi, dags att ta på dig trikåerna igen och börja lyfta lite skrot.

- Ja, ja, ja, jag skall bättra mig.

- Du känner dig modern när du lyssnar på Winnerbäck? Jag tror jag tuppar av.

Thomas Mann (1875-1955), wikipedia.org

Då har jag äntligen läst Christa Wolf. Hur kommer det sig att vissa författare blir liggande så länge i ”ska-läsa-högen”?

Tänker man på författare från det gamla Östtyskland är det väl först och främst den gamle Bertolt Brecht som dyker upp, men efter honom är det nog Wolf som är mest känd. Hon har varit en följetong i mitt liv, genom media har jag kunnat följa hennes skiftande förhållande till den Östtyska staten. Detta ämne, förhållandet individ kontra samhälle, är smärtpunkten i hennes författarskap.

Jag har läst den korta romanen ”Liksom levande”. Här skildrar Wolf den Östtyska statens sammanbrott, samtidigt som en intellektuell kvinnas existens står på spel, när en till en början svårdiagnostiserad och senare mycket svårbehandlad sjukdom drabbar henne. Individens svåra sjukdom som en spegelbild av ett sjukt samhälles nedbrytningsprocess och undergång är romanens tema.

Med ålderns rätt, hon är född 1929, målar författaren snabbt och lätt, ja närmast impressionistiskt – kort och flyhänt är hennes stil i denna roman. En roman som är allt annat än en tung krönika över en statsbildnings sammanbrott, snarare akvarell än en historiserande olja. Trots detta rymmer romanen några pricksäkra iakttagelser kring sjukdom som jag bara kunde nicka igenkännande åt. De kroppsliga funktioner som normalt fungerar utan att vi tänker på dem, kräver när allt står och väger en oerhörd kraftansträngning att upprätthålla. I all smärta blir det nästan komiskt när huvudpersonen efter det att sjukdomskrisen är överstånden återigen tvingas erövra sin gångförmåga. Första dagen, med sjukgymnastens hjälp, ställer hon sig upp vid sängkanten. Bara detta stående, en kort stund, gör henne helt utmattad och hon tvingas vila resten av dagen. Den andra dagen tar hon två steg från sängkanten mot sjuksalens fönster. Dessa ynka steg framkallar en obeskrivlig lyckokänsla, som efter en kort stund övergår i tvivel och sedan skräck, när hon inser att det är lika lång väg tillbaka, alltså två steg, till sängkanten. En annan slående insikt är hur vårdorganisationen kring den enskilde fungerar som en väloljad maskin när situationen så kräver. Ju allvarligare sjukdomen är desto bättre arbetar vårdteamet. När sedan läget förbättras är det som om alla slappnar av och normal friktion mellan människor återkommer.

Jag är inte så hemma bland tyska skönlitterära författare. Jag har givetvis läst nobelpristagarna Heinrich Böll och Gunther Grass. Grass är faktiskt en av mina stora favoriter och när han äntligen fick nobelpriset kändes det bra. I övrigt kan jag bara komma på att jag har läst Siegfried Lenz. Det kanske är en fördom, men jag tar risken, i min värld kännetecknas tyskar av en viss skicklighet i det mesta de företar sig, alltifrån att bygga bilar till att spela fotboll. Historien har visat att detta inte bara är positivt, utan det har även fått fruktansvärda konsekvenser, som alla vet. Nu när jag läste Wolf kändes det nästan som om jag återigen var en liten skolpojk som stavade mig igenom hennes långa och vindlande meningar och minsann åkte inte akademiens ordlista fram ur bokhyllan ett par gånger. Så skall böcker vara; klä den gamla slappa gubbhjärnan i trikåer och låt honom lyfta lite skrot!

Christa Wolf (1929-2011), wikipedia.org

Tiden för oss småföretagare har gått ut. Nu är det dags för de stora att ta över. Vad är ett bankrån mot att grunda en bank.

Mackie Kniven ur Tolvskillingsoperan (1928), Bertolt Brecht (1898-1956)

Jag läser om att våra svenska banker återigen gör rekordvinster och jag minns när vi svenskar ägde storbanken Nordea. Jag bara undrar var är den demokratiskt ägda banken nu?

