dixistadelmann.se

Nu när Reinfeldt försöker mildra den svenska högerns arvsynd, en historia av egoism och arrogans, med sina fuktiga cockerspanielögon, kan det var på sin plats att minnas.

Gösta Bohman hade inte heller mycket till övers för att bistå fattiga människor i utvecklingsländerna. Citatet: ”De kan ju bo i plåtskjul och äta bananer”, visar högerns sedvanliga egoism.

Att dagens höger kallar sig ”arbetarparti” betecknar Dixi som en skamlöshet. ”Det finns risk för en allmän moralupplösning och samhällsfara om arbetarpacket släpps lediga”; att tvätta bort detta citat från en högerman i riksdagen om införandet av lagstadgad semester, kräver mer än läpparnas bekännelse.

Den gamla högerns grosshandlare, baggbölingar och knoddar fick på sätt och vis rätt i sin oro för allmän moralupplösning. Idag kan till och med Dixi ropa om tidernas förfall, dock inte beroende på att arbetarna numera har en välförtjänt semester. Tidens förflackning har snarare sitt ursprung i allmän brist på bildning och kultur. På public-service-radio, närmare bestämt i P1:s matprogram på torsdagsförmiddagarna, tillreds det sjötunga Walewska utan tryffel. Ja, ni läste rätt, sjötunga Walewska, utan tryffel. Jag tror jag dånar!

Den lata hjärnan blev sin egen börda

och hyllans klara andar aldrig lästa

sågs vända ryggen åt de lättjedästa

som aldrig mer av tankar blevo störda.

Ur Harry Martinsons Aniara

Det är en ynnest att få bo på kajkanten och att få en inblick i det folkliv som rör sig där. Idag fick jag genom fönstret se en liten kille, kanske i tvåårsåldern, komma åkande på en trehjuling. Dagens trehjulingar, har jag sett, har ju ofta en stång där bak som föräldern kan skjuta på med (de små liven skall ju inte behöva trampa själva) och denne lille grabb tycktes ha en sällsynt förstående mamma, för hon småsprang där bak, nästan dubbelvikt tryckte hon på, så att grabben åkte på bakhjulen. Som han njöt av denna färd med framhjulet i luften, ansiktet var bara ett enda stort leende. Men allt roligt har ett slut och efter en stund orkade väl inte modern med att nästan dubbelvikt lyfta trehjulingen. På ett ögonblick övergick den gränslösa glädjen till en besviken vrede när framhjulet åter igen tog mark. Grabben körde ner hälarna för att bromsa och därmed visa sitt missnöje, men modern fortsatte att skjuta på, nu med rätad rygg. Pojken började gråta och jag kunde på sätt och vis förstå honom: vad kan jämföras med att köra omkring med framhjulet i luften? Inte mycket, vet jag som själv har kört Ducati. Efter en stunds parlamenterande tog modern ny sats med böjd rygg och pojken försvann ur min åsyn med framhjulet saluterande mot himlen, men hans leende fanns kvar hos mig en lång stund efteråt.

Kanske var det nästa generations Valentino Rossi jag såg födas där på kajen. All heder åt denna kvinna som visste vad små pojkar älskar!

Inte är jag någon expert på vad de höll på med på FOA, Försvarets Forskningsanstalt, men det kändes tryggt att MÖP-arna hölls inlåsta på anstalt. MÖP-are? Ja, militärt överintresserade personer, det vill säga: pojkar. Därinne på anstalten kunde de väl få hållas med att rita pittoler, gevär och knivar. Ursäkta: pistoler, skall det vara. Och läsa böcker om Rommel och leka skrivbordskrig ,där man erövrade Moskva om och om igen, och kanske skicka ett och annat beundrarbrev till den sittande amerikanska presidenten. I ett litet fredligt neutralt land som Sverige då var, kändes detta med en sådan anstalt så tryggt.

