dixistadelmann.se

Femton år är en svår ålder, och den var min, där jag stod framför en bokhandel på Redbergsvägen och väntade på min mor som bara sprungit upp till mormor ett ögonblick. Utanför bokhandeln fanns en hylla med billiga böcker, som jag stod och tittade på – när en drucken man stegade fram till mig. Att han var alkoholist kunde man gissa av det plufsiga ansiktet, de ilskna, blodsprängda ögonen och den slappa munnen med en fläck levrat blod i mungipan. Han mönstrade mig hotfullt. ”Vad heter du?” röt han till. Jag blev rädd. ”Claes”, sa jag svagt. ”Ryck upp dig, Claes!” Han stirrade mig rasande in i ögonen, som om han nätt och jämnt kunde avhålla sig från att bära hand på mig. Så vände han tvärt och började gå uppför backen mot Systembolaget.

Darrande andades jag ut och försökte återvinna fattningen. Jag började nervöst plocka bland böckerna igen. Då stannade han mitt i backen, snodde runt på klacken och knöt näven mot mig: ”Akta dig!” röt han.

                      ”Vad heter du?”, ett kapitel ur Clas Hylingers roman, ”Ett långt farväl”.

Roligare än så blir det inte! Ja, i alla fall, mycket roligare än så blir det inte. Fritiof Nilsson Piraten i ”Bock i örtagård” går ju inte heller av för hackor; det samma gäller John Kennedy Toole i ”Dumskallarnas sammansvärjning”. Men Claes Hylinger får mig förvånansvärt ofta att le i ett stilla välbefinnande och ibland som i texten ovan, att gapskratta. För min inre syn är det Klaus Kinski, den närmast galne skådespelaren, som är så intimt förknippad med regissören Werner Herzog som uppträder som den druckne mannen i Hylingers text. Ingen kunde som Klaus Kinski sno runt på klacken och med sin illa dolda galenskap sätta skräck i sin omgivning. Ni som har sett Werner Herzogs ”Aguirre - Guds vrede” förstår vad jag menar. Men om det, vilket jag är ganska säker på, är en självbiografisk upplevelse som Hylinger beskriver och det hade varit Kinski som grabben blir antastad av, så hade nog inte Hylinger blivit den impressionistiske och lätt vemodige flanören genom livet, som jag tycker han är, istället hade han nog till följd av denna händelse uppträtt som en litteraturens motsvarighet till den förvridna tyska expressionismen.

Att läsa Hylinger blir extra intressant eftersom han ofta rör sig i samma geografiska områden som jag själv. Igenkänning och identifikation blir en extra krydda i läsningen. Jag undrar om inte det var samma bokhandel på Redbergsvägen där jag stannade motorcykeln på väg hem från mitt sommarjobb på posten en varm sommardag kring 1980 och i en boklåda med rea-böcker hittade en historisk roman av Rune Pär Olofsson, en författare som jag senare aldrig har läst om igen.

Igenkänning, identifikation och förebilder när det gäller kön, etnicitet, sexualitet och ålder etc, sägs vara viktigt i dagens samhälle och i många fall är det säkert så. Men vad det aldrig talas om är klass. Det är först när samhället ses genom klassperspektivet som man får tillgång till det verktyg som ger möjlighet att i grunden förändra ett samhälles struktur. Denna insikt är farlig och måste därför förtigas. Nej, det postmodernistiska samhällets stora projekt blir istället identitetsbyggandet där individen sägs vara fri från kollektiva erfarenheter grundade i samhällets produktionsordning. Den atomiserade konsumenten som finner sin identitet i konsumtionen, det är vår tid i ett nötskal.

Claes Hylinger och Klaus Kinski, wikipedia.org

Moderaternas finansminister Anders Borg är en väldigt modern och liberal man. Gamla förstelnade könsroller är inget för honom. Allt som oftast löser han upp hårpiskan, blonderar håret, sminkar upp sig och klär sig i blus, kjol och högklackat. Sedan är han på ett vips, Magdalena Andersson. Ja ni vet, Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesperson.