Vi hade en gång en bank, jag bara undrar: var är den banken nu…

Staten säljer ut en del av sitt ägande i bankkoncernen Nordea. På sikt är avsikten att hela ägandet skall avvecklas. 255 miljoner aktier, motsvarande 6,3 procent av hela Nordea har nyligen sålts. ”Intäkterna från försäljningen kommer att användas för att stärka stabiliteten i Sveriges ekonomi, genom en minskning av statsskulden”, säger finansmarknadsminister Peter Norman. Alliansregeringen fortsätter sin kamp mot att svenska folket gemensamt och i demokratisk ordning äger företag.

Hur tänker man då när man motiverar den senaste utförsäljningen? För Nordea-aktierna fick man in cirka 20 miljarder kronor. Enligt uppgifter i pressen kommer en minskning av Sveriges relativt modesta statsskuld med 20 miljarder kronor att minska statens årliga ränteutgifter med 100 miljoner kronor. 2010 fick staten 500 miljoner kronor i aktieutdelning från sitt ägande i Nordea. Till detta kommer en betydande värdestegring på Nordea-aktierna över tiden, då bankkoncernen Nordea är ett mycket välskött företag. Verkar det vara en bra affär att sälja ut inkomstbringande tillgångar för att minska en statsskuld som medför relativt låga räntekostnader? Knappast.

Är det något som de återkommande internationella finanskriserna har visat är det betydelsen av stabilitet i denna för vårt samhällsliv så betydelsefulla sektor. Finanssektorn är en samhällelig infrastruktur vars stabilitet är så avgörande att samhälleligt ägande är av avgörande vikt. Detta borde stå klart för alla utom för de mest nyliberala marknadstalibanerna. I dagens situation är förlusterna socialiserade medan vinsterna är privatiserade. Senast i dagarna fick de danska skattebetalarna gå in via staten och ta över den kapsejsade Amagerbanken.

Vore högerregeringen mer rakryggad skulle man tala om för svenska folket att utförsäljningarna av våra gemensamma tillgångar är en ideologisk hjärtefråga, men det vill man inte göra, istället formulerar man krystade ekonomiska argument.

Nu i tystnadens tid vaggar vi likt blåstång i strändernas svall, sövda av ”shopping”, kommersiell TV och personliga lyckodrömmar. Under det politiserade 1970-talet var protesterna mot dåtidens borgerliga regeringar betydligt hetare. Nedan refereras delar av Blommans sångtext, ”Dom borde tjacka spikskor” (1977), en protest mot Fälldins borgerliga regering, som tog vid efter valet 1976. Nisse G Åsling (Nils Gunnar Åsling) var centerpartist och industriminister.

DOM BORDE TJACKA SPIKSKOR

.

.

Snitsaren Nisse G Åsling
fixar industrin, morsning vilken blåsning,
han borde tjacka spikskor, och listigt dra iväg.

.

.

Löften, kan ingen jävel ge dom löften,
jag har väl aldrig sett ett värre rövarband.
Snart så måste vi försöka,
få dom där å sluta stöka,
eller tjacka spikskor och listigt dra iväg.

Löften, kan ingen jävel ge dom löften,
jag har väl aldrig sett ett värre rövarband,
Visst är det skit me vår regering,
snacka me dom där, är ju knappt nån mening,
så jag tjackar spikskor och listigt drar iväg.

Så jag tjackar spikskor och listigt drar iväg.

Bild, azingsport.se

Östersjöns vatten är kallt och ryssens u-båtar ser jag överallt. Ja, jösses Amalia, ja, jösses Amalia, sanningen är bara tråkig formalia

/Mustela Vison, Ubåtsvalsen

Amalia: Militärens berömda ”bevis”, i form av en bandinspelning, för att det var sovjetiska u-båtar som kränkte oss i Hårsfjärden 1982 visade sig vara ljud från en svensk gammal skuta från 1899 med namnet Amalia som råkade befinna sig i området.

