dixistadelmann.se

Det är säkert inte bara jag och skidnationen Norge som vet att längdskidåkningens essens från VM och OS är stafetterna (och då talar vi inte om nymodigheter som sprintstafett).

När Calle Halvarsson på sista sträckan återigen möter Petter Northug måste ju svensken veta att det är övriga världen mot Norge som gäller. Norge får inte vinna igen. Varför ställer sig inte Calle stilla vid sidan av spåret om så nödvändigt och testar Northugs nerver? Mig hade det inte gjort något om Frankrike hade vunnit, bara Norge inte vinner… Petter hade ju rimligtvis till slut varit tvungen att åka för fullt för att besegra fransosen. Då hade Halvarsson haft en norsk rygg att gå på. Petter hade fått dra fram Halvarsson för en gångs skull. Chansen till svensk seger hade i alla fall funnits. Nu fungerade Halvarsson återigen som ett menlöst offerlamm i händerna på skidåkningens grymma överstepräst, Petter Northug.

Men Norge skall inte vara för säkra. Forskning och vetenskap går snabbt framåt; mänsklig kloning är snart möjlig. Det dröjer inte länge förrän vi kan ställa upp med Charlotte Kalla1, Charlotte Kalla2, Charlotte Kalla3 och Charlotte Kalla4 i damstafetten och Johan Olsson1, Johan Olsson2, Johan Olsson3 och Johan Olsson4 i herrarnas dito. Då kan den gapiga kusinen från landet som har vunnit på lotto hälsa hem! Då vinner vi, även om våra åkare skulle tvingas köra ovallat med ohyvlad ekplank under pjäxorna.

Sveriges framtida stafettlag, Charlotte Kalla och Johan Olsson, bilder sweski.com och svt.se

 

Dumhet är ett tillstånd. Okunnighet är ett val.

                      Ur den tecknade serien NON SEQUITUR av Miley Miller

Kanske är vintern eftertankens tid. Idag när drömmen om en hägrande vår har fått ge vika för en iskall vintervind skriver jag dessa rader efter att som vanligt ha läst Dalademokraten till frukostkaffet. Tanken slog mig när jag läste ledarsidan att situationen i ”tidningssverige” är ganska absurd; här sitter jag i mitt kök i Göteborg och läser en morgontidning med bas i Dalarna. Jag har ingen som helst anknytning till Dalarna och har bara varit på genomresa i dessa trakter en gång i min tidiga ungdom. Men nu när jag tänker efter kommer jag ihåg att jag fortfarande har kvar en fiskekniv som jag köpte som souvenir i Mora vid detta tillfälle; alltid något!

Varför läser jag då Dalademokraten? Egentligen borde jag ju som den absoluta majoriteten runt Göteborg gör, läsa Göteborgsposten, men jag har alltid haft ambitionen att läsa en tidning vars ledarsida genomsyras av min egen syn på hur samhället skall organiseras. I ett bredare perspektiv har ju också tidningar en viktig opinionsbildande roll och varför skall jag bidra med mina pengar till att en samhällssyn som jag inte i något avseende delar får ökat genomslag? Med denna bakgrund valde jag Arbetet som morgontidning när jag för tjugofem år sedan flyttade hemifrån till min första egna bostad. Denna tidning läste jag sedan hela tiden med stor behållning tills den helt chockartat lades ner. Att sedan välja GP var för mig lika otänkbart som att helt vara utan en morgontidning och eftersom jag visste att Göran Greider, vilken jag hyser stor beundran inför, fanns på DD blev valet inte så svårt. Så nu sitter jag här och läser en två dagar (postgången) gammal tidning med artiklar om Falun, Borlänge, Leksand och Mora varje morgon. Ja, om sanningen skall fram så är det väl ledarsidan och kultursidan som jag ägnar störst intresse åt. Och med den vitalitet och det samspel med läsarkretsen som ofta finns på ledarsidan är det alltid ett stort nöje att läsa den.

Jag skall hålla mig kort; så länge som den politiska ensidigheten i dagspressen är så massiv att jag som boende i rikets andra stad inte kan hitta en lokal morgontidning med en från den gängse normen avvikande politisk färg och vitaliteten på DD:s ledarsida är intakt, så länge kommer jag att fortsätta prenumerera på Dalademokraten.