Anders Borg är som sagt var, en väldigt modern och liberal man, men på en punkt är han stenhård, rent av rigid; han skulle aldrig överge, ja inte ens för ett ögonblick tumma på, sin granithårda högerideologiska övertygelse. Men turligt nog behöver han ju inte göra detta för att med stor trovärdighet uppträda som Socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman, Magdalena Andersson.

Bilder från wikipedia.org

Om Sveriges regering kan fördöma en nation som:

använder dödsstraff inom rättskipningen,

använder utomrättsliga avrättningar/mord mot dem som betraktas som nationens fiender,

ser oskyldiga offer som något nödvändigt i kampen mot nationens fiender,

använder tortyr,

låser in människor utan formella anklagelser och utan rättegång,

startar folkrättsvidriga angreppskrig,

störtar misshagliga länders regeringar,

övervakar och spionerar på allt och alla?

Självklart!

Självklart?

Ja, om det inte handlar om USA. För då är vi tysta, så tysta, i bästa fall. I sämsta fall är vi till och med medbrottslingar.

George W Bush, wikipedia.org

Ända sedan ”minaretomröstningen” i Schweiz, har jag gått omkring och undrat hur göken i ett schweiziskt gökur låter, om man trycker in ett kilo emmentaler-ost i klockhuset. Nu vet jag. Göken låter: host, host, hhhhost,,,,, ost, ost, ost,,,,,,, ossssssssssssssssssst.

Tänk vad dålig ost dom gör schweizarna. Gökstackarn dog.

Bild nedan från wikipedia.org

Schweiz är ett till ytan och folkmängden litet land mitt i Europa, men som i världen har ett mäktigt inflytande på den globala finansiella strukturen. Det är ett mycket konservativt, ja rent av småborgerligt land, där kvinnorna fick rösträtt först 1971. Hälften av kvinnorna arbetar än idag bara halvtid och lönediskriminering är snarare regel än undantag. 70 procent av ledamöterna i parlamentet är män och det högerpopulistiska partiet ”Schweiziska folkpartiet” (SVP) är landets största parti.

Denna nations inflytande, vill jag påstå, har under senare år ökat markant i vårt land. Hur många av oss går tex inte omkring med ett Schweiziskt armbandsur på armen, omedvetna om vad denna nationella symbol egentligen representerar av kvinnodiskriminering, småborgerlighet och nationell självgodhet. Nu är jag klar över att det skulle föra för långt om vi skulle avstå från våra armbandsur i kampen mot en ”Schweizifiering” av världen. Ett mer adekvat svar vore att bojkotta det Schweiziska gökuret, som är alplandets starkaste nationella symbol. Jag är medveten om att en sådan bojkott skulle få en stor anslutning i vårt land, men att det finns en liten men inflytelserik grupp i landet, som ideologiskt sympatiserar med Schweiziska värden och som skulle fortsätta att i sina hem ståta med gökur. För att komma åt denna grupp, vill jag att en folkomröstning kring gökurets vara eller icke vara, skall genomföras. Blir folkomröstningens resultat ett ”Nej”, kommer import av nya gökur att förbjudas. De gökur som redan finns i landet får vara kvar, så länge de fungerar. Tekniskt underhåll och reparationer av dessa ur kommer emellertid att förbjudas.

Som alternativ till det Schweiziska gökuret vill jag propagera för att IKEA tar fram och i sina varuhus distribuerar ett väggur som överensstämmer med vår nationella kultur, förslagsvis ett kurbitsmålat dalaur.

 

Jag får en bestämd känsla av att en majoritet av befolkningen - mer eller mindre - återgått till en 50-talistisk samhällsanda. Nu är ytan det väsentligaste - inte innehållet. Papiljotter, rakade skallar och keps är på modet igen. USA:s nye president ses som den stora frälsaren. Sverige samarbetar med Nato och har soldater i Afghanistan. Landet styrs av en borgerlig allians som spätt på klasskillnaderna på nytt. Vi har en gammal yrkesmilitär (Jan Björklund) som styr utbildningspolitiken. Vi drunknar i den jättelika kommersiella mediestormen, marathon i Melodifestival på våren och allsångskamp på sommaren. TV indoktrinerar de unga med idoltävlingar. Protesterna mot den förda politiken och samhällets eliter är lika tama som ett jamande kattdjur.
Det är långt till Sillstryparns Doing the omoralisk schlagerfestival.