bild, barnensskattkista.files.wordpress.com

Sitter och bläddrar igenom några gamla fackföreningstidningar som har blivit liggande på skrivbordet. Om nu Jusek, som jag är medlem i, vill bli kallade för ”fackförening”. Det låter väl för mycket ”1900-tal”, kollektiva lösningar, kamp och sånt där förlegat, antar jag. Nej, dagens Jusek är mer en blandning av försäkringsbolag och karriärcoach. Därför blir jag lite förvånad när mina ögon faller på en artikel som talar om att de svenska ersättningarna från sjukförsäkringen, arbetsskadeförsäkringen och arbetslöshetskassan har fallit från toppskiktet i OECD till under snittet. En sådan rapportering väntar jag mig inte riktigt av min fackföreningstidning, vars världsbild nästan alltid är stabilt borgerlig. Undersökningen av de svenska socialförsäkringsnivåerna har gjorts av den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Jag kan bara konstatera att den svenska civilisationsgraden fortsätter att sjunka.

Detta har tydligen inte den sympatiske skådespelaren Stellan Skarsgård riktigt noterat ännu. Han må vara förlåten från sin utsiktspunkt i Hollywood. På en fråga var han bor i nättidningen The Talks, svarar han följande: ”I live in Sweden because the taxes are higher, nobody is starving, good health care, free schools and universities. It is a civilized country and I like that.” Han får skynda sig hem Stellan medan något av vår civilisation finns kvar. Stora delar av den armé av arbetslösa vi nu har i Sverige har ju inte ens någon A-kassa och på gatorna röjer brunskjortor till riksdagsmän omkring med järnrör i händerna. Vad var det du sa om civiliserat land Stellan?

Sådana tankar kan man få av att läsa Jusek-tidningen. Det var inte riktigt vad jag hade väntat mig.

Det känns som om det ännu inte är dags att börja pladdra på i bloggen efter Paul Celans sorgedikt Dödsfuga. En sådan dikt kräver några dagar i tystnad och eftertanke. Så här kommer en GAN (Gösta Adrian-Nilsson 1884-1965) från 1916 med namnet Skorstenar. Kanske inte en lika dynamisk målning som mycket annat han gjorde på 1910-talet, men vacker och stämningsfull. Bilden är tagen på Malmö Konstmuseums GAN-utställning för några år sedan.

Lite mer om GAN:

http://dixistadelmann.se/2014/february/gan-2.html#comment

Svarta gryningsmjölk vi dricker den om kvällen
vi dricker den om middagen och morgonen vi dricker den om natten
vi dricker och dricker
vi gräver en grav i skyn där ligger man inte trångt
En man bor i huset han leker med ormar han skriver
han skriver när det skymmer till Tyskland ditt gyllene hår Margarete
han skriver det och går ut framför huset och stjärnorna blixtrar
han visslar hit sina hundar
han visslar fram sina judar låter gräva en grav i jorden
han befaller oss spel upp nu till dans

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten
vi dricker dig om morgonen och middagen vi dricker dig om kvällen
vi dricker och dricker
En man bor i huset han leker med ormar han skriver
han skriver när det skymmer till Tyskland ditt gyllene hår Margarete
ditt askgråa hår Sulamit vi gräver en grav i skyn
där ligger man inte trångt

Han ropar stick djupare i mullen ni där ni andra spela och sjung
han griper efter järnet i bältet han svingar det hans ögon är blå
stick spadarna djupare ni där ni andra fortsätt spela till dans

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten
vi dricker dig om middagen och morgonen vi dricker dig om kvällen
vi dricker och dricker
en man bor i huset ditt gyllene hår Margarete
ditt askgråa hår Sulamit han leker med ormar

Han ropar spela ljuvare döden döden är en mästare från Tyskland
han ropar stryk mörkare fiolerna då stiger ni som rök i luften
då har ni en grav i molnen där ligger man inte trångt

Svarta gryningsmjölk vi dricker dig om natten
vi dricker dig om middagen döden är en mästare från Tyskland
vi dricker dig om kvällen och morgonen vi dricker och dricker
döden är en mästare från Tyskland hans öga är blått
han träffar dig med kulan av bly han träffar exakt med sitt skott
en man bor i huset ditt gyllene hår Margarete
han hetsar sina hundar mot oss han ger oss en grav i luften
han leker med ormar och drömmer
döden är en mästare från Tyskland

ditt gyllene hår Margarete
ditt askgråa hår Sulamit

                      Paul Celan

Jag vet att det inte finns något så enkelt som ett kulturellt vaccin mot nazismen/fascismen, men om det hade funnits, så är jag säker på att Paul Celans sorgedikt ”Dödsfuga” och Primo Levis Auschwitz-skildring ”Är detta en människa” hade varit bärande ingredienser i ett sådant. Hade jag haft något att säga till om i frågan skulle inga ungdomar lämna det svenska utbildningssystemet utan att ha läst Celan och Levi.