Men så kom FOI, Försvarets Forskningsinstitut!  Jag blev mycket orolig. Vart tog Anstalten vägen? Jag är en liberal man i många frågor och tycker inte att man skall hålla människor inlåsta mer än nödvändigt, men om man alls låser in människor, så skall det vara dem som lever för och planerar för krig, det har väl historien visat om inte annat. Och nu när FOA har ersatts av FOI och det har gått några år, har jag tyvärr fått rätt i min oro. De frisläppta MÖP-arna har lyckats övertyga högerpolitiker med ”Kalledussinkomplex” att vårt lilla land behöver kryssningsrobotar för att kunna hota Moskoviten. Jag säger: in med dem på anstalt igen! Vi vill ha tillbaka Försvarets Forskningsanstalt. Vi skall vara ett litet fredligt neutralt land med en så liten krigsmakt som möjligt.

När livet har gått i stå söker många människor hjälp och lösningar i böcker som bibeln och koranen. Nu kan jag inte påstå att det handlar om att livet har gått i stå i mitt fall, men bloggskrivandet går just nu lite trögt. Då söker jag hjälp hos LOB. I hans verk Excelsior finner man väl inte nyckeln till livets gåta precis, men roligt har man när man läser. Och när det gäller bloggandet finner jag hans ord närmast visionära, ja kanske till och med profetiska. Betänk att hans ord skrevs innan begreppet internet-blogg ens fanns.

- I begynnelsen var Ordet.

- Och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud.

- Och sedan dess har vi inte haft någon ro.

- Nä, sedan dess har inte en jävel kunnat hålla käften!

Det var ord och inga visor det från LOB. Sug på den alla bloggare! Nästa LOB:are är nog ämnad åt en speciell bloggare, eller vad tror du Dixi?

Blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablablablablablablabla

blablabla…blabla…etc.

Precis så

låter det

när prostatauslingen Idiotmar Penis

håller käften.

Då skulle ni höra

hur det låter

när han tjatar och tjafsar.

I ekbacken står träden som fossil mot blå himmel,

på marken surrealistiskt grönt,

bara sippornas vita spikhuvuden förankrar duken i verkligheten.

Hörde härom veckan på ett kulturprogram på radions P1 att det har kommit en nyöversättning på svenska av James Joyces tegelsten till modernistiska mästerverk. Översättaren Erik Andersson berättade att det hade tagit honom fyra år att genomföra detta Sisyfos-arbete och att han ibland hade misströstat och till och med kanske tvivlat på att han någon gång skulle bli färdig, vilket han till slut blev.

Själv säger jag: bara fyra år! Jag läste den modernistiska måste-romanen, i Thomas Warburtons korrigerade översättning, när jag var strax över tjugo år gammal. Människan lär ha som högst intellektuell rå-prestanda mellan tjugo och trettio. Einstein lär till exempel bara ha varit några år över tjugo när han revolutionerade fysiken med sina omstörtande teorier. Men visst, man kan prestera mycket senare i åren också, då erfarenhet och vishet är viktiga faktorer. Vart vill jag då komma? Jo, trots att jag då var i mina bästa år intellektuellt sett, tog det mig närmare ett år att bara läsa James Joyces ”Odysseus”. Många kapitel läste jag flera gånger i min kamp för att försöka förstå vad de egentligen handlade om och när jag äntligen var klar kändes det som om jag hade genomfört en idrottsprestation, som att ha sprungit ett maratonlopp, eller två! Så att ha översatt romanen, oavsett om det tog fyra år, betraktar jag som en oerhörd prestation. Idag med min letargiska gubbhjärna som lättjefullt skvalpar omkring i huvudskålen tror jag knappt att jag skulle klara att läsa om romanen ens om jag fick fyra år på mig.

Jag har kommit upp i den åldern då jag börjar sålla i det jag läser. Lättviktigare litteratur får numer ofta stå tillbaka för den litteratur som jag känner att jag måste läsa innan jag lägger näsan i vädret i min nya etta med lock. Jag har till exempel läst Honoré de Balzac nu för första gången. ”Pappa Goriot”, den var som att titta på en lättare TV-serie. Karaktärerna i boken hade karaktärsdjup som klippdockor och allt handlade om statusjakt (pengar, kärlek, kläder) och i den jakten var alla svek möjliga. Jag har även givit mig på vår svenske nobelpristagare Pär Lagerkvist och hans monumentalt elake dvärg. Det var inte mycket till utveckling i den karaktären, överjävlig från första till sista boksidan. Så lär det ju vara nazismen som författaren beskriver. Nu ligger Carl Jonas Love Almqvist med ”Det går an” och väntar. Strindberg och de ryska epikerna återkommer jag ständigt till, men aldrig att jag skulle läsa om James Joyces ”Odysseus”; så långt är inte livet. Den må vara ett mästerverk, men att ta sig igenom den två gånger är mycket mer än vad jag klarar av.