 Ulf Lundén kulturredaktör på Dala-Demokraten 20090812

Jag är ateist och tror följaktligen inte på något paradis däruppe i det blå efter döden. Det gjorde inte heller Joe Hill när han sjöng om prästernas budskap till arbetarklassen: ”You'll get pie in the sky when you die”.

Nä, skall man till paradiset får man se till att man hittar det här på jorden, innan man dör. Jag tror att jag har hittat det, inte på någon söderhavsö, eller i någon avlägsen storstad. Till mitt paradis behöver man inga änglavingar, skulle det knipa klarar man sig med en bra cykel.

Det ligger i Smålands skogar, mellan mörka granar och rakryggade tallar, där grusvägen slingrar fram mellan ängar och stengärdsgårdar, där röda stugor speglar sig i mörka vatten. Här längs den hemlighetsfulla ån ligger Transjö glashytta. Detta är min bild av paradiset. Här skulle jag arbeta med glaset, sitta vid ån och ta en lättöl i en paus och sedan på kvällen återkomma för att försöka fånga en eller annan oförsiktig bäcköring.

 

 

 

Det sägs ofta om småborgaren att denne är en person som alltid “slickar uppåt och sparkar neråt” och när jag nu i polemik med småborgaren väljer ett “underifrån-perspektiv” på tillvaron ter sig verkligheten  som en hård, brutal och cynisk kamp mellan “dom där uppe” och “dom där nere”.

Hur ofta hör man inte från de privilegierade att den vanlige svensken har blivit en trygghetsnarkomaniserande kravmaskin som är mer intresserad av att tillskansa sig bidrag än av att producera. Men letar man verkliga trygghetsnarkomaner står dessa att finna i de härskande klasserna. Alla minns väl direktören och kapitalisten Percy Barnevik som tillskansade sig pensionsförmåner på runt 1000 miljoner kronor. Det tycks inte finnas någon gräns för pensionsförmånerna och avgångsvederlagen hos samhällets toppar. Där kan man tala om trygghetsnarkomani! “dom där uppe” behöver morot, medan “dom där nere” skall ha piska, tycks vara tidens motto.

Efter att stormen “Gudrun” hade dragit fram över södra Sverige och tagit sin tribut i form av stormfällda träd på skogsägarnas marker kom snart krav på stödpengar från skogsägarnas sida. Ett antal berättigade frågor drunknade snart i medkänslan för de drabbade. Kan man tex kräva ersättning från samhällets sida om man inte själv har försäkrat sin skog. Jag säger inte att det var fel med ett ekonomiskt stöd till de drabbade, men jag undrar hur debatten hade sett ut om det istället hade varit en hyreskasern som hade brunnit i en invandrartät förort och det sen hade visat sig att många av de drabbade inte hade haft en hemförsäkring. Då undrar jag om inte “småborgaren” hade protesterat om samhället hade portionerat ut stödpengar till de drabbade.

Arbetare i dåligt lönsamma branscher får obönhörligt gå ut i arbetslöshet, sådan är logiken i den privatkapitalistiska marknadsekonomin. Vi har tex lagt ner både Teko-industrin och varven i modern tid och nu är det bilindustrins framtid som hänger på en skör tråd. Inom jordbruket däremot är efterfrågan på produktionen och lönsamhet sekundära frågor. Skattebetalarna förväntas alltid ställa upp med subventioner och bidrag till jordbrukssektorn.