Det finns människor som talar på utandning. Så länge de har luft i lungorna och syre i hjärnan så går munnen. Då det är svårt att hinna med att tänka samtidigt får nog de flesta av dessa snabb- och långpratare karaktäriseras som pladdrare. Antonio Lobo Antunes skriver som dessa talar, på utandning. Så länge det finns syre kvar i hjärnan skriver han frenetiskt, fram till nästa inandning tvingar honom att ta en kort paus, innan han drar igång igen. I alla fall får jag som läsare den bilden då jag läser hans ursinniga roman, ”De förrådda”. Är han då en pladdrare? Aldrig! Skriver man lika fräckt och med samma självförtroende som Vladimir Majakovskij (1893-1930), besvärjer man döden och meningslösheten med den fysiska kärlekens uttryck, samtidigt som man inser likt Charles Baudelaire (1821-1867) att köttet snart skall smälta i förruttnelse och likmaskangrepp och matar man ut texten som James Joyce (1882-1941) i ett ocensurerat medvetandeflöde, kan det väl inte bli annat än bra, särskilt inte som brygden är upphettad av en blåslampa driven av en högoktanig vrede.

Den portugisiske författaren Antonio Lobo Antunes tjänade liksom sin romans huvudperson den europeiska kolonialmakten Portugal i det orättfärdiga kriget i Angola på 1970-talet. När jag skriver detta känner jag plötsligt hur gammal jag är och hur annorlunda Europa då såg ut. Järnridån känner säkert dagens unga till, men hur många vet att vi i dåtidens Europa hade USA-stödda fascistdiktaturer runt medelhavet. Antunes tvingades uppleva en av dessas (Portugal) dödsryckningar i de afrikanska kolonialkrigen, vars konsekvenser skulle utmynna i Nejlikornas revolution 1974. De två andra fascistdiktaturerna, Spanien och Grekland, skulle också falla inom några år.

Denna roman är nödvändig att läsa idag, när vuxna människors favoritfilm är en Disney, när favoritromanen är en undomsbok i en vampyrserie, när fritiden i övrigt spenderas omväxlande med en amerikansk TV-serie eller i ett dataspel och när man tror på propagandan som säger att västvärlden är god och har ett ansvar att styra och ställa i den i övrigt onda världen, med krigsmakt om så krävs. Läs Antonio Lobo Antunes roman ”De förrådda” och skäms!

bild, Antonio Lobo Antunes, wikipedia.org

Konst är inte en spegel som man håller upp mot verkligheten, utan en hammare med vilken man formar den.

                      Bertolt Brecht (1898-1956)

I Grekland sitter idag arbetslösa föräldrar i sina lägenheter, utan både el och vatten, med sina hungriga små barns frågande ögon, utan att kunna ge svar på varför. Den politiska och ekonomiska makten ämnar rädda de sjuka institutionerna bankväsendet och euron. Människorna får klara sig bäst de kan. Det nyliberala tåget med rälsen utlagd rakt mot helvetet rusar vidare.

Snart framstår ju Otto Dix (1891-1969) och George Grosz (1893-1959) som rena ”idylliker”. Ge mig en hammare, för guds skull!

I den ideologiska kamp som ständigt pågår är historien alltid närvarande. I dagarna var det sjuttio år sedan sovjetiska trupper befriade Auschwitz. I högerns försök att tona ner sin arvsynd när det gäller nazismen/fascismen pågår en kampanj där man påstår att nazityskland och Sovjetunionen var såta vänner fram till Barbarossa, sommaren 1941. Som ”bevis” för detta använder man Molotov-Ribbentroppakten. En ambassadör för denna kampanj är Sveriges radios före detta Östeuropa-korrespondent, Kjell Albin Abrahamson. Detta är en uppenbar lögn för alla som har studerat historien. Läser man Hitlers skrifter och tal ser man att nazismen har två dödsfiender, judarna och bolsjevismen/kommunismen. I Sovjetunionen förenades, enligt nazismen, dessa båda krafter.

Efter första världskriget var Tyskland en av västmakterna utstött stat, likadant var det med Sovjet-Ryssland efter revolutionen. Västmakterna hade till och med gått så långt att de hade försökt slå ned revolutionen i Ryssland genom militära anfall. Dessa två isolerade stater (Tyskland och Sovjetunionen) sökte ett visst samarbete till exempel på det militära området. Men när nazisterna kom till makten 1933 i Tyskland förändrades läget radikalt. Sovjetunionen och Tyskland blev fiender. Sovjetunionen sökte samarbete med väst, men efter att väst hade svikit det demokratiska Spanien dit Sovjetunionen sände militär för att strida mot nazister/fascister och när väst även svek Tjeckoslovakien fick Sovjetunionen kalla fötter. Stalin blev rädd för att isoleras med det mäktiga Tyskland som fiende. I augusti 1939 slöts ett icke-aggressionsavtal mellan Tyskland och Sovjetunionen, men det är  inte bara i historiens ljus som det stod klart att detta avtal bara var ett led i uppladdningen inför historiens största krigiska uppgörelse, där nazityskland till slut gick under.

De välgödda direktörerna som årligen hämtar ut en livslön för en vanlig arbetare i Sverige, jämför sig ibland med fotbollspelare lönemässigt. ”Varför skall vi med våra ansvarsfulla arbeten tjäna mindre än en elitfotbollspelare”, brukar det heta. Den dom blygsamt jämför sig med då är vanligtvis Zlatan.