”Odysseus” utspelas under bara en dag i Dublin. Från det att huvudpersonen Leopold Bloom vaknar på morgonen och beger sig ut i staden för att köpa sig en njure att steka till frukost, tills det att han kommer hem fram på nattkröken och pussar sin nakna och sovande kvinna Molly Bloom god natt på hennes väl tilltagna bakdel har en dag gått, men samtidigt kanske ett helt liv. Anspelningen på den klassiska grekiska resan av Homeros lämnar jag därhän.

Att översätta James Joyces ”Odysseus”, det slår nästan allt, i alla fall enligt mitt förmenande. Kanske inte så konstigt då att översättaren stupade på mållinjen och lät romanens engelska titel Ulysses vara kvar!

”Finnegans Wake” då? Nämn inte den boken, den ska ju få ”Odysseus” att framstå som rena ABC-boken: Leopold Bloom ror och Molly Bloom är rar.

Ovanstående text skrev jag för ett par år sedan. Nu har jag läst Erik Anderssons översättning av ”Ulysses” som jag talar om ovan. Ja, läst och läst, jag har lyssnat igenom den som ljudbok. Jag är ingen vän av ljudböcker annars. Jag tillhör den generation som fick lära sig att läsa på den tiden då läsning var en träningssak, inte som idag då man tycks se på läsförmågan som något genetiskt medfött hos vissa människor. Antingen kan man läsa, eller så kan man inte läsa och det är väl inte hela världen i vilken grupp man hamnar. Nej, på min tid var läsning som sagt var en träningssak. Timme efter timme, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad med näsan i böcker och till slut kunde man läsa. Efter det har läsningen varit det njutningsmedel i mitt liv, som jag inte skulle kunna leva utan. Trots detta: att själv slippa foga ord till ord, mening till mening, stycke till stycke, kapitel till kapitel och istället få höra en sådan favorit som Reine Brynolfsson läsa Joyces prosa som vore det poesi, det var en riktig uppenbarelse för mig.

Det som gör ”Ulysses” så svårläst, tror jag, är att denna roman faktiskt saknar en intrig, som i den vanliga romanen fungerar som en kompass med vars hjälp man kommer, ja egentligen drivs, framåt. ”Ulysses” är som den vanliga människans liv, en helvetes massa intryck och tankar, utan den ordning som en intrig ger. Men att lyssna, till skillnad mot att läsa själv, gör att man kan lämna prosans piska, till förmån för poesins lockelse och lättsinne. Man behöver inte förstå allt, man kan bara njuta och beundra denna oerhörda textmassa.

Ja, ja, så lätt var det inte att lyssna heller, 32 cd skivor med cirka 40 timmars uppläsning, det tog ungefär att halvår att ta sig igenom. Men nu är jag definitivt klar med James Joyces ”Odysseus”. Tack, Reine för det!

Lagen har sina blottor.
Hund får de fattiga ha.
Dom kunde väl skaffa sig råttor,
som är skattefria och bra.

Nu sitter folk i små stugor
med dyrbara hundkreatur.
De kunde väl leka med flugor,
som också är sällskapsdjur.

Kommunen bara betalar.
Det måste bli slut på, ithy
att annars så köper de valar,
fruktar herr Åleby.

Något måste beslutas:
Hundarna skjuts! Inte sant?
Nästa åtgärd: De fattiga skjutas,
så spar kommunen en slant.

( 5 november 1954)

Detta är Stig Dagermans sista dagsedel. På kvällen samma dag som den publicerades i tidningen Arbetaren tog han sitt liv.

Upprinnelsen till denna dikt är följande uttalande: ”Nog är det ynkligt att folk som har understöd ska ha hund.” Sagt av en ordförande inom fattigvården i Värmland.