Efter den fruktansvärda tsunamikatastrofen, där helt plötsligt västerländsk medelklass och överklass i viss mån drabbades av det som normalt sett bara drabbar invånarna i de fattiga länderna, drog en bitter debatt ögonblickligen igång i vårt land. Hade samhällets krafter mobiliserats tillräckligt snabbt och i den omfattning som de drabbade kunde kräva? Debatten som blossade upp när svenskar med libanesisk bakgrund evakuerades, under det senaste kriget i Libanon, fördes med andra förtecken. På en borgerlig ledarsida kunde man läsa att de drabbade i Libanon inte kunde räkna med att det skulle finnas en reguljär “busslinje” mellan Libanon och Sverige och att de drabbade i viss mån fick skylla sig själva när de besökte ett så oroligt hörn av världen.

Den jämlika demokratiska samhällsmodell som skapades i Norden efter kriget och som tog sig uttryck i folkhemmet och välfärdssamhället är nu historia. Utvecklingen mot ett fördjupat klassamhälle accelererar under vår borgerliga regering och i detta samhälle kommer motsättningarna att öka. Den dag då rädslan och egoismen helt har ersatt solidariteten närmar sig med stormsteg.

Ni talar mjukt och artikulerat

i den eviga megafonen.

Jag skriker med sprucken röst

genom ett sugrör.

Ni eftersträvar subtilitet.

Jag har inte tid med subtilitet.

Ni hatar plakatkonst.

Jag älskar plakatkonst

bara för att ni hatar den.

Ni föraktar övertydlighet.

Jag önskar att politiken äntligen

skall bli synlig.

Ni vill gömma maktstrukturerna

i menlöshetens bomull.

Jag andas Marx och hans manifest

och kan känna samma skräckblandade fascination inför leninismen

som inför ett vackert vapen.

Men vid stalinismen går min gräns.

Stalinismen är lika vacker

som ventilerna för Cyklon-B-gasen i dödslägrens gaskammare

eller

som en imperialismens bombmatta över ett sjukhus i Hanoi.

George Orwell hade fel i sin dystopiska roman, ”1984”. Det behövs ingen stenhård repression för att hålla ett folk nere, tvärtom är det nakna våldet en mycket omodern och ineffektiv metod. Det är istället Aldous Huxley som historien har givit rätt. Hans roman, ”Du sköna nya värld”, visade att det är mycket effektivare att hålla folket nere genom att söva dem med droger och intelligensbefriad underhållning. Dokumentären ”Videocracy,” av Erik Gandini om Silvio Berlusconis Italien, är en bra illustration till detta.

Den populistiska högern önskar människor som aldrig har fått chansen att utvecklas intellektuellt till fullvärdiga medborgare i ett demokratiskt samhälle. Detta är ett arv från den mer hårdföra fascismen. I Portugal under diktaturen var analfabetismen en statligt sanktionerad ”sjukdom”. Regimen tyckte att det räckte med fyra års skolgång för de breda folklagren. I Sverige sammanfattade Ny Demokrati sitt politiska budskap i nonsensuttrycket ”drag under galoscherna”. Berlusconi styr sitt medieimperium och i förlängningen hela Italien, enligt tesen att vanligt folk bara vill ha trevlig och rolig underhållning, inte en massa allvar och tråkigheter som kan oroa och stimulera till tankeverksamhet. I denna ”underhållning” ingår kvinnoförnedring som en viktig beståndsdel. Jag har väl aldrig sett så många exponerade kvinnokroppar, på så kort tid, som i Gandinis dokumentär.

Visst, man kan skratta år Berlusconi och mediesituationen i Italien, men egentligen borde vi se faran och genast börja arbeta för en annan utveckling. Även i vårt land går vi mot mediekoncentration och ett allt mer kommersialiserat medieklimat. Enbart marknad ger oss enfald, inte mångfald. Det är en läxa att lära.

Silvio

Silver and gold

Won´t buy back the beat of a heart grown cold

                      Bob Dylan

Bild, Silvio Berlusconi, wikipedia.org

Han var den skickligaste kocken jag jobbat med.