Paul Celan (1920-1970), poet och översättare, rumänsk jude som flydde nazisternas utrotningspolitik och tjänstgjorde som sjukvårdare i sovjetiska Röda Armen under det andra världskriget.

bild, famousauthors.org

Primo Levi (1919-1987), kemist och författare, italiensk jude och motståndsman som överlevde Auschwitz.

 

bild, theguardian.com

 

 

 

Både Celan och Levi ändade sina liv med självmord.

Föreställ er en konstnär framför sin duk. Hen grundar duken med den fetaste svarta oljefärg man kan tänka sig. Lägger sedan direkt på ett nytt lager av samma färg. Tar ett par steg tillbaka, bestämmer sig i stort sett direkt att fortsätta med ytterligare ett lager av svart. Lämnar sedan duken att torka.

Återvänder till verket dagen efter. Står länge och begrundar, som om något fattas. Blandar till den mörkaste grå nyans. Drar ett penseldrag i övre högra hörnet. Är nöjd.

Översätt detta till filmens värld och ni har den brittiska filmen Tyrannosaur, ett drama från 2011. Svart på svart. Filmens ljusaste scen är en begravningsscen. Ni fattar.

Är det då en dålig film? Deprimerande? Ja, visst deprimerande. Men dålig? Aldrig. Konstnärerna Kazimir Malevich (1878-1935) och Alexandr Rodtjenko (1891-1956) gjorde ju konsthistoria med svart på svart. Tyrannosaur är kanske inte filmhistoria, men en förbannat bra film, med ett skådespeleri hårt och autentiskt som diamant. Regissör är Paddy Considine. Huvudrollerna gör Peter Mullan och Olivia Colman.

Se den om ni vågar. Är ni tveksamma kan ni ju börja med några av Ken Loachs mörka socialrealistiska nedstigningar till filmer. Men där Loach stannar upp och vänder, där fortsätter Considine rakt ner i helvetet.

Jag glömmer aldrig Tyrannosaur. Om jag skulle orka se om den? Aldrig!

Bild, Kazimir Malevich, Svart Kvadrat 1915, konstagenten.se

Om man som Dixi Stadelmann har en tendens att alltför ofta svälla upp likt Herr Padda i självgod vetskap om att man har en allmänbildning som är relativt god, så är radions P1 en underbar kanal att lyssna på. Som en vanartig pojke får man då och då byxorna nerdragna och sedan ges man en kunskapsmässig risbastu på de bara skinkorna. Man skall minsann inte tro att man redan vet det mesta och framför allt skall man inte självgod pösa omkring med sitt illa dolda bildningsöverdåd.

För någon vecka sedan fick jag lära mig vad pemmikan var för något. Denna avslöjade bildningslucka kunde jag väl stå ut med, men idag när årets nobelpristagare i litteratur tillkännagavs och jag tvingades erkänna att jag aldrig hade hört talas om den franska författaren Patrick Modiano, så föll min självbild helt samman. Vilken obildad tölp man ändå är! (Uj, uj, uj vad skinkorna svider). Det är tur att man har P1 som håller en på jorden.

Bild, christiandahlgren.wordpress.com. Herr Padda från ”Det susar i säven”.

”Härliga, sedliga institution, heliga familj, oantastliga, gudomliga instiftelse, som skall uppfostra medborgare till sanning och dygd! Du dygdernas påstådda hem, där oskyldiga barn torteras till sin första lögn, där viljekraften smulas sönder av despoti, där självkänslan dödas av trångbodda egoismer. Familj, du är alla sociala lasters hem, alla bekväma kvinnors försörjningsanstalt, familjeförsörjarens ankarsmedja, och barnens helvete!”