När jag i min ungdom läste denna dikt för första gången skrattade jag som så många andra åt fattigvårdsordförandens orimliga arrogans och ignorans. Egentligen borde man ju gråta åt ett sådant samhälle, men då på 1970-talet kändes det gamla fattigsverige så främmande och avlägset i det dåtida välfärdssamhället att det i alla fall för mig personligen kändes rimligare att bara skratta. Nu har mitt skratt fastnat i halsen. I dagens tidsanda tycks många med borgerliga värderingar anse att den där fattigvårdsordföranden var nog inte så fel ute i alla fall. Själv mår jag bara jävligt illa!

Oljebolaget British Petroleum, med sin svenske styrelseordförande Carl-Henric ”Small People” Svanberg, aviserar samarbete med det ryska oljebolaget Rosneft, när det gäller att utvinna olja och gas i Arktis.

Med den gigantiska oljekatastrofen i mexikanska golfen i färskt minne, där Svanberg med sitt ”minnesvärda” uppträdande visade världen vad svenska näringslivsföreträdare går för, och med vetskapen om hur känslig den arktiska miljön är, frågar jag mig: kan det bli värre?

Ja, det skulle väl vara om Carl-Henric ”Small People” Svanberg trädde in i ett klassrum fullt med förväntansfulla unga elever och sedan presenterade sig med orden: I are yours new english teachers.

Enligt säkra källor har omgivningen runt Svanberg varit oroliga för hur han skall klara umgänget med ryssen. Amerikaner passade Svanberg utmärkt. Han brukade säga att det är trivsamt att umgås med ett folk vars största kulturpersonlighet är Kalle Anka. Ryssarna är som bekant lite annorlunda, ett gammalt stolt kulturfolk. Men detta är inget som oroar Svanberg. Den ambitiösa planeringen för att göra honom bildningsmässigt rumsren spolierade han snabbt och självsäkert genom att enkelt avfärda sin tillfällige lärare: ”Gontjarov, Turgenjev, Gogol, Dostojevskij och Tolstoj? Klart jag känner till dom. Den mest legendariska lagformationen under Sovjettiden, men be mig inte tala om på vilka platser de spelade; hockey är inte min sport. Men om du frågar om golf och segling, då kan jag allt”.

- Dixi, när jag läser detta kommer jag att tänka på en skitförbannad liten ettrig rödmyra i brottartrikåer på mattan med en elefant som motståndare, skrikandes efter domarens signal: ”fan du kan ju inte blåsa av när jag har honom i falläge”.

Det skälls ofta på våra politiker, både i privata och offentliga sammanhang. Det talas till och med, och kanske med ett visst fog, om politikerförakt. Men här har jag en avvikande åsikt. Nu behandlar jag inte den förda politiken, för när det gäller den skäller jag som en rabiessmittad bandhund, istället vill jag hylla våra politikers yrkeskunnande. I det politiska hantverket är de fantastiska. Trots att de i stort sett alltid står i medias strålkastarljus och tvingas uttala sig i allehanda frågor, mer eller mindre oförberedda, så blir det nästan alltid rätt. Ibland tänker jag att de måste ha hjärnor som ständigt går på högvarv. Om jag tänker på mig själv, kan jag nog prestera en något sånär analys i samhällsfrågor om jag får tid att tänka efter först i lugn och ro, men stick en mikrofon i ansiktet på mig och ännu värre en kamera, då skulle nog folk tro att det var en byfåne som uttalade sig. Så all heder åt våra politiker i denna fråga!

Näringslivets toppar däremot, dessa män som alltid hyllas och som måste smörjas med livets goda för att de inte skall fly landet, de framstår ofta inte som några föredömen när de någon gång måste framträda i media och besvara frågor som går utanför det vanliga ekonomitramset. Nej, här talar vi om riktiga dinosaurier. Låt oss studera de senaste decenniernas portalfigurer från näringslivet.

Peter Wallenberg, han satt på 1990-talet i svensk TV och försvarade västerlandets koloniala historia med argumentet att ”svartingarna” inte klarar sig om inte den vite mannen leder dom rätt. Han må tycka så i sin ensamhet, inuti sitt kranium, men att uttala det i media, för det krävs det en riktig politisk idiot!

Percy Barnevik tog över som ledande näringslivsman efter Peter Wallenberg och efter att ha dyrkats av näringslivsjournalisterna tog det stopp när det visade sig att den gode Percy hade tillskansat sig pensionsförmåner på runt en miljard kronor. Percy Barnevik gav girighetens ansikte ett riktigt välansat skägg!