Han hade smakerna i blodet och kockkniven
som ett förlängt trollspö i höger hand.
Under fredagskvällarnas smatter från bongmaskinen utförde
han underverk med händer som fartstreck mellan
spisen grillen tallrikarna.

Han hade en japansk kärna av rostfritt stål och älskade att berätta
om middagarna han lagade till kvinnorna han förförde.

Det enda sättet att få hans respekt
var att jobba vid hans sida en lördagskväll.
Han förlät alla misstag så länge han visste att man gjort sitt bästa.
För honom var köket en fotbollsplan
och vi spelade i samma lag.
Självmål fick honom att sänka blicken
men inte att höja rösten.

Det tog tre månader för mig att förstå hur han gjorde
för att klara av pressen uppifrån.
Att det var vodka i vattenflaskan
och att det glansiga i hans blick
var det enda sättet han visste
för att inte låta stressen knäcka honom.

Dikten Kocken finns i diktsamlingen Kallskänkan av Jenny Wrangborg (Kata förlag 2010). Jag hörde den i Dagens Dikt i P1. Wrangborg är en författare som alltid får en att tänka efter: Hur ser våra livsvillkor ut idag. När jag hörde dikten Kocken knackade det på i huvudskålen: Varför värderas ägande så mycket högre än arbete och ger så mycket mer makt i vår typ av samhälle?

- Dixi, inte så konstigt att du spinner som en katt!

- Vad menar du?

- Ja, politik, fotboll och mat i samma dikt. Kan det bli bättre?

- Tyst, jag njuter.

Preben längtar. Preben längtar på hösten, på vintern, på våren, på sommaren. Preben längtar alltid till danernas land.

Shakespeare må ha haft rätt om att det är något sjukt i kungariket Danmark, men likt förbannat längtar jag dit när sommaren kommer. Likt varulven som ylar mot fullmånen, vaknar den inom mig djupt begravda småborgaren till liv och kräver sin tribut av öl, snaps och sill på en solig uteservering under den rödvita flaggan. ”Kom lad os hygge os, kom lad os hygge os, kom lad os hygge os...”, skriker han i all evighet, eller som det alltid blir, tills jag ger efter.

Årets nobelpris i litteratur gick till den kanadensiske författaren (novellisten) Alice Munro. Jag kan inte kommentera valet på annat sätt än att det var roligt att det blev en kvinna i år, eftersom jag i min monumentala obildning inte har läst henne. Jag har visserligen inte hunnit kontrollera det, men jag är ganska säker på att inte ens någon bok av henne står i min bokhylla. Det blir till att knata på till bokhandeln med läxväskan på ryggen och köpa en bok av Munro. Uj, uj, uj, den läxväskan börjar bli riktigt tung nu. Har inte ens hunnit läsa Mo Yan, från förra året, ännu. Istället för att lägga ut texten om Munro har jag skrivit om den kanske mest eldfängde litteraturpristagaren på senare tid, Elfride Jelinek. På österrikarna bara Elfride, buss på!

Jag hörde på kulturradion att nobelpristagaren i litteratur Elfriede Jelinek har svårt att stå emot den hatstorm hon drabbas av i det småborgerliga Österrike. Jag undrar om inte de österrikiska författarna Thomas Bernhard och Elfriede Jelinek hade/har rätt. Det måste vädras i detta auktoritära, patriarkala och småborgerliga Österrike, landet som aldrig gjorde upp med nazismen, som lyckades lura resten av världen att man var det första offret för Hitlers expansionspolitik, när man i själva verket till stora delar var källan till nazismen. Hur många nazipotentater var inte Österrikare?

Tyskland kan tacka sin 68-generation som vägrade leva kvar i ett nazianstruket, auktoritärt, patriarkalt, förljuget och småborgerligt Tyskland, de kan tacka den generation som gjorde politiskt, socialt och moraliskt uppror. Det är ett sådant uppror som behövs i Österrike.