I fotbolls-EM 2012 som avgjordes i Polen och Ukraina sprang Johan Elmander ut på planen för att möta Englands ökända monsterterrier till mittback, John Terry. Elmander hade en oläkt fraktur i foten. Smaka på den ”dirrar”, möta Terry som äter järn och skiter kätting, med en fraktur i foten! Vad riskerar ni på era kontor? Det skulle väl vara då om ni råkade fastna med slipsen i gylfen och kvävdes, eller om en matsked extra storkornig Iransk kaviar på er lunchrestaurang (två stjärnor i Guide Michelin) skulle hamna i fel strupe, med samma resultat som följd.

När jag ändå är inne på kroppsarbetare hörde jag nyss att en byggnadsarbetare i månaden dör i arbetsplatsolyckor i dagens Sverige och detta för bara en pytteliten bråkdel av era direktörslöner. Va, vad mumlar ni om? Svälj gåslevern, så man hör vad ni säger, förbannade baggbölingar!

Undrar förresten vad sjukvårdspersonalen, den hjältemodiga, som kämpade med (och fortfarande bekämpar) den grymma ebola-epidemin i västafrika har för ekonomisk ersättning?

- Dixi, du är omedelbart och ofelbart tillbaka i 70-tals-retoriken! Och all denna fåfänga ilska, du skäller ju som en rabiessmittad bandhund!

- Voff, voff, voff.

- Dixi, har du hört att från och med nästa år måste man vara VD eller entreprenör för att få vara med bland sommarpratarna i radions P1.

- Grrrrr!

- Lugn nu Fido.

bild, larspekka.wordpress.com

Under mötet på Moderna Museet i Stockholm, som EU:s utrikesministrar hade 2009, flyttades verk av den svenske konstnären Dick Bengtsson, då dessa tavlor ansågs kunna ha ett opassande inflytande på EU-politikernas sinnen.

bild, Dick Bengtsson, Hatt och mössfabrik (1969), Hitler och drömköket (1974), olja på pannå, omkonst.com

Några år tidigare (2004) var det installationen, Snövit och sanningens vansinne, av Dror Feiler och Gunilla Sköld-Feiler, på Historiska Museet i Stockholm, som uppenbarligen provocerade Israels ambassadör till den milda grad att han inte drog sig för att handgripligen censurera verket genom att vandalisera det.

 

bild, Snövit och sanningens vansinne, Historiska Museet (2004), wikipedia.org

 

 

 

 

Hur ofta degraderas inte konsten i vår värld till att huvudsakligen fungera som en vara bland andra varor på en marknad. Detta fenomen kanske inte är underligt i och för sig, när vi nu lever i en privatkapitalistisk marknadsekonomi, men desto gladare blir man när det visar sig att det fortfarande kan finnas en oerhörd kraft i ett konstverk och inte bara ett pekuniärt värde. Jag tänker då inte i första hand på Dick Bengtssons flyttade tavlor på Moderna Museet, eller installationen på Historiska Museet, utan på Picassos verk Guernica. Detta verk som klassas av många som 1900-talets kanske största konstverk. När en representant för USA:s regim, i FN våren 2003, deklarerade landets avsikt att påbörja ett anfallskrig mot Irak, hade man täckt över Guernica (reproduktion) som hängde på väggen bakom honom med ett skynke. Inte ens världens starkaste makt kunde stå opåverkad av den moraliska kraft som Picassos verk utstrålade. Att sedan hela scenen fungerade som en ofrivillig installation, där alla visste vad som dolde sig bakom skynket gjorde ju bara saken bättre.

 

bild, Guernica (1937), pablopicasso.org

 

 

Såg häromdagen Madrid och Liverpool-derbyna på TV. Det är härligt att fotbollsmatcher ofta är sådana fester, både på planen och på läktaren, ibland till och med hos oss i Sverige.

Samtidigt känns det rätt skönt att vara ÖIS:are. Jag slipper trängsel och stök på läktaren. Vi som ser Örgryte på Gamla Ullevi är inte fler än att ÖIS-spelaren som gör avsparken, först kan söka ögonkontakt med varenda en i publiken för att kontrollera att alla är på plats. Skulle någon vara sen, kan laget vänta en stund tills publiken är komplett, innan avsparken görs. Det kallar jag intimitet.

Inte går spelet så snabbt heller, vilket kan vara bra om man är lite stel i nackpartiet. När ÖIS-målvakten kastar ut bollen till någon av backarna, hinner man lugnt gå och köpa korv med bröd och är det inte Anklev som bär upp bollen, hinner man äta upp korven också innan laget kommer över mittlinjen.