Så har vi idag Carl-Henrik Svanberg, han har faktiskt lyckats med det som alla Sveriges direktörer alltid ”hotar” med. Han har tillträtt ett viktigt arbete utomlands, som styrelseordförande i det multinationella oljebolaget BP. Hans kompetens, ja hans geni, var för stort för den lilla svenska ankdammen. Problemet för honom var att hans yrkeskunnande synades direkt. Som styrelseordföranden i BP får han nu stå till svars för den gigantiska oljekatastrof bolaget har åstadkommit utanför supermaktens kust. Och hur han har lyckats? Ja döm själva.

I det längsta försökte han hålla tyst, men när han till slut tvingades uttala sig i media, var det med ett beklagande. Och visst fanns det mycket att beklaga, han kunde ju till exempel beklaga de elva arbetare som dog i olyckans initialskede, eller han kunde beklaga skadorna på vår gemensamma miljö, eller att en hel kustkultur kan gå under som följd av oljeskadorna. Men Carl-Henrik beklagade sin egen otur, att han som nytillträdd styrelseordförande inte fick lugn och ro, utan tvingades ut i detta mediala getingbo. Efter detta försvann han snabbt iväg på en ”kärlekssemester” i något tropiskt paradis. Det finns ju lyckligtvis fortfarande kustvatten som BP, eller något av de andra multinationella oljebolagen, ännu inte har förstört. Kärlekssemester?  Dixi erfar att han visserligen reste ensam, men att han ändå hade kärleken i kavajens innerficka. Han bokade sviten med den stora dubbelsängen, sedan sov han med plånboken nedbäddad bredvid sig. Älsklingen skall ju vara lika skönt nedbäddad som han själv.

Till sist hann då verkligheten ikapp Carl-Henrik i form av USA:s president. Efter Obamas stränga behandling fanns det ingen hejd på Carl-Henriks försök till bot och bättring. Hans plötsliga människokärlek svämmade över och utan att han riktigt vet hur det gick till, eller någon annan heller för den delen, talade han plötsligt i tungor. För något från det engelska språkets domäner var det knappast som kom ur hans mun: ”small people, small people, small people”. Ja, ja, nu var jag väl elak i överkant, en viss beröring med det engelska språket fanns väl, det måste jag tillstå, men inte var det mycket inte.

Nu vill jag i all anspråkslöshet, i detta för oljebolaget så prekära läge, ställa mina egna tjänster till BP:s förfogande. Vad jag kan? Jo jag kan vara minst lika inkompetent som Carl-Henric och detta till en hundradel av den lön som han uppbär. Och det bästa av allt, jag är en jävel på cowboy-engelska också. Ända sedan jag var fyra år och fick min första cowboy-hatt och pistol har jag varit bekant med detta språk. På den tiden sa vi i och för sig att vi snackade ”kåbbojspråk”, när vi ”red” omkring på våra cyklar med hatten på huvudet och pistolen i ena handen, samtidigt som vi försökte lotsa ”hästen” med bara en hand. Så kom igen BP, jag är ledig!

Undrar förresten vad ”kort i huvudet” heter på engelska; säkert ”short in the head”, eller vad tror du Carl-Henrik.

Percy Barnevik, aftonbladet.se, Peter Wallenberg, svt.se

 

Jag sitter och slöläser tidningen, läser om att det går dåligt för Volvo Lastvagnar. Tusentals anställda får lämna sina jobb för en oviss framtid i massarbetslöshetens Sverige. Aktieägarna på företagets årsstämma bjuds på varmkorv och festis, vilket förargar en del aktieägare, men inte mig. Är det inte så kupongklipparna skall mättas, tänker jag. ”Nej, tyvärr, champagnen och kaviaren är slut, det blir varmkorv och festis”! Jag ler för mig själv.

Men så läser jag att styrelseordförandens arvode höjs med en miljon kronor. Trots denna upplysning är jag fortfarande ganska lugn. Man blir lätt avtrubbad i denna galna tid. ”Carl-Henric Svanberg”! Nu kokar det till i mitt inre, närmast som en härdsmälta i ett kärnkraftverk. Det är väl inte ”The Carl-Henric Svanberg”, som skall belönas ytterligare? Jo, det är det! I dagens värld finns inte surrealismen i den moderna konsten, den finns i vårt dagliga liv.