Vi minns väl alla Josef Fritzl, mannen i det lilla österrikiska samhället, som höll dottern inlåst i källaren, som sexslav, år efter år. Visst, sjuka människor finns överallt, men som en bild av en sjuk nation var det närmast ett skådeexempel. Småborgerlighetens kärna, den privata äganderätten, finns det något som rimmar så illa ihop med kärleken? Vad är den perversa tanken på att patriarken skall ha en annan människa inlåst i källaren och att han sedan skall kunna utnyttja denna människa för sina lustar, om inte äganderätten dragen in absurdum!

Den högerextreme politikern Jörg Haider, som var regeringschef i Österrikiska delstaten Kärnten i många år och partiledare för de brunanstrukna partierna BZÖ och FPÖ under olika tidsperioder, förde en politik för ”lag och ordning”, konservativa könsroller, heterosexualitet och gammaldags syn på familjen. Sedan körde han i hög hastighet, rattfull ihjäl sig, efter ett besök på en bar för homosexuella. Tala om dubbelmoral och hade det stannat vid dubbelmoral på individnivå hade det inte varit så farligt, för vem kan svära sig helt fri från denna ack så mänskliga åkomma? Men när en hel nation vägrar att göra upp med en nationell förljugenhet, då kan det bli farligt.

Jag travesterar Hamlet: det är något sjukt i den Österrikiska nationen. Jag kan förstå att Thomas Bernhard inte tillåter sin dramatik att spelas i Österrike. Vädra ut det gamla unkna och släpp in nytt syre!

Elfriede Jelinek, wikipedia.org

I morgon får vi reda på vem som får årets nobelpris i litteratur, i väntan på detta harvar jag på med skåpmat ur litteraturens skafferi. När jag 2011 skrev inlägget nedan måste jag erkänna att jag hade höjt armarna av glädje, som inför ett vackert fotbollsmål av mitt hjärtas lag, när jag hörde på radion vem som blev det årets pristagare. Det hade jag aldrig gjort tidigare. Ja, ja om man räknar bort Grass då, när han fick priset.

Jag skall helt ärligt erkänna att jag aldrig trodde att Tomas Tranströmer skulle få sitt litterära Nobelpris, detta inte av kvalitetsmässiga skäl, utan bara för att förra gången då det gick till svenska författare, (1974 då Eyvind Johnson och Harry Martinson fick priset), blev konsekvenserna så fruktansvärda. Men Svenska Akademien har tydligen kommit över detta, så Tranströmer och alla hans läsare är bara att gratulera. Synd bara att poeten hann bli så gammal och skröplig innan det var dags.

”Liszt har skrivit ner några ackord som är så tunga att de

borde skickas

till mineralogiska institutionen i Padova för analys”.

Diktstrofen ovan kommer ur diktsamlingen ”Sorgegondolen”, medan strofen nedan härstammar från dikten ”Eldklotter”

”Vi tjuvmjölkade kosmos och överlevde.”

Kan man skriva sådant är det svårt att ifrågasätta att man tilldelas Nobelpriset i litteratur, trots att man råkar vara svensk! Att observera är dock att Tranströmer inte själv tillhör Akademien.

Tidigare svenska nobelpristagare i litteratur, vilka alla satt i Svenska Akademien, är Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam, Erik Axel Karlfeldt, Per Lagerkvist, Eyvind Johnson och Harry Martinson. I historiens ljus är det nog svårt att inte hålla med om att det har varit för många svenska författare som har fått priset, men ändå vill jag bara skrika när jag läser listan: ”Varför fick inte August Strindberg priset”!!

- Va, vem är det som snyftar? Men för helvete Reinfeldt, sluta lipa nu! Det kanske blir Läckberg nästa år.

Tomas Tranströmer, wikipedia.org

I väntan på att årets nobelpristagare i litteratur skall tillkännages senare i veckan hämtar jag lite skåpmat ur skafferiet. Tilläggas kan att när jag skrev nedanstående (2010) kunde jag givetvis inte veta att Tranströmer skulle få Nobels litteraturpris året efter.