                      August Strindberg ur romanen Tjänstekvinnans son

Honom skulle du ha som talskrivare, Göran! Ta det lugnt nu, Göran Hägglund; jag skojade bara. Han är död sedan hundra år. Det är August Strindberg. Jaså, du är inte intresserad av den sortens kultur. Vad är du intresserad av för kultur då? Jaså, du knackar på hos Reinfeldt då och då och sedan sitter ni på hans tjänsterum och lyssnar på Magnus Uggla. Läser du nåt då? Jaha, du lånar Läckberg-deckare av Reinfeldt ibland. Intressant, då kanske det inte är så konstigt att regeringen bara hostade upp ett par miljoner till Strindbergs jubileumsår. Norrmännen har ju råd att vara kulturella dom, med oljan, menar jag. Henrik Ibsen med sitt jubileum kostade ju ett par hundra miljoner. Nähä, visst, hade du fått bestämma hade familjeskändaren, Strindberg, inte fått ett öre till sitt jubileum.

August Strindberg, wikipedia.org

Utrikesminister Carl Bildt hann knappt avgå innan vi fick en utrikespolitik. Låter detta påstående kryptiskt?

Jo, det var ju så här: Redan i Stefans Löfvens regeringsförklaring fanns en avsiktsförklaring om ett erkännande av Palestina som självständig stat med. Och som ett brev på posten kommer då genast kritik från USA och Israel.  Då svarar vår nya utrikesminister Margot Wallström supermakten: ”Ja, det är ju inte USA som bestämmer vår politik.”  Tänk hur många USA-resor och middagar med den amerikanska makten som Carl Bildt nu måste genomföra för att tona ner detta pinsamma faktum att lilla Sverige helt plötsligt har fått en egen utrikespolitik.

Det trodde jag inte om Wallström. Hennes politiska strålglans har jag aldrig erkänt. För mig har den mest handlat om att hon har varit trevlig och glad, väluppfostrad och välklädd och framför allt har hon inte drivit en massa tråkig politik. Men det tar jag nu tillbaka - i alla fall för en stund – kör hårt Margot!

Och så var det det här med den nya kulturministern… Mina (dröm-) favoriter till ministerposten var i tur och ordning: Göran Greider, Åsa Linderborg, Stina Oscarson och Leif Pagrotsky. Men det blev Alice Bah Kuhnke. Vilken plats hon hade i min lista vill jag inte erkänna. Jag nöjer mig med att avslöja att på platsen efter henne hade jag Kalle Anka.

Varför jag hade Pagrotsky först på fjärde plats? Med tanke på att han är en av Sveriges skickligaste fotbollsanalytiker hade jag vikt platsen som idrottsminister åt den skönt skimrande lille ÖIS:aren.

Försök aldrig tugga nattens fradga

dagen efter.

Det som då var starkt och rätt

smakar nu bara frusen ånger.

Njut istället av det som är,

glöm att dagen kommer åter.

Nattens bomull är svart,

aldrig vit.

Längtans svarta hål,

vars gravitation är så stark

att hoppet aldrig förmår lämna dess kärna,

mister sin kraft när dagens klocka åter

slår.

- ”Försök aldrig tugga nattens fradga dagen efter”. Uj, uj, uj, det är alldeles för mycket weltschmerz i din blogg. Det är inte konstigt att du har så få läsare, Dixi.

- ”Weltschmerz”?

- Ja, försök vara lite folklig istället; spela munspel och dra en fräckis.

- ”Spela munspel och dra en fräckis”. Jävla galning!

Fotboll är glädje, så även i vår mörka tid. Champions League: Malmö – Olympiakos 2 – 0.

Idag är även jag Malmöit. Malmö FF är ett underbart fotbollslag. Ja, inte så underbart som mitt eget Örgryte IS i Division 1 Södra, men nästan, i alla fall just idag.

Och staden Malmö är härlig, bara ett stenkast ifrån metropolen Köpenhamn. Malmö, en konstmetropol med Konstmuseum, Konsthallen och Moderna. Här har jag genom åren sett minnesvärda utställningar med Kandinskij, Klee och GAN.  En stad med kulturpersonligheter såsom: Kristian Lundberg, Mikael Wiehe och Nisse Hellberg. Om jag någon gång måste flytta från Göteborg så blir det till Västra Hamnen i Malmö.

Bild, Västra Hamnen i Malmö, dit-soroe.dk