1 miljon kronor ytterligare krävs det tydligen för att Carl-Henric Svanberg skall göra sitt arbete och det samtidigt som tusentals människor kastas ut i arbetslöshet. En sådan girig fan!

Jag får leta upp vad jag har skrivit om Carl-Henric Svanberg tidigare. Buss på!

Carl-Henric Svanberg, wikipedia.org

Jag är rädd.

Jag är rädd när jag tänker på mannen som länge hade sovit dåligt. Han vaknade sällan utvilad. En morgon tyckte han att han kände en svag doft som av hund i sängens svettiga ihopvirade lakan. Visshet fick han när han under sängen fann ett lårben. Natten gjorde honom till varulv.

I denna urspårade tid har jag på kort tid läst Jon Lee Andersons biografi över Ernesto Guevara, mer känd som Che Guevara. Jag har sett filmen av Steven Soderbergh om Che. Filmen tyckte jag för övrigt inte om. Jag läser alla romaner jag kommer över om klass. Jag känner en allt större olust inför samtiden.

En morgon när jag vaknar är jag rädd att det vid sängkanten står ett par leriga kängor med en basker vilande på kängskaften. När jag sedan förskräckt tittar under sängen och där upptäcker en AK47, vars krutrökluktande karbinpipa avslöjar att den nyligen har använts, inser jag vad jag nattetid förvandlas till.

I natt vågar jag inte somna.

Bild, wikipedia.org

Första gången jag läste romanen ”Arbetsbiens kärlek” av den sovjetiska författarinnan, politikern och diplomaten Aleksandra Kollontaj (1872-1952) var jag tonåring. Det var på 1970-talet. Boken gav mig min syn på äktenskapet, vilken jag har kvar än idag. Kollontaj propagerar för en form av samvetsäktenskap mellan två jämlika människor som har valt att leva tillsammans så länge det finns kärlek och respekt, i ett äktenskap utan över- och underordning, där båda yrkesarbetar och är politiska varelser. Det som kanske mest förvånade mig var att boken var skriven på 1920-talet och att den ändå var så modern i sitt tankegods, då på det radikala svenska 1970-talet.

Nu har jag läst Carl Johan Love Almqvists (1793-1866) roman ”Det går an”. Den är skriven på 1830-talet och innehåller egentligen samma tes som i Kollontajs i ”Arbetsbiens kärlek”. Skillnaden är kanske bara att Almqvist då på 1830-talet inte kunde vara lika artikulerad i sin socialism som Kollontaj var i det revolutionära Sovjetunionen. ”Det går an” är fortfarande en märkligt vital roman med en dialog som känns helt levande än idag. Om jag jämför med den samtida Honoré de Balzac (1799-1850), i alla fall av det jag har läst av honom, framstår vår svenske Almqvist i en positiv dager. Balzacs alster ter sig för mig rätt dödbakade i jämförelse.

Det sägs att det var August Strindberg (1849-1912) i ”Röda rummet” som konstituerade vårt moderna svenska språk på 1880-talet, men när det gäller språkbehandling kan inte Almqvist vara långt efter, trots att hans roman är betydligt äldre. Imponerande!

Varför håller dom alltid på och slåss på gatorna, dom där höger- och vänsterextremisterna? Dom kan ju köpa aktier och ägna sitt liv åt att placera dom. Ägande, det är ett respektabelt liv det.

Förresten, är nazismen verkligen så farlig, egentligen? Jag menar, man fick ju äga i nazityskland också. Ja, om man inte var jude då…

Fotografen till bilden ovan, från en nazistdemonstration i Växjö, är Hans Runesson. Fotot fick pris som årets bild 1985. Ett rejält fruntimmer gör vad livet har lärt henne: Hon håller rent både hemma och på gatorna. Smuts gör ju ingen glad och den bruna smutsen är livsfarlig.

Bilden är från humanistportalen.se.

Lycka är ett rött hus med vita knutar med namnet: Dannebrogen Ett hus med en tupp på taket som vindflöjel. Tuppeskinn!

Nu har jag kommit till slutet på min genomgång av nazismen/fascismen och det känns så skönt. Att skriva om nazismen är som att stå och stirra ner i kröken på en välanvänd toalett med toalettborsten i handen. Äckligt! Brunt är inte min färg, men jobbet måste göras.