Att se Örgryte på Gamla Ullevi är en stillsam upplevelse både på läktaren och på planen. Poängen delar lagen ofta salomoniskt.

Jag kan knappt bärga mig tills jag får se Oskarshamn gästa Gamla Ullevi och Örgryte igen. Vilken match det blir! Så skönt att vara ÖIS:are.

bild, Gamla Ullevi, wikipedia.org

Du kallade mig för ett vrak.

Och jag kunde plötsligt se dig strålande på en vacker segelbåt,

men även liggande på det solvarma däcket

med blåvita seglarskor hårt knutna kring halsen.

Jag förflyttades till den natt i maj då 2000 män förberedde sig inför döden,

alla instängda i det dödligt sårade odjurets buk.

För sista gången sorterade de sina liv,

i olika högar, fram och tillbaka.

När framtiden inte längre fanns blev de arkeologer,

grävande i historien.

Uniformerade män med darrande händer lyfter minnen sköra som fågelägg.

Beskådar dem i ljuset,

polerar dem med sina lungors andedräkt,

som sedan kondenseras mot tusentals ton kallt pansarstål.

Men vad har jag att göra med Järnkanslerns skepp!

Jag ville skriva framtiden på nytt.

Jag ville vara Aurora.

Jag ville storma Vinterpalatset igen,

men du kallade mig för ett vrak.

Bild, kryssaren Aurora, wikipedia.org

Men… det är ett helvete att vara ung idag, värre än hur jag hade det, jag och min generation. Vi SÖKTE snarare tillfällighetsjobb än tvingades till det. Osäkerheten, att vara så i händerna, klorna, på rå-kapitalet som idag… varför vill man då bli popstjärna, vore det inte bättre att bli revolutionär?

    Ulf Lundell i bloggen Badgers Drift

Vad jag gör? Jag gör som alla andra, jag läser Uffes blogg. Livet är ju fullt av svåra situationer, man vet inte alltid vad man skall göra, eller hur man skall handla. I morse till exempel, när jag hade ätit mina frukostmackor, så var jag fortfarande lite sugen. Skulle jag ta ett danskt rågbröd till med kräftost på? Villrådig som jag var, funderade jag ett tag: hur skulle Uffe ha gjort? Då kände jag nästan direkt att han skulle ha avstått. Jag hoppade över mackan. Det är skönt med vägledning i livet. Jag tror på oraklet på Österlen!

Ja, det är han som vet hur det ska va.

Det är han som vet vad som är dåligt eller bra.

Var det nåt han gjorde?

Var det nåt han sa?

Undrar vad Ulf Lundell skriver idag!

Texten ovan är en av mig travesterad pop-text från slutet av 1970-talet. Men då handlade den om tidens populärkultur-guru, kvällstidningsjournalisten Mats Olsson.

Läste i tidningen för en tid sedan att Rottingmajoren vid en utfrågning inte lyckades pricka in betydelsen av tre ord i ett språktest. Ja, nu överdrev jag lite, han lyckades faktiskt med det första. Trots att han hade att välja mellan fyra olika alternativ, gick han dock bet på de andra två. De ord han missade ordförståelsen på var ”letargi” och ”aritmetik”.  I min värld är jag ganska säker på att en majoritet av gymnasieungdomarna vet att ”letargi” betyder håglöshet, slöhet och att ”aritmetik” betyder räknelära. Är jag då överraskad över att vår före detta utbildningsminister, som alltid företräder en auktoritär, repressiv, sorterings- och kunskapsskola, visade sin okunnighet? Inte ett dugg!

Det fanns en tid då folkpartiet var ett humanistiskt parti för en bildad medelklass. Dagens parti företräds emellertid av ett politiskt ”råskinn”. Jag drar mig faktiskt inte för att tillskriva Jan Björklund detta epitet. Fiskar man röster i samma grumliga vatten som SD får man finna sig i detta. FP är idag ett parti som redlöst flyter omkring i en stinkande soppa av språktester, burkor, repression, hierarkier och auktoritära idéer.

Det är tur att en hedervärd person som Ingrid Segerstedt-Wiberg, salig i åminnelse, slapp uppleva sitt socialliberala partis förvandling. Hon hade garanterat inte känt igen sig i dagens parti. Det finns många sympatisörer till dagens FP som säkert lika gärna skulle kunna rösta på SD.

Björklund, blir du ertappad i brunhögerns uniform, hjälper det inte om du påstår att du minsann har rena vita underkläder, du blir dömd efter vad omgivningen med egna ögon kan se.

bild, Jan Björklund, wikipedia.org

- Jan Björklund och Göran Hägglund! Sluta nu slåss! Platsen ni slåss om är ju inte ens ledig. Jimmie är ju bara sjuk. Han är snart frisk och tillbaka igen. Det är väl inte så konstigt att man kan bli lite utbränd när man med en sådan energi eldar hatets låga.