Nobelpriset i litteratur kritiseras ibland för att priset går till okända författare som väldigt få läser. Personligen förstår jag inte denna kritik. Priset är ju inget resultat av någon popularitetsmätning, utan ett pris till ett författarskap som grundas på kvalitet. I år (2010), efter många års väntan, gick priset till Mario Vargas Llosa, en latinamerikansk författare som både är mycket känd och vida läst.

Jag har bara läst romanen, ”Tant Julia och författaren”, av Vargas Llosa, en roman som kanske inte räknas som ett av hans tyngsta verk och trots att det fanns drag av både gubbsjuka och machismo i boken, så var den i alla fall skriven av en författare och tillika högerman med humor. Det är inte så dåligt det med tanke på att jag samma dag hörde en magsur Göran Skytte på radion kritisera svenska kyrkan för att ha provocerat Sverige-Demokraterna att lämna Storkyrkan. Hur många äldre män, stammande ur borgerskapet, har inte i takt med att deras hjärtan både har kallnat och stelnat marscherat högerut på den politiska skalan. Vargas Llosa var vänsterradikal i sin ungdom, likadant Göran Skytte, men i Vargas Llosas fall finns i alla fall ett stänk av humor kvar.

En annan nobelpristagare i litteratur som jag läste i början av 1980-talet är V.S. Naipaul. Romanen med namn ”Där floden flyter förbi” upplevde jag som en anomali i sin tid. Här pläderade författaren för att tredje världen inte var fattig på grund av den rika världens kolonialism och imperialism, utan för att de styrande och inflytelserika i de fattiga länderna helt enkelt var odugliga och tämligen lata. I dessa tider som nu råder kanske man kan komma undan med sådana åsikter, men när jag läste romanen i början av 1980-talet, var det i alla fall för mig, och säkert för många andra också, närmast chockerande tankar. Och hos författaren Naipaul finns knappast någon förmildrande humor, bara gamla sura högerståndpunkter.

I ett nobelsamtal i samband med att Gunter Grass fick nobelpriset i litteratur (Grass en favorit hos mig) där även Naipaul deltog, höll det på att sluta med handgripligheter mellan Grass och Naipaul. Naipaul envisades med att kalla Grass för idealist i en ton som om det vore ett brott att vara idealist, detta trots att Grass vädjade om att inte ständigt tillskrivas detta epitet av Naipaul. Till slut tröttnade emellertid Grass och hotade Naipaul med stryk genom orden: ”kallar du mig idealist en gång till kommer jag att uppträda mycket fysiskt mot dig”. Tilläggas kan att även Llosa och Grass har haft en långvarig och tämligen hetlevrad polemik, men i denna polemik, dem emellan, har det funnits ett mildrande drag av både värme och respekt.

Summan av kardemumman: Jag hade föredragit en annan litteraturpristagare, även om Vargas Llosa inte är en oförtjänt pristagare, men å andra sidan kunde det ha blivit en sämre också. Nu hoppas jag bara att mäster själv, P.O. Enquist, kan få priset, kanske redan nästa år. En sådan tanke är väl att utmana ödet, eftersom förra gången det hände att priset gick till Sverige (Harry Martinson och Eyvind Johnson, 1974), så slutade det med katastrof. Men visst vore Enquist en värdig pristagare.

Mario Vargas Llosa, wikipedia.org

Idag skördade hösten

trädens guldpengar.

Som en siciliansk olivbonde gick han i kraftiga läderstövlar

med käppen i händerna svängande mot trädens grenar.

Mina näthinnor blev presenningar under träden.

Det är ur denna kassa

jag mutar döden

för att få uppleva en vår

till.

Jag åt fil och en knäckebrödsmacka till frukost i morse. Det blir nog köttbullar med kokt potatis, gräddsås och lingonsylt till middag. Vädret har blivit lite kallare, nu när det drar mot vintern. Då är det skönt att ha ett par nya långkalsonger från Konsum som värmer.

Vad jag håller på med? Jag övar min Facebook-prosa. Det lär ju vara så att förr eller senare hamnar alla på ”Feseboka” och då gäller det att var väl förberedd.

Bild från gustextil.se