Ute i dagens Europa tågar de bruna på gatorna och i många länder sitter brunhögern även i parlamenten och ibland till och med i regeringen. Skam! Men i vårt civiliserade land är det väl annorlunda, vi är väl anständiga? Svaret på den frågan är Sverigedemokraterna. Men som inte det vore nog sprider sig idag en försåtlig förståelse för brunhögerns ideal i bredare kretsar av vårt samhälle. Nazismen/fascismen har blivit en allierad i kampen mot arvfienden Ryssland.

I radions P1, i Godmorgon Världen (20140316), hör jag korrespondenten Jenny Sanner Roosqvist i ett inslag från Lettland. JSR gör ett reportage om en så kallad veteranmarsch i den lettiska huvudstaden Riga. Marschen ingår i en minnesdag för letter som slogs i Waffen-SS under andra världskriget. Efter en minnestund i domkyrkan tågar hundratals, kanske tusentals, människor, vissa med nazistflaggor, i en hyllning. Smaka på den: en minnesstund för Waffen-SS-soldater i domkyrkan, av alla platser. Absurt! Korrespondenten JSR ställer frågan i neutral ton: var de soldater som slogs i Waffen-SS frihetshjältar eller nazister? Som om det ena svaret vore lika anständigt som det andra.

Föreställ er att hon hade varit i Paris och ställt frågan till mannen på gatan: var männen som stred med Waffen-SS i divisionen Das Reich frihetshjältar eller nazister. Svaret hade troligen blivit ORADOUR! innan örfilen hade landat på hennes kind. Trots att varje Oradour förekom hundrafalt eller till och med tusenfalt i Nazitysklands krig på östfronten har en svensk journalist i Public Service mage att ställa frågan: var de soldater som slogs i Waffen-SS frihetshjältar eller nazister?

Precis alla som stred i Waffen-SS var säkert inte nazister, i takt med att kriget gick allt sämre för Nazityskland blev kraven på soldaterna i den nazistiska elitstyrkan Waffen-SS allt lägre och mot slutet förekom till och med tvångsenrolleringar. MEN organisationen Waffen-SS var nazismens elitstyrka med politiskt skolade soldater som skulle vara den germanska rasens pansarnäve i skapandet av ett nazistiskt tusenårsrike. I denna kamp begick Waffen-SS fruktansvärda brott. Efter kriget, i Nurnberrättegången, dömdes Waffen-SS som en kriminell organisation.

I det propagandakrig som nu rasar gällande bilden av vad som händer i Ukraina har utrikesminister Carl Bildt offrat sanningen för att Sverige som nation skall uppträda som en lojal aktör på västmakternas sida. Här får man inte ens väja för stöd till nazister och fascister i Ukrainas nya regim. Sverige som nation skall ge ekonomiskt bistånd till den nya regimen i Ukraina utan att vi kräver en nazistfri ledning av landet. Carl Bildt, han tiger i frågan och det värsta av allt är att svensk media lojalt tycks ställa upp på utrikesministerns linje. Trots skrämmande nyheter från Ukraina med bildbevis och allt, förblev det tyst i vårt land. Att tre parlamentsledamöter från ett nazist/fascist-parti i Ukraina avsätter en Ukrainsk TV-chef, som de anser vara misshaglig, väcker i stort sett ingen reaktion i vårt land. Jag menar: Parlamentsledamöter misshandlar en TV-chef framför kameran och tvingar honom att skriva på sin avskedsansökan! Hans brott? De anklagar honom för att vara ryss. Ledaren i nazistgänget är vice ordförande i Ukrainas parlamentariska yttrandefrihetskommitté! Men vi är tysta, så tysta.

Några dagar efteråt läser jag att en ledande svensk nazist, som är efterlyst för svåra våldsbrott, misstänks av svensk polis ha flytt till Ukraina. Varför, Carl Bildt, misstänks mannen ha flytt till just Ukraina?

Usch nej, med den frågan har jag väl kvalificerat mig till Putinkramarnas skara (borde väl i och för sig gälla polisen också med deras misstanke om att han har flytt till Ukraina), kanske bäst och bekvämast att ansluta sig till Bildts propagandakrig, för vem vill bli anklagad för att vara en Putinkramare?